Den, som till äfventyrs skulle påstå, att den första julvecka Henry Nelson tillbrakte i den stora mjölnarstaden Minneapolis, var den angenämaste af de tjugufem han upplefvat, gör sig skyldig till ett lömskt och simpelt brott mot åttonde budet, och förtjänar intet annat än straff. De föregående tjugufyra hade nämligen stillsamt förflutit i familjens lugna sköte, i tidigare år under förtärande af mjölk och andra lidelsefria drycker, som dock senare utbyttes mot glögg och andra mera välsmakande sådana.

Men under hans första julvecka i Minneapolis hade det varit klent beställdt med drickat, och äfven intagandet af den i fast form förekommande näringen, af hvilken kroppen ju har ett visst behof, hade från en dyrbar vana öfvergått till en mera tillfälligtvis idkad förströelse.

Orsaken var att arbete, en af den mera tanklösa delen af mänskligheten efterfikad, men, på det hela taget, oangenäm motion, alls icke tilltalade Harry. Han hade tvärtom en rätt utpräglad aversion mot detta missbruk af gudabelätet, en aversion, som under den korta tid han innehade befattning som plankbärare, utvecklades så, att den blef hans mäst framträdande karaktärsdrag.

Basen lade snart nog märke till detta, och Harry blef snabbt och smärtfritt befriad från det påkostande uppdraget, hvarefter han började tillbringa sina dagar i folkbibliotekets tidningssal, där han studerade tidningarnas afdelningar för lediga platser och drömde om framtida miljoner.

Sålunda förknappades den hemifrån medhafda kassan allt mer, fram i december tog den slut, och Henrys sociala nivå sjönk automatiskt från den kapitalstarke tidningsläsarens distinguerade till tillfällighetsarbetarens visserligen enklare, men något mera profitabla.

Men under julveckan föll ingen snö, och som Henry nu var specialist på snöskottning, föll i stället hans inkomstsiffra högst betydligt, — om den nu hade förutsättningar för någon nämnvärd minskning, — och Henrys förhoppningar om ett rikhaltigt julfirande försvunno så småningom i det blå.

När nöden är som störst är också hjälpen, som bekant, närmast, och en vacker dag anlände ett bref till det rum, som Henry, mot löfte om en hyra af fyra dollars i månaden, arrenderade af en barnlös muraränka. Henry mottog det med stor misstänksamhet. Ty när han någon gång fick ett bref, så var det vanligtvis från någon affärsman, som lättsinnigt utlämnat varor till honom, och betydde i hvarje fall ett kontant utlägg för inköp af papper och frimärke.

Men när han öppnade det, och i dess inre upptäckte en tiodollarssedel, blef han, mot förmodan, alls icke oangenämt berörd, utan greps i stället af en stilla undran om hvem den behjärtade afsändaren månde vara. Och för att stilla denna berättigade nyfikenhet drog han fram kuvertets innehåll i dagsljuset.

Dateringen »Bransfield, N. D., 21 Dec. 1909» kastade ljus öfver fenomenet, ty Henry hade en farbror i denna lilla präriehåla, och med gladt hjärta läste han vidare:

När Henry läst brefvet utförde han en indiandans af glädje, men stoppade diskret undan sedeln, när den barnlösa muraränkan kom för att se efter om det händt någon olycka eller hvad det var frågan om.

Den dagen kostade Henry på sig en femtiocentsmiddag, en lyx som han inte på mången god dag hängifvit sig åt, och rökte en femtoncents cigarr efter maten. Kvällen tillbraktes på Unique-teatern, kostnad 20 cents. Dessutom superade han. Tjugufem cents.

Följden af detta tygellösa lefnadssätt blef, att han, när han tidigt på julmorgonen skulle resa till Bransfield, ägde precis sju dollars och femtio cents. Biljetten kostade sex och femtio. Alltså summa en dollar kvar att lefva på under vägen. Det var ju inte fett, men kunde väl räcka när biljetten dock var betald.

Henry satt och halfsof på tåget när det framemot kvällen körde in på en liten station och konduktören skrek »Bransfield». Med ett hopp var han uppe från sätet, grep sin suit-case och skyndade ut i hopen af farmare och dagdrifvare, som trängdes på perrongen. Och så ångade tåget bort.

Folket på stationen skingrades och gick hvar och en till sitt, och Henry blef förvånad öfver att farbrodern icke mött som han lofvat, ty ingen häst och buggy syntes till, men han tog i alla fall saken lugnt, ty två engelska mil var ju ingen väg, det kunde han gå på ungefär en halftimma.

Men som han varit sparsam under resan, hade han ännu femtio cents kvar, och han beslöt att omsätta dem i föda innan han började sin vandring, ty han var ganska hungrig.

Midt emot stationen låg ett envåningsträruckel, å hvars liberalt tilltagna skylt lästes de stolta orden »Grand Hotell». Henry kände för säkerhets skull efter i fickan att femtiocenten låg säkert kvar, och steg in.

Vestibulen, som äfven var kombineradt café och matsal, var ett stort rum med en disk och två bord utan dukar, allt beläget i bortre ändan af lokalen. Längs väggarna sutto en rad män, som alla kritiskt betraktade nykomlingen, medan de med en ihärdighet, som vore värdig ett bättre ändamål, bespottade den från dem mest aflägsna delen af det sågspånsbeströdda golfvet.

Henry tvekade ett ögonblick, men gaf sig sedan dödsföraktande in i rummet, vigt undvikande de från alla håll flygande tobaksblaskorna, och lyckades verkligen utan olyckshändelse taga sig fram till disken.

Där fanns naturligtvis inte en människa.

Han knackade. Intet synbart resultat.

Han knackade igen, denna gång hårdare och mera energiskt, men lyckades endast i något högre grad uppväcka de öfriga gästernas intresse.

Vid tredje knackningen kom dock resultatet. Det var groft byggdt, vårtigt i ansiktet, af stadgad ålder och i all synnerhet ovettigt. Det var en hon.

Henry var alltid artig mot damer, i synnerhet när de sågo bra eller starka ut, och han använde därför sällsynt utvalda ordalag när han af den ljufva sylfiden begärde en kotlett.

— Det ha vi inte, men en biffstek kan ni få! röt damen. Och är ni inte nöjd med det, så får ni vara utan.

Henry tackade, och gick in på att ta en biff, och hon aflägsnade sig med en blick, som om hans order varit en personlig förolämpning mot henne.

Hade Henry varit arbetslös en längre tid, så ändrades detta förhållande, när han fick biffen, men äfven den måste till slut ge med sig under påverkan af tidens tand och Henrys allvarliga bemödanden, så att den unge mannen till sist lyckades göra slut på den.

När Henry hade ätit frågade han efter vägen till Nelsons farm och fick anvisning åt hvilket håll han skulle gå.

Vinternatten låg blå öfver jorden, stjärnorna gnistrade kallt och snön låg i mjuka slingor öfver rullpräriens stelnade dyning. En bitande, frostig vind blåste Henry i ansiktet när han vandrade sin enformiga väg mot väster, och han tyckte, att det var en ganska kuslig promenad. Det skulle smaka att inom kort sitta, välkomnad och omhuldad i ett varmt rum hos sin farbror.

Äfven den längsta väg tar dock slut, och Henry anlände så småningom till en farm, den första han träffat på sedan han lämnade staden. Han knackade på, och dörren öppnades af en äldre man med buttert utseende.

— Är det här Nelson bor? frågade Henry.

— Det är det, svarade mannen.

— All right! Jag är hans brorson Henry, som han bjudit hit till jul. Kom med tåget för en timma se’n. Hvad han skall bli glad när han får se mig!

Och han försökte tränga sig in.

Men mannen stod orubbligt kvar i dörröppningen och betraktade Henry forskande och misstroget.

— Jaså, är det så? svarade han säfligt. Det måtte väl vara något fel med det då. Jag själf är Nelson, och jag har ingen bror och ännu mindre någon brorson och han heter inte Henry. Och jag blef inte alls glad, när jag fick se er.

Henry stirrade förvånad på mannen och sade:

— Well, då har jag väl tagit miste! Vet ni om det bor någon annan Nelson här i närheten af Bransfield.

Mannen log.

— Nej, här bor ingen annan Nelson i närheten. För rästen heter inte stan därborta Bransfield utan Bransville. Bransfield ligger femtio mil längre väster ut.

Och så slogs dörren igen.

Henry stod kvar en stund och betraktade den stängda dörren, se’n vände han sakta och gick, pank och frusen, med långsamma steg tillbaka mot Bransville och det trefliga hotellet.