Well, boys! sade Will Mc Nye, där han satt uppkrupen på två på hvarandra ställda kaggar utanför Pattersons järn- och herrekiperingsaffär. Hela felet med er är, att ni är alldeles för impulsiva.

Strängt taget använde Will inte ordet »impulsiva», ty så sällsamma språkformer ingingo icke i hans ordbok. Man kan till och med lugnt påstå, att han inte hade en aning om dess existens, och om han vetat att ordet fanns till, så hade han förmodligen funnit det misstänkt och skjutit skarpt på det. Men låt oss återgå till historien.

Utanför Pattersons kunde man ständigt vara viss att finna en samling gentlemän, hvars principer förbjödo dem att sänka sig ned till den arbetande individens nivå, och bland dessa var det som Will Mc Nye, själf med energi och intresse idkande yrkesmässig sysslolöshet, fann sina åhörare.

— Nej, pojkar! fortsatte Will. Ni ä inte tillräckligt diplomatiska. Så fort ni kommer i någon klämma, så rusar ni bums åstad och gör precis tvärt emot hvad ni borde göra. Om någon trampar er på liktornarna, så drar ni strax artilleri, och i nio fall af tio är det den andre, som hinner skjuta först. I stället borde ni med ett småleende försäkra att det var ert eget fel, så skulle den andre bli intagen af er älskvärda personlighet, bjuda på en Pick-me-up och kanske testamentera er en guldgrufva eller något annat värdefullt, när han en gång dog, precis som det står i söndagsskolböckerna.

Det är farligt att inte tänka innan man handlar. Antag till exempel att ni en vacker kväll kommer klättrande öfver trädgårdsstaketet för att träffa er lilla Mamie och i stället på andra sidan träffar Mamies far klädd i dubbelbössa. Hvad vill ni då göra?

Det första instinkten bjuder er, är att tvärvända och gå tillbaka samma väg som ni kommit, men det bör ni inte göra om ni inte är assurerade mot hagelskada. Bullers pojke, långe Hank ni vet, försökte ju en gång att på detta sätt diskret dra sig ur en kitslig situation, och det påstås att bensågaren plockade tre uns bly ur den del af honom, som oftast tangerar sadeln.

Hade Hank varit en diplomat, så hade hans ansikte lyst upp af glädje, när han träffade sin Mamies pappa, och han hade gått emot honom med utsträckt hand och sagt:

— Roligt att träffa er, Hutchinson, det var just er jag sökte. Saken är den att jag funderar på att köpa ett par nya hästar och då ville jag gärna ha ett råd af er, ty jag vet ju att ni är den finaste hästkännare i den här delen af staten.

Det där hade smickrat gamle Hutchinsons fåfänga, så att han bjudit Hank in och ljugit honom full med hästhistorier ett par timmar och följt honom till dörren, när han gått och bedt honom komma igen.

Se’n hade han suttit där inne och funderat på, hur bra karl det ändå blifvit af Hank, som var en sådan lymmel när han var liten, och sådan tur det skulle vara om Mamie kunde knipa honom. Under tiden hade Hank i lugn och ro kunnat sitta bakom ladan med Mamie.

Allt, ser ni pojkar, beror på om man har lärt sig själfbehärskningens svåra konst. Aldrig bli häftig! Alltid lugn och behärskning!

Store Steve, f. d. prisboxaren, tyckte att föreläsningen blef litet långrandig, insåg att något måste göras och gaf därför de båda kaggarna, å hvilka Will Mc Nye satt uppspetad, en spark, så att både Will och tomkärlen rullade kring i smutsen.

Will var uppe på sekunden och rusade på Steve, men blef genast mera stillsam, när Steve med varm hand utdelat ett par stjärnsmällar på bepröfvadt boxarmanér.

När Will en kvarts timme senare vaknade, stod en talrik och vänligt stämd samling ynglingar lutad öfver honom.

— Hur är det med dig, Will? frågade en af pojkarna deltagande.

— Tack, bättre nu! kved Will svagt. Men allting snurrar rundt för mig.

— Ja, ser du, fortsatte den vänlige mannen. Felet med dig är att du är alldeles för impulsiv. Du har inte lärt själfbehärskningens svåra konst. Aldrig bli häftig! Alltid lugn — — —

Will Mc Nye, diplomat, trefvade svagt efter revolverfickan, och sjönk sedan åter in i medvetslöshetens mörker.