Prostens röst hördes från läsrummet, nere i flygeln, en smula häftig, gå till rätta med nattvardsbarnen d. v. s. egentligen med pojkarna, vilka som oftast befunnos »oskäligt dumma» och kunde ge de mest befängda svar, även på de enklaste frågor. Helt annorlunda var det med flickorna, vilka i allmänhet voro väl bevandrade i sin kristendom och vanligen gåvo sig tid till eftertanke och sällan svarade så där uppåt väggarna, som de dumma pojkarna gjorde.

Nyss hade en yngling påstått att »Rebecka var en jägere», var hade han väl fått en så galen idé ifrån? Ja, det är ej lätt att säga; möjligen hade han förblandat Rebecka och Esau, hennes son, som ju verkligen lärer ha sysslat med jakt. Vidare upplyste han om att Johannes Döparens spis var, »beg, ister och svineböster», och det kostade prosten ett drygt arbete i sommarhettan att klara upp det ena som det andra och bringa någon reda i pojkens förvirrade begrepp.

Sedan var det en »vaktepåg», en liten stackare, som blev anmodad att säga exempel på någon stor, timlig olycka och han svarade utan betänkande: »Att inte få sul!»[2] Nå, det svaret var det ju åtminstone någon reson i och var väl, från hans synpunkt sett, ganska förklarligt. En av flickorna som ej hade lika realistisk syn på tingen och förmodligen var i den ställning att hon aldrig behövt sakna »sul», ansåg för sin del den största tänkbara olycka vara att »inte ble gyfter», och även härvid var ej mycket att tillägga.

Trots många liknande små knaggligheter släppte prosten aldrig sina läsbarn, förrän de voro väl beredda och, ehuru sinnet ibland kunde rinna över, var det dock med outtröttligt tålamod han lärde dem, ej blott att kunna katekesen flytande, så att de till sist förmådde klara ej blott, »Om hedningarna som icke hava lagen» och vad onkel Bräsig kallade »den stora vattenfrågan», utan han gav dem verkligen det levande Ordet, rent och klart och därtill en kärlek och ett allmänmänskligt intresse, som gjorde honom i hög grad älskad och avhållen.

De stora och omfattande husförhören, som alltid höllos på vintrarna och många dagar å rad, voro en viktig händelse för envar. Alla, både »gårafolk» och tjänare, gamla och unga, infunno sig då och de voro i allmänhet förvånande bra hemma i sina stycken, i synnerhet kanske de äldre.

Hemma i prästgården underkastade tjänarna sig en lång beredelsetid, ty i det fallet var deras ambition stor och de insågo klarligen att prostens eget folk borde skina som ljus inför menigheten.

Långa tider i förväg hörde man varje kväll hur det lästes över inne i folkstugan, på det entoniga, litet sjungande sätt, utan varken punkt eller komma, som var egendomligt för folket på trakten. Naturligtvis voro pigorna förr färdiga med sitt vetande än vad fallet var med drängen, och det blev sedan för dessa en kär och stolt plikt att trumfa i honom sina mödosamt förvärvade kunskaper och sedan anställa ingående förhör med den stackars karlen, som alltid stakade sig på samma ställen.

För oss barn var det ett obeskrivlig nöje att åhöra dessa förhör liksom det i allmänhet var synnerligen roligt att uppehålla sig i folkstugan, där man fick se och höra litet av varje. Särskilt intressant var det att stå bredvid, då pigorna öppnade sina grant målade kistor med deras skiftande innehåll av kjolar, schaletter, »lärskor» och »kännen»[3] och framför allt de vackra kistebreven som voro fastklistrade inne i locket. Bilderna varierade vanligen ej så mycket och dem jag erinrar mig voro ungefär sådana som de av Axel Ebbe beskrivna:

Första gången jag och min yngre bror skulle som aktiva deltagare bevista ett husförhör, var en händelse, som ej så lätt glömdes. På det att vi ej genom okunnighet eller förvirring skulle draga skam över huset, hade prosten i förväg låtit oss veta vad han ämnade höra oss på och det kunde vi så blankt som ett rinnande vatten, det var ej tvivel om den saken. Själv lotsade jag mig lyckligt igenom alla skär, men min lille bror råkade värre ut. Under sitt långa förhör med alla gubbar och gummor hade prosten kanske hunnit att bliva en smula trött, innan turen kom till oss; nog av, han glömde av sig och gav den stackars pysen en helt annan fråga än överenskommit var. Fasa och förvirring stodo tydligt att läsa i piltens anlete och till slut framstammade han, med gråten i halsen: »Men de va ju alls inte den frågan ja skulle få.» Ja, det var ju förargligt nog, prosten gjorde en liten grimas och ett löje spred sig över alla de närvarande, hur angelägna de än voro att uppföra sig på alla vis passande.

Nu var det endast att hoppas att prostens tjänstfolk skulle reda sig bättre, och det gjorde de. Per överträffade sig själv, där han snurrade fram med sitt »arbete befordrar hälsa och välstånd» i en rent av svindlande fart, och hans triumferande min, då han efter detta mästerprov återvände till sin plats, låter sig ej beskriva.

Det var ett stort nöje, på söndagsmornarna, att stå bakom staketet och titta på kyrkfolket, då de passerade förbi. Särskilt märkvärdiga sågo gummorna ut, i sina vita klutar, det enda som ännu kvarstod av den gamla, vackra Vemmenhögsdräkten, och med de vida vadmalskjolarna uppslagna över huvudet, som skydd mot damm eller regn, varvid de breda brandgula skoningarna gjorde en synnerligen anmärkningsvärd effekt. I handen buro de, utom en väldig psalmbok, även en omsorgsfullt hopvecklad näsduk och en lavendelkvist.

Mannarna buro mörkblå eller svarta vadmalsjackor, stundom även väst med silverknappar, för övrigt var även här nationaldräkten bortlagd. Den ståtligaste och förnämligaste bland dem alla var otvivelaktigt den bekante riksdagsmannen Per Nilsson i Espö. Han var obestridligen en vacker man, med nästan sydländskt utseende, granna färger, bruna, blixtrande ögon samt en viss elegans över hela sitt framträdande.

Per Nilsson var alltid gärna sedd i prästgården. Prosten, som själv under en följd av år varit med vid ståndsriksdagarna, åhörde alltid med odelat intresse hans livfulla framställning av förhållandena däruppe och prostinnan var ej mindre road, ty han var både kvick och underhållande och lade därtill i dagen en viss ridderlig uppmärksamhet, som just ej var någon vanlig företeelse där nere. Han talade ledigt och obesvärat och fällde ofta mycket träffande yttranden; ett av dessa har ofta senare runnit mig i hågen och det tyckes mig innebära en stor sanning: »man sjunger när man är ledsen och man sjunger när man är glad, men man sjunger aldrig när man har något ont i sinnet.»

För att återgå till söndagen, så var nöjet att få bevista själva gudstjänsten, ej så alldeles oblandat, så länge man var barn och ej ännu kunde förstå hur stor andlig talare prosten var. Det var ej så lätt att sitta stilla under hela den långa predikan, så som man var befalld, och ej heller fanns det synnerligen mycket i den lilla, lantliga kyrkan, som kunde fängsla uppmärksamheten.

Det märkvärdigaste var predikstolen med de fyra evangelisterna, målade i granna färger, samt en i trä utskuren bild av den törnkrönte Kristus, placerad på väggen omedelbart framför prästgårdsbänken, ett ganska primitivt arbete, både vad skulptur och målning beträffar. Någon altartavla fanns ej, lika litet som kyrkan på den tiden ägde någon orgel. Så mycket mera ostört kunde man uppfatta den gamle klockarens sång, hans förmåga att hålla ut sluttonen i all oändlighet, och framför allt hans vidunderliga textuttal. Då han t. ex. skulle stämma upp: »O, du härlighetens sken,» hann han vid detta O, att glida genom hela skalan av vokaler, tills han slutligen bestämde sig för den sista och det blev alltså ett långdraget ö-ö, som basunades ut med häpnadsväckande styrka.

Under sommaren, då solen sken in genom fönsterna och luften kändes kvav av blomsterdoft och hemvävda kläder, hände det nog att gummorna nickade till då och då, tills de med ett ryck foro upp, yrvakna och förlägna. Och det var lustigt att se hur flitigt lavendelkvistarna sedan användes, såsom en lämplig väckelse och påminnelse att ej åter duka under för sömnbegäret. Dock hade de alltid efteråt fullt klart för sig att det var »en farlit granner» predikan de hört. Därom voro de alltid mycket angelägna att upplysa prostinnan, då hon efter slutad gudstjänst underhöll sig med dem. Samtalet övergick likväl snart nog till mera världsliga ting; det handlade både om kalvar och grisar, vävnad och spånad och mycket annat, som det ej alls var ledsamt att åhöra ovanpå all högtidligheten.