Hon var en ganska ovanlig personlighet, mamsell Katharina, och hon är värd att minnas.

Då magister L. P. Holmberg, i mitten av 1840-talet, som nyutnämnd kyrkoherde i Gärdslöv, – dit han kallats av d. v. patronus, baron Blixen på Näsbyholm, och där han verkade till han 1859 kom till Espö, som Nils Lovéns (»Nicolovius») efterträdare – förde sin unga brud till det nya hemmet, åtföljdes makarna av en kusin till henne, mamsell Katharina Gullander.

Katharinas föräldrar voro döda, hemmet upplöst och hon hade ingen annan utväg än att själv försöka slå sig fram. Det var till ömsesidig tillfredställelse det beslutet fattades, att hon skulle följa med de nygifta ut till landet, hjälpa den unga frun med hushållet och sålunda själv få ett hem och en verksamhet som passade henne. Den unga frun, som kommit från det stora prosthemmet i Malmö, som hade vuxit upp bland en talrik syskonskara, varit firad och beundrad i en stor umgängeskrets, hade sjungit, dansat och med mycket behag uppträtt i sällskapsspektakler såg i sin kusin ett välkommet sällskap, ett välbehövligt stöd. Kyrkoherden var ej mindre tillfreds, angelägen som han var att skydda sin maka för bekymmer, omtanke och besvär. Han ville helst se henne vid gitarren, tambursömmen eller, sittande bredvid sig vid skrivbordet, där hon helt stilla avvaktade de stunder han skulle få tid att ägna henne sina ömma omsorger.

Katharina fick alltså från början vara den som tog Martas bestyr på sin lott och hon gjorde det med glädje. Nog hade hon det ofta brydsamt nog, hon var ju själv ung och oerfaren, och särskilt vållade henne matsedeln ofta svåra bekymmer. Det var sannerligen allt annat än lätt att åstadkomma önskvärd omväxling. Kyrkoherden brukade, långt efteråt, skämtsamt berätta att sillpudding och korngrynsgröt nästan dagligen förekommo på programmet. Det var gott båda delarna, tyckte han, men man kunde ju hinna att tröttna. Denna penitens blev emellertid ej långvarig och Katharina, som av naturen var både praktisk och intresserad, nådde snart en skicklighet i matlagning, som med tiden skulle utvecklas till verkligt mästerskap.

Hemmet i Gärdslöv var för övrigt en fullkomlig idyll. Prästgården var mycket gammal, rummen låga, med bjälkar i taket, men oändligt hemtrevliga, och fönsterna voro så små att den unga fruns balklänningar, minnen från den glada ungdomstiden i Malmö, med fördel användes som gardiner. Från dessa fönster hade man en härlig utsikt över de stora bokskogarna och den vackra Näsbyholmssjön, som likväl numera, sedan många år, ligger utdikad och torrlagd. Trevnaden i det låga prästtjället var stor och det var ej underligt att den unga familjens vänner och anhöriga sökte sig dit, så ofta tillfälle gavs.

Emellertid gingo åren och barnen kommo till i snabb följd; de vårdades outtröttligt och ömt av Katharina, som erhöll deras kärlek tillbaka och fick behålla den hela sitt liv. Dock förekom det aldrig någon svartsjuka mellan deras mor och hennes kusin, det föreföll dem båda så naturligt att på detta sätt dela barnens kärlek och förtroende.

Så kom det en tid då detta harmoniska familjeliv blev stört. Anledningen var ju ej sorglig men framkallade dock både tårar och bedrövelse och åstadkom dessutom en stor och oväntad förändring. Kyrkoherden blev nämligen utsedd till ledamot av Prästeståndet och kom sålunda att, under en följd av år, vistas i Stockholm under riksdagarna. Katharinas stöd blev nu dubbelt välbehövligt för hans maka, som fann tomheten bra svår att uthärda och som tyckte att ett helt liv av ödslighet låg framför henne.

Under kyrkoherdens frånvaro sköttes pastoratet av vice pastorn, Nils Liljeström. Han var smålänning, ingalunda fager, ej i ovanligare grad begåvad, men en hedersman från topp till tå. Och han hade samma dygd, som de flesta av hans landsmän sägas hava, han var i hög grad sparsam och hade, under de få år han varit präst, av sin blygsamma lön lyckats hopspara ett litet kapital, som ej var att förakta.

Han började i största hemlighet rikta sina blickar på mamsell Katharina, ej på grund av hennes yttre egenskaper, ty de voro på intet vis uppseendeväckande, men den praktiske mannen upptäckte snart de många dygder hon ägde och han förstod att hon borde kunna bliva en prästfru, Gudi till behag och honom själv till oskattbar nytta och glädje. Mamsell Katharina aktade sig noga att lägga i dagen de känslor, som av denna försiktiga, för alla andra omärkliga beundran hos henne väckts och sålunda var det ingen som anade vad som var å färde.

Emellertid kom den efterlängtade dag då kyrkoherden, efter sin långa bortovaro, återvände hem och man hade knappt hunnit något lugna sig efter den första upprörda glädjen, förrän vice pastorn anhöll om ett samtal med honom. Vad han hade att säga var överraskande! Han ville anförtro sin högt värderade förman att han i all ärbarhet friat till mamsell Katharina, han hade fått dess hjärta och tro och nu anhöll han hos anförvanterna om dess hand. Kyrkoherden inkallade sin hustru, som var så oförberedd på denna händelse att hon knappast trodde att hon hört rätt och först måste hava bekräftelse av Katharina själv, för att bliva övertygad. Och Katharina kom in och medgav att allt var så, som pastorn sagt, hon var ganska upprörd, ganska förlägen, men i hennes ögon låg ett uttryck, som ej var att misstaga sig på.

Sålunda blev det förlovning i prästgården och den följdes, oväntat snart, av bröllop. Pastorn hade sökt ett pastorat uppe i den magraste delen av Göinge härad, Röke heter det; till sin obeskrivliga glädje fick han det och så fort det var färdigt att tillträda var också mamsell Katharina färdig att följa honom dit.

Skilsmässan var smärtsam för alla parter, ej minst för den unga husmodern i Gärdslöv som nu själv fick övertaga det arbete och det ansvar som förr ålegat Katharina. Det var ingen lätt sak, men det lyckades i alla fall. Då hon på äldre dagar brukade berätta att hon under Katharinaperioden mest läste romaner och just ej gjorde något annat, hade man svårt att tro henne. Denna plikttrogna husmoder, som var uppe med solen och som var så skicklig i alla husliga göromål, hur kunde man föreställa sig att hon en gång, låt vara långt tillbaka i tiden, tagit livet så lättvindligt?

Uppe i Röke levde de nygifta ett fridfullt och lyckligt liv och vunno genast och avgjort sina församlingsbors sympatier. Särskilt var hon avhållen och av alla ansedd för den märkvärdigaste prästfru som funnits. Hon kunde ju allt vad de kunde och mycket mera; hon förstod sig både på vävnad, matlagning, ostberedning, bak och slakt och så var hon ju så fasligt »gemen» och förstod att tala med bönderna på böndernas vis. Gästfria och hjälpsamma voro de båda, så långt inkomsterna medgåvo och ändå lyckades de att, med sparsamhet och förstånd, årligen öka sitt lilla kapital.

För dem fanns blott ett enda moln, de hade inga barn, och det fordrades all deras kristliga undergivenhet för att kunna utan klagan finna sig i denna prövning. Med så mycket trofastare kärlek hängde Katharina fast vid barnaflocken i det forna hemmet och hennes glädje var obeskrivlig då hon lyckats övertala föräldrarna att skicka några av sina plantor upp till Röke, på längre eller kortare tid. Då blev där livligt i prästgården, de små gästerna fingo rasa så mycket de behagade, fingo över huvud allt vad de ville, alla favoriträtter kommo, som genom trolleri, på bordet dag efter dag och Röke blev för dessa barn ett sannskyldigt paradis.

Liljeströms fingo senare ett fetare pastorat nere på skånska slätten, i första hand, säges det, på den grund att Katharinas rykte som en så utmärkt prästfru nått ända dit. Sex år senare dog emellertid hennes man, innerligt saknad och begråten av sin maka. Ett brev som hon kort därefter skrev till sina anförvanter i Espö, vittnar om hur djupt hon kände sin stora förlust, »och», skrev hon, »det värsta av allt är att jag ej kan finna någon tröst i Guds ord». Denna fromma själ hade för första gången i sitt liv förlorat fotfästet, men det varade väl ej så länge; trösten kom nog om ock till en början omärkligt och då vi återsågo henne, tyckte vi att hon var sig ganska lik.

Hon hade då flyttat till Lund, där hon köpt en liten gård och dit hade hon fört med sig sitt enkla, gammaldags bohag, sin trotjänarinna och sin katt, sina »potpourrikrukor» och sina blommor, som fyllde alla fönster i det nya hemmet. Varje morgon, då hon drog upp gardinerna, kysste hon dem, och på aftonen fingo de samma ömhetsbetygelse. De lönade henne med att utveckla en prakt, som ofta förmådde de förbipasserande att stanna och beundra.

I det gamla bokskåpet av björk förvarade hon sin mans predikningar, sina postillor och bönböcker, jämte kokböckerna ett urval som var betecknande, ty hon var lika from som hon var huslig och den andakt varmed hon läste sina dagliga betraktelser led ej av det intresse varmed kokboken studerades. Det senare föreföll dock för en utomstående ganska överflödigt, då hon kunde allt vad som stod i kokboken och mera därtill.

Naturligtvis förvärvade hon snart i Lund en stor vänkrets och blev lika populär där, som hon förut varit i sina pastorat. Hon var över all beskrivning gästfri, hade ett ovanligt sinne för humor och nu, som förr, älskade hon att se ungdom omkring sig. Att hennes gästfrihet blev i stor utsträckning använd, att icke säga missbrukad, faller av sig själv, och ej minst av de forna församlingsborna, vilka vid alla möjliga tillfällen hittade dit och ej hade lätt att hitta därifrån igen.

En dag då prostinnan Katharina skulle gå på torget, – det gjorde hon alltid själv och det var för henne ett verkligt nöje – märkte hon att hon, vart hon gick, följdes av en poliskonstapel; hon började finna det otrevligt, vek av in i en annan gata, men han följde efter och till slut stannade hon, besluten att hellre få veta sitt öde med ens. Då steg polisen fram och sade: »Är inte frun från Röke för det är jag.» Nu blev gumman verkligen ond och den stackars polisen, som var nykommen i tjänsten, fick veta av att han levde. »Han må vara från Röke så mycket han vill, så passar det sig ej att förfölja ett anständigt fruntimmer mitt på gatan, när han är klädd i uniform» – vilket ej hindrade att Rökepolisen kort efteråt blev inbjuden till Rökeprostinnan och trakterad och ompysslad, som om han varit hennes egen köttslige son.

Än en gång skulle Katharina komma i beröring med polisen och den händelsen glömde hon aldrig. Hos henne bodde en skolyngling, som hon var särdeles svag för och det kunde hon gärna vara, ty han var en hygglig pojke och skötte sig bra. Hon ägnade honom all tänkbar omvårdnad, både andligen och lekamligen, intresserade sig för hans studier och såg efter att han läste ordentligt. Den dagen han blev student kunde ingen vara mera lycklig och stolt än hon. Så gick han naturligtvis på den gemensamma studentfesten, ej utan många förmaningar att »akta sig väl». Hur det nu kom sig är ej lätt att säga, förmodligen var ynglingen alltför ovan vid »den gula faran» och alla andra faror, som lura vid ett dylikt tillfälle, nog av, då han fram på morgonen skulle gå hem, tillsammans med ett par kamrater, tog deras glädje sig så högljudda uttryck att de, innan de visste ordet av hamnade i »finkan». Varken böner eller protester hjälpte, de måste stanna kvar eller också betala fem kronor i böter. Så många pengar hade visst ej Katharinas skyddsling och sålunda kom han ej hem den natten. Hennes ängslan och fasa var obeskrivlig under denna långa och fåfänga väntan och värre blev det, då hon fram på förmiddagen såg tvenne poliser marschera in på hennes gård och begärde att få tala med prostinnan. De voro skickade av den nyblivne kandidaten och gumman fick nu höra hela historien och fick också ut med en femma för att få fången lössläppt. Då han slutligen anlände är det troligt att han fick sig en ordentlig överhalning, men vad som är alldeles säkert är, att försoningen blev snar och fullständig och bekräftades förmedelst en extra god middag.

Hon hade en liten svaghet, gumman, hon tyckte om att då och då få ett litet oskyldigt priffeparti och hennes vänner voro gärna med om att bereda henne detta nöje. De voro mycket skämtsamma och lustiga, dessa spelpartier, där alla ansträngde sig att spela så att prostinnan skulle vinna. Hon var vid dessa tillfällen ganska skrockfull och tyckte t. ex. ej om att medspelaren, något övermodigt, förklarade: »Nu ska’ vi ge dem riktigt efter noter», då blev svaret oföränderligt detsamma: »Är han rent förstörad, som säger så – då går det alltid galet.» Det märkvärdiga var att denna ärliga varelse, som var den personifierade hedern, hade den lilla svagheten, att gärna vilja »fuska», en liten, liten smula, då tillfälle gavs.

Hon hade ännu en egenhet, hon tyckte ej om att få presenter, hon som själv slösade med gåvor vid minsta anledning. Men det var ju också ledsamt att endast taga emot och så hände det sig en gång att ett par av hennes vänner funderade ut en riktigt lämplig julklapp, som de tyckte. Hon hade en fasligt skröplig, gammaldags ringledning, med ett mer än lovligt svagt ljud och som både hon och hennes tjänarinna voro något döva, hände det mer än en gång att vännerna fingo ringa förgäves. Alltså ställde de om en julafton, då gumman var borta att det sattes upp en riktigt prydlig, elektrisk ringledning i hennes lilla hem och de gladde sig redan på förhand åt hennes överraskning. Men det skulle de inte gjort, ty gumman blev långt ifrån glad, tvärtom både förargad och ledsen över ett sådant onödigt och nymodigt påhitt. Det värsta av allt var att hon såg den med allra största misstro, det där besynnerliga batteriet kunde bestämt inte vara annat än farligt, vem kunde veta om det ej en dag bleve en ryslig explosion. Det är troligt att hon ej sov lugnt en enda natt och till slut segrade hennes fruktan över hennes ovilja att såra. Då givarna en gång kommo dit, funno de att den gamla ringledningen kommit tillbaka och förmodligen erforo de vid denna syn en lika stor lättnad som gumman själv, ehuru det aldrig yttrades ett ord om saken.

Lika stilla och fridfullt som hennes liv varit, lika stilla och fridfullt blev hennes slut. Nöjd med sin lott hade hon alltid varit och hon var nöjd att få gå bort, då dagen var till ända och aftonen bröt in. Ett liv som hennes är gott att tänka på och hennes minne är värt att bevaras.