Charley, operasångaren och ledamoten i det illustra lag, som om vintern brukade hålla till vid Chicago avenue, låg i gräset och rökte cigaretter.

Framför honom låg Lake Superiors väldiga vattenspegel lik en ofantlig sköld af blått stål, ofvanför hvälfde sig en kristallklar sommarhimmel och i träden öfver hans hufvud sprungo och snattrade ekorrarna.

Charley rökte cigaretter.

Hela denna härlighet, som naturen tycktes ha ställt till endast för att förljufva den tid han tänkte tillbringa i norra Michigan för att hämta krafter till de triumfer, hvilka hittills lömskt undanhållits honom, hade inte den ringaste inverkan på hans humör. Ty Charley var mörk i sin själ!

Orsaken var den vanliga!

När Charleys humör någon gång afvek från det normala tillståndet, kunde man nämligen med största trygghet framkasta den gamla frågan: »Ou est la femme?» Den var aldrig omotiverad.

»Kvinnan» var i detta fall miss Rose Leyton, dotter i rätt nedstigande led till järngrossören med samma efternamn i Chicago.

Denne ägde nämligen en villa vid den badort, där Charley slagit sig ned, och dottern, som såg bra ut, lyckades ganska snart uppväcka denne unge gentlemans lifliga intresse. Och det var ju inte så svårt.

För en man med Charleys erkända talang i dylika saker var det en ytterligt enkel sak att bli presenterad för flickan. De blefvo hastigt vänner, och inom en vecka var han hennes slaf.

Men — ty alltid skall det finnas ett »men» — lilla Rose hade äfven en annan slaf, mr Robert Scott, son till en läderhandlare i Chicago, som äfven ägde en villa vid badorten, och det var befintligheten af denne slaf nummer två, som gjorde Charley missnöjd.

Han ansåg sig nämligen ha goda skäl att befara, att denne unge man, på grund af närmare bekantskap och andra orsaker, stod i högre gunst hos Rose än Charley själf, och ett så abnormt sakförhållande var ju inte ämnadt att göra honom belåten med lifvet.

Dessutom var saken särdeles försvårad därigenom, att Charley denna gång beslutat att göra allvar af affären. Efter moget öfvervägande hade han till och med kommit till det resultatet, att han för Rosies skull vore villig att öfverge sin teaterbana, där lagrarna hittills växt så sparsamt, och — ja — att bli järnhandlare, om svärfadern in spe absolut önskade det.

Och så såg det ut som om denna storartade offervillighet icke alls skulle tagas i anspråk. Han hade ju länge märkt att Rose flirtade alldeles våldsamt med den idioten Scott, och när han därtill betänkte alla andra omständigheter, som stötte till, och som alla voro till den andres förmån — —.

Charley var inte glad! Charley rökte cigaretter!

— Charley!!

Ropet kom nedifrån stranden, och Charley satte sig genast upp, lifligt intresserad. Den rösten kände han endast allt för väl.

— Chaarleey!!!!

Ytterst på bryggan stod en hvitklädd flickfigur och vinkade åt honom med en röd parasoll. Hon hade tydligen sett honom ligga uppe i backen under ekarna och tyckt att det funnes lämpligare sysselsättningar för en ung man på en sådan härlig dag.

Som en blixt bar Charley i väg nedåt.

— Hallå, Rosie! — ropade han till hälsning, innan han kommit halfvägs och svängde vildt sin panama.

— Charley! Jag har tråkigt! — sade hon kokett, när han hunnit fram. — Du skall ta mig ut i motorbåten!

Charley bugade djupt.

— Med nöje! Är det något annat, som min härskarinna önskar, så öppna endast rosenläpparna!

— Att du inte är dum.

— Omöjligt! Medfödt! Men båten skall vara klar om ett ögonblick.

Några minuter senare gled Rosies pappas motorslup i en elegant sväng rundt brygghufvudet och stack af utefter kusten. Lake Superiors klara vatten kastades i pärlande kaskader upp framför bogen, och vågsvallet bröt den blanka ytan långt utåt sjön. Charley satt och såg på flickan, och ju mer han betraktade henne, desto mera kokade det inom honom. Hon var retande vacker när lockarna af luftdraget fladdrade kring ansiktet, glänsande som en gloria i solskenet, och de små groparna i kinderna lockade honom. Och ändå kanske aldrig —! Den fördömde slafven nummer två!

Aldrig! Det var ett ord som Charley icke tyckte om. Aldrig? Det vaknade en tanke inom honom, en djärf idé. Om han blott vågade —. Ett par sekunder tvekade han. Så ökade han slupens hastighet till den högsta möjliga, aderton knop, och lät ratten snurra.

Motorbåten lydde villigt roder, och med vattnet forsande framför stäfven rusade den rakt ut mot horisonten.

— Nu går det bra, Charley! — ropade Rosie förtjust, när båten ökade farten. — Så skall det gå.

— Ja, så skall det gå! — svarade Charley lugnt som en man, den där fattat sitt beslut, och som intet kan rubba.

Rosie hade förtjusande roligt och pratade i ett, medan båten rusade mot norr. Charley, som hastigt öfvervunnit det symptom af nervositet han i början känt, hjälpte efter bästa förmåga till med att hålla målron vid makt, och det hela artade sig till att blifva en mycket lyckad liten utfärd.

Plötsligt kom Rosie att kasta en blick mot kusten, som nu var långt aflägsen akteröfver.

— Nej, men Charley, så långt ut vi kommit!

Charley vände sig lugnt om och såg, och hans tänder slöto sig allt fastare tillsammans, ty nu visste han, att det afgörande ögonblick han länge väntat, ändtligen var inne.

— Ja, vi äro rätt långt ut, — bekräftade han.

— Vi måste vända nu.

— Måste? Inte måste man göra en sak, som man inte vill! Jag tycker att vi ha det trefligt här ute på vidden.

— Ja, det förstås. Men hvad tror du att pappa skulle säga, om han visste det här?

— Det vet jag ungefär. Men det blefve alldeles för långt att repetera. Det fordrades volymer.

Rose skrattade.

— Var säker på det, du! Vi få lof att hålla oss närmare kusten, jag vill inte försätta pappa i det där trefliga humöret. Vänd nu, Charley!

Charley tog fram en cigarr, snoppade den noggrannt, skar med yttersta omsorg af pappersbandet, såg på hur det försvann i kölvattnet och tände sedan cigarren.

Rose blef otålig.

— Nåå, Charley!

— Nåå, Rosie!

— Tänker du vända nu då, när du fått den oerhördt viktiga cigarrtändningen öfverstökad?

— Är du rädd att bli sjösjuk?

Rose blef ond på allvar.

— Inga dumheter nu, om jag får be! Förstår du inte, att det alls inte passar sig för oss två att fara ensamma så långt ut?

— Joo då! Det förstår jag visst det.

— Nå, hvarför vänder du inte då, människa?

Charley smålog, lugnt, kallt.

— Hvarför skall man nödvändigt vända? Det finns land på andra sidan sjön också.

— Skämta inte, Charley, utan vänd genast. Se själf! Snart se vi inte land längre.

Och verkligen. Båten hade gått med god fart. Rundt omkring låg horisonten i en cirkel, endast rakt akterut bruten af Michigankustens allt mer blånande band.

Charley såg beundrande rundt omkring sig och vände sig sedan till flickan:

— Det är storslaget, Rosie!

— Ja, det är det. Men vi få i alla fall vända tillbaka. Vänd nu!

— Nej! — kom det kort och bestämdt.

— Hvad menar du? — utropade Rose, hälft skrämd.

— Att jag helt enkelt inte tänker vända. Det finns land på andra sidan också.

— Canada!!

— Ja, Canada! Vi hinna dit i morgon.

Flickan hade sjunkit ned på däcket och stirrade rädd, förvånad, förvirrad, på Charley.

— Men — men det går ju inte för sig! Hvad skall folk säga?

— Att vi rymt tillsammans, naturligtvis. Sådant händer ju ofta.

Länge sutto de tysta, medan motorn hostade och båten orubbligt rusade mot norr. Kusten sjönk allt mera borta i aktern.

— Cha-a-arley — kom det till slut darrande, och det var gråt i rösten. — Då kan vi ju aldrig komma hem igen.

— Jo — svarade han. — Men inte ogifta.

Åter blef det tyst en stund, så kom flickan bort och satte sig bredvid honom. Hon var nu fullkomligt lugn.

— Charley, — frågade hon, — hvarför gör du detta?

— Och det frågar du! — svarade han med plötsligt allvar.

— Vet du risken?

— Fullt!

— På mitt vittnesmål blir du häktad, när vi komma fram. Du får straffarbete helt enkelt.

— Jag vet det!

— Och du kan icke undvika det.

— Kanske! Jag har en möjlighet.

— Och den är?

— Att du icke aflägger det där vittnesmålet.

Paus.

— Men om jag gör det? — Rösten var nu inte fullt så säker.

— Så var vinsten värd insatsen.

Sakta drog hon sig närmare honom.

— Håller du då verkligen så mycket af mig, Charley? — Återigen var det gråt i rösten.

— Det gör jag, liten.

Då skrattade hon till.

— Men det är allt bäst att du vänder i alla fall, Charley. Benzinen räcker inte halfvägs till Canada, och det — det där kan ju göras lika bra hemma.

Motorbåten fick sköta sig själf en stund, ty Charley hade armarna upptagna på annat håll.