Hur det var så kom jag lös ur Luthers armar samma kväll efter ett långt och ingående samtal med pastor Helander och fick tillåtelse att ge mig av till ett hotell, som han kände till, sedan han först gjort sig underrättad om att där fanns rum. Och så följdes jag dit av den tjocke skåningen efter ett hjärtslitande adjö till Johanna, som ej blygdes att låta sorgens tårar fritt rinna och endast lät sig tröstas av mitt högtidliga löfte att komma tillbaka dagen därpå och ta ut henne till Coney Islands vilda fröjder.

»Ja kännorr maj så insam, så insam!» var det sista jag hörde.

Det var inte fritt att inte jag kände mig »insam» jag också, där jag skakade Broadway uppåt i en spårvagn, och när vi slutligen stannade utanför en hotellskylt, där namnet kröp och slingrade längs fasaden som ormar av eld, så tyckte jag i mitt stilla sinne, att kanske det ändå hade varit lika bra, att jag stannat på Immigranthemmet. Men så kom jag ihåg den delade sängen och följde morskt i skåningens kölvatten, mellan grinande svartingar, som stod och vaktade porten. Likväl hann jag se på ormskylten: »Rooms One dollar and up» – »Rum från en dollar och uppåt» och med den upplysningen i mitt medvetande kom jag fram till portierdisken. Skåningen hade tydligen intet som helst förtroende till min engelska, utan högg genast i med förhandlingarna, och som han var bekant på stället lät jag honom hållas, fick min nyckel, sa adjö till det snälla livet, som så faderligt hjälpt mig till rätta och ville ge honom en halvdollar för besväret. Men han sköt undan min hand med stor bestämdhet och sade vänligt:

»Naj naj tack – du behövorr dom bättre själv!»

Och så gick han, och jag åkte upp i hissen med en niggerpiccolo, som höll min väska med ena handen och petade sig i näsan med den andra, allt medan han med outtröttlig energi tuggade och vände på sitt tuggummi.

Jag fördes in i ett rum, som ögonblickligen gav mina luktorgan kväljande förnimmelser av Ellis Island, och när en usel liten taklampa vridits på, blev illusionen ännu fullständigare. Litet som en båtkajuta var det, mörkt som en likkista och smutsigt, smutsigt över all beskrivning. Tapeterna hängde i trasor på väggarna, nedfläckade och av en hemsk röd färg – mattan utgjordes av ett par hål med smala bristfärdiga trådar kring och möblemanget av en stol, en byrå och en jättesäng. Inga gardiner. Och genom det gapande svarta fönstret trängde för mig okända, fruktansvärda dofter in.

Piccolon släppte väskan handlöst i golvet och var redan på väg ut, när jag fick tag på min röst och hojtade:

»För guds skull! Finns det inget bättre rum att få?»

Han tittade på mig en stund, vände tuggummit ett par gånger och svarade till slut:

»Soitännli!»

Vilket väl var negriska för: Certainly.

»Skaffa mig ett då», bad jag.

»Wait a minute!»

Och så försvann han. En minut! Jag satt där väl i en halv timma i det svarta hålet och väntade och våndades åt stanken och snusket och hettan, och när jag till slut givit upp allt hopp om att nånsin få se pojkuslingen igen och började titta mig om efter en ringklocka, så kom han äntligen tuggande och högg min kappsäck utan ett ord, slängde bara tummen över axeln till tecken åt mig att följa med och rände i väg. Och jag efter. In i hissen igen och ned till elvte våningen, genom mil av korridorer, och så in i ett annat rum.

»Tre dollars!» sa han, när ljuset var tänt, släppte väskan på sitt vanliga eleganta och handlösa sätt och försvann utan minsta spår till ljudlöshet.

En tynande lampa i taket, gröna tapeter som voro hela, men outsägligt nedfläckade, i synnerhet vid sängen, en matta, som tydligen en gång i sin fantastiskt avlägsna ungdom, varit röd om man fick döma av en smal fingersbred strimma i den oåtkomligaste hörnan – annars bestod den av dunkelbruna trådar – två stolar, en byrå med böljande lackering och så ett litet skrangligt bord med tre rätt uppstående ben och det fjärde hängande i luften på ett trött och sorgset sätt, likt en utsliten åkarkamp som står och sover. För säkerhets skull var det lutat mot väggen. Fönstrets fyrkant stod svart och gardinlös, men hettan som strömmade in var här bara fylld av bensindoft och andra gatans lukter, och ett öronbedövande larm hördes utifrån.

»Det här är ett ’uppåt’ rum», sa jag för mig själv där jag satt på sängkanten och dystert blickade mig omkring. Gud sig förbarme! Och det kostar 12 kroner om dan. Se nådeligen till mej!

Och med denna fromma önskan stängde jag till fönsterluckorna – rullgardin fanns heller ingen – klädde av mig och försvann i jättesängens djup med den tröstefulla tanken, att i morgon söka reda på mina vänner, som ingenting visste om min ankomst och slippa fri från det här hotellhålet. Men den sista, den allra sista och lyckliga tanke jag hade, var en skylt, som jag sett på väggen nere i hallen, där det bland alla andra härligheter, som hotellet förfogade över, även annonserades:

»Positively no bedbugs!» – »Absolut inga vägglöss!»

Sen somnade jag och vaknade inte förrän långt fram på nästa dag i en mardröm om Ellis Island och negrer och en svart cell, dit jag blivit släpad för att där tillbringa mitt återstående liv. Jag vaknade vid min egen jämmer, och intet av det mitt skräckslagna öga mötte kunde hjälpa till att förta ångesten: ett svagt halvdunkel, väggar, som tornade upp sig hemskt och trångt omkring mig och därtill en hetta så intensiv och kvalfull, att andedräkten kom och gick i små flämtar. Så småningom klarnade det då för mig, att jag inte var på Ellis Island och inte i fängelse, och att jag tvärtom bodde i ett »uppåt» rum, och att utanför vinkade New York och friheten. Så jag flög upp och slog åt sidan luckorna med fart – och slog för dem med lika stor kläm igen. Mitt emot över den mycket smala gatan hängde fyra herrar i fyra fönster och ägnade sig synbarligen åt den upplyftande sysselsättningen att betrakta livet i allmänhet och livet bakom hotellfönstren i synnerhet.

Det enda ljus jag hade var alltså den usla lilla lampan i taket, och vid dess sorgsna sken jagade jag rummet runt efter en ringklocka. Fanns ingen. Bara en flottig telefon, som jag till slut i min förtvivlan attackerade. Långt om länge kom det svar, och jag anhöll om att få beställa ett bad:

»All right!» svarade rösten, och sen surrade det bara i luren.

»All right!» tänkte jag också och lade mig igen i väntan på att få badet anmält. En halvtimme och inget bad hördes av – tre kvart. Då ringde jag igen på telefon och bad att få städerskan skickad till mig. All right!

Om en stund en väldig bultning på dörren, och när jag öppnade stod en neger utanför klädd i hotellets livré – tydligen »städerskan».

»Ma’am?» sa han och torkade svetten ur ansiktet med en blårutig näsduk.

»Jag vill ha ett bad!» sa jag.

»I have no objections!» svarade han och log sataniskt. Inte mej emot!

Jag blev så häpen över detta originella svar från en hotelluppassare, att jag teg längre än min vana är och bara stirrade. Vilket gav honom tillfälle att fortsätta:

»Anything more, ma’am?» Någe mer, frun?

»Nej, bara ett bad – men genast.»

»Well I told ye – I have no objections. Take it an welcome!»

Sade och gick.

»Jag har ingeting emot’et. Ta’t bara!»

Jag stod och tittade efter honom tills han försvann om en hörna, sen stängde jag mycket sakta dörren och sjönk ner på min sängkant igen och kände mig liksom Johanna, så »insam», att det var rent förskräckligt.

Men ett bad skulle jag ha om så alla oförskämda niggrer i världen försökte att knäcka mitt svenska mod, och jag ringde igen ned på telefonen och frågade den ganska hövliga växelfröken om hur jag skulle bära mig åt. Det var bara att gå ut i korridoren tills jag hittade ett badrum, förklarade hon. Och det gjorde jag. Det fanns ett dörr om dörr med mig och när jag tände ljuset kravlade en här av kackerlackor på kvicka ben undan i vrårna. Jag kan inte med kackerlackor – har aldrig tyckt om dom – och hade det varit hemma i Sverige hade jag vänt helt om. Men nu var jag inte hemma, och jag stannade, fast det kändes otrevligt, när en av dem kilade över foten på mig. Och så skulle jag tappa i badet och hade redan vridit på kranarna, när min blick föll på badkaret. Då vände jag och gick. Det var obeskrivligt. Inte ens en vild tjur skulle ha kunnat skrämt mig ned i det.

Inne i mitt halvmörka rum fann jag vid påklädningen att det där om »absolut inga vägglöss» var ett tämligen överdrivet påstående, som det hade varit säkrast att förbigå med den intensivaste diskretion. Och suckande tog jag itu med min toalett, lugn i medvetandet om, att detta var sista natten jag tillbringat på detta hotell.

»Ack harregu!» som Johanna brukade säga.

Innan jag gick ut ringde jag nämligen upp mina vänner i telefon. De voro bortresta och skulle inte komma igen på en vecka!

Sängkanten igen.

Och medan jag satt där i outsägligt dyster meditation över livet och dess elände ringde telefonklockan. Försiktigt närmade jag den flottiga hörluren till örat och försiktigt närmade jag mig den flottiga taltratten och ropade hallå.

»Some gentlemen asking for you, madam.»

»For me?!» skrek jag.

»Yes – they are waiting downstairs.»

Och där stod – ack, där stod Elof och grinade med hela sin snusiga, breda mun, och Anderson från Wisconsin, som erbjudit mig hushållerskeplats, och Gusta från Lannaskede, som aldrig varit utom socknen förr och Johanna, med triumferande och svajande lockar vid öronen och hatten lindrigt på sned ännu, efter språngmarscherna över Broadways tvärgator. De hade alla träffats på »Hemmet» kvällen förut och kommo nu för att hämta mig för en tripp till Coney Island. Och jag blev så glad – ja, jag blev så glad att det värkte till i hjärtat, och aldrig har jag med mera strålande glädje och i mera ösande regn gett mig ut på mera menlösa och flärdfria nöjen än den dagen, och aldrig får jag kanske så roligt mer – så barnsligt, oreflekterat, löjligt roligt bland karuseller och skjutbanor och rutschbanor som jag hade den gången.

När kvällen kom och vi åkte hem på färjan voro vi så trötta så vi knappt orkade gapa, och som det var alltför sent att bråka med flyttning så tog jag mitt eleganta lyxrum i besittning för ännu en natt. I sällskap med de absolut frånvarande, som lyste med sin närvaro på ett remarkabelt sätt.

I tre dagar smakade vi New Yorks fröjder, Johanna och jag och pojkarna. Sen fick Johanna sin första anställning som kokerska i ett miljonärshem på Long Island, jag reste västerut, och de andra drogo åt skilda håll. Kanske vi aldrig råkas mer, kanske vi aldrig höra från varann mer – så gör det väl ingenting. Vi ha ändå minnet kvar av soliga, goda dagar, där allt var glatt kamratskap och alla delade sorgen och glädjen som den kom – där hoppet ännu strålade och framtiden låg och lyste och väntade, och livet var ganska gott att leva.