Har ni någonsin sett Falsterbo? Jag menar ej den nuvarande kontinentala badorten med sitt ståtliga hotell, Kasinot, de många mer eller mindre moderna villorna och stranden med sina otaliga badtält och strandkorgar, myllrande av badgäster i alla åldrar. Nej, jag menar forna dagars Falsterbo sådant det var innan järnvägen förde dit »de fremmede» och med dem den civiliserade världens vanor och ovanor. Då den lilla staden – som vida mer liknade en by än en stad – nästan uteslutande bestod av urgamla korsvirkesgårdar, kringbyggda och halmtäckta, helt låga och med små, små fönsterrutor. Då man överallt på de s. k. gatorna plumsade i sanden upp till knäna och det, tack vare denna sand, var så tyst att intet ljud kunde förnimmas varken av åkande eller gående.

Invånarna själva, för vilka tiden stått stilla, utan märkbara förändringar, och utan att några händelser utifrån den okända världen trängt fram till dem över ljungens oändliga vidder, voro lika stilla och betänksamma som hela omgivningen. Med sävliga steg gingo männen att utföra de sysslor som ålågo dem och lika sävligt avhandlade de till äventyrs väder- och vindförhållandena – något annat fanns knappast att orda om, såvida ej en så viktig händelse inträffade som en strandning. Ty ett skepp strandat utanför deras kuster, det var verkligen en viktig händelse! Då tutade det i lurar utanför de låga boningshusen och var och en visste genast vad det betydde. Brådskan blev stor och man skyndade ned till stranden för att tillsammans bege sig ut att hjälpa de nödställda och ej minst för att bärga lasten, ty den tillkom enligt tidens sed de bärgande. Delta innebar för dem en hel förmögenhet, och det var ej underligt, att man i den tidens Falsterbo bad att »vår Herre måtte välsigna stranden».

När det led mot våren begåvo sig alla arbetsföra män ut till sjöss och seglade ut till främmande länder, varifrån de på senhösten återvände, medförande kostliga ting åt de hemmavarande, strutsfjädrar, porsliner, kokosnötter, snäckor och annat mera. Det lilla samhället befolkades då uteslutande av kvinnor och barn samt de gamla gubbar som ej ansågos sjödugliga. På deras lott kom att sköta åkerbruket, vilket ännu i dag bedrives på samma sätt som det skett sedan uråldriga tider. I Falsterbo har man nämligen ej infört enskiftet, utan deras små åkerlappar och ängslotter ligga kringspridda här och var, oftast långt ifrån varandra. Jag erinrar mig mycket väl hurusom vår nära 80-årige värd begav sig ut med sin magra lilla häst, som såg ut att vara ungefär lika gammal och sin skraltiga vagn från hedenhös, för att bärga sitt lilla hö, minst en halv mil från hemmet. Hans dotter, iklädd hatt med stora strutsfjädrar samt handskar, vandrade efter i sakta mak för att bistå sin far, – så gott finessen det tillät.

På kvällarna sutto kvinnorna på de låga trappstenarna utanför förstugan och språkade med varandra tvärs över gatan långt efter det solen som ett stort rött klot sjunkit ned i Sundets mjuka vågbädd. De hade god tid och voro ej kvällssömniga, ty de förhastade sig ej om morgnarna. De hunno ändå så väl med sitt lilla arbete, som sällan stördes av några oväntade tilldragelser.

Lika stilla och betänksamt som människorna skredo kossorna varje morgon ut från sina respektive hem, samlade sig på torget, där »hören», försedd med en väldig stav mötte dem och gingo sedan i högtidlig procession ut till den s. k. »Fädröften» för att där tillbringa sin dag. När det led mot kväll såg man samma högtidliga procession vända tillbaka och på torget skildes de åter för att söka sig hem till sina bås.

På samma sätt stämde även fåren möte på torget för att sedan i samlad flock simma över »Flommen», där deras Eldorado väntade dem. Men det mest utmärkande i anseende till djurlivet, voro dock de stora, ståtliga gässen. Varje någorlunda besutten Falsterboit rådde om sin gåsflock och för att kunna kännas bättre åtskilda hade varje flock sitt bomärke, d. v. s. man klippte dem i simhuden, vilken operation år efter år försiggick efter samma regler. Det var en underlig syn då dessa präktiga fåglar i gåsmarsch spatserade fram genom gatorna för att, även de, mötas på torget och sedan tillsammans vagga ut till vångarna, där föda och friluftsliv väntade dem. De voro från barnsben uppfostrade att strängt hålla sig inom egna gränser och ej jaga på förbjuden mark, och det skulle förefallit deras ägare som något oerhört, som en världsskakande revolution, om gässen i detta fall förgätit sina plikter.

Sålunda hände det sig för några år sedan att en Malmöfamilj, i likhet med så många andra, byggde sig en villa i Falsterbo. Lyckligt och väl installerad där ansåg man att en liten gåsflock borde anskaffas, enligt landets sed. En vacker dag anlände också en samling verkliga rasgäss förnäma att skåda, och sedan de behörigen beundrats samt trakterats med vin efter resans vedermödor, släpptes de ut på ägorna. Men, vare sig att vinet gått dem åt huvudet eller de läto locka sig av sina rödbenta kamrater ute på »Fiddevången», nog av, de smögo sig dit och läto den förbjudna frukten sig väl smaka, – glömska av sin förnäma härkomst och låtsande som de ej visste att »noblesse oblige». Någon tid efteråt, då en del av de förnämligare Falsterbofruarna inviterats till ett kafferep hos en släkting till ovan nämnda familj, kunde de ej, trots alla värdinnans ansträngningar, förmås att tala om annat än »Hereshövdingens geess», som hade så litet urskillning och så dålig uppfostran att de ej förstått att hålla sig inom egna landamären.

Så kom det en dag då järnvägen förde med sig den stora invasionen, då villor växte upp med oanad hastighet, Falsterbohus reste sina stolta murar och resandeströmmen översvämmade det lilla samhället.

Både människor och djur åsågo metamorfosen med stum förvåning, utan att dock synas synnerligen imponerade därav. Det kunde ha sina sidor att på så nära håll komma i beröring med stora världen, som förr legat så långt, långt borta. De små gårdarna fylldes med badgäster och plånböckerna med sedlar, men lugnet och idyllen voro störda.

På heden som förr bredde ut sig i imponerande ödslighet sågs nu den ena villan efter den andra, inhägnad och oåtkomlig. De gamla väderbitna pilarna, under vars skydd en ståtlig flora utvecklade sin brokiga skönhet, försvunno. Elden, som kanske ej alltid hanterades med tillbörlig försiktighet av främlingarna, härjade flera gånger det lilla samhället, vars halmtäckta gårdar blevo ett lätt rov för lågorna. Automobiler susade fram på de nyanlagda vägarna och ett mondänt badliv utvecklade sig mer och mer.

Vad finns då kvar av forna dagars Falsterbo? Jo, först och främst det stora oändliga havet – det är ju oföränderligt och dock skiftande, än djupblått, stilla och genomskinligt, än rullande sig i skyhöga, hotande vågor med vitt skum på sina breda ryggar. Den gamla, vackra kyrkan, halvt begravd i flygsand, med sin lilla kyrkogård, där de döde vila i sanden och gravstenarna med de främmande namnen minna om Falsterbo storhetstid samt den väldiga fyren som med sina eldögon håller vakt över stad och strand. De egendomliga tångvallarna innesluta ännu, åtminstone delvis, den lilla staden, vars invånare alltjämt iakttaga sina gamla sedvänjor och tala sitt underliga språk, som knappast är svenska, oanfäktade av kulturens inflytande.

Helt nyligen hände det sig att en främling sporde en av de gamla Falsterboiterna vad de väl kunde taga sig till under vintern, särskilt på söndagarna? Svaret blev: »Vi sidder å tänkjer – iblan bare sidder vi.» –

Och så komma de säkerligen att »sidda» till världens ände.