I trädgården blommade nu rosorna, luften var fylld av deras doft. Tätt, tätt stodo de, hela häckar av gammaldags rosor, provins- och mossrosor och överallt, där persiko- och aprikosspaliererna lämnade plats, klängde de sig uppför väggen, röda, vita och gula om vartannat. Höga, vita liljor stodo som en rad ståtliga drabanter runt häckarna och jasminerna sände ut sin aromatiska vällukt i kapp med dem, mättande luften med nästan bedövande ångor.

Inne i sitt rum, med markiserna nerfällda, satt prosten helt stilla, försänkt i tankar. Kanske tänkte han på att han nästa dag skulle bliva sextiofem år och att det verksamma liv som låg bakom honom ändå varit bra lyckligt i den fridfulla prästgården, dit stormarna från den yttre världen knappast nådde. Visst hade han haft sin del av sorger och bekymmer, men de tedde sig nu mera som en bakgrund mot vilken de ljusa minnena framträdde i så mycket klarare dager, och de hade ju alltid trofast delats av maka och barn.

Plötsligt stördes han i sina djupa tankar av några underliga ljud från vinden, rakt över honom – duns – duns, någonting främmande och oförklarligt. Ännu en duns och en till – »vad i all världen står på, elden måtte väl ej vara lös. Jag måste gå upp och se efter.» Han skyndar ut i förstugan, där han till sin häpnad finner dörren till vinden reglad, han rycker och bultar men förgäves. Då går han runt huset, med blicken spanande riktad mot det farliga halmtaket, men intet oroväckande kan förmärkas och han sjunker lugnad ned på en sval plats, resignerat besluten att dämpa sin nyfikenhet.

På vinden rådde emellertid alltjämt liv och rörelse och anledningen härtill var just prosten själv. Man hade beslutat att i år med ovanlig högtidlighet fira hans födelsedag och förberedelserna måste naturligtvis ske i största hemlighet.

Äldste sonen hade tillsammans med A. U. Bååth och en gemensam studentkamrat, författat en storartad tragedi, ämnad att uppföras ute på gräsplanen, där de stora almarna bildade en naturlig bakgrund på samma gång de åt publiken skänkte skugga och svalka. »Den störda klosterfriden» hette den och det var just till denna storartade föreställning repetitionen pågick som bäst uppe på vinden. Den gifta dottern, som var nere på besök i prostgården, hade fått abbedissans roll sig tilldelad, de andra döttrarna jämte deras gäster voro nunnor, och alla tre författarna, inklusive adjunkten, skulle vara riddare. Intrigen var i korthet den, att dessa senare, blesserade och utmattade efter många strider, hade funnit en tillflykt i klostret, där de på det ömmaste omhändertogos och vårdades av den fromma klostermodern och hennes systrar.

Som var att vänta, uppstod snart en ganska jordisk kärlek mellan riddare och nunnor och de sjöngo å ömse sidor ut sin kärlek och sin sorg i gripande arior. Mycket mot sin vilja måste riddarna övergiva den ljuvliga fristaden, men den sinnesstyrka abbedissan vid detta tillfälle visat blev henne övermäktig. Hon hade motstått sin riddares passionerade bön, »kom fly med mig och bliv min brud», hon hade sett honom rida bort, följd av sina vapenbröder, men nu voro hennes krafter uttömda. Hon sjunger sin svanesång, (melodi: »Jag minns den ljuva tiden»), däri hon bedyrar sin oförmåga att längre leva detta nu så ödsliga liv, störtar död till marken och likaså alla de stackars sörjande nunnorna. Det var vid detta tragiska tillfälle prosten hört de besynnerliga ljud från vinden, som väckt hans oro och nyfikenhet.

Efter detta gripande sorgespel skulle en liten idyll uppföras, »Prosten fyller år», där abbedissan förvandlats till prostinna och Bååth till en synnerligen jovialisk och välmående prostfar i långpipa och kalott. Den dialog som här fördes skildrade med mycken kvickhet familjelivet i prästgården och många vackra saker sade de agerande om sig själva, såsom t. ex. hur vacker och älskvärd husets äldsta dotter var, huru ingen kunde motstå sonens vän, den lustige Bååthen och mycket annat i samma stil. Prosten själv fick naturligtvis sin beskärda del, och man hade klart för sig att hela idyllen var en verklig pärla av kvickhet och humor.

Så fort generalrepetitionen var överstökad smögo alla sig försiktigt utför trappan, och aktriserna skyndade direkt från tiljan ned till köket för att hjälpa prostinnan vid hennes viktiga bestyr. Hon var just i färd med att »partera» kalven, som nu blivit ömkligen slaktad, sedan den i sex veckors tid av henne vårdats och matats med oskummad mjölk, tre äggulor och tre duktiga supar dagligen. Också var den fulländad i sitt slag, det var ej tu tal om den saken.

Man visste sedan gammalt att alla grannarna skulle infinna sig för att uppvakta prosten; det var en gång för alla fastslaget och utan att någon särskild inbjudning utgått, brukade den dagen en stor skara samlas i prästgården.

Då den stora dagen ingick voro flickorna redan vid femtiden på morgonen nere i trädgården för att plocka jordgubbar och det var inga små kvantiteter som behövdes. Där lågo de i sina kråkor som skydd mot solen och arbetade i sitt anletes svett, fyllande det ena fatet efter det andra med de härliga bären. Under tiden höllo herrarna på att uppföra ett kloster ute på gräsplanen. De slogo ned höga käppar i marken, kring vilka stora gråa filtar fästes och när det var färdigt kläddes klostermurarna ymnigt med långa rankor av vildvin. Flickorna hade redan dagen förut lindat riddarnas käpphästar med brokiga band och ordnat deras respektive kostymer nere i flygeln, så i det avseendet var allt klart.

Festföremålet var tidigt uppe och såg nog litet av varje, men blundade grannlaga och låtsade sig vara fullkomligt oförstående. Visst såg han litet skälmsk ut, den käre prostfar, då han tog emot familjens lyckönskningar, men gjorde naturligtvis inga frågor.

Vädret var strålande, så man kunde lugnt bereda sig att dricka kaffe och intaga förfriskningar ute i trädgården, där stora bord slogos upp för ändamålet. Alla vaser och glas fylldes med rosor eller brokiga buketter där sparrisgräset spelade en viktig roll. Äntligen var allt klart att taga emot gästerna och då de första vagnarna rullade in genom grindarna stod prosten i sin eklövskrans på trappan med prostinnan och barnen vid sin sida, färdig att hälsa dem välkomna.

Allra först kom familjen Tegnér från Kjellstorp i »farfars» stora täckvagn, som gungade likt ett skepp i sjögång ity att den gick på s. k. C-fjädrar och tätt följd av holsteinaren med ungherrarna. Prostinnan var den första som kröp ur den stora buren, iklädd svart sidenklänning samt mössa av blonder och syrener, och överräckte, med många lyckönskningar, åt prosten den välkända buketten av rosor och pelargonier, rikt garnerad med »Arons skägg», det hela inneslutet i ett spetsprytt bukettpapper. Prostarna omfamnade varandra och den gamle pastorn, originalet, som sällan yttrade sig likt vanliga dödliga, bugade sig med orden: »Jag ber om ursäkt att solen skiner.»

Den ena vagnen rullade in efter den andra och snart fylldes trädgården av en festklädd skara – prostarna i full ornat och fruarna i sina högtidsblåsor, ännu litet högtidliga medan de väntade på kaffet. De unga flickorna, i ljusa mollklänningar med rosor i håret, omgivna av beundrande ynglingar i vita studentmössor, gåvo färg och liv åt tavlan och togo sig förtjusande ut i den grönskande, rosenmättade omgivningen.

Redan vid kaffet förstod man att det skulle bliva en lyckad fest, så osökt glad och munter var stämningen. Då sedermera carolinan serverades i de gamla gröna glasen, steg kontraktets festtalare och skald, prosten från Lemmeströ, fram och höll i bunden form ett tal till prosten, så fyllt av rosor och blommor som årstiden kunde bestå, och vilket med fyndig vältalighet besvarades av föremålet.

Sedan ombådos alla att begiva sig ut till den stora planen, där en provisorisk teatersalong var anordnad framför det mystiska klostret. Länge dröjde det ej innan den sköna abbedissan trädde ut, följd av sina nunnor, alla skrudade i vitt, tummande på sina radband och sjungande en ganska värdslig kantat. Med djupaste intresse följde publiken det spännande skådespelet, riddarnas ankomst på sina käpphästar, den stora aria i vilken A. U. Bååth – en parlando, ty någon fager sångröst var han ingalunda begåvad med – prisade den härliga välfägnaden i klostret, där bland andra läckerheter även förekommo »skånsk senap och syltad ingefära», och de smältande toner med vilka riddaren-adjunkten besvor abbedissan att fly och bliva hans brud. Och med intensivt deltagande följde man de bortilande riddarna och de stackars klostersystrarnas sorgliga öde då de, den ena efter den andra, ramlade ned i gröngräset med brustna hjärtan. Där lågo de nu och funderade i tysthet på hur de skulle komma bort från denna scen utan ridå, då det förlösande ropet »vålnaderna försvinna», höjdes bakom klostret, vilket kom de avsomnade att stå upp, och som jagade av en stormvind försvinna in i parken, följda av frenetiska applåder. Sällan har väl en tragedi framkallat en så munter stämning som denna.

Även den glada prästgårdsidyllen blev livligt applåderad och man kunde ej misstaga sig på publikens belåtenhet, så nog kunde denna del av festen anses vara ovanligt lyckad.

Prostinnans goda supé senterades livligt ovanpå all den andliga välfägnaden, ej minst de härliga jordgubbarna och den ståtliga spettkakan, som tronade mitt på bordet, prydd med sin granna sockertoppsbukett.

Då så mycken ungdom var samlad var det ju endast naturligt att en livlig dans kom i gång omedelbart efter måltiden. Salen var stor, de unga flickorna förtjusande och kavaljererna väl bevandrade i dansens mysterier. Vem kunde väl stå emot då »Il baccio’s» eller »An der schönen, blauen Donau’s» förföriska toner ljödo från det gamla klaveret? Några av husets unga herrar hade tillsammans med yngste sonen Tegnér bildat en kvartett; serenaderna hade ofta klingat i de båda prästgårdarna och nu bjödos gästerna på denna ovanliga njutning medan de mellan danserna svärmade omkring ute i trädgården. Det var redan långt lidet på natten då de åter begåvo sig på hemfärden, följda av viftningar och hurrarop, lämnande familjen åt sig själv, något utmattad, men styrkt i det medvetandet att det i alla avseenden varit en ovanligt lyckad fest.

Den festen skulle emellertid få ett efterspel som var nog så dramatiskt. Ett par av gästerna, två systrar, hade alldeles förvridit huvudet på de unga herrarna, vilka snart fingo klart för sig att en serenad var enda antagliga sättet att bringa dem sin hyllning och få dem att förstå vilka känslor de väckt.

Nästa kväll, då familjen i prostgården gått till vila, begåvo de sig över åkrarna genaste vägen till Kjellstorp och lyckades obemärkta smyga sig in i det gamla flygelrummet där sonen bodde. Han hade redan i tysthet gjort sina förberedelser, hade ur sin mammas välförsedda skafferi bemäktigat sig ett stycke fläsk, avsett att muta de stora hundar med, vilka nattetid brukade bevaka de unga tärnornas hem, samt ett par buteljer punsch. Den store farfaderns rakask av silver fick tjänstgöra som punschglas. Skjutsen, som skulle föra dem till ort och ställe, väntade på något avstånd, men innan de begåvo sig på väg, vidtogo de den försiktighetsåtgärden att stänga in den gamle hunden Bran för att ej riskera hans sällskap på vägen.

Efter en timmes skakande i det obekväma åkdonet kommo de fram till gården, lyckades verkligen tysta hundarna, tack vare det medhavda fläsket och stodo nu vid gaveln, där flickorna bodde uppe på ett vindsrum. Under detta rum låg ett litet hönshus och för att göra sig bättre hörda, klättrade sångarna, så tyst de förmådde upp på taket. Sedan rakasken med dess strupklarande innehåll cirkulerat, stämde de upp »Sätt maskinen i gång.» Sången tycktes genast ha väckt föremålen ty ljus tändes bakom rullgardinen då, mitt i det ljuvliga »kanske fäller hon en känslans tår» – det gamla murkna taket brakade och trubadurerna försvunno i djupet, mitt ibland de yrvakna och kacklande hönsen. Någon känslans tår torde ej hava fällts i detta tragiska ögonblick, tvärtom förmärktes en ganska obarmhärtig munterhet uppifrån, då de förolyckade åter blevo synliga. Med mycken fattning fortsatte de emellertid sången och sedan de tillsjungit de dyrkade sköna ett ömt och smäktande »Sov i ro», försvunno de samma väg de kommit.

En oanad uppståndelse hade under tiden deras frånvaro väckt i de båda prästgårdarna. Den instängde Bran hade med ett förfärligt skällande och oväsen väckt upp »Ola Tegnér», som fann sig föranlåten att gå upp och se efter vad som stod på. Störd av det ovanliga bullret visade prostinnan sig i mycket lätt dräkt ute på trappan och då hon av Ola fått besked om saken anade hon genast oråd. Hon skyndade ner i sonens rum, där hennes värsta farhågor bekräftades. Ett resolut fruntimmer, som hon var, gav hon Ola befallning att genast rida till Espö för att höra efter om notarien fanns där.

Här var det prosten som blev väckt och nu var det hans tur att ila till flygeln. Först undersöktes studentrummet, – tomt, sängarna orörda, adjunktens rum, samma resultat. Med detta besked fick Ola rida tillbaka till prostinnan som fann hela saken oroväckande mystisk. Det påstods sedan att hon låtit dragga i den lilla ankdammen utanför sonens fönster, men det torde nog vara en anka. Prosten tog det hela ganska trankilt och lade sig till ro igen; han visste nog att man i ungdomens år är böjd för äventyr.

Nästa morgon funnos trubadurerna åter i sina sängar, sovande de oskyldigas sömn, utan aning om den uppståndelse de vållat.

Ett ingående korsförhör anställdes i de båda prästgårdarna med brottslingarna, vilka slutligen måste bekänna kort och berätta sina äventyr. Detta skedde med så mycken drastisk humor att t. o. m. prostinnan i Kjellstorp glömde sin utståndna förskräckelse och var den första att skratta, både åt sig själv och de dumma pojkarna.

Så göra också ännu i dag »de dumma pojkarna» själva då de någon gång träffas och tillsammans uppliva sina minnen från den glada ungdomstiden i de gamla trevna prästgårdarna söder om landsvägen.