I Minneapolis stannade jag bara några dar den här gången – guskelov, att jag slapp bli uppasserska igen! Det var egentligen min enda tanke, när jag gick där på gatorna och tog en överblick av scenen för så många förtvivlans ögonblick. Jag hade beslutat att göra en lång »hikingtrip» – d. v. s. fotvandring – och som ett avlägset mål satte jag Salt Lake City och mormonerna. Att en ensam dam gör en fotvandring, är så vanligt i Amerika, att ingen ens tittar åt en, om man kommer vandrande med en ryggsäck och iklädd byxor och skjorta. Det är modernt för tillfället därute att gå klädd på det sättet, och till dressen hör också en vanlig mössa med skärm, helst placerad på Jackie Coogan-manér. Jag avvek i så måtto från det fastslagna modet, att jag hade en vidbrättad hatt i stället för mössa, eftersom jag ansåg det mera praktiskt i den stekande hettan.

Och så startade jag. Först tog jag tåg ett par hundra engelska mil, för att slippa från Minneapolis och alla dess oändliga förstäder, men när jag tyckte det började se trevligt och lantligt ut steg jag av, tittade på en karta, som skulle komma Automobilklubben att vrida händerna av fasa, och började lunka på i damm och rök. Med sällspord intelligens hade jag valt just den hetaste tiden på dagen, och det stod inte länge på, förrän jag började tala svenska för mig själv. Om packningen och vägen och skorna och lite av varje, som jag fann värt ett omnämnande. Ett par bilar susade förbi och rörde upp så mycket damm, att jag inte trodde det fanns så mycket på hela jorden. En pojkspoling i en av dem ropade något till mig och vinkade leende och fryntligt med handen, men om han trodde jag skulle le soligt igen och vinka tillbaka, så tog han fel, det är allt jag kan säga. Det var förresten bara ett par Fordar som körde om mig, så jag ber om ursäkt för benämningen »bil», men mitt hat var nästan lika starkt, som om det varit Rolls Royce eller Vauxhall. Nej, jag ska inte säga hat, jag säger förakt, för då kommer jag närmare sanningen. När jag gått ett par timmar ungefär, kom en bil tutande och ragglande kring hörnan bakom mig. Ja, ragglande – jag har inget annat namn för dess underbara sätt att ta sig fram på. Den for som en snok från den ena sidan av vägen till den andra, och det tycktes för mina verkligt intresserade blickar, att karosseriet for åt ett håll och hjulen åt ett annat och det gjorde det också, som jag sedan hade tillfälle att konstatera. Jag blev nämligen inviterad att åka med. Det fanns bara en person i bilen, och det var en ung pojke på en sjutton, arton år, fräknig och smutsig och dann, i trasig blå overalls och en obeskrivlig halmhatt på huvet. När hans blå öga fastnade på det av mig, som var synligt genom dammet, tvärstannade han sitt förunderliga åkdon och log välvilligt med alla sina vita tänder:

»Have a lift, sweetheart? – Vill ni åka me, hjärtat mitt?»

»Sweetheart nothing!» sa jag och försökte se indignerad ut. Men ingen kunde stå emot det leendet och den bilen, så jag misslyckades jämmerligen i mitt försök att verka värdig och klev försiktigt upp och placerade mig bredvid honom. Mycket försiktigt! För jag såg genast, att denna speciella bil fordrade en ytterlig grad av varsamhet. Vad jag inte sett förut, när den kom singlande emot mig, det såg jag nu på nära håll, och det var med en viss känsla av svag, men i alla fall fullt förnimbar oro, som jag lät mig sjunka ned bredvid den fräknige, och satte mig tillrätta för mitt livs automobilfärd. Karosseriet var nämligen endast med ganska smala snören bundet vid chassit, och allt annat var i stil, i verklig genomförd och god stil. Det var en Ford förstås – en av de allra första. Den verkade som om den var gjord före Kristi födelse, om man skulle taxera dess ålder efter dess utseende: resårerna hade lagt sig till ro, så man satt i ett hål, fjädrarna hade tagit slut i bakre ändan, men i den främre funnos de kvar, vilket åstadkom en guppning och krängning av sällsam art, ratten var mycket liten och satt på en krokig och förvånansvärt rostig styrspak, vindskyddet fanns, men skyddade inget nämnvärt, ithy att det saknade varje tillstymmelse till glas, och stänkskärmarna voro ruiner.

Jag har aldrig i mitt liv sett maken till bil, och skulle ogärna vilja uppleva den sensationen en gång till. Men roligt var det att åka i den i alla fall, spännande och uppfriskande. Man hade den känslan, när man satt i den, att man hela tiden styrde rätt ut åt diket till – det berodde på, sa den fräknige, att karosseriet var lite snett fastbundet, och hur mycket han arbetade med att få det på sin rätta plats, så ville det alltid åka tillbaka på sned igen. Så nu fick det vara som det var, ingen idé att bråka med det. Var det hans bil? Yebetcha! Hade han haft den länge? Bara i ett par månader. Hade köpt den för femton dollars, och nu reste han omkring i den och sålde olja. Jojomen! Det var ingen dålig bil för det priset – maskinen var allright bara man fick den i gång, fast det kunde vara ett sabla knåp ibland. Men sen gick den, fast inte absolut ljudlöst förstås.

»Neej», sa jag, »det kan man inte säja precis!»

Och det kunde man inte heller, hur hövlig man än ville vara. Det lät som en kulspruta, när vi brakade fram, och till och med bildresserade amerikanska hästar spände förvånade upp ögon och öron, när vi smattrade förbi. Men fram kom vi, och när jag fick höra, att den unge oljeresanden skulle till en liten stad hundra engelska mil i min riktning, så tyckte jag himlen var nådig och satte mig så bekvämt tillrätta jag kunde i hålet på sätet, och lät en aldrig sinande ström av den underbaraste amerikanska slang smeka mina öron. Då och då glömde jag bort, att bilen var lite konstig och fick svindlande sensationer av att: »nu åker vi rätt i diket, nu barkar det rakt ner, å ajö, farväl för sista gången med oss». Men så knaltade vi helt lugnt vidare, och jag kom ihåg, att det ingen fara var.

Ja, det var en bilfärd! Jag fick veta, att han hette Sidney, men kallades Sid av mera intima bekanta, och att det vore lämpligt, om jag lade mig till med detta mindre formella tilltalsord.

»Vad ni heter, gör detsamma», sa han. »Jag kallar er för sweetheart, allright.»

»Jaså!» sa jag och trodde, att jag gjort ett djupt intryck på honom.

Efter en stunds tystnad sa han:

»De kallar jag alla flickor.»

Så där fick jag för det! Att all glädje i detta livet ska vara så kortvarig.

»Jag ä nästan lika fräkni som Wesley», sa han sedan. Därmed menande Wesley Barry, filmhjälten.

»Mycket mer!» sa jag och fick ett hänfört leende till svar. Och antagligen för att visa sin erkänsla frågade han på sitt okonstlade språk, om jag ville försöka köra »kärran». Jag ville, och vi bytte hål. Hans var ännu djupare än mitt. Den stund som följde närmast efter mitt övertagande av ratten skall jag aldrig glömma. Tala om marritter och mardrömmar och allt som börjar på »mar» i världen! Ratten gick endast att röra i kraftiga knyckar, och som jag var ovan vid detta säregna sätt att framforsla en bil på, beskrevo vi de mest invecklade kurvor och svängar jag någonsin sett ett fordon utföra. Om vi raglat fram förut, så verkade vi ha torgskräck nu. Som om vi trodde någon förföljde oss och i varje ögonblick måste vända hela vagnen för att övertyga oss om, att ingen var efter oss. Det var fruktansvärt och på samma gång så idiotiskt skrattretande, att jag till slut, matt och kiknande, inte orkade göra den erforderliga knycken för att klara en skarp kurva, utan lät det basa rätt på och körde hela det gamla rucklet mot ett träd. Farten var inte vidare hög, så det gjorde inte ont, men snörena lossnade och karosseriet skuffades tillbaka en halv meter eller så, och tycktes ett ögonblick fundera på, om det skulle ta överbalansen och sätta sig på vägen eller stanna kvar. Det bestämde sig för det senare och vi stego ur. Den fräknige sade inte ett ljud – han kunde inte. Han var avkiknad och bara några snörvlande ljud utgingo ur hans näsa, och jag svarade på samma internationella språk. Men när vi äntligen hämtat oss och torkat tårarna, så fiskade han upp ur fickans djup ett segelgarnsnystan och skred till verket med vana och ackuratess.

Och jag vet, att han menade bilen och inte mig.

Med förenade krafter lämpade vi karosseriet på sin plats igen, surrade med segelgarnet och satte oss upp. Motorn gick så det var en fröjd – det var som en tio kulsprutor varit i aktion på samma gång, och med ett förnöjt grin startade den unge oljemannen sin car igen. »Det där var ingenting att fästa sig vid», sa han. Det hände honom ideligen i början, innan han blev van vid de små konstigheterna med ratten. Och han hade alltid snören med sig att laga med, så det var ingenting som fallerade. Men kanske det var bäst, att han körde själv nu, så vi kom fram något så när i tid och medan det ännu var ljust. Jag besvarade spörsmålet med övervägande ja, och så runkade vi vidare, ideligen förbisusade av andra bilar, vilkas damm vi glättigt svalde, medan konversationen blev livligare och intimare ju längre det led. Jag menar hans. För jag hade just inte mycket tillfälle att yttra mig. Han berättade mig om flickan han älskade, som troligen skulle svika honom och gifta sig med rörmakare. Han berättade allt vad hon sagt, och allt vad han sagt, och allt vad de sagt vid olika intressanta tillfällen och frågade mig till slut, »honestly», om jag inte tyckte, att hon hade behandlat honom »rotten», och om han inte visat sig värd hennes kärlek, så mycket som han bjudit henne på och tagit henne med på.

»Certainly, Sid!» sa jag allvarligt. »Absolut, Sid.»

»Och alla härliga bilfärder jag bjudit henne på sen!» sa han drömmande, men bittert.

»I den här bilen?» frågade jag.

»Certainly!» svarade han stolt. »Och bara en gång körde jag av karosseriet, men då gick det av riktigt, så vi satt kvar på vägen och vagnen kila på tills han luta sej i ett dike ett tag.»

Jag kände djupt för Sid, det gjorde jag verkligen. Men jag förstod också delvis Violet, som valde rörmakaren, som ägde en Chevrolet, sista modell. Såna äro kvinnorna – de ta hellre en rörmakare i en Chevrolet med fastsittande karosseri, än de ta en uppåtsträvande oljeagent i en bedagad Ford med löst karosseri. Jag rodnar på mitt köns vägnar, men så är det.

För att leda Sids tankar i en annan fåra, förde jag samtalet på mig själv och min tripp. När han hörde, att jag tänkte gå på mina ben ända till Salt Lake City slog han sig på knät med ena handen – något som jag med oro iakttog, enär båda behövdes för att styra bilen – och upprepade gång på gång:

»Well, I’ be hanged, I’ll be hanged!»

»Varför?» frågade jag milt. »Varför vill ni bli hängd, Sid?»

Han utvecklade i kraftiga och tydliga ord, varför han önskade, att detta hemska öde måtte vederfaras honom. Och det var bara för, att han aldrig i sitt liv hade hört eller anat att en sådan idioti kunde rymmas i en människas hjärna. Gå till Salt Lake! När det fanns frakttåg att skutta upp på och åka gratis på. Han visste om en flicka, som åkt gratis ända till Seattle utan att bli huggen en enda gång. Och hon var ändå dotter till en miljonär. – När det fanns bilar, som kunde ge mig en »lift» hur många hundra mil som helst – när det fanns ... Oj, han mådde illa, när han bara tänkte på, hur fullständigt hopplöst bakom jag var.

»Hur ska man hoppa på tåg då?» frågade jag.

Den kaskad av råd jag fick till svar kan jag inte återge här, men jag har dem på mina fem fingrar ännu i denna stund, och jag kan ännu i min rygg känna, hur det var att följa det första. Att ligga på bromsstängerna under ett ryckande och slängande frakttåg. Oh, Sid! Om jag hade träffat dig efter den färden hade jag inte gett en nickel för ditt unga oljeliv. Jag såg dig aldrig mer, och de andra råden voro så goda, att jag begraver det första i glömskans djup.

Och när vi skildes vid portalen till ett litet blygsamt hotell i en liten blygsam stad i Iowa var det med alla tecken av vänskap och högaktning. Jag hade nämligen lovat honom, att under inga omständigheter göra något så vanvettigt som att gå på egna ben till Salt Lake.

Det sista jag såg, när jag gick in genom dörren var hans vänliga leende, fräkniga ansikte och det sista jag hörde var:

»So long, sweetheart!»

Sen dränktes alla ljud i en öronbedövande kulsprutseld.