När jag äntligen lyckades skrapa ihop nog energi att lämna Salt Lake City och det lata dagdrivarlivet där, satte jag mig på tåget en morgonstund och gav mig av söderut med Las Vegas som närmaste mål – en liten gruvstad i Nevada nära gränsen till Arizona – och från vilken man hade möjligheter att med bil fara tvärs igenom öknen och komma ned till Santa Félinjen för vidare befordran till Texas och El Paso. Det var hett så luften stod och skälvde och bara svavelångorna fattades, för att man utan vidare ansträngning skulle kunna tro sig förflyttad till det hetaste underjorden. Läsa orkade man inte, och tittade man ut såg man bara de mest tröstlösa och enformiga öknar eller taggiga bergskedjor vid horisonten, och genom de dubbla, hermetiskt tillslutna fönstren virvlade in ett ständigt moln av fint damm, som täckte allt och gjorde allt otrevligt och strävt att ta i. Mitt emot mig satt ett par unga damer av den typiska »flapper»-sorten med bara knän, nedrullade strumpor och otroligt korta kjolar, och som jag inte hade något annat att göra, så tog jag dem i grundligt, om ock något slött betraktande. Efter som deras samtal fördes med allt annat än låg röst, stod det mig fritt att även avnjuta det, utan det ringaste besvär. Den ena talade mest om sin »beau», som tydligen med otåglighet väntade henne vid någon station i Arizona för att sedan föra henne och väninnan upp till en ranch i bergen – den andra talade om sin chef, som tydligen med otålighet väntade henne tillbaka till Salt Lake City, men båda damerna togo uppenbarligen saken lugnt och voro i strålande humör vid tanken på de två veckors semester, som av allt att döma låg framför dem. Då och då, med tämligen jämna mellanrum, plockade de fram diverse toalettsaker ur handväskorna, speglade sig med allvar och noggrannhet och målade med största frimodighet på de delar av ansiktet, där den redan förut frikostigt applicerade färgen, blivit något spolierad av damm och värme. Det generade dem inte det minsta att någon såg på – de sminkade och pudrade och smetade rött på läpparna, precis lika lugnt som om de suttit hemma i sitt eget toalettrum, och pratade på med de små mellanrum som voro nödvändiga, när det var någon detalj i arbetet, som fordrade en alldeles särskilt delikat behandling. Och när allt var klart studerade de med ändå större grundlighet sin bild i spegeln, suckade och stoppade ned hela attiraljen till nästa gång. Dessemellan satte de i sig kopiöst med choklad och konfekt och bjödo frikostigt, vem som fanns i närheten.

Det var riktigt söta små flickor förresten och inte mycket ont i dem heller, tror jag. Det där med målningen är bara en sorts sport antar jag – det är nu en gång en »flappers» prerogativ, lika väl som att flirta och jazza och klä sig med en viss excentrisk elegans, utan att släppa ett uns på sin värdighet för det. Med benämningen »flapper» menas egentligen bara en ung självförsörjande flicka, som håller styvt på, att hon är kvinnan som gör vad som faller henne in, och inte för den skull behöver åka ned till någon låg moralisk nivå. Den kollektiva beteckningen lär härleda sig från dessa små damers bekymmerslösa vana att en vinter traska utför de moddiga New Yorksgatorna i höga bottiner, som de ej gjort sig besvär att knäppa till – så att sleifarna smällde och slogo om benen på dem: were flapping. Så bildades substantivet »flapper» lika snabbt och oundvikligt som all annan amerikansk slang kommer till, och nu är det ett begrepp, ett namn på en helt ny art av det moderna kvinnosläktet. Jag tror nog att våra mormorsmödrar skulle korsa sig och möjligen få slag av fasa, om de skulle sätta ögonen på dem, men numera är det ingen som korsar sig för någonting, och ingen som får slag för lite målning eller ett par frikostigt exponerade ben eller en jazz eller såna små obetydligheter. Det är märkvärdigt vad människosläktet har för utvecklingsmöjligheter ändå.

Allt det där satt jag och funderade på, medan jag då och då försökte få någon vettig mening ur en bok av Elinor Glyn, som en snäll mormondam givit mig vid avresan. Så tiden drog sig fram, om den också gick fruktansvärt långsamt, och till slut var det bara några timmar kvar till Las Vegas. Solen hade gått ned, så luften började redan bli sval, och när det sista målet för dagen blivit serverat i restaurationsvagnen, sade jag adjö till flickorna, flyttade mig över till utsiktsvagnen längst bort i tågsättet och lyckades somna i en stor skinnstol från Elinor Glyn och alltsammans. Jag vaknade strax före Las Vegas vid att jag frös så jag skakade. Det är ett underligt klimat där ute i västern – på dagen så hett, så man tycker det vore bäst om man finge dö från alltsammans, och några timmar efter solnedgången så isande kallt, att man inte vet sig någon levande råd hur man nånsin ska bli varm igen. Om dagen längtar man efter natten och om natten längtar man efter dagen. Konstigt land!

Det var både järnvägsstrejk och gruvstrejk i Amerika vid det här laget, och när jag huttrade framåt den dåligt upplysta gatan på jakt efter hotell, snubblade jag mer än en gång på folk, som lågo utsträckta på trottoarerna eller sutto lutade mot husväggarna och sovo. Det var besynnerligt, tänkte jag, för det första, att de kunde tillåtas slå sig ner på det viset och för det andra, att de inte fröso livet ur sig i den iskalla natten, men det var väl människor, som var vana vid sånt, och de tycktes sova som döda i dammet. Då och då kom en ensam man gående och stegen ekade i tystnaden, medan det svaga lyktskenet ibland blänkte till på en tung revolver, som hängde långt ned på höften i ett späckat patronbälte. Det var tillfälliga strejkvakter, som sågo till, att allt var som det skulle och att inga oroligheter bröto ut, och en av dem hjälpte mig att bulta upp hotellportiern och bar sedan in min ryggsäck och ordnade så jag genast fick ett rum. Varefter han försvann med en kort nick och ett: »So long, girlie!» Utan att vänta på varken tack eller drickspengar. Det är gott om sån ridderlighet i Amerika.

Det fanns egentligen bara en gata i Las Vegas, och när jag kom ut morgonen därpå, var där precis som en marknad. De flesta av arbetarna från gruvorna utanför staden hade kommit in eller övernattat på trottoarerna, och där sutto de och hängde på rännstenskanten eller kring kaféerna, pratande, rökande och spottande. Hundar snodde omkring benen på en eller slogos i hörnen, hästar, med fantastiskt klädda cowboys, kommo sprängande från rancher i närheten, bilar susade fram med vild fart och virvlade upp enorma dammoln, pianolor och grammofoner voro i full gång, och här och där på en upp- och nedvänd tunna eller en stol stod en arbetare och höll tal, som slött avlyssnades i det svidande solgasset.

Jag vankade långsamt framåt och såg mig omkring. Men där var just inte mycket att se mer, än några låga små hus med flata tak och här och där en liten affär, som skyltade med dammiga varor, eller ett kafé som inte såg vidare inbjudande ut. Men framför ett fönster stod jag länge, ty där fick jag beskåda den första och enda riktiga, direkt från jorden komna, guldklimp jag någonsin sett. Den var inte så oerhört stor, så den kunde väl inte vara värd några svindlande summor, men den låg där och glittrade och lyste i solen på ett löjligt fascinerande sätt, och det tog en lång stund innan jag kunde slita mig ifrån åsynen av den. Men så fick jag lite längre bort syn på en grön skuggig park, som lockade mig ändå mer än det fala guldet, och så vände jag mina steg ditåt, blott för att sorgsen bli hejdad vid ingången av en stor skylt, som med stora tydliga bokstäver röt åt mig:

Keep out! That means you!

Det var ett privat ställe och utvisningen var så omisskänneligt tydlig, att jag bara hade att sucka och vända. Håll er utanför – jag menar er! Kort, amerikanskt och koncist. Las Vegas var förresten fullt med såna där kärnfulla meddelanden – om orsaken var, att det var en gruvstad, eller varför vet jag inte. Men inne hos en skomakare, som skulle sätta en ny klack på min ridstövel, fann jag följande beaktansvärda anhållan:

Keep your temper – nobody wants it.

I översättning blir det för långt och förlorar det mesta av lustigheten: Behåll ert dåliga humör – det är ingen som vill ha det. Men på engelska gör det stor effekt, och kanske den stackars skomakaren hade användning för det och hade sina skäl för att han satt upp det.

På ett plank kring ett nybygge i en utkant av staden förtjustes jag över följande intelligenta och sedelärande anslag:

If you insist on doing nothing, don’t do it here! – Om ni absolut inte vill göra någonting, gör det inte här.

Och som jag absolut inte hade lust att röra ett finger till arbete så lydde jag uppmaningen och vände om samma väg jag kommit och vände ned huvudgatan, där jag först stirrade en stund på guldklimpen igen i gruvbolagets skyltfönster och sen äventyrade att ställa en fråga till en fetlagd gentleman med vänligt utseende, om han visste var jag skulle kunna få en bil som kunde köra mig till Searchlight – en liten by inne i Arizona. Han tittade på mig, vände på tuggbussen ett slag, spottade och sade:

»Search me!»

Och det var allt besked jag fick av honom. De ha ett besynnerligt sätt att uttrycka sig där västerut. Så fullständigt olika mot på alla andra ställen och så oändligt expressivt. Search me – fråga mig!

Nu var gatan ännu mer vimlande full av folk och djur och bilar, och anledningen var, att ett tåg nyss kommit in. Det låg upphetsning i luften, vaktmännen gingo omkring med mera livliga uppsyner än jag sett dem ha förut, och revolvrar och patronbälten blixtrade hotfullt och gav en viss vild prägel åt det hela. Jag fick snart veta vad det var: några järnvägsstrejkare hade, trots den stränga bevakningen, lyckats smuggla en bomb in i en godsfinka, och vagnen hade exploderat någonstans söderut, dock utan att skada någon. Så man kan förstå att inte ens värmen kunde hålla folk slöa längre, och det var ett prat och ett stim så man kunde bli yr i huvudet.

Men några hundra meter längre bort låg öknen, gulbrun och omätlig och tyst, med ett darrande värmedis över sig, en vindkåre strök upp sanden och kom de små förtorkade grästuvorna att vagga helt sakta – sen låg den där lika död och orörlig igen som den legat i tusende år, och stojet och skriket från staden hade intet med den att göra. Men om natten var den full av ljud – underliga beklämmande, mystiska ljud, som kunde få hjärtat att stanna i bröstet av en obestämbar, ohygglig fasa. Jag reste igenom den på bil samma natt, från Las Vegas till Needles, och aldrig ska jag glömma det. Inte en människa, inte ett hus, inte ett levande liv sågo vi, men när vi en gång stodo stilla en stund och reparerade en motorskada, så var det som om all denna oändlighet kröp inpå oss och tusen ljud trängde till våra öron. Coyotees, som skällde och bjäbbade, likt retade hundvalpars långa utdragna tjut, som mest av allt liknade vargläten, och också var det, om chauffören talade sant – frasande, viskande rörelser bland de låga små buskarna och ibland liksom en glidande skugga på avstånd, färglös och formlös som ett spöke. Över alltsammans glimmade stjärnorna mer praktfulla än jag nånsin sett dem, och månen steg upp vid horisonten som en underlig gulröd sol utan värme och nästan utan glans, som om den kommit från ett sällsamt land, där inget liv fanns, ingen röst fick tala, inga jordiska blomster blomma. Och i dess matta sken badade öknen med flygande skuggor över oändliga vidder. Tyst och ändå full av ljud. Död och ändå full av liv.

*

Man blir så trött på att åka järnväg i Amerika. Det tar aldrig slut liksom, och landskapet är, i synnerhet i ökentrakterna, så välsignat enformigt, att har man kastat en blick ut klockan tio på morgonen, så ser det precis likadant ut klockan tio på kvällen. Det var egentligen bara stationerna, som lämnade någon omväxling åt det hela, och utefter Santa Fé-linjen såg jag för första gången indianer. Den sensationen hade jag dock lika gärna velat bli besparad: tjocka, otympliga, obehagliga gamla kvinnor, som rultade omkring, grant utstyrda, och försökte prångla på de resande pärlband och pilbågar och allt möjligt krafs till fruktansvärt oblyga priser – männen höllo sig mera förnämt i bakgrunden och sågo verkligen ganska måleriska ut, där de stodo och hängde i lättjefulla och överlägsna attityder. Barnungarna voro riktigt söta till och med, men hela exposén gjorde ett nedslående och degenererat intryck, ungefär som våra lappar utefter den stora turistleden norrut: snikenhet, oförskämdhet, fotografering för betalning. Stackars gamla vilda apachehövdingar, om de kunna se sin avkomma nu, smilande och smickrande och ödmjuka mot de blekansikten, som berövat dem friheten och stoltheten. Då tyckte jag bättre om mexikanarna i all deras sagolika smuts och lättja – de verkade, som om de alltid varit likadana från tidernas morgon med sina spetstoppiga, väldiga halmhattar och en cigarrett instucken bakom örat, medan en annan hängde mellan läpparna – och deras gamla kvinnor, som mest sågo ut att ha suttit förtorkade i jordens innandömen en människoålder, för att sedan plötsligt grävas upp och knuffas ut i solskenet. I deras lerhyddor krälade det av barn och ohyra, och luften därinne var verkligt närande, om också något tung att andas för en ovan.

El Paso var en vacker liten stad och pittoresk med sitt inslag av spanjorer och gulhyade »greasers». Spetsmantiljade donnor vandrade långsamt gatorna fram, och på andra sidan Rio Grande vinkade Juarez, en liten mexikansk stad, där alla i Amerika förbjudna fröjder voro tillåtna, och där till och med en tjurfäktningsaréna var uppförd, stinkande av blod och inälvor och annan vidrighet. Kvällen innan jag kom dit hade årets största tjurfäktning gått av stapeln, och piccadorer och toreadorer svassade omkring i all sin stass med en beundrande hop halvnakna ungar i hälarna. Spanskan flög i luften och i danssalongerna skrällde musiken dygnet om. Mulåsnespann knogade fram med klingande klockor, ibland stupade ett djur och blev uppsparkat igen med den sällsamma vänlighet mot djur, som är den latinska rasen egen, och överallt hängde »greasers» – amerikanarnas namn på mexikanska halvblod – mot lerväggar och bardiskar och lyktstolpar med den eviga cigarretten i munnen.

I El Paso fanns det svenskar också, mest affärsmän, men även sådana, som ägde stora boskapsrancher. För det mesta såg det ut som om de hade det bra därnere, och en del påstodo till och med, att de trivdes utmärkt med hettan och öknarna, om de också tyckte att »greasers», som arbetskraft betraktad var ett besvärligt och opålitligt byke att ha att göra med. Kommer någon ihåg, att jag på ångbåtslinjen i Köpenhamn gladdes åt en gammal Texasman, som skröt med att han hade »gått öve nittan gånga», och som hade både apelsinfarm i Kalifornien och en boskapsfarm i Texas? Jo det hade han vackert! Han hade ingenting, utan arbetade som rallare vid ett järnvägsbygge, och hans min, när jag dök upp framför honom på en gata i El Paso var värd att se. Jag kan inte säga att den var odelat förtjust, och när jag efter den första hälsningen sade:

»Det var tur att jag träffade dig, så kan jag få se hur en boskapsranch i Texas ser ut!» så svarade han lite svävande och blev så röd, som hans brunbrända anlete tillät. Ranchen låg så långt bort sade han, och han skulle inte dit förrän om ett par veckor igen, var i El Paso för att sälja en flock hästar, och förresten var det inte rätta tiden att bese en ranch i den här hettan.

»Jaså», sa jag och såg menlös ut. »Jag kan hälsa dig från Johanna. Hon har en bra plats i New York nu.»

Då blev han ännu rödare, och det kunde han gärna kosta på sig. För se saken var den, och det fick jag inte veta förrän långt efter i brev från Johanna, att det egentligen var på Texasmannens förslag, som hon lämnat Sverige för att förljuva hans liv på ålderns dagar som härskarinna över de två egendomarna i Texas och Californien. Han hade pratat i henne, att det måste vara en stor hemlighet, annars blev hon inte släppt i land i Amerika, men att så fort de kommit säkert fram och stodo på amerikansk grund skulle han gifta sig med henne och ta henne med till Texas. Och den enfaldiga Johanna, som annars hade både skinn på näsan och förstånd, så hon redde sig – hon hade låtit dåra sig av den gamle skojaren, och hade följt med. Men han fick gå i land samma kväll båten kom i New Yorks hamn, eftersom han var amerikansk medborgare, och sen försvann han ganska spårlöst. I ett anfall av tanklöshet hade han dock på båten uppgett en adress i El Paso, och när Johanna fick höra att jag skulle dit, så skrev hon och berättade alltsammans och bad mig försöka få tag på honom och säga honom ett och annat, som kunde vara lämpligt. Samma dag jag kom letade jag mig alltså fram till den uppgivna adressen och fann ett gammalt ilsket fruntimmer, som efter långa funderingar ur sitt minnes gömmor letade fram, att hon haft en inneboende med ett liknande namn för några år sen eller något sådant, att kräket gett sig av utan att betala, och att han haft arbete vid järnvägsbyggen. Då gick jag till järnvägen, och sannerligen hade de inte en man med samma namn ännu kvar i sin tjänst, som arbetade där och där och skulle komma tillbaka med tåget ett par dagar efteråt. Så det här mötet var inte så precis »händelsevis», som man skulle kunna trott, och Johannas namn hade åsyftad effekt.

»Jaså», sa han och såg sällsynt fåraktig ut. »Har hon plass!»

»Ja, och hon är förlovad med en murare nu», fortsatte jag, »och har slagit dig och alla dina rancher ur hågen. Men det ska jag säga dig, att något mer ...»

»Där kommer min car!» muttrade han, och innan jag hann blinka var han på väg ut på gatan till spårvagnen och hoppade på just som den satte sig i gång. Och där stod jag som en snopen och överlistad Sherlock Holmes och visste inte, om jag var glad eller ledsen att ha sluppit ifrån den predikan jag läst över. Jag hade ju i alla fall inte Johannas utförsgåvor, så det kanske var lika bra som det var och karlen måste ändå inse, att han var genomskådad, och det var inte så lite bara det. Jag tänker han låter det stanna vid de »nittan gånga» han »gått över» och blir där han är till döddagar. Johanna är vid det här laget gift med sin murare, så hon fäller ingen tår över de två nobla rancherna, som försvunno i det blå.

Ja – det var El Paso, och därifrån ilade jag på en Pullmanvagns vingar direkt till Chicago, trött och led på allt vad resor heter, och med bara en enda brinnande önskan: att komma ifrån öknarnas hetta och pinande solsken, från dammet och smutsen och stanken och allt det främmande, ovana, runt omkring mig, tillbaka till vila och ro och svala höstdagar, och, så småningom, tillbaka till »the old one», till Sverige, som började stå för mig som det förlovade landet, som det ouppnåeliga paradiset, där allt var rent och tyst och stilla, utan jäkt och bråk.

*

Chicago var strålande i höstsol och höstfärger med Michigan, som vaggade dimblå och oändlig utanför. Alla teatrar voro öppnade, alla människor hemkomna från landet, valkampanjerna rasade, och ett intensivt liv rådde över allt. Det var annat det än i det lata, värmedallrande södern, och i flera dagar gick jag bara omkring och var lycklig. Men man kan bli trött på det också, och när jag tyckte att lyckan började bli lite långtråkig tog jag så smått i tu med det arbete som jag kommit till Chicago för att utföra – nämligen att försöka få en liten inblick i hur de svenska tjänstflickorna kunde ha det därute. På farmerna visste jag ju hur det var och det var precis likadant som hemma: att inga ville vara på landet, om också arbetet var aldrig så lätt och lönerna aldrig så höga. Men i städerna dit alla drogo sig visste jag inte riktigt hur det kunde vara, och för den skull gick jag upp till den mest anlitade och ansedda platsanskaffningsbyrån i Chicago, fru Othelia Myhrmans, där allt vad förnämt och rikt i staden finns, hämta sitt tjänstefolk. Ty en amerikansk familj med självaktning ser helst, att deras hem skötes av svenskar, eller åtminstone av skandinaver. Fru Othelia Myhrmans namn är så väl känt här hemma, att hon ingen presentation behöver, och vad Amerika beträffar så intar hon där den särställningen att vara allas vän – beundrad av alla och även fruktad av en del för sin omutliga rättrådighet och för sin makt, att med ett enda ord stjälpa omkull de mest högtflygande projekt, som kanske inte tåla, att så alldeles noga synas i sömmarna. Hon är den mest ursvenska svensk man kan träffa, trots de nära femtio år hon vistats därute, den mest pålitliga och uppoffrande vän för alla vinddrivna stackare, som söka hennes hjälp, och därtill en makt att räkna med, både i politiskt och socialt hänseende.

Där placerade jag mig alltså i raden bland andra sökande och lärde och såg mer på en dag, än om jag gått och tjänat i aldrig så många månader. Jag lovar det, att maken till fina damer fick man leta efter, jag menar nu de, som aspirerade på platser som tjänstflickor: silkesstrumpor och sidenkjolar och plymagerade en del av dem, så till att börja med trodde man ibland, att det minst var en miljonärsfru, som kom infrasande genom dörren för att söka en kammarjungfru eller husa – ja, där fanns andra också, enkelt och mera solitt klädda, men de voro mestadels nykomna från Sverige och sutto litet ängsligt uppspetade på stolarna i mera blyg väntan. Men de andra, de gamla och vana, gingo genast rakt på sekreteraren eller till och med till fru Myhrman själv om hon var ledig, förklarade sitt ärende med kläm och pondus, berättade varför de slutat på den gamla platsen, och hur omöjlig den var, och hur folk trodde, att de kunde göra hur som helst med en, bara för att man var tvungen att tjäna sitt bröd, och att denna gången ville de ha en anställning på helt andra villkor, annars kunde det göra detsamma. Och när de nystat ur sig allt det där på så pass ren svenska de kunde åstadkomma – de vågade inte annat för fru Myhrman – så viftade de tillbaka till en stol, slog sig ned med ledig och världsvan hållning och väntade med lugn värdighet tills de fingo en vink att gå in i en annan avdelning av rummet, där de konfronterades med fruarna eller snarare fruarna konfronterades med dem.

Ty i Amerika är det vanligt att fruarna själva bege sig till platsanskaffningsbyrån och se ut det tjänstfolk de vilja ha, och där sitta de tåligt och fogligt i timtals väntan på, att en lämplig flicka ska dyka upp. Jag har sett både Rockefellers och MacCormicks och andra högdjur uppe på fru Myhrmans byrå, och sannerligen ha de inte sett riktigt nervösa ut, när de ställt sina frågor till de eleganta damer, som sökt plats hos dem. De fattiga små frågor som en amerikansk fru hinner få fram nämligen. För egentligen är det inte alls frun, som anställer förhöret, åtminstone inte när hon fått någon av det gamla gardet att göra med. Nej då! Flickan kommer in, utan onödig brådska, böjer med aktning och värdighet sitt huvud, drar fram en stol, slår sig ned och öppnar bataljen med en gammal härförares slughet. Det är rent underbart, hur snabbt hon sätter fingret på de ömma punkterna, och hur den examinerade frun blir mer och mer förvirrad:

»Var bor herrskapet?»

Frun säger gatans namn och flickan funderar ett ögonblick.

»Jaså», säger hon sedan med tydligt ogillande. »På sydsidan. Jag tycker bättre om nordsidan. Har ni barn?»

Frun medger nervöst och nästan urskuldande, att jo, de ha två barn, men de ha två sköterskor till dem, så att ingen av husorna ha det minsta besvär av dem.

»Jaså, jaha. Det blir väl aldrig frågan om att göra någon tvätt eller strykning?»

Naturligtvis inte. Det finns särskild tvätterska.

Ledighet, lön, eget rum, badrum ... frågorna falla tätt, och den eventuella matmodern svarar ödmjukt och villigt. Och så kan det hända, när allt det där är genomgånget, att fröken Anna Anderson, eller vad hon kan heta, reser sig med bestämd min och säger i artigt beklagande ton:

Och så böjer hon på nytt med aktning och värdighet sitt huvud, skjuter stolen tillbaka och marscherar ut igen till det andra rummet, där hon hastigt och viskande meddelar sig med sekreteraren och åter slår sig på sin väntans stol. Men det kan också hända, att hon tar platsen, och då blir det fruns tur att fråga om lite av varje. Fast hon vågar visst inte komma med några spörsmål av mera ingående art, för då kan det hända att fröken Anna Anderson upplyser henne om, att de och de sakerna ha sin privata natur och angå uteslutande fröken Anna Anderson själv och ingen annan. Så det så.

Ibland kunde man få höra små »greenhorns» spotta upp sig också. Stackars barn, högfärdsdjävulen hade väl slagit sina klor i dem eller också hade någon äldre kamrat satt upp dem och pratat i dem, att de voro illa behandlade. Aldrig ska jag glömma en dag, när en liten sjutton, arton års tös kom in, högst upprörd, och bad att få tala med fru Myhrman själv. Det lilla livet såg så lantligt oskuldsfull och rödblommig ut, att man nästan kände medlidande med de stackars kor hon obarmhärtigt lämnat hemma i Sverige, men hennes ansikte bar en prägel av skräckslagen beslutsamhet, och man kunde se, att i hennes själ stormar rasade. Så fick hon då äntligen företräde och kom fram med sitt ärende, och det i sån fart, så hon snubblade över orden. Hon skulle be att få klaga på platsen hon hade fått – hon ville ha en annan, och hon ville ha eget badrum och hon ville ha mera ledigt och bättre betalt och mindre arbete och ett helt annat bemötande och ...

»Ja cärar inte å va där», avslutade hon sitt livliga anförande. »Ja vell ha en najs plass å inte vell ja ha job i bäsmentet heller.»

»Vi talar svenska på mitt kontor», sade fru Myhrman lugnt.

»Å – yes», svarade flickan lite tillplattad.

»Hur länge har ni varit i Amerika?»

»Fyra månader.»

»Och ni vill ha eget badrum. Med hur många delar ni nu?»

»Me cooken – devillsäja me kokerskan.»

»Ni var väl van vid eget badrum hemma, kan jag förstå?»

»Hm – nää.»

Detta sista förläget rodnande, ty ett stilla fnitter förnams från de närmast sittande flickorna. Stackars lilla dumbom! Hon kom från ett fattigt hem i Västergötland och hade väl aldrig i hela sitt unga liv ens sett ett badrum, innan hon kom till Amerika. Men nu skulle hon ha ett eget, och fick hon inte det, så var det inte annat att göra än flytta. Nåja – fru Myhrman talade några stilla, kloka ord, och det var en mycket ödmjuk och generad liten fröken, som smög ut genom dörren tillbaka till det delade badrummet och till arbetet som scullerymaid i bäsmentet.

Och som scullerymaid eller underköksa var det också, som jag drog in i ett bäsment (källarvåning) några dagar senare.