På gräsplanen under de väldiga almarna hade ungdomen samlats strax efter den tidiga frukosten. Stora korgar, fyllda med blåklint, prästkragar, pioner och löv stodo på planen och flickorna sutto runt omkring i fullt arbete. Flinka händer voro i färd med att binda en präktig guirland, som skulle sättas upp omkring stora ingången, och dessutom tillverkades en mängd blåklintskransar avsedda att pryda rummen med.

Naturligtvis var det flickorna som ledde arbetet, men ungherrarna måste också göra nytta och tillätos visst ej att undandraga sig sin plikt. Stundom höjdes ett varnande rop: – »Gossar, ligg inte och drag er i gräset, kom hit och hjälp till.»

Mycken munterhet rådde, ett vänskapligt gnabb uppstod då och då och glada skratt ljödo ut över gräsplanen och nådde de äldre och stadigare, där de sutto på en lång bänk och gladdes över det härliga midsommarvädret.

Prästgården var nu fylld av gäster, både gamla och unga, men mest det senare, och prostinnan hade fullt upp att syssla med så att intet skulle fattas, varken i ena eller andra avseendet. Det var väl att visthuset innehöll så många präktiga skinkor, m. m. och att det fanns en bra brunn att förvara stekarna i. En så modern uppfinning som isskåp förekom ej och vad skulle för övrigt det tjänat till, då man ej hade någon is? Det behövdes emellertid rikliga förråd, ty aptiten var lika god som humöret, och de dagliga badpromenaderna voro ingalunda ägnade att minska den.

Men de unga levde sitt sorglösa liv, utan mycken aning om några Martas bekymmer. Bland gästerna funnos även syskonen Bååth – den blivande författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg – samt skalden A. U. Bååth, då en glad student, som satte liv i hela huset och roade alla med sina lustiga påhitt och sitt godmodiga skämt. Han var oemotståndligt rolig och hade ett solskenshumör som aldrig svek. Inte var han just så praktisk, och den hjälp man fick av honom var kanske snarare motsatsen, men han fick nu en gång för alla göra som han ville, man hade ej andra pretentioner på honom än han skulle vara sig själv.

Den unge pastorn glömde alldeles av att gå in och skriva sin predikan och dröjde sig helst kvar bland vännerna. Det undrade man visst ej över, men han fick i alla fall det rådet att ej låta det gå på samma sätt, som nyligen skett i Kjellstorps kyrka. Där hade en ung magister, som var informator på herrgården, begärt och erhållit tillåtelse att få predika, och han hade inlett sin predikan med A. M. Lenngrens dikt »Slottet och kojan». Det var ju ett originellt infall, men det ogillades i hög grad av den gamle prosten, som i de jämförelser vilka utgöra diktens huvudtema såg en alltför tydlig avis till slottsherrn. Den lycklige ägaren till kojan, skildrar ju, som var och en vet, hur den förnäme mannen kommer med sitt stojande koppel, hur han lyssnar till den lilla, glada visa varmed den anspråkslöse mannen i kojan prisar sin lyckliga lott och hur han till slut »göt en suck av smärta – ha, den förstod jag gott: Giv mig ditt glada hjärta, och gärna tag mitt slott!»

Medan det glada arbetet pågick som bäst kom prosten tillbaka från ett besök i granngården. Han slog sig ned bland de unga för att berätta en historia som han hört därborta. Den roade honom mycket, han fann den så betecknande för den skånska uppfattningen. Ola Christersson hade föregående dag givit en av drängarna befallning att efter middagen gå ut och »tromla»[4]. Under måltiden kom han dock på andra tankar och när den var slut sade han till drängen: »Anders, jag har ånkat mej, du ska ud å harra i stället.» »De gaur inte, Far», svarade Anders, »ja har jo spist te tromla.» Vilket betydde att han absolut inte kunde orka att springa efter harven, men däremot bekvämligen sitta på tromlan och smälta den goa maden.

När allt var färdigt, guirlanden upphängd och rummen rikligen majade och blomsterprydda, vilade man på sina lagrar och gjorde upp planer för eftermiddagen. Sedan man druckit kaffe, begav hela ungdomsskaran sig på vandring ner till »Kullen», en präktig gammal ättehög, belägen helt nära stranden.

Det lilla huset, vars ena gavelvägg sluttade ner i en rundning, med plats för bakugnen bestod blott av ett enda rum, stuen, rent och snyggt i all sin enkelhet, med hackat enris på lergolvet och blommande balsaminer i de små fönstren. Andra hälften var på en gång kök, kläd- och skräpkammare samt hönshus, ity att en höna låg och ruvade över en hel kull kycklingar. En gammal kvarnsten tjänstgjorde som trappa, dörren var avdelad på tvären och försedd med klinka och utanför stugan fanns en liten täppa med lavendel och riddarsporrar.

Inne i stugan satt ringaren och åt merafton, som bestod av »syltemjölk»,[5] vilken han helt behändigt slevade i sig genom att doppa ned fyrkantiga bitar av svart bröd, placerade på en gammal fällkniv. Han hade flere timmar hållit på att »klina» och kalka sitt lilla hus; det måste vara gjort innan helgen bröt in, ty inga hål eller springor, som trolltyget kunde kila in genom, fingo förekomma den farliga midsommarnatten. I takbjälkarna hade man nyss satt upp S:t Hans’-örter, en för varje familjemedlem. Växte de var allt väl, men om någon gick ut eller vände sig mot kyrkogården, betydde det att den person, för vars räkning blomman var satt, skulle dö innan nästa midsommar.

Promenaden fortsattes vidare ner till »Kullen» där de lade sig uppe på sluttningen och sågo på havet som låg så sommarblått och stilla, med endast en svag krusning över sin vida yta. Från vägen hördes rullandet av vagnar; ett nära nog oavbrutet tåg av åkande och gående drog sig ned mot sjön. Det var gammal sed att man skulle taga sitt första bad för sommaren på midsommarafton, då »va där nå’d i vanned» som gav hälsa och så blev det dessutom ett storartat folknöje. Både före och efter badet dansades nämligen med liv och fart kring majstången, som var rest på en stor ljungbacke. Dragspel och sång omväxlade, de kunde tydligt urskilja orden där de sutto: »Midsommarafton kommer ej var dag, den kommer blott en gång om året».

Nere vid kullens fot under träden, låg en liten, liten förfallen koja och i den bodde en ensam, gammal gumma, Hanna Johannes. Hur länge hon bott där, avskild från människorna, var hon kommit ifrån, vad hon upplevat – det visste man ej och inte heller vågade man fråga, det var alldeles obestridligt något hemskt och mystiskt över henne. Man visste att hon brukade spå och att hennes spådomar påstodos slå in. Varje julnatt och varje midsommarnatt såg hon kullen stå på gullfötter och trollen dansa därinne.

Tänk om man skulle låta spå sig! Sagt och gjort, alla de unga vännerna sprungo ned för sluttningen och öppnade med en viss ängslan den låga dörren. Kojan bestod endast av ett slags kök, eller rättare en mörk håla, och mittför dörren stod sibyllan framför en öppen häll, varur lågor slogo upp, och sysslade med något, man kunde ej urskilja vad. Hon såg verkligen ut som en trollpacka, där hon stod i sin gamla skarlakansröda kjol med det tofviga håret fallande ned över den svarta »speddetröjan». Hon blängde med bistra ögon på fridstörarna, men då hon hörde ärendet blev hon något blidare. Endast en i sänder fick komma in, prästmamsellerna först och man fick för all del ej berätta vad hon sagt; det var på det hela taget mera hemskt än roligt och de voro glada då gumman fått sin tredaler och de åter voro på väg hem till prästgården, där de voro otåligt väntade.

Efter aftonmåltiden tog ungdomen sig en svängom i gröngräset med mera fart än grace, det måste erkännas, och sedan samlades alla på och kring trappan för att vila sig och hålla midsommarvaka.

Var och en gjorde nu sitt bästa för att hålla den glada stämningen vid liv. Prosten hade satt sig med sin pipa bredvid sina båda svägerskor, och prostinnan njöt av vilan efter dagens mödor. Man ville så gärna höra litet sång i den stilla kvällen och ett par av ungherrarna voro genast färdiga att bjuda på några Gluntar. Sedan sjöng Moster Lisen, som hade en sådan vacker röst, med ett visst patos, »I rosens doft, i blomsterlundens gömma», – det var så man kunde smälta. Och nu kom en överraskning. A. U. Bååth började plötsligt deklamera en dikt, som väl runnit upp i hans hjärna under de glada sommardagarna och nu tagit form och gestalt. Det var något om den gula »rågen och blåklintsirade flätor.» Man fann den alldeles förtjusande och han måste läsa den än en gång, blev applåderad och prisad, tills han slutligen helt blygsamt drog sig undan den allmänna hänförelsen.

Prosten tyckte emellertid ej att de skulle utsträcka vakan alltför länge: »Kom i håg att vi allesammans ska gå i kyrkan i morgon och sjunga »Den blomstertid nu kommer», – ingen får försova sig.» Försova sig, jo, det var visst troligt en midsommarmorgon! Prostinnan höll emellertid med sin make, hon längtade visst själv att komma till ro och det kunde alltså ej hjälpas, man måste säga god natt till glädjen och till varandra.

Men då alla försvunnit, då var det flickornas tur; de smögo sig allesammans ut på ängen i stället för att gå upp till sina små vindsrum. Där ute var så stilla och ljuvligt, en blek måne sände sitt sken över deras förehavande. De kunde ju omöjligt lägga sig förrän de fullgjort det viktigaste värvet på hela midsommaraftonen, att plocka de nio blomster av olika slag, som skulle läggas under huvudkudden och skänka drömmar om den tillkommande. Blommorna voro väl ej så svåra att finna, värre var det med den absoluta tystnad som var villkoret för att drömmarna skulle slå in. Den ena av dem avlägsnade sig från de andra för att ej frestas att tala medan hon sökte efter sina blommor. Hon tänke på den blonde ynglingen som hon första gången sett i dag för ett år sedan, hon ville drömma om honom och hon ville att drömmen skulle slå in.

Ingen vet vilka underbara ting som kunna ske en midsommarnatt, men tro måste man och det är kanske lättare än att tiga, då man är ung och glad och har tusen viktiga saker att säga.