Väl den, som känt hvad det vill säga att se det samhälle, i hvilket han födts och vuxit upp, ådagalägga ett fosterländskt nit och en fjärrskådande offervillighet, som lyfter det till rangen af snart sagdt Sparta eller någon annan fornromersk kommun, hvilken ni vill! Tåras ej ens ögon, klappar ej ens hjärta, tänker man icke med manligt ödmjuk stolthet, att vore man inte född där man är född, så skulle man inte ha blifvit den man är?

Men låtom oss lämna dityramberna och öfvergå till fakta.

På de talrika plank, som välgörande afbryta husräckornas monotoni vid min födelsestads s. k. pulsådror, sågos en dag förliden vår kolossala plakat, som med svarta bokstäfver på terrakottafärgad botten utspredo följande kungörelse:

»Medborgare! Fosterlandet är i fara, ty ett härordningsförslag föreligger och ingen vet när ryssen kommer. Det torde stå själfklart för hvarje tänkande människa, hvad som i ett sådant fall är att göra, nämligen diskutera. Medborgarna inbjudas sålunda att nästkommande onsdag afton kl. half 5 mangrant infinna sig å Stadshotellets större sal (teatersalongen) för att hvar i sin mån värna en älskad Svea. Tillträdet absolut fritt, men en frivillig kollekt upptages, och den medborgare, som vägrar att offra minst 25 öre på försvarets altare, får själf draga följderna.

Diskussionskomiterade.»

Detta i så koncentrerade och märgfulla ordalag affattade upprop frambragte, som man lätt kan föreställa sig, en öfverväldigande effekt. Planken belägrades dagligen af en frenetiskt intresserad folkhop, det sväfvade en stämning af vapenklang och lägerlif öfver staden, och på den våldsamt efterlängtade onsdagen försummade flertalet medborgare sitt eftermiddagskaffe för att ila till teatersalongen, hvars lätt maskstungna tiljor sviktade under trycket af de hundratals oroliga fötter, som trängdes och trampade hvarandra mellan de mer än vanligt täta raderna af rottingsstolar.

Då timmen eller rättare halftimmen slog, framträdde stadsfullmäktigen konsul Haltin med en mindre köttklubba i handen, skuttade upp på estraden, som man glömt att förse med trappa, och frågade med af sinnesrörelse bäfvande stämma, om mötet vore lifvadt för att utse honom till ordförande. Mötet lät icke undfalla sig ett ljud, ty på den orten har man ännu icke hunnit vänja sig att slamra och skräna på offentliga sammankomster. Konsuln dref därför klubban i ett närstående bord och förklarade, att han ansåg frågan med öfvervägande »ja» besvarad. Det tyckte mötet var stiligt gjordt och nickade blygt bifall.

Bad så den med stillsam acklamation utkorade ordföranden att få öfverlämna ordet åt den högt aktade biträdande ritläraren vid högre allmänna läroverket, fanjunkaren och svärdsmannen Sabelgren, som benäget åtagit sig att inleda den utom allt tvifvel i högsta grad intresseväckande diskussionen.

Fanjunkaren, hvilken såsom ende närvarande och därtill uniformerade militären alltifrån början utgjort det vederkvickande målet för allas blickar, närmade sig estraden, något upphettad utöfver det ordinära måttet på grund af rampfeber samt besvärad af sin krage. En svårighet yppade sig nu. Den bra nog upphöjda tribunen befanns otillgänglig för den tappres mera voluminösa än egentligen långa eller spänstiga ben. Ordföranden sträckte ut sin knubbiga hand åt honom, och han tog en aktningsvärd sats, men naturen låg honom emot. Det skulle ha sett dystert ut, om inte viktualiehandlanden P. O. Bengtsson, en synnerligen smart och rådsnar smålänning, hade framträdt och placerat sig i den posityr, som användes af den studerande ungdomen, när den hoppar bock, och låtit krigsmannen krafla upp på sin rygg, hvarifrån steget till estraden icke var längre än från det löjliga till det sublima. Auditoriet andades åter ut, och någon, som varit i Stockholm, tog upp en applåd, hvilken dock väckte anstöt och nedtystades af de kringstående.

— Mina damer och mitt härskap — började fanjunkaren med lätt upprörd och något skroflig men dock påfallande klangfull och sonor stämma läsa ur sitt medhafda prydliga manuskript. — Historien lär oss, att när vi minst vänta något, så står fara för dörren. Hvad skall då icke stå för dörren, när vi som nu för hvar dag som kommer gå och vänta på något? Det torde vara bekant för de flesta här närvarande, att vi njutit en lång, ack alltför lång fred, och jag vill ingenting säga, men det säger jag, att hade inte den freden varit, så skulle mycket i vårt älskade fosterland sett annorlunda ut. (Bravorop från skolynglingarna längs ena långväggen.) Det är icke hvarje dag ett sådant tillfälle erbjuder sig som det, hvilket blifvit oss beredt genom det härordningsförslag, som härskapet naturligtvis alla känna till och som väl ingen af de närvarande har något att anmärka på. (Distinkt bifallssorl, afbrutet af en hostning, härrörande från landssekreteraren.) En känd sak är det ju, att den värnpliktiga ungdomen öfver hela landet länge yttrat starkt missnöje med de nittio dagarna och att ett upplopp kan väntas utbryta, om inte denna lumpna öfningstid med allra snaraste påökas. De upplysta och humana auktoriteter, som ordnat med den här saken, ha icke skytt några uppoffringar för att tillgodose den stridbara ungdomens kraf i detta hänseende genom att tillförsäkra den ett helt års vapenlif med fritt vivre på statens bekostnad. Visst blir det ett afsevärdt besvär för oss militärer, men strunt i det! Vi sätta en ära i att göra vår yttersta plikt som fosterlandets ädlaste söner, hvilket vi alltid haft ord för att vara (åter bifallssorl och ny hostning från landssekreteraren, denna gång åtföljd af ett slag af ordförandens klubba), och kommer det an på oss, så skola Sveriges ynglingar utgå från det instruktiva och förädlande hemlifvet i kasernen med så ljufva minnen och intryck, att de sedan ständigt skola, som skalden säger, »längta dit igen». Vi vilja utbilda en fysiskt sedt stark ungdom, ty vi vilja i grund lära dem vapnens bruk, och en moraliskt sedt karaktärsfast ungdom, ty vi vilja anmoda dem att se på oss, och slutligen en i allmänhet sedt kunskapsrik ungdom, ty vi vilja undervisa dem i läsning och skrifning, möjligen äfven i räkning med hela tal.

Nu kunde icke applåderna hållas inne längre, man hade fått höra för mycket — en åska dånade genom salongen, och rottingssitsarna i tvänne stolar under läktaren brusto. Föredraganden kände, att han höll själarna i sin hand, hvilket eldade honom alltmera, och en inspirationens flykt bar hans tal på brakande vingar genom det ansenliga rummet. När han lyktat, framträdde åter den rådsnare P. O. Bengtsson, men med en takt, som de lyftande omständigheterna ingåfvo, föredrog krigaren att stanna på den upphöjda valplatsen.

Ordföranden tackade märkbart rörd för det tändande inledningsföredraget, som — det vågade han påstå — sent skulle glömmas, och tillfrågade därefter församlingen, om den behagade yttra sig.

Min födelsestad är ofördärfvad och blyg vid slika tillfällen, och den visade sig inte hänsynslöst tilltagsen nu heller. Den tisslade och knuffades inbördes, men ingen ville gärna hålla i yxskaftet. Det insågs dock allmänt, att något borde göras, och slutligen reste sig till allas lättnad tunnbindaren Bastgren, snöt sig och sade:

— Herr ordförande, herr fanjunkare och de andra, det är nog en sjangtil och bra härordning, som fanjunkaren har lagt ut den, och det blir nog trefligt för ynglingarna på alla vis, men ...

Klubban föll. Tunnbindaren hajade till och bligade försagd upp mot estraden.

— Är det Bastgrens mening att yttra några invändningar mot K. M:ts och kronans härordning? — frågade ordföranden skarpt.

— För allt i världen — vidtog tunnbindaren, när han fick mål i mun. — Jag skall visst inte göra några invändningar, men jag tyckte bara, att det var liksom litet långt med den där rolighetstiden i kasernen, och nu t. ex. min pojke, den har jag allt svårt för att undvara i arbetet ...

— Cigarrhandlare Ottoson har ordet — röt ordföranden och dängde klubban i vattenglaset, så att skärfvorna yrde — och det vill jag påpeka en gång för alla, att här är inte platsen för några otidigheter och krångel. Var så god, Ottoson!

— Jag skall be att få uttala min djupt kända tacksamhet för hvad som här i afton blifvit yttradt — började Ottoson med sirlig ledighet — och anhåller bara om tillåtelse att få uttala en liten, helt liten farhåga. Jag undrar, hur det skulle arta sig med tobakskonsumtionen bland de ett-års-värnpliktige — mig förefaller det, som om möjligen de myckna vapenöfningarna o. s. v. skulle frånstjäla dem bra nog många tillfällen till den oskyldiga, i min tanke fördelaktiga njutning, som benämnes rökning. Men jag förmodar, att hänsyn tagits äfven till denna långt ifrån oväsentliga punkt, då ju äljes så mycken och beundransvärd omsorg nedlagts på förslagets utarbetande.

Ottoson gjorde en ballettmästarebugning och satte sig, strålande nöjd med sig själf. Fanjunkaren upplyste, att han för ögonblicket icke erinrade sig hvad förslaget innehöll i denna fråga, men trodde, att det var något tillfredsställande.

Nu uppsteg en groflemmad individ med bullrande röst och förklarade, att det där med rökningen gaf han sjutton, för han tuggade; men fri sprit i tillräcklig mängd ansåg han det vara en värnpliktigs heligaste rättighet att erhålla. Bifall från läktaren. Fanjunkaren aktade det under sin värdighet att genmäla något.

Föreståndarinnan vid stadens flickskola anhöll att få säga några ord:

— Väl måste det djupt glädja och röra oss kvinnor att se fosterlandets söner så nobelt redo att värna hem och härd, och med spartanska mödrars trygga stolthet sända vi våra söner, våra bröder, ja våra trolofvade ut i striden eller in i kasernen. Men — äfven vi kvinnor kräfva vår andel af bördan, äfven vi vilja kämpa med och segra med, ja, om så skulle fordras, öfva oss med. Har ingen tänkt på att lära kvinnorna vapnens bruk? Hvarför vill man ständigt hålla oss kvar i värnlöshetstillståndet? Nej, gif oss ett gevär i hand och en sabel vid sidan — och ni få se, att Blendas döttrar ännu lefva!

Larmande applåder hälsade det varmhjärtade anförandet, de närmast sittande tryckte föreståndarinnans hand, och man kände sig i allmänhet höjd öfver de alldagliga förhållandena. Endast fanjunkaren föreföll oentusiastisk.

Landssekreteraren bad nu om ordet med sin vanliga ohängda uppsyn, men ordföranden drog hastigt upp sin klocka, reste sig och förklarade diskussionen på grund af den framskridna tiden afslutad samt föreslog följande resolution:

»Mötet anser, att fosterlandet är hotadt och att ingen vet när ryssen kommer, samt förklarar sig villigt att till sista bloddroppen handla därefter.»

Mötet hade nu åter sjunkit ned i hvardagsförhållandena och kände sig hungrigt, hvarför det underlät att uttala sig. Ordföranden slog alltså klubban i bordet och upplyste, att resolutionen var antagen.

Så skickades Stadshotellkyparen omkring för att uppta den utlofvade kollekten, och silfverslantarna slamrade gladt i soppskålen. Ingen ville snyta fäderneslandets försvar på 25 öre. När kyparen fullgjort sitt värf, bar han soppskålen fram till ordföranden, som med ljus min räknade pekunierna och därefter tillsporde församlingen, om den ville ta sig en påbredd smörgås och ett glas pilsner för de insamlade medlen. Denna gång besvarades frågan bokstafligen med ett kraftigt öfverväldigande ja, och medan man väntade på maten, föreslogs afsjungandet af en fosterländsk sång. Den groflemmade individen skränade, att man skulle ta den där om »Svea, modern som åt oss alla», enligt hans något inkorrekta formulering; men föreståndarinnan för flickskolan äskade »Ja, vi elsker», och den blef det också.