Uppvaknandet på fastlagsmåndagen i prästgården var ej odelat behagligt, dock ville man, för traditionens skull, visst ej hava det annorlunda.

Sedan hon risat ville hon emellertid även lisa, och det dröjde ej länge innan hon åter uppenbarade sig, denna gång medförande en behaglig medicin – den doftande mockan, tror väl läsaren, men det är nog mera antagligt att den dryck, som den tiden i vardagslag bjöds hade Brasilien till hemland. Huru som helst, förplägningen blev välkommen och intogs under stor munterhet av den nu fullt vakna familjen. Den njöts i ytterst långsamt tempo, med den lilla baktanken att så mycket som möjligt förhala tiden, ty mörker och kyla inbjöd ej till några hjälteprov angående uppstigningen. Till slut kunde det emellertid ej hjälpas; med ett manande »upp nu barn», avlägsnade prostinnan sig, belåten och nöjd med sitt morgonarbete.

Länge dröjde det ej heller innan barnen voro uppe och i fullt arbete; medan den äldre dottern hjälpte modern med hushållsbestyr, utvecklade den yngre all önskvärd energi vid den gamla taffeln, där skalor och övningar expedierades med en viss kläm, för att sedan övergå till ett finare tonstycke, »Farväl till Värmland», vilket i artistens tycke endast kunde överträffas av »La prière d’une vierge» eller »Webers sista musikaliska tanke.»

Lillebror läste med ljudelig röst på sin »bibliska» till detta uppfriskande ackompagnemang. Men prosten stod ännu vid spegeln och slipade sin rakkniv så det blixtrade; det var ett maktpåliggande arbete som förestod och det krävde omsorgsfulla förberedelser. Ej förrän vid frukosten uppenbarade adjunkten sig, ännu en smula mörk i hågen efter den första morgontraktaten, men prostinnan lyckades snart med sitt fryntliga skämt driva bort alla moln.

Fastlagsmåndagen var för övrigt ingalunda en vilodag, tvärtom gingo arbetet och sysslor sin gilla gång, ej med nutidens nervösa brådska visserligen, men jämnt och taktfast. Middagen kom som ett behagligt avbrott och bestod av lutfisk och fyllda bullar – en rättrogen skåning äter nämligen alltid sina fettisdagsbullar på måndagen. Men arbetet vidtog igen, det gällde att med all kraft förbereda sig till den fest, som nästa dag, prostinnans födelsedag, skulle firas i prästgården. Bjudningar hade utgått till grannarna, vilka samtliga lovat att infinna sig. De gödda och väl »proppade» kalkonerna hade slaktats och stora salen, som eljest endast begagnades under sommaren hade eldats upp.

På kvällen sade emellertid prosten: »Vi få snö, det känner jag i min rygg.» Ingen vågade betvivla detta orakelspråk; erfarenheten hade visat att han brukade vara sannspådd, den gamle prosten. Och se, nästa morgon var ej allenast marken vit utan stora drivor hade redan hunnit växa upp. En bitande nordostvind förde de täta snöflingorna i virvlande dans över fälten, lämnande stora sträckor bara medan tillfälliga hinder, pilvallar, häckar och byggnader, stävjade deras framfart och kom dem att liksom i raseri, torna upp sig i ständigt växande omfång.

Under sådana omständigheter var all trafik, vare sig med vagn eller släde, så gott som omöjlig. Det var därför med en viss förstämning som familjen denna dag samlades vid frukostbordet. Hur skulle det nu gå med den stora festen och var det antagligt att någon skulle våga sig ut i ett sådant herrans väder? Utsikterna voro allt bra klena, men prostinnan själv höll hopp och humör uppe i det längsta, lagade stora skålar av sin berömda citronkräm, bryggde bischoff och carolina och radade med döttrarnas tillhjälp upp de många tébröden på stora brickor. Så gick åtminstone den tiden och se’n fick man se.

Yrvädret snarare till än avtog i styrka på eftermiddagen, men man dukade i alla händelser det stora kaffebordet, som garnerades med vinka och de små snödroppar man lyckligtvis dagen förut räddat undan en för tidig död. En väldig vetebrödskrans, rikt späckad med russin, placerades mitt på bordet, och allra sist gick prostinnan omkring i rummen och hällde »Grevinnan Barcks rökelse» på en uppvärmd eldskyffel. Nu var man färdig och nu kunde gästerna få komma när som helst.

Men visaren skred obönhörligen fram på den gamla urtavlan, och ju längre den skred, dess mera sjönk prostinnans hoppfulla stämning. Där satt man nu med hela kalaset! Stormen tjöt, snön piskade på rutorna, temperaturen sjönk långt under noll och humöret likaså.

Ungdomen tyckte att det här ovädret ej behövt börja förrän gästerna hunnit anlända, så kunde de blivit insnöade i prostgården på oberäknelig tid, men de gamle hade en nyktrare syn på tingen. »Bäst som sker», sade prosten och skötte brasan med en omsorg, som om all världens väl hängt på eldgaffeln.

Timmarna smögo sig fram som de bäst kunde och man gick tidigt till vila, men blott för att vakna upp till samma elände. Nu nådde drivorna redan halvvägs upp över fönsterna, en betänklig skymning rådde i rummen och till slut måste man tända ljus mitt på dagen, så mörkt blev det.

Ingen mänsklig varelse kunde komma ut eller in, man var och förblev instängd. Det gällde verkligen att göra sig livet så drägligt som möjligt under denna fångenskap, som såg ut att bli långvarig. Inte riskerade man just att svälta ihjäl, det blev tvärtom ett dagligt gästabud, tack vare den goda kalasmaten, som ej fått användning. Man arbetade, spelade, sjöng och öste rika skatter både ur prostinnans fruktkällare och ur prostens präktiga bibliotek, och hur det var gick tiden, än så länge.

Det torde ej vara lätt, i våra dagar, att föreställa sig hur det skulle kännas att på detta sätt sitta i en snögrav, dag efter dag, utestängd från världen, utan post, utan telefon, ungefär som på en obebodd ö. Det kunde nog ha sin romantik, men i längden blev det enformigt, det måste erkännas.

Prosten började bli allvarligt bekymrad över hur det skulle gå med söndagens gudstjänst, ty vägen mellan de båda kyrkorna var fortfarande ofarbar, och det lönade sig ej att försöka skotta undan snön så länge stormen höll i. Efter långa diskussioner med adjunkt och klockare beslöts det att de båda senare skulle rida till kyrkan. Det var ej med glada känslor den stackars adjunkten, som var född och uppfödd i staden och aldrig i sitt liv suttit på en hästrygg, beredde sig till denna äventyrliga färd, allra helst som starten naturligtvis skulle åses av hela familjen.

Den unge mannens skrud, prästrock och svarta pantalonger, (allra intimast bar han dessutom sina blå sommarbyxor!) lämpade sig ej synnerligen för en ridtur bland snödrivorna, men det kunde nu ej hjälpas. Med energiskt rynkad panna och en min som tydligen sade: framåt, så är mitt ödes bud, klättrade han upp på den långt trankilare gångaren, medan klockaren, som satt säker i sadeln, hade svårt att dölja sin munterhet. Kusken följde med för att vara till hands och det behövdes nog, ty hästen, som tydligen ogillade hela tillställningen, försökte mer än en gång att göra helt om. Som vanligt när prästen kom inom synhåll började man ringa i kyrkan, och vid klockornas högtidliga klang gjorde denna ovanliga expedition sitt intåg i den lilla byn.

Då nio dagar gått började det äntligen lugna av, och en vacker dag sken solen klar och strålande över de väldiga snömassorna. Nu blev brådskan stor, då det gällde att forcera drivorna och göra vägarna farbara, och det tog lång tid. Småningom började det bliva livligt i prästgården, bjällerklang hördes och slädar körde fram på den stora gårdsplatsen. Än var det ett par som skulle vigas, än ett barn som skulle döpas; gudmor och faddrar sutto väl inpackade i det med »agedynor» prydda åkdonet, och det stackars barnet var så inlindat i schalar, att man ej såg nästippen ens.

Ceremonierna försiggingo i prostens rum och det var ju för väl att ovädret äntligen »stansade sig», ty det hade varit både olämpligt och opassande att behöva uppskjuta dem. Även här fanns det gillesmat, som skulle avätas och det var för övrigt ingalunda angenämt att veta sig vara föremål för naboarnas utläggningar och undran, varför vår Herre skulle ingripa i ens förehavanden och just nu ställa till snöhinder.

På fjortonde dagen lyckades det gamla postbudet knoga sig fram genom den över en mil långa vägen från närmaste poststation, men då bar han också en börda som dugde. Förutom allt vad som skulle till prosten själv avlevererades även byns post i prästgården. En riktig jättepacke av den då så populära »Malmö Nya Allehanda» fyllde den gamla, väderbitna postväskan tillika med åtskilliga brev med mer eller mindre svävande adresser, t. ex. »Till min älskade maka.» Avsändaren hade förmodligen ansett att det för den lärde prosten borde vara en småsak att fundera ut vem den älskade makan var och han blev ej heller sviken i sin tillförsikt.

Prostens egen post var så diger och så efterlängtad att man formligen slogs om den, – det var som friskt vatten för den törstige. Vad det hade hänt mycket i världen under denna tid! Man behövde flera dagar både för att inhämta det och för att hämta sig efter de stora ting som skett både fjärran och när – man var visserligen ej heller så blaserad i sådant fall som i våra dagar. I alla händelser var det bra intressant att åter ha kommit i kontakt med den yttre världen.

Något gott hade snöstormen ändå haft med sig; den hade skapat en kälkbacke som var lika förträfflig som ovanlig. Man behövde endast göra sig besvär att draga kälken upp på vinden och genom homejan sätta den ut på snön, som nådde ända upp till takåsen, så bar det snart i väg, i rykande fart över hela den stora trädgården, långt ut på fälten och det var ett makalöst nöje. Nere på slätten »växa ej kälkbackar på träd», men det kan verkligen sägas om denna, som nätt och jämnt släppte fram några stackars brutna trädtoppar här och där. Det dröjde också detta år ända till midsommar innan den sista snön försvann, och förstörelsen var sorglig att åse. Men vem tänkte på den saken nu?

Traktens ungherrar anordnade ett ståtligt slädparti till de stora bokskogarna, som man annars aldrig såg annat än i sommarskrud. Det var ett långt tåg, som samlades på utsatt tid och plats, ej odelat elegant, tvärtom; mitt bland fina kappslädar med fällar och slädnät, dragna av eldiga springare, fick man skåda gamla brunmålade s. k. fjädervagnar, satta på medar, och varje snäcka innehöll ingalunda »en pälsklädd Venus.» Nej, fanns det till äventyrs någon Venus i samlingen, så var hon svept i schalar och filtar ända upp till öronen; men man hade lika roligt för det.

Åstad bar det, utför de långa raka vägarna tills man kom upp till skogsbackarna och ned till den vackra insjön, som man gled behagligt över för att vid motsatta stranden stanna vid en gammal, ovanligt vackert belägen herrgård. Där möttes man av värmande kaffe och glögg; snart var dansen i full gång och fortsattes utan nämnvärda avbrott, tills man i månsken och morgonkyla anträdde återfärden, värmd och uppfylld av ljuvliga minnen. Det var ett så ovanligt nöje i dessa trakter, där vintern sällan blir långvarig och snön vanligen försvinner lika fort som den kommit, och man visste också att uppskatta det.

Även den lilla byns befolkning bestod sig sina fastlagsnöjen, och bland dessa ett som var synnerligen omtyckt. Det var ett slags tornering, som kallades att »ta ringarna» och bestod däri att den manliga ungdomen skulle, ridande i full fart, med långa spjut försöka hämta ner den krans av ringar, som voro upphängda på en slags galge, placerad på den öppna platsen framför skolhuset. Flickorna hade verkligen bundit röda gullband, ej blott kring sin kärastes arm, utan över allt, där de kunde lämpligen anbringas, och särskilt voro huvudbonaderna föremål för deras snille och smak.

Slutligen kom våren med lärksång och milda havsvindar, och påsken stod för dörren. Huruledes man färgade påskägg och försåg dem med snillrika verser, behöver ej beskrivas, det har väl de flesta varit med om; men tilläggas bör måhända att äggfärgningen ej tillgick på våra dagars lättvindiga sätt. Nej, man färgade dem i hundkex, bresilja, rödlök m. m. Och man gav dem en solid kokning i en kolossal kopparkittel, så att de trotsade både tidens och människornas tand.

Men snön såg också ut att trotsa tidens tand och solens inverkan, och man fick detta år en alltför långvarig påminnelse om hur det går till när man hemsökes av snöstormar på skånska slätten.