Trötta Teodor gick i solskenet sakta uppför första avenyen och verkade sitt namn. Teodor tillhörde den kategori af folk, som födas trötta och sällan eller aldrig lefva länge nog för att hinna bli uthvilade, och det var ingen öfverdrifven energi i de rörelser, hvarmed han förflyttade sin lekamen, kring hvilken trasorna frodades i rik yppighet, framåt den solstekta gatan.

Egentligen hade det legat mera för Teodors naturanlag att slöa på en bänk i någon park, men nöden har ingen lag, och hans icke fullt tillfredsställande ekonomiska ställning hade tvingat ut honom på furneringsexpedition.

Framför honom reste sig Andrus-byggnaden, och hans blick gled uppför dess tolf våningar.

I något af dessa hundratals kontor, satt säkert en man med ett vekt hjärta, en ledig minut och en öfverflödig kvartsdollar i fickan, just en sådan man, som Teodor önskade träffa. Och Teodor beslöt att träffa honom.

Men i denna kalla värld mötes den framåtsträfvande medborgaren ofta af de mest oförtjänta svårigheter, och Teodor var intet undantag från denna regel. Redan innan han börjat sitt värf mötte han den första.

Den anlände i form af en portvakt, som helt oförmodadt trädde ut ur byggnadens vestibul och ställde sig i porten för att iakttaga, hur en särdeles liten pojke med skoborstningslåda på ryggen, lifligt biträdd af några kolleger, sökte öfvertyga en man från landet om att gällande pris för skoborstning var tio cents och icke fem.

Teodor fick det intrycket att denne gentleman, som för öfrigt hade sällsynt kraftiga näfvar, skulle göra svårigheter om han sökte passera genom dörren, och det blef klart för honom, att hans inträngande i Andrus-byggnaden skulle komma att fordra antingen ett mirakel eller en taktisk skicklighet värdig en Moltke.

Miraklet inträffade. En svettig polismans väldiga kroppshydda svängde om hörnet, och skoborstarpojkarna försvunno som andar. Äfven Teodor drog sig, med för honom ovanlig hastighet, bortåt gatan, ty han kände af erfarenhet polisernas lika osympatiska som svårförklarliga vana, att aldrig vilja låta en stackare gå i fred.

Men när han vände sig om för att se till, att lagens väktare icke till äfventyrs följde honom, såg han en syn, som var balsam för hans själ. Portvakten hade gått fram till hörnet för att samtala med konstapeln.

Teodor gled öfver gatan. Med klappande hjärta och ögonen fästade på de två väldige gick han bort mot Andrus-byggnaden, beredd att vid första misstänkta tecken ta till flykten. Men allt gick väl. Utan olyckshändelse anlände han till porten, och gick, i skydd af några brådskande affärsmän, in i vestibulen.

Hur gärna skulle han inte velat använda någon af hissarna, som ständigt susade upp och ned. Men han visste att ett dylikt försök skulle sluta olyckligt, och valde därför de visserligen obekvämare, men mycket säkrare trapporna.

Snart stod han i första våningen, och började genast med kännarmin granska kontorsdörrarna och lyssna till ljuden därbakom. På ett stort kontor med många rum var det icke lönt att gå in, där funnos kontorschefer, som inte tilläto biträdena att ägna någon tid åt en hjälpbehöfvande nästa. Smärre kontor, där det slamrades med skrifmaskiner och pinglade i telefoner voro heller inga bra jaktmarker, ty där hade man brådt, och skulle säkerligen kasta till honom ett kort: »Get out»! i samma ögonblick som han stack in hufvudet genom dörren.

Nej, ett litet kontor måste det vara, där man inte väsnades för mycket. Där funnes det ju en möjlighet att man hade en minut till öfverlopps, en mindre möjlighet att man vore villig att ägna honom den, och en nästan försvinnande liten möjlighet, att man skulle använda den till att ge honom pängar.

I tredje våningen fann han hvad han sökte, och öppnade efter någon tvekan dörren. Vid en stor pulpet sutto två unga män midt emot hvarandra och pratade, hvilket bådade godt, och vid ena väggen stod ett skrifbord med rulljalousien neddragen. Bravo, chefen var ute!

Trötta Teodor strök artigt af sig det föremål som hos honom representerade hatt, och sade ödmjukt:

— Förlåt, gentlemen! Har ni händelsevis en slant att afvara åt en arbetslös?

De båda unga männen växlade en blick och ett leende, som genast gjorde honom misstänksam, och den ena af dem steg af den höga kontorsstolen.

— Hur mycket behöfver ni? frågade han vänligt.

Det svindlade för Teodors ögon. Så mycket tillmötesgående hade han icke ens i sina djärfvaste drömmar kunnat föreställa sig.

— En kvartsdollar räcker för mig, sir! svarade han höfligt. Ja, till och med en tiocentare, om ni inte har mera löst.

Då hände något, som gjorde Teodor mycket förvånad. Den unge mannens leende förbyttes till bistert allvar, och han röt:

— Står du och ljuger mig midt upp i ansiktet, din blixt- - och så vidare? En kvartsdollar skulle inte räcka tills i morgon, och sen vore du lika illa däran igen. Ut härifrån! Jag tål inte lögnare!

Och Trötta Teodor lämnade hastigt kontoret, vänligen assisterad af en bred sula, och följd af de båda unga herrarnas skadeglada skratt.

Teodors energi var icke af det segaste slaget, och detta lysande fiasco gjorde totalt slut på den. Han försökte visserligen fatta mod till att gå in på ett par andra kontor, men misslyckades totalt, tappade den lilla företagsamhet han haft, gick ned för trapporna, passerade under öfverhängande lifsfara portvakten, och stod så åter på den solstekta gatan, inom sig förbannande världens ondska.

Men då vaknade något, som liknade en tanke, på den plats i hans kranium där hjärnan brukat sitta, innan dålig whisky och föga användning gjort slut på den. Han fick åter ett anfall af energi, och gick så fort han orkade ned till floden. Där tog han af sig hatten, kaflade upp ärmarna och — började tvätta sig. Länge skulle denna händelserika dag lefva i hans minne.

Tvättningen fordrade, af lätt begripliga skäl, ett ganska drygt arbete, men den var dock till sist undanstökad, och Teodor reste sig, ren, oigenkännelig.

Sedan han därefter vidtagit en del enklare förändringar i sin toalett, begaf han sig åter upp till Andrus-byggnaden.

Lyckan gynnade honom. Portvakten var frånvarande, och obehindrad gick han direkt upp till det kontor i tredje våningen, där kan nyss på ett så brutalt sätt blifvit utsparkad, öppnade dörren och steg in.

Chefen var fortfarande ute, och de båda unga männen logo åter, när de fingo se honom. Men de tycktes inte känna igen honom.

— Gif en slant åt en stackars arbetslös! bad Teodor, men hans sätt var nu mera säkert än förut.

Samme unge man som förut gled af stolen och gick, vänligt leende, fram emot honom.

— Hur länge har ni varit arbetslös? frågade han intresserad.

— I det närmaste tre år, svarade Teodor, blygt förgätande de tre månader då han, på polisdomare Holts initiativ, befrämjat makadamindustrin.

— Såå! Nå hur mycket behöfver ni?

— Well, svarade Teodor eftersinnande. Ungefär en half miljon eller i värsta fall en kvarts är nog hvad jag strängt taget behöfver, men om herrn inte har beloppet till hands, så tar jag gärna mot en tia eller så i afbetalning.

Den hastighet, hvarmed Teodor denna gång lämnade kontoret, ställde hans föregående liknande prestation fullkomligt i skuggan. Men efter honom kastades något, som blinkade till i ljuset och slog mot stengolfvet med en klang, hvilken i Teodors öron lät som sferernas musik i ny och förbättrad upplaga.

Glory, halleluja! Det var en half dollar.