»En sådan vacker pingst vi få i år», sade prosten, där han stod på trappan och lät blicken famna all försommarens härlighet.

Han hade rätt, det var en fager syn, som mötte ögat. På den stora gräsplanen prunkade de gamla, vackra fruktträden i högtidsskrud, det var som en enda jättebukett i vitt och skärt, av vars överflöd marken inunder täcktes med ett vitt, mjukt hölje. Vid infartsvägen stodo de präktiga kastanjerna i rikaste blom, och bokarna, prostens stolthet, hade just hunnit ersätta den bruna vinterhabiten med en sommardräkt av ljusaste grönska, ännu mera framträdande mot allt det vita.

På södra sidan låg trädgården och badade i solskenet, och kom man ditut, blev man alldeles huvudyr, bländad av färgprakt och berusad av den starka doft som fyllde luften. Syrenerna voro närapå färdiga att slå ut, hagtornsträdens grönska nästan dränktes i alla de små skära eller vita blomknippena, de många buskväxterna tävlade med varandra i brokig färgrikedom och de nyputsade rabatterna pryddes av ståtliga kejsarkronor och liljor. Överallt ett fågelkvitter, ett surr av bin, ett myllrande liv som bäst kan skildras med skaldens ord:

Prostinnan kommer vandrande i sin stora trädgårdshatt med en korg på armen för att inspektera köksträdgården, som hon tycker arta sig bra och lovar rik ersättning för all möda. Yngsta dottern följer med för att hjälpa sin mor, klädd i »kråka» och rödrutig bomullsklänning med korta ärmar. Nu bär det av ner till sparrissängarna och där håller hon korgen medan modern förrättar arbetet. Det är förtjusande att se alla dessa vita sparrisknoppar sticka upp ur den svarta myllan och iakttaga hur korgen småningom fylles.

– »Det ser ut som om pappa skulle få ett gott mätte i pingst», säger prostinnan belåten.

– »Ah, det måtte väl räcka åt mamma med och kanske – kanske –»

– »Till barnen också, menar du; nåja, det kan väl hända att det kan bli en liten stjälk över åt er med, men du måste komma ihåg att både bröderna och mostrarna skola komma till pingst –».

Ja, mostrarna! De skulle komma från Malmö pingstafton, på samma gång som bröderna, och det var ett nöje att se emot med oblandad förtjusning. Det hörde till traditionen att mostrarna skulle komma till prästgården varje år, och det var ej möjligt att tänka sig en sommar utan dem. Ståtliga voro de, liksom prostinnan själv, »ej utan den embonpoint utan vilken nödig självkänsla knappast är tänkbar» och de fyllde onekligen sin plats, både på ena och andra viset. Glada, älskvärda, musikaliska och fulla av intresse för sin omgivning, voro de i hög grad populära och inga ansträngningar fingo sparas, då det gällde deras festliga mottagande.

Det var således ej allenast för att fira pingsten, som man vände upp och ner på hela prästgården, det gällde ej mindre de kära gäster man väntade. Alla rum fejades, alla sängkläder lågo utbredda i solskenet för att luftas och piskas, och nere i bakstugan hade hushållerskan och hjälpgumman, mor Nils Nils, en faslig brådska med sommarbaket, d. v. s. grovbaket, ty alla de andra finesserna måste naturligtvis prostinnan själv vara med om.

Nu var man färdig med sparrisen, och prostinnan går åter, följd av sin lilla adjutant, upp mot gården, ger i förbifarten några order åt trädgårdsdrängen, som håller på att skyffla och kratta de breda gångarna och stannar slutligen vid gräsplanen. Där granskar hon med förlåtlig stolthet de långa räckor av fint linne, som ligga utlagda till blekning. Alltsammans har tillverkats hemma under vintern; själv har hon spunnit det fina garnet av lin eller »hör», som vuxit på prästgårdens mark, bråkats och skäktats i de s. k. »brydestuerne», som på den tiden sågos här och var ute på fälten, och slutligen hade pigorna, under husmoderns vaksamma inspektion, vävt det. Nog kunde man glädjas vid en sådan syn!

Adjutanten fick nu tillsägelse att gå in och spola garn till de nya, fina bomullsklänningarna; det var ej tanke på att slinka undan, men nog var det odrägligt att utbyta det härliga friluftslivet mot det enformiga arbetet i det kvava vävrummet.

Nu hade prosten kommit ut i trädgården. Han gick långsamt, med händerna på ryggen och den gamla svart- och brunprickiga hatten, gemenligen kallad »pärlehatten», på huvudet och tänkte på sin pingstpredikan. Emellanåt stannade han, tog upp sköldpaddsdosan ur fickan och tog sig en pris, betraktade fägringen omkring sig med ett förnöjt leende och fortsatte åter den avbrutna tråden.

Plötsligt väcktes han ur sina tankar av ett kraftigt: »Guds fred, herr prost», och han log åter då han fick syn på sin gäst. Det var »annexmannen», Anders Ohlsson, den skånske bonden i sin prydno bred och säker, med en underström av skälmaktig klippskhet bakom det trygga allvaret. Han såg helt prydlig ut, där han gick och avhandlade sitt ärende med prosten, iförd blå vadmalsjacka, väst med blanka knappar, små silverringar i öronen och de glänsande galoscherna fastsydda vid stövlarna – det var höjden av elegans på den tiden.

På grund av det myckna stöket inomhus ombads gästen att slå sig ner på en trädgårdssoffa, prostinnan varskoddes och snart blev det ett trakterande: stekt fläsk med ägg (det bör väl knappast i våra nyktra tider berättas att en liten snaps oundgängligen hörde till traktaten!) samt smör, bröd och kaffe. Prostinnan och Anders Ohlsson voro mycket goda vänner och samtalet blev livligt, men gubben var bra döv, och prostinnans röst hördes över hela trädgården, då hon sporde efter hur det stod till med hustrun, barnen och årsväxten. Ibland svarade gubben lite på måfå, »ajo holians bra», det kunde passa in litet varstans, men i det hela gick konversationen nog så flytande, och man skildes slutligen åt i bästa samförstånd. Det var också hög tid att återvända till arbetet, om man skulle hinna med allt innan gästerna anlände. Visst voro dagarna långa men listan på allt som skulle göras var ännu längre.

Hur det nu gick till var allting klart pingstaftons eftermiddag. Rummen doftade av syrener, boklöv och rena gardiner och gästrummen, där Malmöfruarna skulle residera, voro alldeles förtjusande med sina rentvättade sängomhängen och toalettbord, klädda med skär kattun under vit, prickig musslin, samt en krusad serviett över den omålade bordskivan. Och hela den yttre omgivningen var så hänförande vacker att man ovillkorligen drog efter andan, då man kom ut.

Bandhunden Tilly gav med ett långdraget skällande tillkänna att han på avstånd hörde de resande. Familjen samlades på trappan, prostinnan i svart och vit randig sitsklänning, flickorna i ljusa bomullsklänningar med små svarta sidenförkläden och prosten hade visserligen den prickiga hatten, men var för övrigt fin och blåst, det hade prostinnan nog dragit försorg om. »Inga snuskorn på västen, gubbe lille»!

Nu svängde den gamla kareten in genom grindarna med reslådan väl fastsurrad baktill. Bröderna, studenten och gymnasisten, trängdes med kusken på kuskbocken men inuti vagnen sutto mostrarna, raka och prydliga. De voro insvepta i vida, gula dammkappor hade gula stråhattar med svarta band och liknade på pricken ett par väldiga solrosor. Då vagnen stannade voro pojkarna nere i en blink och hade redan hunnit omfamna hela familjen, innan mostrarna med gravitetiska rörelser stigit ur.

Solrosorna gåvo sin svåger en smällande kyss, inneslöto sedan alla de övriga i sin gula famn och gåvo med många utrop sin förtjusning tillkänna över att äntligen vara framme efter den långa resan. Det var ett surr och sorl, ett spring upp och ned, och ett pratande, tills man äntligen hamnade i syrenbersån, där kaffet och det nybakade brödet prisades med ord och gärningar. Vad det var trevligt att sitta här tillsammans igen efter den långa vinterns enformighet, det var solsken, liv, glädje alltigenom!

De unga hade mycket att säga varandra, det var ju så längesedan de träffats och bröderna skulle invigas i allt som hänt, både inom- och utomhus. – Ha ni hört spektaklet i söndags? Pappa skulle hålla klagodagspredikan, ni vet, över änkedrottningen och han hade gjort en av sina allra finaste predikningar. Allt vad liv och anda hade församlades i kyrkan, hett var det, solen sken och lavendelkvistarna fördes till näsan oftare än vanligt.

Men klockaren, ser ni, han hade varit på gille natten förut och så fort predikan börjat sjönk han ner i sin lilla bänk och där sov han som en stock. Nå, äntligen tog predikan slut, kungörelserna lästes, men ingen klockare kom för att hänga upp de nya psalmnumren. Nu var det ju tid att sången skulle börja, då, kan ni tänka er, stiger gamla Metta upp, går fram till bänken, dyker ner med handen och tar ett ordentligt tag i klockarens peruk. Han flyger upp med håret på ända och ögonen vitt uppspärrade och sjunger med ljudlig röst: »Sälla äro de som sova ...» Hela församlingen höll på att brista i skratt, men då räddade gamle Hans Larsson situationen, ty han tog vid med en röst som ekade i kyrkan: »De som slutat vand-ring-en.» Då förstod man hur det var fatt och att klockaren i alla fall var på rätt spår, då han började prisa den sälla sömnen. Va säger ni om det, gossar? Den historien kan ni få skicka in till »Söndags-Nisse», om ni har lust.

Ja, det var en historia som man kunde sentera, och den belönades också med hjärtliga skrattsalvor.

Tiden gick emellertid, solen började dala och man beslöt att göra en promenad längs markvägen till de stora ängarna som gingo ända ned till havet. Ungdomen skyndade i förväg och vände tillbaka med händerna fulla av guldgula ängabollar. Vilken kväll det var, så fridfull och härlig! Myggen dansade i stora svärmar, på avstånd hördes de hemåtvändande drängarnas välkända trallande, fåren bräkte, grodor, ängsknarr och syrsor sjöngo var på sin melodi, medan en och annan försenad lärka, under ideligt drillande, sänkte sig ned till sitt undangömda bo. Det var en pastoralsymfoni av finaste slag, med havets skvalpande sommarbrus som ackompagnemang.

– »Vi få en härlig pingstdag», sade prosten och visade på solen som sjönk ner så klar och strålande i sin rosiga bädd.

Ingen hade lust att gå hem, men prostinnan sade att gröten väntade och äta måste man ju i alla väder. Det kunde hon ju ha rätt i. Men de unga hade också rätt, då de kommo överens om att maken till pingstafton hade man aldrig upplevat.

Det hörde till gammal god sed, att familjen annandag pingst skulle besöka de kära grannarna i Kjellstorp och tillbringa aftonen där. Man begav sig åstad så fort prosten vilat ut efter helgdagarnas ansträngningar, de gamle åkande, medan de unga gingo till fots den välkända vägen, som de gjort så många gånger förut. Den första syn som mötte dem, då de kommo in på gården, var den gamle prosten, som stod vid den rödmålade brunnen, med de vita lockarna fladdrande för vinden, och matade sina duvor. De flaxade omkring honom, satte sig på hans axlar och togo ärterna ur munnen på honom medan han ömt smekte sina bevingade älsklingar. Den lilla prostinnan, omgiven av sina söner och döttrar, stod på den låga trappan och välkomnade gästerna med vanlig älskvärdhet.

Denna afton blev en ny länk i den långa kedja av ljusa och glada minnen från det kära hemmet, där så mycken trevnad och harmoni rådde. Då de unga åter begåvo sig hemåt, följda på vägen av sina vänner, stannade de ovillkorligen mitt i sitt muntra samspråk, för att lyssna till några toner, som ljödo ut över slätten i den stilla kvällen. Det var väl en ensam vandrare som ville sjunga ut sin sommarglädje. Den välkända refrängen passade förunderligt in i stämningen: »Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.» Ja, det är just vad den är och ingenting kunde bättre uttrycka allt vad de känt och erfarit denna underbara pingstkväll än dessa enkla ord:

»Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.»