Klockan är fyra. Solen gömmer sig bakom invalidernes hotel. Ett blodrödt band knyter sig kring den svarta kupolen.

Tuileriernas trädgård stänges.

En betydlig truppstyrka vakar öfver place de la Concorde. Trupperna, som på morgonen utryckt från kasernerna, återvända icke dit.

De äro utspridda i kompanier, plutoner och piketer; man ser dem grupperade vid kajerna, på de öppna platserna, på korsgatorna; vid hvarje gathörn blixtrar en musköt.

Men ingen musköt af national-gardet synes ännu till. National-gardet har ännu icke blifvit kalladt.

Man vill ej sätta gevärskolfven i dens hand, af hvilken man sjelf befarar ett anfall med bajonetten.

Styrelsen misstror således national-gardet. Hon har kanske sina skäl dertill.

Men hon glömmer att misstroende å ena sidan icke blott väcker misstroende å den andra, utan äfven föder likgiltighet eller harm hos de trogne på samma gång som det ökar modet och hoppet hos de otrogne.

Men när himlen har bestämt att en konung skall förlora sin tron, låter den honom först förlora hufvudet.

Klockan fyra är skymningens tid i Februari.

Lyktorna brinna redan på Elyseiska fälten.

Ungefär i midten deraf och något hitom den lilla fontänen, hvars vackra kaskad, i form af en lilja, är så uppfriskande för de många, som middagstiden promenera på denna sköna plats, reser sig ett litet vackert hus, till det yttre liknande en italiensk villa, men hvars inre helt och hållet är upplåtet till högvakt.

På den tiden, hvarom nu är fråga, utgjordes nämnde högvakt af fyrtio man af linien.

Denna högvakt var likväl ej den enda i Champs-Elysées, utan stod i sammanhang med flere andra, mellan hvilka poster på kortare afstånd från hvarandra voro utstälde.

Utanför berörde högvakt hade soldaterne kopplat sina gevär, förmodligen för att hafva dem närmare till hands, och soldaterne stodo sjelfve utanför kopplen, språkande med hvarandra.

På något afstånd från dem stod, med armarne i kors öfver bröstet, deras befälhafvare, en ung löjtnant, skådande än åt venster, än åt höger.

De Elyseiska fälten hade medelst rytteri-chocker för längesedan blifvit rensade från de folkmassor, hvaraf de på förmiddagen varit fylda. Nu voro de temligen ödslige.

Några nyfikne vandrare syntes här och der, men dessa tillhörde otvifvelaktigt dem, som bodde i trakten och dem man icke ansett sig kunna utestänga derifrån.

Officerens blickar åt höger och venster härledde sig således icke af fruktan för någon öfverrumpling, utan troligen af beundran för den rika belysning, som hvarje afton gör Champs-Elysées så förtrollande.

Den unge löjtnanten och hans manskap tillhörde kanske de trupper, som nyligen blifvit beordrade till Paris, och möjligt är att han i andanom gladde sig åt de stunder, då han, fri från tjenstgöringen, kunde få svärma kring i dessa förtrollande alléer vid sidan af någon “petite femme“, som kunde vara hugad att gifva den unge krigaren från landsorten någon angenämare förströelse under den enformiga garnisons-tjensten.

Så hade han stått en stund, då hans blickar, upphörande med sina kastningar åt höger och venster, fästades vid ett nytt föremål, som rörde sig framför honom och allt mera närmade sig.

Detta föremål var likaledes en ung man, men i blus och med en brinnande cigarr i munnen.

På några alnars afstånd från löjtnanten stannade cigarrrökaren.

Bluser med cigarrer äro i Paris icke bättre anskrifne än små kappor med cigarrer i Stockholm, dessa sednare kände sedan 1838 under namnet “rabulister.“

Men rättvisligen bör erkännas att de sednare äro ganska menlösa, åtminstone i förhållande till de förre.

Blusen låter gerna rutorna sitta qvar i fönstren, ty han har endast otaldt med dem, som sitta bakom rutorna.

Men detta gör också att man i Paris aldrig skrattar åt honom, såsom man gör åt rabulisten i Stockholm.

Blusen är ett vandrande Damocles-svärd, färdigt att hvart ögonblick från höjden af någon barrikad falla ned öfver hvar och en, som icke har skäl att klaga öfver det beståndande.

Under sådana förhållanden är klart att blusen för den sednare måste vara en landsplåga.

Men denna botas ej med stål och bly, emedan stål och bly äro för mycket hårdsmälta.

Här vore visserligen ett tillfälle att tala något om mat och dryck, hvilka icke allenast äro lättare att smälta, utan äfven alldeles oumbärliga, till och med för bluser.

Men för denna gången måste vi åtnöja oss med att kasta en flyktig blick in i de boningar, som man i allmänhet anser goda nog åt bluser, ehuru man, med en sidoblick in i fängelserna, aldrig kan begripa hvarför brottet skall må så bra, under det att fliten och ärligheten må så illa.

Den svenske arbetarens stuga är ett prakt-rum emot den håla, som bebos af den franske arbetaren.

Antingen har han sitt hem i dessa underjordiska bostäder, dit dagsljuset med möda intränger från en glugg vid taklisten och der han går i beständigt fotvatten under den regniga årstiden, eller också är han inhyst på någon vind tätt intill takplåtarne, der han sommartiden inandas en luft endast jemförlig med de beryktade venetianska blykamrarnes.

För att framte ett exempel, vilja vi för närvarande blott nämna att modehandlarne i Paris, hvilkas granna bodfönster väcka de förbigåendes beundran, alls icke sky för att inhysa fem eller sex modister i en vinds-skrubb, icke större än att fem eller sex smala sängar med möda kunna rymmas der, ty det vore naturligtvis för dyrt att hyra särskilda rum åt sitt folk.

Och likväl synas modisterna, som till det mesta äro unga välklädda flickor, de minst beklagansvärda af arbetarklassen.

Man kan då göra sig en föreställning om de öfrigas belägenhet, isynnerhet deras, som äro gifta och ha barn.

Den tålmodigaste menniska kan ej i evighet stekas på en vind eller trampa vatten i en källare, isynnerhet när han finner att ingen alvarligt bemödar sig att lindra hans öde.

Deraf kan möjligtvis till någon del förklaras den ovilja, som blusen i Frankrike hyser mot nästan hvarje person som har glace att svalka sig med och endast behöfver bada för sitt nöje; deraf hans fallenhet för barrikader och gatustrider, hvilka ej kunna göra honom olyckligare än han redan är; deraf, med ett ord, blusens dåliga anseende hos hvarje ordningens vän eller, rättare sagdt, hvarje vän af det slags ordning, som bestämt allt åt några få och intet åt millionerna.

Om det är en beklagansvärd sanning att alla i denna jämmerdalen icke kunna vara lycklige, så är det äfven en sanning att ingenting så mycket tröstar den olycklige som den lyckliges deltagande.

Derför blott något mera deltagande för blusens lidande, och man skall mindre behöfva frukta hans armar.

Men deltagandet efter revolutionen är ej större än det var före den[4].

Den blus, som nu var i fråga och som vid sig fästat den unge löjtnantens uppmärksamhet, syntes visserligen icke vara af det förtviflade slaget, men han rökte cigarr, och att, i en tid af uppror och allmänt missnöje, röka cigarr midt framför näsan på en högvakt, är en djerfhet som måste väcka misstroende och förargelse.

“Hvad vill ni? hvarför stannar ni här? hvarför går ni icke vidare?“ voro de tre frågor, som löjtnanten temligen barskt och vresigt kastade emot den unge blusen.

“Det är då förbjudet att stå?“ frågade blusen.

“Det måtte ni väl veta.“

“Men när man är ensam?“

“Är detsamma ... Var derför god och gå vidare, och det genast, monsieur!“

“Ja, jag skall genast aflägsna mig“, svarade blusen och gjorde min af att gå, men tappade i detsamma cigarren.

“Parbleu!“ mumlade han derför och började söka på marken efter sin cigarr.

“Nå, ni går icke“, anmärkte löjtnanten.

“Tillåt mig blott att leta rätt på min cigarr“, bad blusen, ifrigt letande.

“Onödigt ... Avancera, monsieur“, fortfor officeren.

Blusen avancerade visserligen, men hvarken åt höger eller venster, utan framåt, allt under mycket famlande på marken.

Han närmade sig löjtnantens fötter, liksom trodde han att cigarren rullat fram ända till dem.

“Jag låter arrestera er, om ni ej genast lyder!“ hotade officeren, förlorande tålamodet.

“Nej, det är jag som arresterar er!“ ropade blusen, slående i detsamma sina armar omkring löjtnantens lif och tryckande honom så hårdt mot sitt bröst, att denne knappast kunde andas, än mindre gifva något ljud ifrån sig.

I samma ögonblick framrusade från begge sidorna ungefär trettio andra bluser, hvilka genast kastade sig öfver gevärskopplen, och innan ännu någon enda af soldaterne hunnit sansa sig efter detta oförmodade anfall, hade bluserna ryckt åt sig hvar sitt gevär.

Men icke nog dermed, de hade äfven bildat en halfrund omkring de hopträngda soldaterne och lagt an på dem.

“Den förste, som ger ett ljud, är död!“ ropade den som anförde skaran.

“Ni finner, monsieur“, sade den, som gripit löjtnanten, “att ni nu måste foga er i ert öde och icke utsätta mig för att nödgas döda en tapper man.“

Under det att han så talade, tog han löjtnanten på sina armar och bar honom med samma lätthet som om han burit ett barn till det ställe, der hans kamrater stodo.

“In med alla i högvakten,“ ropade han, “och den som söker fly, skjutes ned!“

Derefter stälde han den förbluffade befälhafvaren inom halfrunden.

“Var så god, monsieur, och föregå ert folk med godt föredöme,“ uppmanade han denne; “allt motstånd är omöjligt, hela huset är kringrändt af de våra, alla poster mellan er och de öfriga högvakterna tagna ... Höger omvänder er och raskt in i högvakten, der ni måste stanna såsom fånge ... Marsch!“

Soldaterne gingo in i huset med hängande hufvud och påskyndade af bajonetterna, som kittlade dem i ryggen.

Den unge löjtnanten hade ännu icke kommit sig före och han stirrade nästan medvetslöst framför sig.

Men när en af bluserne ryckte från honom sabeln, som han ännu bar vid sidan, föll han i en konvulsivisk gråt och måste ledas in.

Den blus som tagit honom tillfånga och hvilken icke var någon annan än vår hjelte Armand Cambon, tog löjtnantens sabel ur sin kamrats hand och närmade sig derefter den unge officeren, som nedsjunkit på en stol med begge händerna för ansigtet.

“Monsieur!“ sade han till löjtnanten; “ni är ingen gensdarm och kan således icke vara min fiende ... ni är vid linien, och linien har ej medborgares blod på sina händer ... Återtag ert vapen, hvilket ni skulle hafva fört som en fransman, om ni ej blifvit öfverrumplad ... Tag, monsieur!“

Den olycklige befälhafvaren ryckte åt sig sin sabel, tryckte den till sitt bröst och kysste den, som en moder sitt återfunna barn.

Han upphörde att snyfta. Det föreföll honom som hade han räddat sin förlorade ära.

“Hvad fiender icke hade förmått, förmådde medborgaren“, fortfor den tröstande segraren, i det han vände sig till soldaterne, “och derför är det billigt att också I behållen edra sidogevär ... Men I skolen ej undra på, om vi taga edra kartuscher, dem vi likväl blott i högsta nödfall ämna anlita ... Ursäkten, messieurs, men kartuschen kan ej skiljas från musköten.“

Soldaterne öfverlemnade sina kartuscher åt bluserna, hvilka med största artighet och under många “pardon, monsieur!“ emottogo hvad de fingo.

“Ah! nu fick jag en ypperlig idé för sista versen till mitt crédo républicain!“ ropade en af bluserna, i det han ryckte upp ur sin ficka ett plån jemte plyertspenna och närmade sig en lampa, för att skrifva.

“Ni får ännu dröja med det så länge, monsieur Eugène“, yttrade Armand.

“Dröja med det?“ frågade poeten förundrad.

“Ja.“

“Men hvarför måste jag dröja?“

“Derför att vi ha annat att göra än skrifva vers, derför att vi måste marschera.“

“Marschera?“

“Ja, marschera.“

“När?“

“Nu på ögonblicket.“

“Hvarför?“

“Hvarför?“ instämde de öfrige bluserna, trängande sig omkring sin anförare.

“Monsieur!“ sade Armand, vändande sig till löjtnanten, “er fångenskap blir ej lång, efter hvad ni finner ... Vi taga nu afsked, och ni är fri ... Jag behöfver icke be er, monsieur, att en dag utöfva samma mildhet mot era fångar som den vi bevisat våra ... God afton, messieurs!“ tillade han med en bugning för soldaterne.

Derefter vände han sig till sina kamrater, kommenderande:

“Framåt!“ hvarefter han sjelf lemnade vaktrummet.

Kamraterne följde sin anförare med lydiga ben, men protesterande munnar.

När de kommit ut, stannade Armand.

“Tyst!“ befalde han!

Alla tystnade.

“Lyssnen!“ bjöd han sedan.

“Nåväl?“ frågade Eugène trumpet.

“Hvad hören I?“ frågade Armand.

“Jag hör steg af en marscherande trupp“, svarade en.

“Ett kompani fotfolk som är i antågande“, tillade en annan.

“Hvarför icke så gerna en bataljon?“ frågade Armand; “hvarför icke ett regemente, två regementen? ...“

“Nå, än se’n? än se’n?“

“Än se’n? ... Raskt från Champs-Elysées, och ingen halt förrän på S:t-Honoré!“

Efter dessa ord ilade Armand tvärs öfver Champs-Elysées.

De trettio följde honom med högvaktens gevär och kartuscher; men ingen af dem kunde utgrunda sin anförares mening.