I en by nere i Skytts härad, levde under förra hälften av 1800-talet en man, vars liv och hela läggning omgåvos av ett visst romantiskt skimmer. Han var i viss mån ett slags John Hall-figur, dock naturligtvis med många olikheter.

Han hette Nils Jönsson och stammade från en rik och förnämlig bondsläkt med gamla, goda anor. Några bröder hade han ej, blott trenne systrar, vilka i sinom tid blevo väl gifta och voro förträffliga kvinnor, som skötte sina stora hem utmärkt och uppfostrade sina barn i tukt och Herrans förmaning. Flere av deras söner gingo den lärda vägen och blevo berömda män, var på sitt område.

Under uppväxtåren fick han, som andra bondsöner, deltaga i arbetet utomhus för att inhämta de praktiska lärdomar, som voro nödvändiga och som skulle göra honom duglig att en gång övertaga den stora gården. Ofta hände det honom då, att han stannade av mitt i arbetet, där han gick bakom plogen eller sköte sin lie, då de stora fälten börjat mogna till skörd, och gav sig till att betrakta den blå strimman av hav, som låg där söderut och som alltid lockat honom. Där bortom låg ju den stora, underbara världen, som han läst om i sina berättelseböcker och som han ville se, skulle se, förr eller senare.

Han var en vacker yngling med markerade drag, stora, blå, uttrycksfulla ögon, mjukt, vågigt hår, rank och ståtlig. Och han var glad, älskvärd och sorglös, den främste i dansen, den trevligaste pojken med ett ord på hela söderslätt. Också var det mer än en av bygdens unga tärnor, som i tysthet drömde om att som Nils’ hustru få regera i den präktiga gården, som en gång skulle bliva hans.

Nå, det dröjde ej heller så länge innan han var färdig att göra sitt val. Systrarna voro gifta, föräldrarna döda, ensamhet älskade han ej och han började snart se sig om efter en hustru. Hans val utföll lyckligt. Flickan stammade från en ansedd släkt, och ägde, utom åtskilliga tunnor guld, dessutom många förträffliga egenskaper. Det säges om henne att hon var en god maka, en förståndig mor och en duglig husmoder. Dock blev glädjen ej lång. En svår sjukdom bröt för tidigt hennes krafter och Nils blev alltför snart lämnad allena med sina barn och sin sorg.

Naturligtvis blev det ej i längden möjligt för honom att reda sig ensam; både barn och gård krävde ju tillsyn, och hur sorglös än Nils av naturen var, blev det honom dock klart att här gällde det allvar, att han ej kunde låta allt gå vind för våg och att han alltså måste gifta om sig.

Valet föll sig emellertid ej så lätt denna gång, enär det ej var mindre än tre flickor han hade i tankarna och han var ej i stånd att avgöra, vilken av dem han föredrog. Äntligen fattade han ett beslut, som var karaktäristiskt nog. En morgon sadlade han sin präktiga ridhäst och gav sig, likt prinsen i sagan, ut att söka sin prinsessa. Då han kom till korsvägen lät han hästen bestämma över sitt öde genom att lämna honom fria tyglar och låta honom välja vad väg han behagade. På så vis kommo de till en gård där den ena av de utvalda bodde. Nils gav sig genast in på sitt ärende, fick ja både av föräldrar och dotter och red därifrån som förlovad.

Det blev ingen lång förlovningstid och han införde snart den nya frun i sin gård. Återigen hade han ökat sin förmögenhet, tack vare den ansenliga hemgift hustrun förde i boet. Men Nils var ingalunda den som lade sina penningar på kistbottnen, tvärtom, ju rikare han blev, dess mer förstod han att sätta dem i rörelse.

Gården, redan förut ovanligt stor, utvidgades ytterligare och tillbyggdes med ett par ansenliga flyglar. Ännu i dag skiljer de sig genom sin storlek från granngårdarna, och belägen som den är på en höjd, synes den vara liksom huvudet högre än de andra. De stora salarna möblerades med en, åtminstone för den tiden okänd, lyx, med höga speglar, ljuskronor, dyrbara skåp o. s. v. Han ägde, utom ett ovanligt ordningssinne, både smak och urskillning och nedlät sig aldrig att köpa vad kram som helst.

Så började hans vetgirighet att taga ut sin rätt, och hans håg att lära känna och se något annat utöver den vanliga trånga kretsen blev allt mera oemotståndlig. Han reste utrikes, till Berlin, södra Tyskland och Karlsbad, där han länge uppehöll sig, och då han återvände, medförde han många ovanliga och dyrbara ting, som fyllde de hemmavarande med beundran och förvåning. Och han redde sig märkvärdigt bra med språket.

Begåvad och andligen rikt utrustad som han var, drev han det därhän att han på egen hand lärde sig både tyska och franska, med det goda resultat att han tämligen obehindrat kunde tillgodogöra sig de litterära skatter som lockade honom. Med omsorg och energi skaffade han sig småningom ett rikt och utvalt bibliotek, som innehöll en mängd värdefulla böcker, vida värdefullare än någon förstod förrän långt efteråt, då det visade sig vara för sent att taga dem till vara.

Smaken för resor tilltog alltmera och sålunda hände det sig att han varje sommar begav sig till Karlsbad – med eget ekipage, via Malmö–Köpenhamn. Han spelade således grand seigneur därute och han lär ha gjort det med en viss framgång, tack vare sina personliga egenskaper och sin frikostighet, för att begagna ett lindrigt uttryck.

Aldrig återkom han utan att medföra nya, värdefulla föremål till sina samlingar. Ty han hade samlarevurm, denne märkvärdiga bonde, och det var ej blott böcker som lockade honom. Så hade han exempelvis en stor myntsamling, som ansågs ytterst värdefull, en hel liten arsenal av gevär och andra vapen, men framför allt samlade han på klockor av alla slag och representerande ett stort värde. Han hade en stor sekretär full av märkvärdiga ur, från de allra äldsta gamla rovor, till de mest förnäma miniatyrur och vidare ägde han bordstudsare med sinnrika och invecklade verk, pendyler, klockor med speldosa och rörliga figurer, »papegojklockor», med ett ord, ett helt klockmuseum. Den märkligaste av dessa skatter hade han kommit över i Baden och den lär hava förekommit på Baltiska utställningen, där den händelsevis upptäcktes av en kvinnlig anförvant till Nils. Hon hade i sin barndom så ofta beundrat den fina tingesten att hon genast kände igen den. Dess historia lyckades hon emellertid ej uppdaga.

Man må emellertid ej föreställa sig att han behärskades endast av fåfänga och begär att synas förmer än andra av sitt stånd. Han hade ett öppet sinne för skönhet, vare sig den mötte honom i naturen eller i konsten, vilket visade sig även däruti att han i hög grad älskade musik och var verkligt musikalisk. Han gav sig ingen ro förrän han lärt sig traktera flera olika instrument, gitarr, piano och fiol. Härvid var han tvivelsutan sin egen läromästare, möjligen med någon liten handledning av den gamle klockaren i byn.

Det var väl samma sinne för konst, som i förening med det lika utpräglade storhetssinnet, förmådde honom att ständigt hålla sig med egen loge på teatern i Malmö. Och han försummade ej gärna något tillfälle att resa in till den stora staden, ehuruväl vägen dit ej var den närmaste, så fort ett teaterspel förestod – helst som mecenat, i spetsen för ett antal inbjudna.

Såsom något särskilt anmärkningsvärt berättas det att Nils var den förste, som nere på slätten anlade sparrissängar och det var säkerligen med hemlig stolthet han bjöd sina vänner på denna delikatess. Gästfri var han och han tyckte om att se vännerna hos sig och låta dem beundra sina ägodelar. Då kom det dyrbara porslinet och de slipade kristallglasen fram, välfägnaden var riklig, värden underhållande och älskvärd och glädjen stod högt i tak.

Men sorgen gjorde åter sitt intåg i gården och åter var det hustrun som kallades bort. Äktenskapet hade varit lyckligt och det var ett hårt slag för Nils och hans barn. Dock låg det ju ej i hans lynne att gå hemma och ruva över sina sorger, fastmer tilltog hans smak för det rörliga, oroliga liv han vant sig vid. Hade han ej annat mål för sin färd, reste han till Trälleborg, som var närmaste staden, och hur ofta han än visade sig där var det ändå alltid lika uppseendeväckande, då nämndemannen Nils Jönsson kom åkande genom den långa gatan i den fina vagnen, dragen av präktiga svarta hingstar. Alltid hade han då alla stadens bytingar i full fart efter sig och från alla fönster stucko nyfikna huvuden ut, som om man aldrig kunde få nog av att betrakta denna ståt. Och nog vankades det mer än en blank silverdaler åt den beundrande barnskaran ur Nils’ späckade börs, som aldrig hade svårt att öppna sig.

Hur han nu reste och färdades, mötte han åter en ungmö, som han fann värdig att föra till sin gård, i egenskap av hustrun numro tre. Återigen hade han tur, ty även denna gång gifte han sig till förmögenhet, och dessutom var hon en utmärkt kvinna, denna hans nya fru, duglig, god och uppoffrande. Dock var det en sorglig lott hon gick till mötes och hon behövde väl sitt tålamod och sin stora tillgivenhet för Nils för att kunna bestå provet.

Den oroliga anden fick alltmera makt med honom och gick jämsides med det ständigt växande begäret för lyx, nöjen och resor. Ehuru han var en duglig lantbrukare, gick gårdens skötsel alltmera tillbaka, under husbondens ständiga frånvaro. Inkomsterna höllo ej jämna steg med utgifterna och skulderna ökades på ett betänkligt sätt.

Grannarna började alltmera betänksamt undra, vart det i längden skulle bära hän; en och annan vågade sig väl även fram med en saktmodig förmaning som dock, naturligtvis, var utan gagn. Nils’ hustru gjorde visst vad hon kunde, för att hålla igen, men vad hjälpte det? På utförsbacken är det svårt att stanna och för Nils visade det sig vara omöjligt.

Den dagen kom också snart då all denna härlighet ramlade som ett korthus och olyckan på allvar höll sitt intåg i nämndemansgården. Det blev tunga dagar då eftertanken kom och Nils själv började förstå att det ej längre var möjligt att reda upp den trassliga affärshärvan. Och det blev, efter den tidens mått, en jättekonkurs, en fullständig ruin.

Alla de med sådan möda och kärlek samlade dyrbarheterna gingo under klubban, skingrades som agnar för vinden. Det präktiga biblioteket fick gå samma väg; ingen förstod att samla och tillvarataga de skatter som där funnos och som såldes för vrakpris. Först många år senare kom det från fackmän förfrågningar till släkten, vart dessa skatter hamnat, utan att dock, tyvärr, några upplysningar kunde givas.

Så kom slutligen den dag, då Nils måste lämna sitt ståtliga hem i andras händer, för att själv draga till ett litet, oansenligt ställe, som ännu var hans. Känslig som slättbon är för att veta sig vara föremål för prat, medömkan, kanske skadeglädje, sällade sig till sorgen en outhärdlig känsla av skam. Det blev honom ej möjligt att finna någon trevnad eller frid i det enkla hem, där hans återstående dagar skulle förflyta. Hans hustru gjorde allt för att trösta honom, och själv fann hon sig, för hans och barnens skull, tåligt och utan klagan i sina ändrade förhållanden, men alla hennes ansträngningar voro fruktlösa och Nils’ svårmod var i ständigt tilltagande.

Han förmådde ej lösgöra sig från tankarna på vad som varit och vart hans överdåd fört honom. Bekymmer för den stora familjens utkomst – han hade tretton barn, de flesta minderåriga – ökade hans vånda och bröt slutligen hans motståndskraft helt. Efter en långvarig sjukdom, under vilken han med oändlig ömhet vårdades av sin hustru, fick han till slut ända det liv, som han älskat och njutit av i fulla drag, men vars glans till sist brast som en såpbubbla, för sent lärande honom förstå huru fåfänglig hans färd varit.

Av de många barn han lämnade efter sig, hade ingen i någon nämnvärd grad ärvt faderns egenskaper, varken på gott eller ont, och ingen av dem har spelat någon mera betydande roll. De flesta av dem hava nöjt sig med, ja, föredragit, ett stilla, anspråkslöst liv, som, om det ej medfört någon yttre glans, ej heller medförde så många svikna förhoppningar, oro och bekymmer.

»Människan är sin egen lyckas smed», det ordspråket kan med full rätt tillämpas här. Med alla de rika möjligheter som stodo Nils till buds, både i fråga om värdsliga ägodelar och andlig begåvning, hade han, mer än de flesta i sin ställning haft tillfälle att bliva lycklig och göra andra lyckliga, och dock kan man väl säga att han misslyckades med båda delarna. Men nere på slätten lever ännu minnet av storegårdsmannen i H., och om hans liv och öden förtälja de gamle som man talar om sagor och äventyr, alltid åhörda med undran och intresse samt även med den sympati man känner inför det ovanliga, när det någon gång möter en.