Det hände på en gata, som gärna skulle vilja vara tvärgata till Drottninggatan, men det ligger så mycket hus och saker i vägen, att detta sträfvande förefaller hopplöst. En närsynt man trafvade stillsamt fram längs sagda tvärgateaspirant en vinterafton. Då och då törnade han emot något föremål, som än visade sig vara en byggnadsställning, än en lyktpåle och någon gång en annan närsynt person, ty hvilken annan än en närsynt väljer en gata, som visserligen morskt marscherar framåt en stund, som om den ämnade sig någonstans, men därpå i plötsligt misshumör gör helt om framför en husrad?

Just som den närsynte mannen vid hörnet af en sidogata med den urskillningslösa artighet, som karakteriserar detta slags folk, lyfte på mössan för ett par mot väggen uppresta skidor, som han fruktade att ha trampat på tårna, råkade han med handen stryka af sig pincenez’n. Långsamt, ljudlöst sjönk den ned i drifvans hvita bädd, tyckte sig den närsynte mannen smärtsamt förnimma, sjönk måhända långt, långt in i jorden — så intensivt försvunnen tedde den sig för hans omtöcknade syn.

Han hade lefvat för länge i världen och på sitt sätt skådat för mycket af lifvet för att, som en oerfaren dåre skulle ha gjort, lägga sig och krafsa i snön. Han placerade sig med ryggen mot en närbelägen lyktstolpe, lutade hufvudet framåt och spände med en bottenlöst intresserad min sina stackars vanmäktiga blickar i marken framför sig.

Detta visade sig vara den riktiga metoden. Den förste som kom var ett ledigt stadsbud. Han underrättade sig genast deltagande om hvad herrn sökte efter, och sedan han inhämtat den äskade upplysningen samt taxerat den närsynte mannens pälsbrämade öfverplagg, var det honom en personlig glädje att erbjuda sin tjänst. Stadsbudet hade inte väl rört om ett par spadtag i snöhögarna, förrän en utmagrad äldre dam med arbetsväska på armen, som stannat för att fråga efter en genväg till Glasbruksgatan, men vid åsynen af den ömkansväckande gruppen i hörnet öfverväldigats af ett flertal filantropiska instinkter, nervöst slungade sin arbetsväska och började leta. Hon kunde leta! Den närsynte mannen greps af rörd beundran öfver hennes osparda nit och sökte upplysa henne om hvad det var, som han hade tappat; men den äldre damens hörselsinne var något defekt, och för öfrigt tyckte hon inte om att bli störd, när hon kommit riktigt in i ett arbete. Hon och stadsbudet letade alltså.

Poliskonstapeln i motsatta hörnet steg nu fram och lät, ehuru med en viss motvillig öfverlägsenhet, skymta såpass mycket intresse för saken, som man kunde vänta af en person i hans ställning. Sedan han lättjefullt riktat några frågor till den närsynte mannen rörande dennes ålder, hembygd och sysselsättning, började han godmodigt borra sin klack här och där i drifvorna, där den efterspanade tingesten kunde tänkas befinna sig, synbarligen väntande att klangen af krossadt glas med tiden skulle belöna hans möda. Den närsynte mannen bet sig nervöst i läppen och önskade inom sig, att någon annan än poliskonstapeln skulle finna skatten.

Den äldre damen letade fortfarande, så att det yrde om det, men stadsbudet hade satt sig att hvila på en trappa, under det han fortsatte att spana med sina rödkantade ögon. Nu anlände emellertid en större förstärkningstrupp, fem framstående ledamöter af ligapojkarnas fackförening, som kommo från ett stormigt föreningssammanträde på Roslagstorg och inte begärde bättre än att få använda de krafter de ännu hade i behåll i det allmännas tjänst.

De tillförde scenen ett älskvärdt öfvermått af ungdomlig liflighet och energi. Med lekfulla tillrop sökte de uppmuntra den äldre damen, som vid första anblicken hade väckt deras varmhjärtade intresse, och de bemödade sig äfven att roa poliskonstapeln genom skalkaktiga talesätt. Med en intagande förtrolighet, som rättfärdigades af omständigheterna, förstodo de att aflocka den närsynte mannen detaljerade upplysningar angående beloppet af de penningmedel han för tillfället hade deponerade på sin person och röjde en synbar tillfredsställelse med resultatet af sina forskningar. Något litet kunde de väl äfven sägas medverka vid letandet, men de begränsade detsamma hufvudsakligen till den äldre damens arbetsväska, hvars ganska mångskiftande, af så väl sömnadsindustriella verktyg som lättare födoämnen och uppbyggelselitteratur bestående innehåll de ystert delade sinsemellan, hvarefter den starkaste af dem krängde väskan utanpå sin hufvudbonad.

Under tiden hade emellertid arbetskåren vuxit i geometrisk progression. Alla samhällsklasser och lefnadsvillkor voro nu representerade. Endast ett försvinnande fåtal fick rum att leta på den ursprungliga olycksplatsen, de öfriga forskade längre bort, på andra trottoaren och sedan hela gatan utefter. Det hittades verkligen också en hel mängd saker: knappnålar i oöfverskådliga massor, ett halft tjog damguldur, försedda med rosett och säkerhetsnål, pantkvitton, strumpeband samt en handfull namn, som tappats bort ur den nya almanackan.

Mannen vid lyktpålen, han som mobiliserat hela denna människohär, stod fortfarande och plirade förväntansfullt på den lilla belysta ytan framför sig, fastän det nu kunde göra just detsamma hvad han tog sig för — han var nämligen totalt bortglömd, och hans tillvaro utgjorde en hemlighet för majoriteten af dem som trälade i hans tjänst. Han började känna sig frusen och stack handen innanför sitt pälsuppslag.

Där satt pincenez’n. Där hade den lyckats hänga upp sig vid resan utför, och där hade den haft det varmt och bra hela tiden.

Den närsynte mannen vek om hörnet och ilade genom de tomma gatorna till sitt fjärran belägna tjäll. Bruset af det upprördt böljande människohafvet förföljde honom en lång sträcka, och hela natten hörde han i drömmen gnisslandet af poliskonstapelns klack.