Jag är sysselsatt med att uppleva en vår i Lappland, en vår med yrsnö omväxlande med solsken och ett blått sagoskimmer över Kebnekajsetopparna. Nätterna äro ljusa och båda Lapplands långa dag, den jag också upplevat en gång.

Jag har studerat den blandning av kultur och ursprunglighet som detta Lappland är. Jag har inspekterat den vetenskapliga stationen vid Vassijaure och gjort bekantskap med den unge lundensiske amanuens, vars liv verkar som en botgöring för aldrig begångna synder. Att av egen drift åtaga sig att dagligen och nattligen noggrant som ett urverk avläsa ett besvärande flertal olika instrument kan knappast vara en uppgift för en yngling, som just skall börja leva, särskilt då instrumenten äro känsliga som en mans hjärta. Tänk till exempel på seismografen! Den gav enligt amanuensens försäkran utslag till och med vid pigflyttningen sistlidna 24 april.

Jag har sett nyutspruckna tussilagines vid Narvik, där Golfströmmen är livsmotorn. Men här i Kiruna är det bara solen som verkar, och striden mellan den och mörkret åstadkommer den vårångest jag verkligen känner trycka på mellangärdet just nu. Jag måste resa mot söder snart och höra solvärmda småvågor skvalpa mot mina egenhändiga berg och rusta ut mina båtar och tjuvskjuta litet fågel. Det kan väl inte vara förbjudet, när man inte skjuter mer än man äter.

I dag har jag varit ute i Lapplands vår. Vi hade hört berättas, att lappar skulle finnas i Rotsidalen och beslöto att besöka dem. Men färden blev besvärlig och hästen sjönk ned till magen i snön, ty vägen krympte så småningom ihop till ett smalt pulkaspår, varför vi lämnade vår bekväma släde och fortsatte till fots. Ripriset stack upp ur snön och vart för min fantasi toppar av jätteträd. Det var eftermiddag och solen färgade björkskogen rödbrun. Loussavaara såg ut som en tillplattad Vesuv och Kiruna blev ett förtunnat Neapel.

Vi funno emellertid andra lappar än dem vi sökte. I björkskogen strax vid järnvägen lågo tre kåtor, och vi fingo inom kort äran att vara Nils Jonsson Sarris gäster. Kåtan var full av lappar, män, kvinnor och barn. Mina kamrater voro redan förut deras ärade vänner och kaffepannan sattes på elden. Vi bjödos att sitta på var sin kisa, en vackert bemålad trälåda eller rättare ask, ty lapparna veta, att svenskarna icke kunna sitta på deras orientaliska sätt. En av oss behärskar finska och blir vår tolk. Och medan han inledningsvis öppnar ett samtal sitter jag och beundrar mina värdar och värdinnor.

Se på dessa finskurna lemmar, dessa psykiska händer där muskler och ådror tala ett språk, som ger en samma njutning man erfar som då man betraktar en vackert gjord karta med floder och berg och landkonturer! Dessa aristokratiska vrister, de små fötterna, vilkas vackra modellering man känner genom bandsko och hö. De smärta midjorna och hela staturen, danad för ödemarkslivet. Dessa människor i miniatyr, modellerade liksom i mörkt elfenben, nött till skönhet genom ständigt bruk, utan kantigheter och med stålets elasticitet äro för vackra för att vi skulle kunna undvara dem. Låt oss skydda dem — eller bättre — lämnom dem i fred.

Jag lyssnar till deras språk och förstår bara två ord: maaherra, landshövdingen, och disponenti. Dessa båda ord ha lapponiserats och ha vunnit burskap som inhemska, fast det ena är finsksvenskt och det andra svensklatin. Disponenten och vår vän den finsktalande ingenjören inleda ett etnografiskt-historiskt-filosofiskt-moraliskt samtal med Sarri. Bakom Sarri ligger gubben Huuva, vargars och björnars baneman, och röker finska blader ur sin norska pipa. Hans blick är full av lugn. Han leker med en liten knappt tvåårig vildman, som får blåsa ut stickan, då Huuva tänt sin pipa, alldeles som mina egna ungar fått göra. Han ger en blick som har något av förtörnad gud i sig åt någon hund, som då och då tränger sig under hans arm, ty bakom hans renfäll är en utgång under tältfilten. Till höger om mig sitter en ung lapp, ur vars tobakspung jag fyller min pipa, och till höger om honom sysslar kåtans äldsta kvinna med kaffet. Och bakom henne ligger en flicka i ungdomens vår med livshungriga ögon. Hon rör sig med halvt medveten grace, då vi se på henne, hon plockar på sin frisyr och hennes pupiller spegla eldskenet liksom förstärkt. Jag tänker på den lapska sagan om Solsonen — ty lapparna äro solens söner liksom japanerna och räkna sig i släkt med dem — och minns jätteflickans toalett, då hon ser Solsonen närma sig:

Äro inte dessa versers lapska ord fascinerande:

Är det inte något av tundra i detta, eller något förhistoriskt klangljud från Altais berg? Eller av en kådig skida som brister eller som om ett norrsken kunde tala?

Medan vi dricka kaffet, talar Sarri om lapparnas härkomst och om deras undanträngande från land till land. Och nu ha de drivits hit, alldeles som valen jagar in sillen i Norges fjordar, säger han på sitt bildspråk. — Tiderna äro onda. Vi leva på en knivegg, hopträngda av norrmän från väster och svenskar från öster, fortsätter han. Och värst äro nybyggarna. Vargen är icke längre vår svåraste fiende, ty den får man åtminstone skjuta och får skottpengar till.

Ni vet kanske inte vad som menas med jojkning. Varje lappsläkt har sin särskilda melodi, med ord till, antar jag. Att sjunga den kallas att jojka. Men Sarri vill inte jojka, vilket han för övrigt gör rätt i, tycker jag, och vi hålla heller inte på det. — Jojka har man gjort i forna tider, men jojkarna ha gått till helvetet med sin jojkning. Det är læstadianismen, som här visar en av sina följder. Men om den också härvidlag gått åt orätt håll, har den dock medfört det goda, att sprit är en styggelse för lapparna häruppe. Därför komma dessa att leva längst och bevara sin karaktär längst.

— Men sjunger gör vi nog, säger Sarri, Zions sånger och psalmer, ty det är skillnad på jojka och sjunga.

Jag trivs ej med den bleka, omanliga, omänskliga, inskränkta avart av religion, som åstadkommit en dylik syn på livet. Folk som tröttar ut vargar och slår ihjäl dem med skidstavar borde tillbedja solen som vi andra, då vi ibland ha behov av religion och behöva en symbol, en svinx som svarar oss på våra barnsliga frågor.

Jag tänker på en av Strindbergs vackraste tankar — det finnes en åskknall i den:

Sarri tittar litet i november som det heter, men det bidrar endast till att framhäva hans vildekaraktär, det nötta, erfarna, använda, tränade. Det verkar bara som en årsring kring hans livs kärna, som klär honom. Genom kåtaeldens blå rök ser jag humorn sitta på lur i hans ena öga och jag misstänker och hoppas, att kristendomen bara är hans frackkostym, som sitter lika löst på som en akrobats cirkusfrack. Kanske offrar han litet ibland åt gudar med hemortsrätt någonstans i Asiens hjärta och är skrockfull som vi alla äro innerst, om vi lägga handen på hjärtat och tala sanningens tämligen internationella språk.

Jag njuter av hans sällskap och av att få vara gäst i hans kåta, en bland de gynnade och lyckliga av människors barn. Jag skulle vilja kunna säga detta åt honom och säga, att jag misstänker, att jag kanske är släkt med honom på långt håll. Inte kan jag ansvara för mina förfäders uppförande. Jag kan knappt svara för mitt eget.

Jag inpräglar det jag ser i mitt minne. Hundarna som sträcka sig lättjefullt mellan morrningarna åt främlingen, eldskenet på de vackra ansiktena, kvinnornas animala och vackert naiva kvinnlighet, den jag håller tusen gånger styvare på och som tilltalar en karl tusen gånger mer, än de valhänta försöken att behaga med dekolletering eller — för att beröra den moderna kvinnans jaktsätt på män — med manlighet. Jag skulle önska att kunna spotta lika styvt som en lapp. Han överglänser en yankee och träffar pricken, alldeles som om han skulle ha ett mausergevärssikte på sin underläpp.

Vi gå ut ur kåtan och studera ornament på pulkor och kisor och beundra kåtornas vackra färger, hur de stå mot snön och björkarna. Långt borta i söder upptäcker jag plötsligt något röra sig, en prick som växer och lever och blir livligare, ju mer den växer. Nu blir den en lapp på skidor. Han har inga stavar. Han åker i ett gammalt skidspår och vaggar och svänger armarna och ser ut som en rullande båt, han växer och växer, och snart är han vid foten av kullen, där kåtorna ligga. Utan att man ser honom hejda sig ett ögonblick stiger han av skidorna och fortsätter springande fram mot oss och förbi oss. Han är en pojke och jag avundas honom och hans konst att gå på skidor, och jag känner åldern komma som ett släpande regnmoln och hölja in återstoden av mitt liv i tråkighet. Jag fattar en föresats. Få se om den blir effektiv!

Vi taga avsked och vända hemåt för att äta middag, sedan disponenti bett våra värdar vara välkomna till Kiruna. Just då vi börja middagen, rapporteras att köket är fullt av lappar. Ty det hör till lapsk god ton att icke dröja med att efterkomma en inbjudning. De ha inte dröjt ett ögonblick.

Och efter några minuter äro vi alla församlade i Sveriges hemtrevligaste rum. Fulla av mat och glädje och med havannor mellan tänderna placera sig lapparna på golvets björnhudar, säkra i medvetandet om att ha uppfyllt människans heligaste plikter: den att vara värd och den att vara gäst.

I ett hörn av rummet står Christian Erikssons skulpturporträtt av min och hans och allas vår vän Pieti Kuhmoinen. Lapparna treva och tumma på den och konstatera, att den är riktig. Och jag själv firar en triumf, värd en förmögenhet, ty jag har ur minnet gjort Nikku Sarris porträtt, vilket medföljer detta försök att berätta. Vi visa kvinnorna teckningen, och de försäkra, att det är Nikku.

Men det blir kväll och min arbetsdag börjar. Lapparna säga sitt hyvästi och glida på sitt försynta sätt ut genom dörren. Vi äro ensamma med kulturen och måste börja på med dess värsta förbannelse: arbetet utan muskler. Är det nu någonting för en stor, stark karl att sitta och skriva och rita gubbar? En karl skall sköta en slägga eller en plog eller en yxa och en kvinna. Ett pennskaft borde falla till stoft mellan hans fingrar. En stålpenna borde på sin höjd dyrkas som fetisch.