Den skenbart outrotliga och bra nog ordentligt återkommande julhögtiden firades förra året som vanligt på traditionellt och värdigt vis i min födelsestad. Samhällets affärslif tog under veckan närmast före festen ett nära nog vansinnigt uppsving, i pappers- och parfymhandeln omsattes opoponaxtvålar i kvantiteter, som kunde räcka att rentvå alla det brittiska rikets koloniala synder, och bokhandeln afyttrade millioner almanackor samt elfva tusen exemplar af »Boken om lillebror». Manufakturaffären vid Storgatan nödgades använda både husan och springpojken till hjälp vid expedieringen, och Tjuslund, som har bosättningsmagasinet vid torget, måste sätta sin sjuåriga dotter vid kassan, alldenstund kassörskan plötsligt blifvit rubbad genom öfveransträngning vid växling och på grund däraf kräfde omväxling.

På själfva den heliga aftonen tilläts helt naturligt ingen, som beträdde en butikströskel, att bära ut julen, utan smärre presenter tilldelades då de socialt mera lågt ställda kunderna, under det kaffe med nybakadt småbröd serverades åt honoratiores i skrubben innanför. Fru Palmströms konjaksringar äro som bekant hors concours i världsmarknaden, hvarför Palmström & söners trikåartiklar nämda dag rönte en frenetisk efterfrågan. Klockan ett på middagen stängdes emellertid samtliga affärer för året, ty samhället skulle göra sig redo att doppa i grytan. Hvarje familj håller sig med en privat gryta för sig och kringboende ungkarlar, ty det förslag, som i början af månaden var synligt i den radikala platskollegan och som gick ut på att en jättegryta, gemensam för samtliga infödingarna, borde uppställas på torget, ansågs vara insändt af den Stockholmsfödde landssekreteraren som hämd för den där intorkade fontänen och hade till ingen åtgärd föranledt.

Inemot fyratiden, då ringaren och kopparslagaren Jonsson kalkylerade, att menigheten borde hunnit intaga sitt kaffe och lacka in sina sista paket, tågade han upp i kyrktornet och började väsnas med sina klockor för att mana till en stunds andakt i det af tallösa stearinljus eklärerade templet. Menigheten infann sig äfven i brådskande fart, en smula nervös och jäktig, men med en oändligt lycksalig förväntan utbredd öfver sina gemytliga och vältvagna drag.

Den första psalmen sjöngs med klingande entusiasm, och man väntade sig få se den afhållne pastorsadjunktens[3] ungdomliga och blonda anlete höja sig öfver predikstolens förgyllda kerubhufvuden, täflande med dem i barnaoskuld och renhetsglans. Men pausen artade sig till att bli efter omständigheterna lång, menigheten började vrida på sig, som om det stuckit upp nålar ur ekbänkarna, och organisten stämde upp uvertyren till »Kalifen i Bagdad» för att hålla gudstjänsten vid makt.

— Jag begriper inte hvad postmästarens håller på med, efter de inte kan komma i kyrkan som folk — hviskade konsulinnan Hallander till borgmästarinnans ogifta svägerska, som satt två bänkar bakom. — Inte kan han väl ge sig till att stå och bråka med posten en sådan här dag! Det är verkligen hans skyldighet att ta sig fritt.

— Ja, det är ofattbart — instämde borgmästarinnans ogifta svägerska — och så hänsynsfull och omtänksam som pastorn alltid är, kan det naturligtvis inte falla honom in att börja, förrän han ser, att alla är komna ...

I detsamma smällde ingångsdörrarna till, och postmästarens med barn och blomma ilade andfådda och hälsande åt alla sidor upp till sina platser. En person, som nyss anländt från Amerika och där tydligen gjort sig af med alla begrepp, hade kommit och yrkat på att få köpa ett brefkort, just som postmästaren höll på att stänga kontoret, upplystes det sedermera. Amerikanens beteende väckte en berättigad indignation och förorsakade åtskilliga tidningsinsändare efter helgen.

Samhällets musikälskarinna, lektorskan Tingell, lät höra sin oförlikneliga, i de lägre tonerna något rostiga och i de högre en smula anlupna men för öfrigt härliga sopran i en julduett med drätselkamreraren och barytonisten Finkell, och under intrycket af denna säregna konstnjutning flödade församlingen ut ur templet för att i de respektive hemmens varma sköte skrida till högtidens privata begående.

Landssekreteraren hade nu som alltid sträfvat att framhålla sin originalitet och vetat såra medborgarna i deras finaste känslocentra. Han hade nämligen brutalt afslagit landskamrerns verkligt välmenta inbjudning till kvällen under föregifvande att han fick hufvudvärk af julgran och kväljningar af lutfisk samt föredrog att supera på Stadshotellet som vanligt. Det var alldeles rätt åt honom, tyckte alla, att ingen servering ägde rum därstädes den aftonen, lika litet som på någon annan lokal med själfaktning, och förr torde så väl skinkan som korfvarna och syltan ha blifvit uppätna, än samhället kände sig ha slutdiskuterat problemet om hvar landssekreteraren fick mat på julafton.

Familjehögtidligheterna på kvällen företedde ingen annan ovanlighet, än att nyinflyttade möbelhandlaren Berguf hade endast äpplen och hvita ljus i granen, under det de verkliga samhällsmedlemmarna, som visste hur det skulle vara, bestodo sig med genombrutna pastiljpåsar af brokigt papper, under årets lopp hopgömd begrafningskonfekt samt röda och gredelina ljus. Vidare kan anföras, att borgmästarens hade smugglat två mandlar i gröten, af hvilka borgmästarinnans ogifta svägerska händelsevis erhöll den ena och e. o. landskanslisten Ösell äfvenså händelsevis den andra.

Juldagen förflöt i en passande dåsig stillhet med kyrkobesök, afprofvande af erhållna gåfvor samt familjemiddag för de närmaste. En individ i slokhatt sågs tidigt på eftermiddagen ensam flanera Drottninggatan framåt och försvinna genom stadsporten, synbarligen stadd på en solopromenad. För att erhålla en tillfredsställande förklaring öfver karlens uppförande kom man öfverens om, att det måste vara amerikanen med brefkortet, och tackade samfälldt försynen, som låtit en födas och växa upp i en kristen kommun med sedvänjor och inrättningar.