Leipzig den 3 maj 189*
Att slå upp en tysk bok är som att luta sig över ett vörtkar, och tyskarnas filosofi smakar av förnumstig folkskollärare, hur djupgående och gedigen den än må vara. Jag var på supé hos professor S. i går, ljuset, du vet, Germanias stolthet, och man kom in på Darwin och Hæckel och ledde sig från dem in på en värdesättning av varelsernas förmåga att känna lidande. Vi voro naturligtvis alla ense om nödvändigheten av vivisektion, men då man ville värdera människans kapacitet i fråga om att känna smärta med ett högre gradtal än till exempel en daggmasks, måste jag fram med min gamla teori, du minns. Höjden av smärta hos en daggmask är ju alltid höjden av smärta för honom och måste således ha samma värde som höjden av smärta hos en människa, då väl ingen kan frånkänna daggmasken självmedvetande.
De bästa tyskarna ha verkligen slutat med de där dumheterna om instinkt och förnuft, så att där mötte intet hinder, men de här gubbarna ville värdera människans förmåga av smärta till 100 och daggmaskens till 15 eller 10 eller så där omkring. Jag måste börja med paradoxer och förklarade, att en kålrots sensibilitet hade samma värde som en Werthers, om den också uppträdde på olika sätt. De frågade om det var Uppsalafilosofi och jag svarade:
— Ja, framtidens Uppsalas!
Emellertid kommo de i gräl, vilket var rätt nöjsamt att åhöra.
Leipzig den 28 juli 189*
Tycker du inte att språkforskarens yrke i mångt och mycket liknar jägarens? Alldeles som vår ungdoms Skinnstrumpa spårade en bovaktig indian eller en oskyldig wapiti, spårar jag ordstammarna. Här och där är ett grässtrå avbrutet, här och där hänger en klädtrasa på en taggig buske, några barr ha rubbats på en berghäll. På det området äro tyskarna hemma. Men då jag vill ha fantasi med i arbetet äro de borta. Naturligtvis äro alla språk i det här solsystemet besläktade, ja, alla språk i hela universum. Men på en planet saknas det till exempel Kadmium och Uran — genast blir det litet avvikning från likheten. Bara ett uns Molybden till på den här planeten skulle kanske förorsaka, att närkingarna skorrade.
Den tyska dekadensen är bara en pauvre efterbildning av den franska. Jag var i Berlin här om dagen och träffade D. och S. Herre gud, vilka småsnuskiga skalder med illa hopkommet världsrykte! Kommer du ihåg 94 i Paris? Där voro de verkligen förfallna. Kommer du ihåg Bal des Maquereaus, inte maquereauerna själva eller deras flickor, utan de där två journalisterna, som detektiven prackade på oss? Det var ett ståtligt förfall utan möjlighet till upprättelse. Sardanapaler utan pengar.
Weimar den 30 juli 189*
Men egentligen reste jag hit för att få se en skymt av honom, som siktat högre än någon annan av sin samtid. Spencer är klarare, men han är geniet par excellence, en sjuk titan.
Porten var öppen. Jag gick in. En jungfru öppnade och jag bad om ett samtal med hans syster, vilken som du vet sköter honom. Men då flickan fått kortet och öppnade dörren till salongen, hörde jag från ett inre rum en klagande, lallande gubb- eller barnröst, full av gråt: — Mama, bin ich aber dumm! Bin ich aber dumm!
Jag tog min hatt och rusade på dörren.
Leipzig i januari 189*
Om det roar dig, kan du nu få skriva titeln docent framför mitt namn. Jag har fått erbjudande att deltaga i den amerikanska utgrävningsexpeditionen till Kalat Seruk. Jag reser.
Amara i december 189*
Vad tjänar det egentligen till att dagligen gå omkring och konstatera, att bibeln är modern, fin de siècle vid sidan av de dokument vi här få i dagen. Du skulle bli tröstlös och känna dig överflödig, om du finge se konstverken, som komma i dagen som mangoplantor vid fakirbesvärjelser. Det är dollarn, som har Indiens alla hemliga krafter förborgade i sig, och det gör mig hemsk till mods. Med dollars gräva vi ut gudar i lejonhamn, som bli skönare ju djupare ned vi komma, och i jordens medelpunkt väntar den skönaste lejonguden på sin milliardör. Därför är det lönlöst att själv skapa. Låt bli att försöka! Skaffa dig bara pengar och gräv dig in i jorden och njut. Ju äldre lerskärvan är, dess vackrare är den.
Jag reser härifrån och lägger mig på något bondland i något land och skriver en bok, som skall bestå uteslutande av så levande fantasi, att den skall verka som ett rävdrev på en jägare. Läsaren är jägaren, som varje ögonblick kan vänta räven och glömmer allt för den. Sista punkten i boken är dödsskottet. En bok skall vara spännande och således utan alla lyriska element. Händelserna måste komma pang! pang! och det gör ingenting om läsaren slår boken i väggen och säger, att det var en djävla bok — han skall ta upp den igen och läsa den nästa natt, ty man läser ju bara om nätterna. Tycker du inte, att en sådan bok kan behövas just nu? Och den boken skulle vara gravstenen över vår tids så kallade skönlitteratur. Sedan skulle vetenskapen komma som en Djaggernautautomobil och krossa alla bleka blanklädersskalder med deras känslopjunk och vi skulle bli fria som örnar och behärska materien, ty därtill äro vi födda.
Jag kommer ihåg att du anser det som ett tecken på fysisk svaghet och hyperkultur att mina ögon sitta ovanligt nära varandra. Jag inbillar mig, att de närmat sig varandra mera ju längre söderut jag kommit. Vid ekvatorn skulle jag bli cyklop. Jag såg mig i min fickspegel i dag och tyckte att jag börjat vinda. Samtidigt kände jag en häftig smärta på två ställen i bakhuvudet där de båda synlinjerna träffa huvudskålens inre benhinna. Jag blev rädd — för vad? Jag såg närmare i spegeln och jag vindar verkligen något, vete gud vad det kan bero på. Det måste inverka på hjärnan, att synlinjerna börja korsa varandra så nära ansiktet. En vansinnig tanke flög igenom mig, ett par abnormt stora hjärnceller bildades och de yngla av sig och trängas med de andra och något ropar inne i mitt huvud: — Du är en chiasm!
— Du är en chiasm!
Tills X-ets båda staplar sjunka, sjunka, sjunka, tills de komma i en linje och jag betraktar min egen näsrot med samma djupsinne som Athosmunkarna koncentrera tanken på sina navlar. Men då är det slut med mig, ty synlinjen går från tinning till tinning och det värker hål där!
Jag är rätt nervös, du skall inte bry dig om det. Du vet ju, att jag är rätt redig i huvudet, fast jag har litet fantasi.
Jag är som du kan förstå ganska trött av arbete och jag vill vila mig genom att skriva en bok. Jag skulle kunna skriva något om tyskarnas och amerikanarnas sätt att göra vetenskap härute och hur ett parti i Tyskland vill dra in på anslagen av rädsla för den omvälvning våra arbeten skola åstadkomma. De äro på god väg att undergräva hela systemet, förstår du. Vet du, det finns så mycket humbug i samhället, att jag nästan skulle vilja uppträda som en Léo Taxil II och ta tjänst inom båda partierna, för att sedan skriva min Révélations.
»Comme se fabrique un assassin!» vad? Adjö!
Kloster Andechs,
Bayern i september 189*
Kom hit och hälsa på mig! Jag skall visa dig den dyrbaraste klosterreliken i hela Europa: Ein Bluttropfen von der Circumcision Christi. Den visas inte för vem som helst. Men jag är sjuk. Jag dricker öl med en trashank, en gubbe som är litet tokig, och för var sejdel han får, trycker han mina båda händer med sina kalla fuktiga. Jag skriver till dig, emedan jag nyss varit uppe i kyrktornet och sett på utsikten och läst alla inskrifterna däruppe. Där stod bland annat A. P. Andersson, Malmö, djupt inskuret med kniv. Och jag kom att tänka på Sverige. Jag är färdig med min bok sedan ett halvt år. Men förläggare! Nere i Innsbruck finns en liten svart fan som vill ta boken, om jag bara vill blanda in litet antityska element. Min bok är buddistiskt ren, men vänder upp och ned på en del gängse begrepp.
Jag är sjuk. Bara nervositet! Jag är med all säkerhet en chiasm. Jag drömmer stundom att mitt huvud växer så fruktansvärt, att det skuffar undan hela världsalltet och solarna falla ned på min panna som glödande sand. Ståtlig dröm visserligen men alldeles onödig och för resten dyrbar, ty den slukar massor av kloral.
Berlin i januari 189*
Jag har gjort en upptäckt som nog kommer att sätta myror i huvudet på samtiden. Jag ler skadeglatt. Hör på nu!
Jag har experimenterat ett par månader på Dreiers kemiska laboratorium och studerat förvittringsföreteelserna och ålderns inverkan på vissa kemikalier. Bland annat hade jag behandlat två prov trycksvärta, ett från Hoffman och ett från Gleitsmann, så att jag lät dem tillsammans med vissa i luften förekommande ämnen åldras på kemisk väg. Som du kanske vet, experimenterar man fortfarande med sotet i trycksvärtan, petroleumsot och nu sist acetylensot. Vet du vad jag konstaterat? Ha ha ha — jag måste skratta! Av allt som är tryckt sedan man började använda dessa sotsorter, skall om femtio år inte finnas ett spår — bara papperet, kanske litet smutsigt förstås. 100 års litteratur försvunnen spårlöst, vad säger du om det? All filosofi, all usel poesi, all vetenskap skall flyga i väg från trycksidorna och sväva i luften som ett oändligt fint stoft, och det stoftet blir absolut oläsbart, eller vad tror du? Jag tycker redan att luften är litet mörkare än för 20 år sedan, att den blir mörkare för var dag, men det kanske beror på att jag inte är riktigt bra i mina ögon.
Jag offentliggör min upptäckt om 14 dagar. Avhandlingen är snart färdig.
Berlin i januari 189*
Jag är sjuk — inte farligt alls, säger läkaren, men jag måste ha lugn. Jag vaknade en natt och frös om min vänstra hand och såg att fingrarna voro gulvita och naglarna blå. Jag började frottera händerna — och plötsligt försvann rummet med möbler och allt och jag befann mig uppe på kapitälet av en pelare med tomma rymden omkring mig, en färglös rymd utan luftens blå och utan moln. Oändligt långt nere försvann pelaren som en nålspets i pelarhelvetet.
Jag drömmer om samma dröm var natt sedan en vecka. Vad tror du? — — —
Jag är nu fullkomligt frisk. All nervositet är borta och jag går omkring i ett obeskrivligt behagligt blekgult lugn, vilket skulle vara intresselöst, om det inte skures av två violetta linjer. Jag reser hem om tre dagar, ty jag är efterlyst för självmord. Vi träffas!