Att människorna fordomdags voro i hög grad vidskepliga och fulla av övertro är en känd sak. Fruktan för den onde och allt hans anhang kom dem att ständigt tänka ut allehanda medel att värja sig däremot. Den långa mörka vintern uppe i Norden och de små och få resurser folket ägde att lysa upp hemmen, torde starkt hava bidragit att öka tron på mörkrets makter och i samma mån skärpa uppfinningsförmågan, då det gällde att, så vitt möjligt, oskadliggöra dem.

Olika tillfällen krävde naturligtvis olika försiktighetsmått; då t. ex. ett barn väntades till världen, var man framför allt betänkt på att vidtaga de mest omfattande och kraftiga åtgärder. Både mor och barn ansågos ju för hedningar ända tills barnet var döpt och modern kyrktagen – fältet var således hela denna tid fritt för troll och allt slags otyg att ställa till oreda.

När ett barn väntades, samlades släktingar och grannar i »Barselstuen» för att övervaka att allt gick rätt till ända från början. De stannade kvar hela natten hos modern och barnet och underhöllo en ständig eld på härden för att vid dess sken kunna se till att intet ovanligt försiggick.

Stål och bly ansågos ju alltid vara ett verksamt medel mot de onda makterna, därför lade man en stålbit på barnets bröst och om halsen hängde man en blyskilling, helst av kyrkobly. Längre fram tillades även en psalmbok. Kunde man se sig god att bestå sig med ljus var det så mycket bättre. Vaxljus voro emellertid ej på långt när så verksamma som talgljus. I »Barselstuen» låter därför Holberg Anne Signekælling säga: »Det eneste hvormed man fordriver onde Gejster er ved Rögen av Tællelys, derimod löber de efter Vokslys. Jeg vil forbinde mig at jage en hel Million svævende Gejste bort med en Praase.»

Oaktat all vaksamhet hände det ändå så lätt att trollen helt behändigt bytte bort barnet, och det var en sorglig upptäckt, ty en »bortbyting» är sannerligen ej lätt att göra folk av, trots både besvärjelse och dop. Härvid rinner mig i hågen en liten historia som Hans Bendz’ mor brukade förtälja. Hon fick en dag besök av en arbetarehustru som kom dit i något ärende och hade sitt barn med sig. Kvinnan var oresonligt sträng mot barnet, tuktade och slog det utan synbar anledning och till slut kunde mor Per Ohls’ ej längre åse detta utan sporde: »Varför ä’ du så le’ ve ditt barn?» Svaret blev att pågen var »en bortbytting å me en så’n glytt må en väl ha låf å göre hva en vill.» Inga föreställningar hjälpte, kvinnan förblev i sin tro och handlade därefter.

Vid kyrktagningen lade man stål eller järn vid dörren innan modern skulle skrida ut för att, eskorterad av barnets gudmor och faddrar, fara till kyrkan. Först när denna ceremoni var lyckligen över kunde man känna sig lugn, men det var ju en lång orosperiod, ty kyrktagningen fick ej ske förrän sex veckor efter barnets födelse.

Sjukdomar framkallade naturligtvis många ansträngningar från de närmastes sida för att på mer eller mindre övernaturlig väg råda bot på det onda. Måhända var det en tröst, då försynen dröjde att på önskvärt sätt inskrida, att själv få spela försyn och det var säkerligen även ganska spännande att experimentera med de många råd och erfarenhetsrön, beställsamma grannar hade att meddela. Ännu levande personer hava varit med om ett och annat i den vägen och kunna förtälja märkliga ting, som vittna både om företagsamhet och en stark tro på det övernaturliga.

En kvinna nere i Tomarp vars gosse antogs lida av eksem eller »udslätt», som man säger där nere, fick följande råd, vilka hon alla troget följde. Vid kyrkan står en stor sten i vars urholkning vatten brukar samla sig, dit gick hon med barnet tre kvällar med tre kvällars mellanrum och doppade ned det i vattnet. Då detta ej hjälpte slaktade och flådde hon ett lamm, bredde ut fällen så att den blev daggfallen och lät barnet, insvept i den, ligga ute en natt. Intet resultat. Sedan låg hon i svinstian med barnet tre nätter å rad, men utan verkan. Då återstod blott att tillgripa det yttersta medlet – hon måste »tvätta barnet med en död.» Och detta tillgick sålunda: hon passade på då en granne avlidit, gick in i likrummet, tog den dödes hand och lät den stryka över den stackars piltens kropp och lemmar, och nu blev hon belönad ty hennes son återställdes hastigt efter denna kur.

Ett barn som hade engelska sjukan botades på så vis att modern gick omkring i sju gårdar, där det förstfödda barnet var en gosse och bad att få skrapa något silver av deras matskedar, vilket barnet sedan fick äta upp, ett medel som befanns vara synnerligen verksamt. Mot samma sjukdom begagnades åtskilliga andra kurer; man skaffade sig t. ex. ved eller ris av sju olika slags träd, gjorde upp en ordentlig brasa och rökade patienten därmed, och det var ej tvivel om att ej detta var en god kur. Eller ock snodde man ihop tre sorters garn av olika kulör, som man band om varje led och när de på så sätt använts under föreskriven tid, brände man upp garnet och grävde ner askan.

Det intressantaste i allt detta är att det ständigt är det heliga tre- eller sjutalet som går igen i alla dessa underkurer och det var väl också detta, som framför allt åstadkom så goda resultat.

Att bota sjukdomar förmedelst stöld ansågs ej för någon synd, det möttes tvärtom med mycken förståelse. Så berättas, ävenledes från Tomarp, att själva altarduken försvann ur kyrkan, dagen före en konfirmation och kom ej till rätta. Ingen gjorde några efterforskningar, ty man förstod i vad ändamål ett sådant medel tillgripits. Det var av stor vikt att man skulle bemäktiga sig ett föremål, som ovillkorligen skulle saknas, och att altarduken måste saknas vid en konfirmation var ju ganska antagligt. Likaså försvann i en bondgård skottan från en i gång varande väv; först letade man ivrigt, men plötsligt förstod man att den blivit stulen i lovliga avsikter och därvid fick det förbliva. Tre veckor senare låg emellertid skottan åter på sin plats, lika omärkligt som den försvunnit.

Korsets tecken användes ännu alljämt ehuru det väl numera sker helt oreflekterat och av gammal sedvänja. I alla händelser brukar man ännu på landet forma ett kors i de på spannmålsvindarna förvarade sädeshögarna och likaså i de nyuppslagna bröden, innan de föras in i ugnen. Det var väl ursprungligen mot kornanden och dess makter man härigenom ville skydda sig och dymedelst förhindra allt slags otyg att slinka med ner, då brödet skulle ätas.

Likaledes ritar man kors på uthusdörrarna för att skydda djuren och ännu i dag händer det, att då en ko kalvat, man även här griper till stålet som skyddsmedel – förmodligen mot sjukdom, ty det kan väl knappast antagas att även i detta fall mor och barn anses som hedningar.

I Torups skog ligger en källa, vars vatten ansågs undergörande. På midsommardagen brukade folket vallfärda dit för att offra till källan, vilket skulle medföra lycka. Sedan en dansbana blivit anlagd i närheten, har tron på källans lyckobringande kraft försvunnit, och man förstår också att ett sådant grannskap bör kunna skrämma bort vilka undergörande andar som helst. Till S:t Olofskyrkan brukade man bege sig på Olofsdagen för att kyssa S:t Olofsbilden, en handling som troddes vara synnerligen välsignelsebringande, ity att den skänkte bot mot sjukdomar, dålig hårväxt och andra brister.

Uppe i övre Sverige ge de stora skogarna med sina väldiga granar och furor rik näring åt fantasien, och där var det tron på jättar och troll, som företrädesvis spelade in. Nere på slätten hör man mera sällan talas om troll, annat än i samband med de talrika ättehögarna. Dessa sågos ofta, särskilt på julnatten stå på guldfötter och därinne dansade trollen och firade nattliga orgier. Nicolovius förtäljer många sägner härom i »Folklivet i Skytts härad»,[6] vilka äro särdeles roande. Annars blir det, som naturligt är, fält och ängar, bäckar och vattensamlingar, kring vilka folkfantasien rör sig.

På ängarna dansa älvorna i månskenet, bäckahästen ställer till oräkneliga spratt och kalvar fara omkring på fem ben, talande människospråk. Kyrkogrimmen gör kyrkogården osäker för den nattlige vandraren och varulven är lika skrämmande på natten som han synes ofarlig på dagen, då han är en vanlig människa rätt och slätt. Och bakom allt detta sitter Albäckafrun och hennes syster Gya, den ena i närheten av Trälleborg, den andra mitt ute på Skanörs ödsliga ljung och spinna sina ränker, ständigt i färd med att lägga ut onda rådslag mot de stackars människobarnen.

Likafullt som tron på dessa kvinnliga olycksfåglar ännu fortlever, så gör tron på verkliga olycksfåglar sig ännu gällande nere på skånska slätten. För ett par sedan voro två unga flickor ute på promenad och funno då ett hölass ligga kullstjälpt mitt på vägen. Hjulet hade gått av vagnen och drängarna stodo helt betänksamma och överlade på sitt sävliga sätt, om vad som nu vore att göra. Då flickorna frågade vad som stod på, erhöllo de till svar: »De ä’ nock nattravnerne (korparna), som har vatt ude igen å ställt te olyckje.»

Ja, och så hände sig en gång, att då en ung dam, som var mer än vanligt skrockfull, i ett sällskap redogjorde för sina rön i den vägen, hon även åhördes av en gammal pastorsadjunkt, ett stort kvickhuvud för övrigt. En stund lyssnade han stillatigande, men slutligen förlorade han tålamodet och utbröt förargad: »Fröken borde verkligen skriva en bok om allt det där. Och sätta som titel:

»Skrockbok, utgiven av en höna».