När mr Swanson kom hem till middagen fann han sin fru upplöst i tårar. Det är inte ofta någon förmår försätta Swansons fru, som är ett manhaftigt fruntimmer, i detta tillstånd, och det var inte utan att han kände sig som en fader, som tröstar sitt gråtande barn, när han i oändligt mild ton frågade fru Swanson af hvad anledning upplösningstillståndet inträdt.

Frågan besvarades med en ström af tårar och oartikulerade ljud, hvaraf Swanson, om än med någon möda, kunde förstå att »den förskräckliga människan» gjort något illa.

Gripen af helig vrede höjde då Swanson sin arm, hvilken, oss emellan sagdt, är af samma groflek som en ordinär spatserkäpp, och bad sin hustru lugna sig.

— Ty sannerligen säger jag dig, att den, som krökt ett hår på ditt hufvud, skall jag krossa med ett slag af min hämnande arm. Säg namnet på den eländige och han skall få ångra den stund då han föddes, röt Swanson, som något studerat Nick Carter och andra närbesläktade skriftställare.

Frun såg upp, lugnad men misstrogen, och upplyste att det naturligtvis var den förfärliga köksan det var frågan om. Hon hade nämligen groft förolämpat sin aktade matmor, och det utan den allra ringaste anledning. Frun hade endast kommit ut i köket för att se om kokningen, men blifvit på det mest brutala sätt tillhållen att inte lägga sin långa näsa i köksans göromål.

— Krossa henne, Swanson! uppmanade frun. Det har du lofvat.

Swanson betänkte sig. Inte nog med att köksan var mer än dubbelt så tjock som han, hon hade också armar som en yrkesbrottare och en röst som en auktionsutropare. Den senare använde hon också flitigt (rösten, icke auktionsutroparen). Swanson var rädd för köksan, och mrs Swanson var också rädd för köksan, och mr Swanson var rädd för mrs Swanson, men dock ännu mera för köksan.

— Krossa henne! upprepade frun.

Af ofvannämnda skäl betänkte Swanson sig ännu en gång.

— Har hon krökt något hår på dig, min älskling? frågade han ömt.

— Hon har varit oförskämd mot mig, hör du väl, Swanson, svarade frun.

— Ja, men har hon krökt något hår på ditt lockiga hufvud?

— Nej! svarade frun. Men hon ...

— Jag beklagar på det högsta, att jag på grund af hvad i saken framkommit icke kan anse mig berättigad att tillfoga köksan kroppsskada. Som förutsättning härför var nämligen uppsatt, att hon skulle ha krökt ett hår på ditt hufvud, och då pigan icke utfört denna lumpna handling kan din begäran till ingen åtgärd föranleda, svarade den trogne maken, glad öfver att slippa från saken med äran någotsånär räddad.

Hvad kunde det förrästen vara för glädje för köksan, att kröka hår på mrs Swansons hufvud?

— Hon måste afskedas! sade frun.

— I denna dag, instämde maken.

— Gå du och gör det, uppmanade frun. Men maken, plötsligt blifven finkänslig, ville inte lägga sig i de husliga affärerna.

— Men jag väntar mig att du genast skickar iväg henne, sade han, och tillade för att uppmuntra henne: Du är väl inte rädd, gullet mitt?

Frun betänkte sig.

— Rädd? Jag? Knappast! Men jag vill minnas, att hon har en sjuk syster, och en bror som mist ena benet och en ålderstigen far, och alla få de understöd af henne, upplyste frun. Och jag vill inte sätta alla dessa människor på bar backe.

— Då skall jag göra det, röt Swanson. Men — tillade han försiktigt — jag väntar väl tills i morgon.

Den kvällen lade Swanson sig i ett ytterst krigiskt humör, men när han om morgonen vaknade, var han betydligt mildare stämd.

— Lilla du, sade han till mrs Swanson. Jag har närmare tänkt på saken, och jag tror det är bäst att köksan får stanna. Man får tänka på de sjukliga släktingarna ...

— Det är inte farligt med dem alls, svarade frun tillmötesgående. Jag kommer nu i håg, att den sjuka systern är gift och att hennes man har det utmärkt bra, och hennes bror fick 10.000 dollars i skadeersättning när han miste benet och hennes gamle far lefver på en pension, så att dem behöfver du inte ta hänsyn till.

— Men ändå — —

— Är du rädd, Swanson lille? frågade den bättre hälften mildt, hvarpå Swanson svarade med en föraktfull blick och gick upp och klädde sig.

Knäna darrade märkbart, när han en stund senare trädde in i köket där köksan satt och drack kaffe, från hvilket en svag doft af någon starkare vara uppsteg.

— Hm ... Vackert väder i dag, började han.

— Nä! svarade köksan. Det är för kallt.

— Ja, instämde Swanson. Det är verkligen rätt kyligt. Och så drar det allt bra mycket i det här köket. Jag förstår inte hur Tillie kan stå ut med det.

— Det är verkligen gräsligt, sade köksan. Men man får stå ut med så mycket.

— Det är allt bra mycket arbete här för Tillie, fortsatte Swanson diplomatiskt.

Köksan tog sig ännu en klunk ur kaffekoppen, och smackade belåtet med tungan.

— Ja, det är förskräckligt sträfsamt här, svarade hon. Men jag får väl stå ut med det också. En fattig slafvinna som jag, är ju född till att slita en hund.

— Och lönen är liten, sade Swanson.

— Usel! instämde köksan.

— Det kanske vore skäl i, att Tillie sökte sig en annan plats, föreslog Swanson.

— Ånej! svarade Tillie med vänligt öfverseende. Visserligen är herrskapet det sämsta folk jag någonsin tjänat hos, men jag får väl försöka stå ut med herrskapet ändå.

— Det skall Tillie inte göra! För oss får Tillie gärna flytta. Ju förr desto — — —

— Bang!!!

Swanson såg ett par dussin planetsystem svänga om i gnistrande kretsdans, kände sig fattad i kragen och upplyft i jämnhöjd med köksans ansikte, såg hennes blodsprängda ögon stirra in i sina och kände hennes konjaksdoftande andedräkt.

— Ämnar du försöka afskeda mig, din lille usling, frågade hon aktningsfullt.

— N—n—nej v—v—visst inte, stammade Swanson. Det har jag inte alls tänkt. Min käraste dröm är att Tillie alltid skall stanna i vårt enkla hem.

— Nej du, det skall jag inte! skrek köksan. I ett hus där jag blir så behandlad stannar jag inte en minut. Jag går, ser du! Genast! Men jag gratulerar dig och käringen om någon af er vågar sticka näsan ut i köket innan jag är härifrån. Med det öppnade hon dörren och slängde Swanson som en vante in i matsalen.

En halftimma sutto herrn och frun inne, lyssnande till köksans steg och klangen af sönderslaget porslin. Så slogs dörren igen.

Köksan var gången.

Herrskapet Swanson lefde lyckliga, som i deras äktenskaps första, ljufva tid, när frun bara vägde 58 kilo, och för att göra idyllen fullständig, fick Swanson lefva på kall lutfisk och vidbränd välling precis som då.

Den äktenskapliga lyckan och husfriden, som inträdt sedan köksan for, var Swanson också mycket nöjd med, men den diet, som tillagades af den älskade makans kärleksfulla händer tycktes honom väl enformig, och man må icke förtänka honom om han började längta efter den tid, då en ny köksas befintlighet i hans kök skulle utgöra ett glädjeämne, icke blott för sotarn och mjölkbudet, utan äfven för honom själf och hans på senare tiden något misshandlade mage.

Men det hade sina svårigheter. Mrs Swansons karaktärsstyrka var allt för välkänd i den lilla präriestaden för att någon af dess blåögda döttrar skulle våga antaga förtroendeuppdraget att preparera de för den Swansonska familjens utfodring afsedda näringsämnena.

När lutfiskperioden varat omkring en vecka reagerade Swanson mot det bestående oefterrättlighetstillståndet ock afreste till St. Paul för att själf engagera en köksa.

Sorgligt att säga ägnade Swanson sig icke uteslutande åt detta värf. Tvärtom!

Den förste Swanson mötte i St. Paul var hans gamle vän och syndabroder Shoreberg och dessa båda värda herrar beslöto att tillbringa några angenäma timmar tillsammans innan Swanson ägnade sig åt det ansvarsfulla värf, hvarmed den intet ondt anande makan betungat honom.

Till att börja med märkte Swanson, att han var törstig, och meddelade i glädjen Shoreberg denna förmånliga upptäckt. Shoreberg för sin del hade länge plågats af törstens kval och efter moget öfvervägande beslöto de båda att afsmaka Hamms utmärkta öl, en läskedryck, som vunnit en viss popularitet.

Karaktärsfasta som de voro, utförde de också denna sin afsikt, men glömde snart nog hur det smakade, hvarför de, till sin stora sorg, sågo sig nödsakade att göra om försöket.

En stad af St. Pauls storlek innehåller gifvetvis ett rätt stort antal lokaler, och Swanson, Shoreberg & Co. visste sig inte med vett och vilja ha förbigått någon när solen började sjunka.

Då måste Swanson absolut till tjänstebyrån. Shoreberg följde med, som en god kamrat ägnar och anstår.

På vägen råkade de emellertid på en varieté, hvilken gaf tre föreställningar hvarje afton, och de beslöto att se den första innan de gingo vidare.

Sagdt och gjordt.

Lokalen var varm, en timma rätt lång, och när de kommo ut, hade åter en brännande törst börjat plåga deras strupar i oroväckande grad, och de beslöto att intaga ett enda glas af den sedvanliga läskedrycken, innan Swanson uträttade sitt ärende. Men sedan måste Swanson absolut gå till tjänstebyrån.

På baren träffade de oförmodadt ett par bekanta och sedan blef det inte mera fråga om att Swanson skulle bryta laget.

De besökte alltså en del lokaler till, en annan varieté, några flera lokaler osv. osv., och när Swanson anlände till hotellet på nattkröken var han trött, mycket trött.

Först andra dagen telefonerade han till en platsbyrå med begäran om en skicklig köksa, — hälst en, som inte kunde koka välling och lutfisk, — till ett pris af tolf dollars pr månad, allting fritt och eget rum utan fönster och ventilation. Dessa förmåner hade den föregående köksan haft.

Föreståndarinnan beklagade, hon hade f. n. endast en enda köksa på lager, men den kostade 18 dollars plus det andra.

— Men, o, hvad hon är utmärkt. Hon lagar mat som en ärkeängel, är vänlig och tillmötesgående, gör allt slags arbete, bara man ber henne, och har sällan fästman. Allt hvad hon begär — utom 18 dollars etc. — är ett vänligt bemötande, ty hon är så känslig och vek, att hon inte kan tåla hårda ord. Hon har senast varit hos en familj där frun var en ragata och herrn en usling, som ... som ville henne illa, ni förstår, och när hon, den oskyldiga unga flickan, var ståndaktig och stark, misshandlade bofven henne så att hon måste hals öfver hufvud lämna huset.

— Hur ser hon ut? frågade Swanson, lifligt tilltalad af den älskliga förteelsens alla egenskaper, utom möjligen karaktärsfastheten.

— Det älskligaste utseende man kan tänka sig! svarade föreståndarinnan. Och hennes inre är i stil därmed.

— Jag tar henne, svarade Swanson bestämdt. Skicka henne genast till mrs Swanson, Rio de Janeiro, Minnesota.

Och så var den saken klar.

När sedan Swanson besökt några flere salooner och dylika syndanästen reste han hem och mälte frun det ljufliga budskapet. Han måste visserligen falskeligen uppgifva att han sett den nya köksan och funnit henne god, men en sådan liten osanning generade icke Swansons rymliga samvete.

När herrskapet nästa morgon satt och åt sin s. k. frukost, ringde det på dörren och frun gick ut för att öppna. Swanson, som höll på med att knacka toppen af ett ägg, som frun kokt i 20 minuter, hörde dörren knarra. Därefter hörde han ett rop, och ett tungt fall.

Han rusade förskräckt upp och sprang ut i tamburen, där han fick se sin fru ligga likblek på golfvet, djupt afsvimmad. Bredvid henne, med ett hånleende på sina rosenläppar och kommissionskontorets lapp i handen stod den nya köksan, den älskliga varelse, som Swanson engagerat mot 18 dollars i månaden och diverse andra förmåner.

Äfven Swanson, så man han var, raglade bleknande baklänges när hans blick mötte hennes, ty den kvinna som stod framför honom var ej någon vildt främmande person. Det var deras gamla Tillie.