Tidigt i morgonstunden vaknade jag dagen därpå, men upplevde på intet sätt det där underbara, som folk alltid skriver om: att man slår upp ögonen och ligger orörlig i ovisshet om vad det är för kval, som lura i bakgrunden och fåfängt sökt göra sig reda för, vad som hänt dagen förut. Jag visste det med detsamma jag, utan att fundera ett spår. Och jag blev så klarvaken med ett, att jag tyckte det var likså gott att ge mig av upp med detsamma och se till, att jag fick i väg cablegrammet hem, eftersom jag nu hade pengar så det räckte, om jag försökte lita på adressatens intelligens och sparade in ett par ord, som möjligen kunde uteslutas.

Denna gång gick jag till en radiostation och si! – det var billigare och jag kom ut med radiogrammet avsänt och en halv dollar över. Så jag drack kaffe i ett litet schapp och köpte mig en tidning och studerade »Help wanted» för att se, om det fanns något lämpligt jobb för en utarmad och bestulen stackare. Jag måste ju hålla det gående på något sätt tills pengarna hann komma! Och under »Hjälp önskas» fann jag följande annons:

»25 gossar och flickor önskas att plocka ned körsbär. Müllers farm S:t Paul» – och så en närmare angiven adress, som jag glömt vid det här laget.

Till S:t Paul var det inte svårt att komma på spårvagn och ett par overalls hade jag i kofferten på hotellet, så det blev fart i benen på mig, och det stod inte länge på förrän jag var på väg till S:t Paul i den svala och daggiga morgonen. Klockan strax efter 8 var jag på platsen, och det första mitt öga mötte när jag kom fram till grinden, som ledde in till gården, var en gammal niggerkärring, som stod lutad mot grindstolpen och tjöt. Ja, tjöt! För jag kan inte kalla de ljud hon utsläppte något annat. Det var inte gråt, och det var inte skrik – det var tjut! Och utför hennes kinder tillrade klara tårar, lika klara och äkta som någon vits. Den gråsprängda ullen lutade hon mot toppen på stolpen, och med ändarna på den röda trasa hon hade om halsen torkade hon sig i ansiktet då och då, medan hon samlade kraft till ett nytt utbrott. När hon fick syn på mig, som naturligtvis stannat och bara stod och stirrade, tvärtystnade hon och stirrade igen, medan hela hennes oerhört feta kropp skvimpade och dallrade som en sjö i storm:

»What’s the matter?» frågade jag förstås, hövligt och intresserat.

»Damn the matter!» var hennes prompta och snyftande svar.

»Någe på tok?» frågade jag igen och lutade mig mot den andra grindstolpen.

Då kom det! Hon hade sett annonsen, och som hon tyckte om körsbär och tyckte om arbete ute och tyckte om landet, så beslöt hon sig för att fara ut och ta jobbet. Trodde att det var hederliga människor, som inte ville lura fattigt folk på lite förtjänst, när dom annonserat om det till och med. Och här kommer hon – hade gett ut sin sista nickel i spårvagnspengar, och så bara grinade dom ut henne. Frågade hur mycket hon vägde, kallade henne för »youngster» och undrade om hon trodde, att träden skulle fällas för att man skulle komma åt bären, eftersom vartenda träd skulle braka ned som ett vasstrå, om hon klev opp i dom. Och var hade hon sina »bloomers» – var hade hon sina byxor? Och det frågade dom en äldre, »perfect liddy», som kommit hela den långa vägen bara för att hjälpa dom med deras trefallt förbannade, gamla usla bär. – – –

»Men det stod ju i annonsen, att de ville ha flickor», mumlade jag med ansträngd röst, som darrade lite ändå, trots alla försök att hålla den lugn. Men bara tanken på denna »perfect liddy» till väders och iklädd sportbyxor var mer än en människa kunde bära. Och jag såg på henne, att hon anade den syn jag såg för mitt inre, ty hennes drag fördystrades ögonblickligen, och med ett sista tjut satte hon i gång och rultade vägen fram, med den skrikande rödblommiga klänningen som ett moln omkring sig. Men lika hastigt som hon startat vände hon igen och kom brusande mot mig som en krängande lustyacht för förlig vind och alla segel till.

»Say, honey, d’yer have a nickel?» – Säg, lilla sötnos, har ni en nickel? (Därmed menade hon fem cents.)

Jag hade ingen nickel, bara en »quarter» – en kvarts dollar, och det var allt jag ägde och hade. Men hon fick den, eftersom jag räknade på snar förtjänst, och aldrig såg jag ett ansikte mer strålande lyckligt, och aldrig hade jag trott, att en människa kunde ha så många tänder, som dem hon i ett fnissande, barnsligt skratt blottade. Guds välsignelser regnade frikostigt över mig, jag var a »lobly thing» och adjö, sweetie. Hon svängde och lovade igen och seglade iväg med en fart som om en tyfon burit henne på sina vingar. I kröken på vägen kastade hon en slängkyss och viftade med sin röda halsduk, och det var det sista jag såg av a most perfect liddy.

I köket träffade jag frun i huset, en rosenkindad, ljushårig tyska, som rörde i en kastrull med ena handen, hade en kerub på den andra, och med vänstra foten skjutsade en barnvagn fram och åter, medan hennes högra ben omgavs av två blåögda flickungar, den ena lite större än den andra. Vid en stol stod en tio års pojke och diskade, och på det stora runda bordet syntes resterna av en gigantisk måltid, tydligen nyss aväten. Hon avbröt en gnolande vaggvisa, när jag trädde in genom nätdörren, som höll flugorna ute, och när hon sett på mig lite smålog hon och sade:

»Cherrypicker?» – Körsbärsplockare?

Jag medgav att mitt yrke för tillfället var av denna art, varpå hon log ännu mer och frågade, om jag ville ha kaffe, och det ville jag förstås. Inom en minut fann jag mig sittande med keruben i famn och ena foten på barnvagnen, medan jäntungarna mer och mer närmade sig och modern dukade fram, vad hon tydligen kallade »kaffe»: kallt kött och varm kål och smör och bröd och mjölk och ost och ännu ljum gröt och lite annat småplock. Keruben, som var en pojke och hette Karl, drog mig i håret och slabbade ner min kind med små våta kyssar, den i vagnen stirrade högtidligt rätt in i mina ögon med lite hopdragna bryn, och en av flickorna anförtrodde mig plötsligt, att hon hade ont i magen. Men som hon lika plötsligt teg igen, så fick jag inga närmare eller intressantare upplysningar om hennes tillstånd. Hon såg i alla fall mycket allvarlig ut och höll hela tiden sin knubbiga hand på sin runda mage, så att jag inte skulle kunna ha någon möjlighet att glömma bort hennes tillfälliga indisposition. Den andra, som var lite äldre, upplät efter en stund med enahanda plötslighet sin mun och sade föraktfullt, med en blick på sin lidande syster:

»Too muts tserries!» Vilket jag uttydde som: för mycket körsbär!

Sen teg hon också.

När jag ätit, medan jag fortfarande artigt skuffade vagnen fram och åter, tackade jag och frågade, var bossen kunde träffas, och om det fanns jobb för mig också bland körsbären. Och i så fall, om jag fick byta kläder, innan jag gick ut, och när den saken var undanstökad, till det yngre släktets häpnad och uppenbara intresse fördes jag ut i trädgården och fram till bossen, som ögonblickligen skickade upp mig i närmaste träd, med en korg och ett vänligt leende som sällskap.

Gud, vilka körsbär! Stora, djupröda, saftiga – med en smak av sol och sommar och härligheter utan gräns. Tunga klasar, som fyllde handen med svalhet och ljuvhet, och som glimmade mot grönskan likt granater, när en solstråle sökte sig in genom bladverket. Så jag åt, så jag njöt, så jag plockade! Den ena tunga korgen efter den andra hissades ned och tomma hissades upp, för att fyllas på nytt med skimrande fullmogna, lysande bär. Ingen hade sagt något om, att det var förbjudet att äta, men det borde man ju begripa själv. Fast jag inbillade mig, att jag inte begrep det och åt, åt, åt – tills jag var så tung och mätt, att jag knappt orkade flytta mig och nästan hade svårt att andas. Jag borde ångra mig nu, när jag skriver om det, men jag säger som gumman: »Gud förlåte mig min ungdoms synder, men när jag tänker på dom kan ja inte låte bli å skratte.»

När middagen kom och bossens djupa röst ropade under mitt träd:

»Time for grub, girlie!» så var det med yttersta möda jag hasade mig ned, och inte en bit orkade jag äta, fast det var god mat och mycket mat dukad fram åt oss arbetare på ett bord under träden. Jag lade mig rak lång i gräset i stället och tog in det förunderliga skådespelet med ögon, öron, förnuft och alla sinnen. Mycket konstigt folk har jag sett i min dar och mycket konstigt har jag hört också, men den blandning av människor, som jag nu såg framför mig övergår allt jag kunnat drömma om. Och deras konversation rörde sig om saker, som voro mig fullständigt främmande. Jag skrattade för mig själv, där jag låg med armarna under huvudet och latade mig – jag skrattade åt, att jag hade tänkt mig komma rätt upp i en samling ungdomar, där jag kanske själv skulle vara äldst och verka urgammal. Harregu! – med undantag av två fräkniga småpojkar och en fnittrande liten tös på ungefär femton, så var jag yngst av hela sällskapet. Jag tänkte på annonsen: »flickor och gossar», och den tanken bar mig blixtsnabbt hem till Stockholm, till »Gossexpressens» gråskäggiga dundergubbar, och åter tillbaka till den gamla niggertanten, som jag först mött. Hon var för tjock, det var det enda felet med henne, annars hade hon nog fått stanna hon också, som en munter och villig cherrypicker. Ty här såg jag framför mig människor, fullt lika gamla som hon – det var bara den skillnaden, att de voro vita, och att en nådig natur inte försett dem med fullt så mycket gungande fläsk. Nej, de voro magra nästan allesammans, somliga mer än magra, så man nästan tyckte skelettet skulle sticka ut lite här och där om det fått rå sig själv. De flesta voro män – brunbrända, solstekta män, som sågo ut, som om de inte visste vad ett stängt rum ville säga och bleka, tungögda män, med slaka, trötta rörelser och en mun, som gapade och slöt sig, gapade och slöt sig över lass av mat, som de långsamt men bestämt skovlade i sig – små runda, trinda, kvickögda män, som pratade mer än de åto, och skrattade mer än de pratade och gråhåriga, tysta män, som mumsade och muttrade i skägget.

Det var många sorter. En tre fyra kvinnor också – bleka och tysta, alla utom en, som pratade för dem allihop och skrattade, så hon skrek, åt sina egna klumpiga kvickheter. Hon hade »bobbed hair», fast hon säkert var närmare femti än förti, en generöst urringad khakiskjorta och ett par knäbyxor av samma material, som, för att använda ett mycket milt uttryck, sutto som gjutna på hennes sällsynt rundade lekamen. Hon var påfallande ivrig att tala om för alla som ville höra på, att hon gjorde denna körsbärsplockning bara »for fun» – bara för skojs skull – och att hon alltid på somrarna brukade gå i »bloomers» (byxor), och att hennes vänner tyckte hon såg så »cute» ut i dem. Som »cute» betyder behändig och söt, kände jag mig nästan avundsjuk på henne för att hon ägde så förtjusande och lätt tillfredsställda vänner, på samma gång en djup tacksamhet fyllde mitt hjärta, att jag inte hörde till deras beundrande skara.

Jag såg på de tre andra kvinnorna. Ingen kunde säga, att någon av dem såg »cute» ut, och ingen kunde heller tro, att de plockade körsbär endast »for fun». De hade gamla trasiga, nötta, urtvättade overalls på, och voro inte runda någonstans, deras ansikten voro stämplade av bitter besvikelse på livet, och de blickar de kastade på den skälmska, knäbyxade damen voro fulla av hån och hätskhet. De talade inte mycket, och då endast till varandra, så jag förmodar de voro gamla bekanta och hörde till någonstans i grannskapet; jag hörde dem säga, att förra året på körsbärsplockningen hade det varit en helt annan sorts »crowd» – ett helt annat sorts arbetsgäng – men eftersom de sade det ganska högt och med fnysningar, som inte kunde betyda annat än det djupaste förakt för ensemblen i sin helhet, blev en av de långa, solstekta herrarna ursinnig och tog det som en personlig förolämpning.

Han utbad sig med den borne tragikerns röst att få veta vad som menades, vem som åsyftades, att om det möjligen var han, som åsyftades, så hade aldrig en ädlare och sannare gentleman sudlat sin fot med vägens damm – alltid var han färdig att taga de svagares parti, aldrig hade han svikit en kamrat, aldrig trampat på en mask ens, så vitt han visste. Nej, aldrig – så vitt han visste. Eller vad, Sicky?

Detta till mannen bredvid, som gjorde skäl för sitt namn, och som såg sjukare ut ju mer mat han proppade i sig. Sicky skakade på sitt huvud och mumlade något med tjock röst, så mycket röst han kunde få fram genom korv och kål och bröd, som hans mun var full med.

»Där ser ni!» skrek den brunhyade, förolämpade gentlemannen och rynkade ögonbrynen åt damerna i overalls. »Där ser ni! Och Sicky och jag ha hållit ihop så länge jag kan minnas – har vi inte, Sicky?»

Och mannen, som så älskligt nämndes Sicky, vilket på svenska skulle bli ungefär »Sjuki» eller »Sjukli» eller »Dåli» – mumlade åter något genom korven i sin mun, som ingen mer än hans gentlemannalika vän uppfattade. Men att det måtte ha varit av tillfredsställande natur förstodo vi alla av det hänförda sätt varmed Sickys hand greps och skakades, så maten han just hade laddat kniven med, flög i luften och sen ned på tallriken igen. Men ingenting kunde rubba hans lugn, det var tydligt – han bara laddade kniven på nytt och fortsatte sitt mål.

Samtalet blev så småningom livligt och fördes mest mellan herrarna, som tydligen voro »tramps» till professionen, de flesta av dem. Man behövde bara kasta en blick på deras dammiga kläder, fransiga byxor och skäggstubbiga kinder för att ganska snart ha den saken klar för sig. Och när de började ett ingående expertsamtal om olika sätt »to jump freights» – att hoppa på godståg – och få sig en gratisskjuts, så fanns det inga tvivel kvar om deras luffaryrke. Men intressant var det att höra på, och mycket hade de att lära bort, den förtjänsten vill jag inte ta ifrån dem. Till slut var det två, som kom i gräl om bästa sättet att hoppa av ett tåg i fart. Den ene höll på framåthopp, den andra på det långa svingande bakåthoppet – båda skrattade hånfullt och överlägset åt den andres hopplösa idioti, sällskapet uppdelades i två antagonistiska läger och det hela artade sig till att bli livligt. Men just då kom bossen långsamt gående och beordrade oss alla till arbete igen. Och så var det slut med den tvisten.

Senare erfarenheter ha kommit mig att ställa mig på bakåthopparns sida – absolut och orubbligt. Dessutom är jag dem alla mycken tack skyldig för värdefulla och sanningsenliga uppgifter vis à vis godståg och gratisåkning. Men – »det är en annan historia».

Många korgar fyllde jag den dagen, och ett välsignat arbete var det i den skinande solen uppe bland vajande trädkronor. När det blev tid för aftonvard och den dagen var slut, bytte jag kläder bakom en buske, och gick att få ut min avlöning – två smutsiga dollarsedlar. Mat ville jag inte tänka på, för då kände jag ansatser till sjösjuka.

När jag äntligen kom hem till hotellet igen, äcklade mig både speglar och bad och allting. Och jag lade min hand på min mage, precis som den lilla tyska flickan, och suckade i ånger och ruelse:

»Too muts tserries!»