I sin barndom var Jim Ferris, — ende son till Pete Ferris, mera känd under namnet Falskspelar-Pete — icke den renligaste unge man som staden Harristown kunde uppvisa. Snarare företedde hans anletsdrag, äfven för en flyktig betraktare, en icke obetydligt mörkare yta än de öfriga ungdomarnas, och det vill inte säga så litet. När man därtill lägger att unge Jacks hår var af en intensiv rödaktig färgton och hans ögon voro så små, att det fordrades en viss vana för att kunna upptäcka den gröna färgen, så kan man förstå att hans utseende inte var allt för uppseendeväckande dekorativt. Han kallades också Sköne Jim, och artade sig till att bli en utmärkt präriegosse, om boskapen blott kunnat tåla hans utseende. Men det har ofta blifvit stampede för mindre anledning än så.

Men när den älsklige pilten vuxit så pass stor, att han började kunna tugga tobak och svära själf, flög högfärden i kroppen på Falkspelare-Pete, och han beslöt att ge pojken uppfostran. Sagdt och gjordt. Han engagerade ett par negrer att tvätta Jim, gaf honom ett par kostymer, stoppade en check i hans ficka och skickade i väg honom till Minneapolis, Minn.

Åren gingo och unga Jim blef kvar i Minneapolis, tillväxte i visdom och ålder, fastän knappast i nåd, samt kom från skolan in på Minnesota University.

Men då hände det, att gamle Falskspelar-Pete sköt skarpt på sin bäste vän, men sköt bom, och som Pete var ganska tät, blef det en rätt vacker summa som Jimmy fick i arf.

Det var en sensommarafton, när västgående expressen ett flyende ögonblick stoppade i Harristown för att aflämna en passagerare och litet bagage. Att expressen stannade där hörde inte till de mest hvardagliga händelserna, och en mängd stadsbor flockades därför vid stationen för att åse händelsen och fälla sitt omdöme om passageraren.

Han väckte ett visst uppseende. En kostym af grått rutigt tyg slängde kring den gängliga kroppen, på det röda håret satt en elegant fasonerad panama, och på fötterna blänkte ett par brednosiga pråmar af blankskinn. Och så kragen! Tänk bara, löskrage i Harristown! Och till på köpet midt på blanka hvardagen och af en sådan höjd att den skar sin bärare under öronsnibbarne!

Vid stationshusets ena hörn stodo en del ynglingar tillhörande stadens societet. Renhåriga samt lindrigt berusade unga män med enkla seder och gula björnskinnschapparejos, för att nu inte nämna det otvungna sätt hvarpå de handskades med ord och skjutvapen.

När dessa fingo se främlingen, blefvo de genast intresserade. De hade aldrig förr varit i tillfälle att iakttaga något fullt så praktfullt, och när han passerade dem kunde inte Alligator-Bob underlåta att framställa den enkla frågan:

— Kommer rästen af menageriet efter?

Främlingen stannade, spände ögonen i Bob och frågade med en röst, som skalf af vrede och själfuppskattning:

— Var det mig ni talade till?

Men Bob hörde inte. Han var alldeles för strängt upptagen med att beundra löskragen.

— Ja, men erkänn att det är vackert! sade han till Canada-Joe, och Joe svarade med af djup rörelse darrande stämma:

— Himmelskt!

Men han menade nog blankskinnsskorna, som han nyss spottat en blaska på.

Då råkade Rägnbågen skåda in under panamahattens brätte och log genast ett igenkännande leende. Med ett ryck slet han hatten af främlingen, gjorde en gest åt hans ansikte, talade och sade:

— Boys! På detta ansikte, om man så får kalla det, kan ingen misstaga sig. Två sådana ha säkert inte gått ur mästarens fabrik. Företeelsen här är Sköne Jim, som rest ut för att bli lika bildad som han är missbildad. Vår barndoms lekkamrat har kommit hem!

Ett gladt, igenkännande sorl hälsade Jim efter dessa varmhjärtade ord och skaran var genast beredd att på Johnsons saloon eller något annat näringsställe fira den förlorade sonens återkomst. Men Sköne Jim Ferris blef arg, ryckte till sig sin hatt, bad präriepojkarne byta om klimat och gick direkt hem.

Ryktet om Sköne Jims hemkomst spred sig hastigt i staden, och hela Harristown var ett enda stort småleende vid tanken på löskragen. De flesta hade aldrig sett en sådan pjäs förut och den yngre manliga befolkningen afvaktade med intresse den stund då Jim skulle visa sig ute.

Men den yngre manliga befolkningen fick en svår knäck, ty när Jim, dagen efter sin ankomst, uppenbarade sig i en kostym af hvit bomullsflanell, möttes han af den yngre kvinnliga befolkningens lifliga sympati. Kvinnan är nu en gång sådan.

Allt hade dock gått väl, om inte Jim, inseende sina chanser, lagt beslag på Alligator-Bobs ordinarie flicka och promenerat med henne utom staden. Bob följde efter, arg som ett bi, och vid stranden af en liten pöl hann han sin barndomsvän och tillhöll honom i ett rikt blomsterspråk att skaffa sig en flicka själf och inte slå för andras.

— Skaffa mig en själf, svarade Jim lugnt. Det är just hvad jag håller på med, ser du väl.

Då gaf Alligator sin gamle vän en liten puff för magen, och Sköne Jim dolde skyndsamt sin elegans under pölens lugna yta. Han var emellertid snart uppe igen och gaf Alligator och hans flicka en storslagen inblick i engelska språkets rika möjligheter.

När Alligator och den trolösa gått, beslöt Jim att låta kläderna torka, innan han gick in i staden. Han vred därför af sig dem, spred ut dem på marken och lade sig bredvid för att tillbringa en halftimma medan de torkade, med att utfundera någon riktigt infernalisk hämd på Bob, och andra läskande tankar.

Men bomullsflanell krymper gärna när det blifvit vått, och när Jim åter skulle draga på sig kläderna, visade rocken en absolut obenägenhet att gå på, medan byxorna förvandlats till knäbyxor och inte ville låta sig knäppas, fastän Jim tilltalade dem på ett sätt, som röjde stor oratorisk begåfning.

Till slut fanns inte annat att göra, än att draga på sig kläderna så långt det gick och sedan i språngmarsch ge sig af hemåt. Men det går inte särdeles fort att springa i förkrympta byxor, och Harristowns befolkning hann därför, till sin stora och hörbara glädje, följa med. Den gjorde nämligen med största beredvillighet sällskap ända till Jims hem.

Fem minuter sedan befolkningen sett Jim försvinna inom sin dörr, kom han åter ut. Men han var nu, som hvarje annan människa, klädd i vidbrättad sombrero, högklackade stöflar, gula björnskinnschapparejos och sexskjutare.

Och med den senare i beredskap gick han ut för att tala ett par ord med sin barndomsvän Alligator-Bob.