När läsaren ser ofvanstående rubrik, rusar han naturligtvis genast, i sitt vanliga oförstånd, åstad och drar den slutsatsen, att jag ämnar berätta den där gamla historien, som hvarje skribent i nya och gamla världen berättat åtminstone en gång i sitt syndfulla lif.

Historien, ni vet, om den unga och sköna lärarinnan, som anländer till den fruntimmersfattiga grufstaden, där hon genast blir föremål för den mäst intensiva uppvaktning från den vilda men ridderliga och i dylika fall mycket sträfsamma befolkningens sida. Endast den likaledes sköne samt abnormt ädle ynglingen af god familj vågar sig inte fram, ty han tror, som bekant, att han inga utsikter har vid sidan af den rike, lumpne och i tidigare år efterlyste grufägaren.

Läsaren torde minnas, att den senare vid ett tillfälle söker kyssa lärarinnan, men detta förfärliga brott hindras af den ädle ynglingen, hvilken dagen därpå hittar en guldklimp, hvarefter han själf åtager sig det kyssande, som skall utföras i berättelsen.

Bröllop! Allmän glädje!

När ynglingen och hans rodnande brud med det sporadiskt förekommande godståget afresa på sin wedding-trip, står grufägaren på perrongen och utslungar en förbannelse efter dem, men skuffas af en rättänkande bromsare under tåget, där han krossas under folkets jubel.

Sedan den ädle ynglingen växlat guldklimpen, ger han bromsaren en större pänningsumma i belöning, så att han kan köpa en broms själf och bli sin egen samt gifta sig med sin Mary. Och så slutar alltsammans lyckligt.

Läsaren tar fullkomligt fel! Det är inte den lärarinnan, som jag ämnar tala om, utan en helt annan. Min lärarinna är inte ens släkt med den ofvannämnda.

Den lärarinna jag menar anlände till Harristown med det ordinarie tåg, som oftast brukade anlända så där vid 5, 6 eller 7-tiden hvarje tisdag. Skön var hon väl knappast, men hade »ett fördelaktigt utseende», var lång och smärt och rörde sig på ett sätt som lät förstå, att hennes muskler voro hårda och smidiga.

Stadens sysslolösa unge män, d. v. s. nittio procent af befolkningen, voro som vanligt nere för att se på tåget, och de blefvo lika angenämt öfverraskade som varmt intresserade, när de sågo henne stiga af. Man hade nämligen icke väntat henne på ett par dagar än, ty ferierna räckte ännu en vecka, och den omständigheten, att hon kom tidigt och således skulle ha ett par dagar lediga, väckte angenäma förhoppningar i mer än en ung, tobakstuggande kopojkes hjärta.

Lugnt och obesväradt, trots de många par ögon, som riktades mot henne, gick hon fram till den f. d. spårväxlare, som åtnjöt rang, heder och värdighet af stins och öfrig stationspersonal vid Harristowns palatslika centralbangård, slog honom på axeln så bekant som om hon kännt honom i hela sitt lif och sade okonstladt:

— Jag är den nya lärarinnan. Kan ni säga mig hvar skolan ligger?

Edward Baker Esq., Harristowns don Juan, mest känd under namnet »Brandy-Ned», råkade stå i närheten, och som han hade sitt anseende att uppehålla, steg han genast fram och sade i sin elegantaste sällskapston:

— Bry sig inte om den där murkne gamle krubbitaren, flicka lilla. Följ med mig, Edward Baker Esq., så skall jag visa vägen. Jag är van att ta’ så’na där små sötungar under mina vingars skugga.

Lärarinnan vände sig mot Ned och gaf honom en blick. Det var hela hennes svar. Men mr Bakers talrikt församlade umgänge fick till sin uppbyggelse se honom rodna, sopa perrongen med sin sombreros vida brätte och stamma:

— B-ber om ursäkt, miss! Jag menade ingenting illa.

Hvarefter han, under sina vänners något bullersamma bifall, drog sig tillbaka.

Lärarinnans anseende var orubbligt befästadt och hon gick oantastad till skolan.

Kassören i »South Dacota Farmers and Cattlemens bank», mr C. B. Smithson, var Harristowns gentleman, den tongifvande inom stadens societet, och använde krage vid större fäster, hvarför han ansåg sig vara den, som borde önska lärarinnan välkommen till samhället.

Till den ändan tog han, dagen efter hennes ankomst, på sig kragen midt i veckan och gick till skolan för att presentera sig.

När lärarinnan hörde hans ärende, smålog hon mot honom, och mr Smithsons icke alldeles kalla hjärta smälte som vax. Den halftimma han tillbragte hos henne var en af de angenämaste stunder han upplefvat i Harristown, ty den lilla skolfröken omhuldade honom så, att han, när han gick därifrån, var fullt på det klara med, att om den nya lärarinnan gaf honom korgen, så vore hans lif lika förfeladt som den bekante tjurens, som stångades med expresståget.

Hemkommen till sin kala ungkarlskammare kände han skarpare än någonsin förr behofvet af en kvinnlig varelse, som kunde ge ett hem värme och trefnad och slipa af kanterna på hans ensamma lif. Följden häraf blef, att han redan samma afton tog en promenad, som händelsevis förde honom förbi skolan. Och, tänk bara! I ett af fönstren stod den förtjusande lärarinnan och nickade åt honom. Smithson hälsade med en i Harristown dittills oanad artighet — och hon vinkade åt honom att komma in.

Så öm, så bedårande och, framför allt, så lätt tillgänglig hade Smithson aldrig kunnat tänka sig flickan, och uppmuntrad af hennes vänlighet tog han hennes hand.

Hon drog den inte tillbaka.

Han drog henne sakta till sig, och hon gjorde intet motstånd.

Då tryckte han henne häftigt till sitt varmt klappande hjärta, och hon gjorde ingen rörelse för att undvika honom, utan lutade hängifvet, motståndslöst sin rosenkind mot hans kulörta väst och lyssnade villigt till de kärleksord han hviskade i henne öra.

Men när han försökte kyssa henne, slet hon sig lös.

— Nej, Charl — — mr Smithson, det här går inte an. Jag är en ärbar flicka.

— Det vet jag, älskade! andades Smithson. Men hvarför — — —

— Vi äro alltför litet bekanta än, mr Smithson, — hviskade hon rodnande. — Men sedan — kanske!

— Hvarför »kanske»?

— Nåja! Kanske inte »kanske».

Smithson gick inte hem den kvällen. Han dansade. Och han somnade i sin enkla enmanssäng för att drömma ljufva drömmar, som ju alltid är brukligt vid dylika tillfällen.

Morgonen därpå vaknade han något trött af drömmarna, men blef fullt pigg igen när han skulle kläda på sig och fann att han tappat sin plånbok. En i Harristown tappad plånbok är nämligen i de flesta fall förlorad för ägaren, ty invånarna i staden äro praktiskt folk och taga väl vara på alla värdeföremål en nådig försyn kastar i deras väg, äfven om en annan person under sken af lag och rätt gör anspråk på det upphittade som sin egendom.

Visserligen innehöll plånboken ett minimum af kontanter, men där fanns äfven formeln till kombinationslåset å bankens kassahvalf, och fastän kassören kunde kombinationen utantill måste han ändra låset, ty stadsborna försmådde, som nämndt, mera sällan den snöda mammon.

Därför småsvor kassören trots sin unga lycka, när han vandrade ned till banken.

Väl ditkommen fästes hans uppmärksamhet vid en liten folkhop, som betraktade ett af bankens fönster, och han fann snart att orsaken till detta ovanliga intresse var den, att en af rutorna intryckts.

Kassören nöjde sig inte med att småsvärja när han med darrande händer låste upp dörren och gick in. Där inne var allt i sin ordning, ingenting var rubbadt och kassaskåpet var ordentligt låst. Kassören började snurra på kombinationstrissan. Ett hvarf vänster, två höger o. s. v. och så småningom sprang dörren upp. — — —

Alla kontanter och lätt omsättbara papper voro försvunna. Men i gengäld låg kassörens plånbok där. Och i ett af dess fack låg en liten parfymerad biljett, å hvilken stod skrifvet med en prydlig fruntimmersstil:

Två dagar efteråt anlände från Chicago två detektiver, på spår efter en för rån och förfalskning eftersökt ung skådespelare.

Med samma tåg kom den nya lärarinnan!