Jag tog till mina ben igen – tågen voro nog bra för all del, men hur det var, så tyckte jag allt, att min första erfarenhet varit litet kuslig, och några fler negrer hade jag inte lust att träffa inom den närmaste tiden. Så jag lunkade vägen i stället. Det var roligt det med, och roligare blev det för var dag. Ibland fick jag en »lift» i en bil ett par hundra engelska mil – en gång fick jag åka med ett gift par och tre barn i två hela dagar och vräkte mig inte måttligt på överklassigt fjädrande kuddar. Frun var danska, så vi kände oss liksom lite släkt, och sannerligen blev jag inte till och med bjuden att följa med dem hem till deras lantställe. Jag är säker på, det bara var för att jag kunde melodien till »Prinsessen sad höjt i sitt jomfrubur» som jag blev inviterad, för det var fruns älsklingssång, och hon hade aldrig träffat någon i Amerika förr som kunde den. Tio gånger om dagen så visst som en fick jag klämma i med »Prinsessen», och för var gång lade den lilla ljushåriga danskan sitt huvud på sned, blundade och suckade och såg romantisk ut, och lät mig i beslöjade ordalag förstå, att den sången hade haft en djup och dramatisk betydelse i hennes liv, när hon ännu var ung och vacker och trippade med sina små fötter på Strögets asfalt. Ack ja, det var många år sedan dess. »Ih! du Alstyrende – de var dajli dengang!» Nu var det bara barn och pengar, och ingen romantik och ingen, som sjöng »Prinsessen sad höjt» utanför hennes fönster, när månen glittrade över Sundet.

När jag i två dagar på begäran sjungit »Prinsessen», och deras väg tog av åt annat håll, beslöt jag mig för att ta avsked och avböjde tacksamt, men bestämt, bjudningen till landstället – jag kände, att en dag till skulle komma mig att fatta ett djupt hat till både Danmark och Kjerulf och månsken över Sundet. Så nästa morgon sade jag farväl utanför hotellporten och mitt: »Paa Gjensyn» var så blottat på entusiasm, att jag nästan kände mig generad för mig själv. Men vad ska man göra – som man är skapt så är man!

Och ett par timmar senare vankade jag vägen fram igen, nöjd och glad och ensam, utan ett spår av romantik i sinnet. Det var skuggigt och skönt, för jag hade kommit in i en grön, djup dalgång; små stugor lågo här och där, och en gång mötte jag en ung dam i trettonårsåldern, som bekvämt tillbakalutad i en buggy föste en flock kor framför sig. Hon tittade på mig och jag på henne, och vi stannade båda. Varefter följande samtal utspann sig:

»Hullo!»

»Hullo!»

»Ä ni ute å hikar?»

»Ja – ä du ute å kör hem kor?»

»Dä inte mina, dä skollärarns. Ja hjälper honom med de ena å de andra i sommar. Å sen ska jag te college.»

»Jaså, de va stiligt. Har du varit långt efter korna?»

»Ett stycke bara. Dom betar på en vall hos skollärarns syster. Hon heter Olena.»

»Jaså.» Jag mottog detta sensationella meddelande så upprörande likgiltigt, att flickungen med verkligt ogillande betraktade mig och satt tyst en lång stund, tankspritt svängande pisksnärten fram och åter. Till slut brast hon ut.

»Olena ä väldigt arg på mej.»

»Varför det då?»

»För att ja vann på henne i förra stavningstävlingen.»

???

»Ja, när vi tävlade om vem som var styvast i att stava ord.»

»Tävlar ni om det?»

Min röst lät nästan lika häpen som jag kände mig, och flickan stirrade moltyst på mig.

»Har allri ni gjort de då?» kom det sen.

Jag skakade på huvudet och talade om, att jag var nykommen till Amerika och inte hade reda på något vidare om seder och bruk i landet. Det förstod hon då, men hon tyckte det var konstigt, att det fanns ett så härligt land på jorden, så man slapp lära sig stava. Jag nändes inte beröva henne hennes gyllene Utopia-dröm, utan bad bara stilla om vidare upplysningar, och dem gav hon villigt och snabbt. Vartenda år, innan terminen var slut, tävlade de i stavning berättade hon, och det var så livat som helst.

»Men Olena har väl slutat skolan?» frågade jag.

»Hon ja! Hon är femti år så visst som ett. Men hon kommer te stavningarna i alla fall. Å de gör dom ju allihop runtikring. Men i år klådde jag ’na. Hon kunde inte stava te Thoroughly. Hon glömde sista h:et. Å nu ä hon så arg så!»

»Far du alltid och hämtar korna med häst och vagn?»

»Ja, de va så klart! Inte går man välan heller! Nu måste jag ge mej i väg, för den bruna ser ut, som om hon tänkte ge sej ut i vetet. Hon ä allti alldeles vådli. Nu ä hon där – hoj!»

Hästkraken fick sig en snärt, den unga damen stämde upp ett krigstjut, som kunnat göra en indian avundsjuk, och i rök och damm försvann hela ekipaget runt en krök på vägen, och jag vandrade vidare med nya funderingar i mitt huvud. Jag tänkte på vad en bonde skulle säga hemma, om den, som skulle hämta korna tog häst och vagn och åkte efter dem, när tiden var inne, i stället för att lunka på sina egna ben den halva fjärdingsvägen. Naturligtvis sparade det både tid och besvär, men i alla fall! Och det där med stavtävlingarna! Det var nog ingen dum idé, när man tänkte efter, men inte skulle nån människa hemma kunna komma på något sånt. Inte ha vi ju förstås heller så konstiga ord att stava till, med en sådan hop onödiga bokstäver i, som ingen levande människa nånsin kan tänka på att ens försöka tala ut.

Nej, hon hade nog rätt på sitt vis, smålandskärringen, tänkte jag och småskrattade. Hon, som satt i en järnvägskupé och lyssnade på några svensk-amerikanare, som talade engelska med varann och som, när hon till slut inte kunde bärga sig längre, vände sig till en annan kärring, som satt bredvid och sa: »En har möcke å tacka Gud för, att en kan tala som en redi mänska.»

Jag gick ännu och hade roligt för mig själv åt den gamla historien, när jag hörde hästtrav bakom mig och fick se en ung man, som kom travande med två löshästar, medan han själv red den tredje. Han såg ut som klippt ur en wildwestfilm, med fransade vida cowboybyxor, vidbrättad hatt, klart blå skjorta och en röd sidenhalsduk ledigt knuten kring halsen. Ansiktet var så solbränt, så det nästan var svart, och det ljusa håret såg så löjligt barnsligt ut, där det stack fram under hattbrättet i små förföriska lockar.

»Hello!» sa han och höll in alla sina hästar.

»Hello!» sa jag igen och fullständigt försjönk i betraktande av den första levande, tvättäkta, inte-på-bio-hjälte cowboy, som någonsin mitt hänryckta öga skådat. Och tre gånger fick han fråga om jag var på »hikingtrip», innan jag hann sansa mig så pass, att jag kunde klämma fram ett svagt:

»Yes.»

»Alone.»

»Yes.»

»Have a lift? Can you ride?»

»Yes.»

»Take my horse. I take one of the others myself. – Ta min häst, jag tar en av de andra själv. Och så ta av er ryggsäcken också.»

Innan jag visste ordet av satt jag på hans häst, medan han justerade stigbyglarna och spände åt sadelgjorden lite bättre. Med ett enda språng satt han på en av de osadlade löshästarna, tog den andra vid tygeln och travade i väg, som om det varit den naturligaste sak i världen att plocka upp vandrande damer vid landsvägskanten och låta dem rida med ett stycke. Och det var det väl också enligt amerikansk vänlig sed. Min ryggsäck hade han bundit fast vid sadeln med ett par remmar, så jag kände mig lös och ledig och belåten och hade bara att låta traven gå. Inte ett ord sa han, och inte ett ord sa jag. Sadeln knarrade och solen sken, och dammet höljde in oss i en tät och hostretande slöja. Han frågade inte vart jag skulle, inte talte han om, vart han tänkte sig – inget sa jag och inget sa han. Alla tre djuren travade i bredd, den långa svingande traven, som är så typisk för västerns hästar, jämn och glidande, utan stötar och utan avbrott, en liten vind fläktade då och då och blåste undan dammet, och ibland redo vi som genom långa tunnlar av skuggande träd, ibland mitt ute i heta solen.

Vi hade säkert ridit en timme eller mer, då han plötsligt höll in hästarna vid en korsväg och sade:

»Jag ska in hit å hälsa på far å få mej lite mat. Ska ni följa me? Stugan ligger där borta.»

Han pekade på en liten röd byggning, som låg mitt i en träddunge och såg så innerligt, oskuldsfullt svensk och inbjudande ut.

Törstig var jag och hungrig med, och de ljusa små lockarna under den sköne ynglingens hattbrätte verkade så pålitliga, hans ögon så vänliga och beskyddande, att jag utan vidare funderande sa:

»All right, tack så mycket.»

Trav igen och uppsvängning framför den röda stugan. Så fort vi stannat gick dörren upp, och en skäggig gammal man stack ut huvet och nickade. När han fick syn på mig spred sig ett stilla grin över hela ansiktet, och medan han långsamt och eftertryckligt blinkade med ena ögat, sa han:

»Jojatackarja – är de sweethearten din, dä, John?»

Det var inget märkvärdigt alls i det yttrandet och inget illa ment heller, det hördes på rösten. Men det märkvärdiga var, att han sade det på svenska! Och när det gick upp för mig, och jag såg hur ursinnig John såg ut, så började jag skratta förstås och sade – också på svenska:

Då var det slut med Johns övernaturliga allvar och tystnad. Han slog sig på benen och stämde upp ett skratt så smittande klart, att vi inte hade annat att göra än följa med, både gammelfar och jag. Och när vi hämtat oss lite så fick jag ett par rungande handslag, och bjöds in i stugan.

Där var fint och blankt och rent, så det sken om det – spisen var svart och nyputsad med blixtrande nickelbeslag, golvet var vitskurat med rödrandiga trasmattor, en bukett blommor satt stadig och tät instucken i ett glas mitt på bordet och vaxduken, som den stod på, var utan fläck och vank. Väggarna voro målade i en stark ljusblå färg och fulla med fotografier och oljetryck, mest från Sverige förstås. Det stod inte på två minuter förrän gubben satt med kaffekvarnen mellan benen och malde för brinnande livet, medan jag gav alla önskade upplysningar om min person: föräldrar, syskons antal och ålder, om de voro gifta eller ogifta, varifrån i Sverige jag var, vad jag gjorde i Amerika, hur länge jag skulle stanna, om jag tjänade mycket pengar på min skrivning, så att det kunde betala sig att slita ont och skala omkring så där på vägarna? Allt var så precis svenskt och likt landet hemma, att jag inte hade ett ögonblicks tanke på, att jag egentligen satt mitt ute i Amerika och inte alls var i Sverige.

När jag talat slut kom turen till mig att fråga. Gamlingen var från Hälsingland och hade bott i Amerika i trettio år. Om jag nånsin hade varit i Hälsingland? Jaa då! Då makade han sig närmre och lade sin hand på ryggstödet av stolen jag satt på och sken, sken i hela ansiktet. Sen var det inte svårt att få honom att tala. Gumman hans var död för fem år sen, och John, den stora drasuten till pojke han hade, var kopojke på en stor ranch några mil längre bort. Det var dit han skulle nu med hästarna, som han varit och hämtat vid järnvägsstationen – han brukade hälsa på far sin, när han hade ärende åt det hållet. Hur det gick att sköta allt ensam? Åjo, det knallade i väg. Inte var det ju som att ha kvinnfolk i gården, men inte större än farmen var, så redde han sig på egen hand. Ibland på vårar och höstar måste han ju leja lite hjälp, men annars gick det som det gick. Maten då?

»Det finns ingen som lagar sån mat som farsgubben?» sa John och smålog mot fadern, som just gick och pysslade med kaffepannan. »Du ska se han bjur dej allt på grub – ja får nog rida ensam härifrå, jag.»

»Betcha!» sa gubben och log tillbaka. »Den hära stinta ska ja int låte gå i förste tage. Va dä likt nå dä! Vi ska tale om gammellande vi, å ho kan stanne här så länge ho vell. Sämmer ska ja inte ställe för’a, vet du.»

Efter en timme red John sin väg, men jag satt kvar i det blåmålade köket. Inte ett smul fick jag göra för att hjälpa gubben med middagen. »Va dä skäl i dä?» svarade han varenda gång jag gjorde en ansats till att göra lite nytta. Och så viftade han med sina stora nävar och hade mig att sitta ner igen. Så behändigt som han skötte om allting – och så rent och fint och prydligt! Han diskade kaffekopparna och sköljde och torkade, han skalade potatis och skar upp skinka till stekning, han hämtade in selleri från trädgården och ett stort fat mogna, härliga persikor, han plockade under många hemlighetsfulla blinkningar fram ett krus hembryggt, förbjudet öl, och han dukade bordet fullt med de läckraste saker. Allt medan han pratade och frågade och undrade och berättade. Och när vi efter väl undanstökat mål framåt eftermiddagen sutto ute i »porchen» – den med myggnät omhägnade verandan, som nästan alltid finns i ett amerikanskt hus, är det än aldrig så enkelt – så talte han mellan blossen på sin gamla pipa om för mig hela sitt liv. Så enkelt och tryggt och troskyldigt, som om jag varit hans närmaste vän och inte bara en främling, som kommit in från vägen, och som han aldrig skulle se mer. Och genom allt gick en skälvande längtan efter »gammellande» – efter Sverige, efter Hälsingland och hembygden. Det var, som om han inom sig hade ett altare, där han hopade allt av tillbedjan och kärlek han ägde, och det altaret var »gammellande». Hans röst, som annars talade så starkt och högt, att den riktigt dundrade fram orden, blev med ens så stilla och mild och varsam, när han satt och mindes högt om fäbodar och berg och fiskesjöar och älgjakter och skog och snö.

Och jag bara lyssnade och lyssnade, medan luften blev allt svalare omkring oss, och solen helt sakta började luta mot väster. Genom den halvöppna dörren såg jag en skymt av kökets blåa väggar och hörde väckarklockans tickande. Det var så stilla, så ljuvligt tyst och svalt – bara den gamla rösten muttrade oavlåtligt, och mitt inne i det vilda skägget lyste ett par förunderligt klara blå ögon, vänligt och lugnt. När han reste sig till slut för att gå och sköta om djuren i ladugården, så gick jag med, mjölkade ett par kor och fick mig en stor skopa mjölk till tack för besväret.

Och så sade jag farväl och vandrade vidare, med den gamla rösten alltjämt sjungande i mina öron om Sverige, Sverige ...

*

Dagarna gingo och milen ledo. Ibland stannade jag ett par dar och hjälpte till med arbete på en farm – alltid hos svenskar, och alltid fann jag hos dem alla en snygghet och renlighet utan vank och brist och ett vänligt intresse för främlingen, som kom från deras eget land, och som därför aldrig förblev främling många timmar. Och alltid, alltid hos de gamla en ömhet utan gräns för det landet där de fötts, för Sverige sådant de mindes det, sådant det stod kvar i deras hjärtan. Det var, som om de talat om ett barn de älskade, på samma gång som de själva voro barnen och det modern – de skylde över dess brister och logo milt åt dess litenhet, dess efterblivenhet och ville aldrig riktigt gå in på, att Amerika var bättre. Om man ansatte dem med såna frågor svarade de undvikande:

»No», kunde de säga, »inte ä Amerika bättre, men de ä så mycke större på alla di vis å en kan tjäna mer pengar här. Å så kan ju barnen slå sej bättre fram här än där hemma.»

Det är sant – man kunde nog träffa på sådana också, som svor och domderade och tog alla makter till vittne på, att de visst aldrig ville se Sverige igen för sina ögon, men pratade man lite längre med dem, så kröp det fram till slut, att hade de bara pengar så ... nog skulle det vara roligt att komma hem ett tag och se, hurudant där var nu. Det var aldrig lönt för någon att försöka säga ett nedsättande ord om Sverige, då fick han svar på tal och det kvickt. Ånej, »gammelandet» glömde de inte, och på något sätt stod det dem närmare än hela Amerika, om de också bott där större delen av sitt liv.

Jag minns så väl en dag i början på september, när jag trampade vägen fram i en hetta så intensiv, att luften gungade för ögonen, och det kändes som om lungorna skulle brista för vart andetag. Jag hade hunnit till Wyoming nu, med bil och tåg och ridning och alla möjliga underliga sorts fortskaffningsmedel – dock minst på mina egna ben. Den mesta delen genom ökensträckan hade jag fått åka på en benzinbil, men nu skulle den inte längre, och med förtvivlan i hjärtat lunkade jag den dammiga vägen framåt mot den avlägsna järnvägsstationen, där mitt fasta beslut var att ta tåget till Salt Lake City och karaktärslöst överge trampens arbetssamma om ock ombytliga liv. Bäst som jag gick där och flåsade, hörde jag vagnsrassel bakom mig, och när jag vände mig om fick jag se ett stort hölass komma vaggande, och högst uppe på toppen satt en gammal man i bredskyggad halmhatt och blå overalls. Jag stannade så fort jag såg lasset, i brinnande förhoppning om att bli bjuden på åka. Och det slog inte fel heller.

»Have a lift?» Jag undrar hur många gånger jag hört det vänliga tillropet därute. »Vill ni åka med?» Och naturligtvis vill man åka med, när man är halvdöd av värme och törst, och ryggsäcken känns som bly mellan skuldrorna om den också är aldrig så lätt. Så jag sade tack denna speciella gången också och hissades upp med kläm av en hård näve och placerade mig i det mjuka höt bredvid min ädle välgörare. Vi började genast att prata förstås, och samtalet rörde sig till att börja med uteslutande om fotvandringar och järnvägar och resor och sånt, som det kan vara höviskt och bildat att främlingar resonera med varann om. Så sa gubben plötsligt:

»We-ell! Next year I’m going home to the old one. And that’s a mighty long trip I can tell you, girlie. – Nästa år ska jag hem och hälsa på den gamla och det är en väldigt lång tur ska jag säga er, flickunge.»

»Var bor hon då?» frågade jag lite förvånad, för jag trodde han menade sin mor, och jag kunde inte begripa hur i all världen hon kunde bära sig åt med att ännu vara i livet och ha en så gammal, vitskäggig son.

»Hon?» sa han och smålog.

»Ja, den gamla.»

»Å, jag menar mitt gamla land – Sverige. Det är ’min gamla’.»

»Min också», sa jag.

Då tittade han på mig under buskiga vita bryn, så räckte han ut handen och sade:

»Better shake then – ja menar, då ä de bäst vi tar i hann.»

Och det gjorde vi – högtidligt och allvarligt och lite rörda, båda två. När vi sedan tillräckligt hunnit förvåna oss över och dryfta detta egendomliga sammanträffande, frågade jag:

»Reser du bara över för att hälsa på, eller tänker du stanna kvar hemma?»

»Bet att ja ska stanne!» svarade han. »Ja har gått här och längtet hem i så månge år, så nu orker ja inte längre. Nog för att ja tycker bra om Amerika, det gör ja visst de, men ja skulle tycke om å få dö i Sverige i alle fall. Å de samme säjer gumman min. Å nu i denne dan som ä i da, så ä de jämt nie måner å elve dar tess vi segler. Dä låter bra nog länge de, men när en har vure härute i över förteti år så ä då inte nie måner så rasanes mycke.»

»Tänk att du vet så precis, hur många dagar det är över den nionde månaden till och med.»

»De tror ja dä!» sa han och myste. »Mor å ja vi stryker allt en da om sänder i almenacka vi, så inte ä dä nån fare på att en ska komme för sent te båten inte.»

»Men farmen då?»

»Den tar pojken vår hann om. Han har geft se nu i sommer, så nu grejer han sej. Å så har vi en pojke hemme, som vi ska bo hos. Jojomän. Å lite har vi allt mä oss hem, mor å ja, så inte ska vi behöva ligge nån te last så länge nån åv oss lever. Nänämän.»

»Du är från Värmland kan jag höra.»

»Nä kan du höre de! Då må du väl ha vuri i Värmland sjôl då?»

Och sen kan man inte precis säga att det blev några pinsamma pauser i samtalet oss emellan under hela den långa vägen till stationen, dit gubben skulle med höt. Det tog oss ett par timmar att komma dit, men ingen av oss hade tråkigt ett ögonblick, och när vi fick höra av stationsföreståndaren, att det skulle dröja två timmar till, innan tåget västerut väntades, så spände gubben resolut ifrån sin häst och slog sig ned på en bänk med mig i trofast väntan. När tåget äntligen kom, så tog han mig stadigt i handen och sade:

»Vi träffes i gammelande om du har dine väger åt mine kanter nångång.»

»Ja, hos ’the old one’», ropade jag, när tåget ångade ut, och fick ett brett, strålande leende till svar.