Är det Shakespeare som säger, att man bör fatta en outsläcklig misstro till den man, som en dejlig vårdag trycker ned sin storm till näsroten, och att man bör gå öfver på andra trottoaren, då man skymtar en person, som med uppfälld rockkrage demonstrerar mot ett bedårande förmiddagssolsken? Jag tror att det är Shakespeare. Och han har rätt, denne duglige, om än aflidne teaterskribent!

En välklädd mansperson af ofvan beskrifna typ sågs beslutsamt skrida Fredsgatan framåt i riktning mot Gustaf Adolfs torg. Har någonsin en rygg uttryckt grälsjuka, så var det denna, ha någonsin ett par galoscher vittnat om hänsynslöshet, så var det dessa, har någonsin en käpp skvallrat om mordlystnad, så var det hans. Behöfver det påpekas, att han vandrade på orätt trottoar? Han var inte den som sökte smita undan några tillfällen till kollision med sina medmänniskor; han önskade snarare poängtera sitt oberoende af samfundsordningar och häfda sin särställning såsom en individ, den där var redo att upptaga alla stridshandskar, som ett gynnsamt öde kunde komma att strö för hans fötter.

Men denne man var icke född under en lycklig stjärna. Djur och människor veko vördnadsfullt undan hvar han färdades fram och intet lefvande vågade sig inom periferin för hans käppsvängningar. En mindre mops i sammetsmaggördel och ljusröda rosetter syntes en sekund benägen att använda genvägen mellan denne mans ben, och mannens galoscher erforo under denna sekund en intensivt ljuflig försmak af den sensation, som uppstår när man lyckas med klacken fastnagla ett smärre hundkreaturs mer eller mindre afstubbade svans vid trottoaren och som alla mina läsare någon gång i sin tillvaro måste ha känt. Men det är den likheten mellan små mopsar och stora människor, att bägge delarna, när de stå i begrepp att slunga sig in i någonting storartadt och lifsfarligt, förnimma ett obehagligt åtstramande men lifräddande ryck i det snöre, som förenar dem med ett högre väsen. Den korpulenta änkefrun dirigerade med kraftig hand sin mops’ lefnadsbana, och de hänsynslösa galoscherna stänkte i förbittrad ilska snösörja omkring sig.

När den grälsjuke mannen uppnått Gustaf Adolfs torg, fattade han posto midt på körbanan och förströdde sig med att betrakta den luftiga byggnad, som med sin djärfva resning fängslar ögonen vid den täcka Helgeandsholmen och med en delikat omtanke hindrar dem att planlöst sväfva ut emot vida horisonter. Om ni inbillar er, att detta kunde frambringa någon sinnesändring hos den ifrågavarande mannen, då har ni aldrig haft tur att råka på någon herre med dåligt humör. Skådandet kunde inte tillfredsställa honom i längden, denna byggnad led inte af hans misshumör, dessa känslolösa bjälkar vredo sig inte under hans förtärande blickar. Han väntade att något annat skulle inträffa, han behöfde något lefvande material.

En tom droska kom körande i stark fart från Jakobs torg. Herrn började hoppas på nytt. Men han hade inte väl hunnit öppna munnen för att utösa en af märgfulla edliga försäkringar understödd förfrågan angående den ifrågavarande åkarens planer med afseende på hans lif och lemmar, förrän bemälta droska med en oförutsedd sväng väjde åt sidan och körde upp till statyn, där den stillsamt ställde sig i led med de andra åkdonen.

Med hätskhet i hjärtat och tunga steg vandrade den af lifvet kringgångne mannen till Operakällaren för att se till hvad där kunde uträttas. Redan på tröskeln upphäfde han ett stridslystet hojtande efter rockafdragaren, men denne störtade andlöst fram och afhände mannen hans öfverplagg med en skyndsamhet och en mjukhet i rörelser, så att han nära nog kväfdes af den förbittring, som fyllde honom till bräddarna utan att se någon möjlighet till utlopp.

Energiskt inträdde han i matsalen och skred genom denna i hela dess utsträckning med förhoppning att under vägen lyckas trampa någon frukostätare på tårna eller köra armbågen i någons öga. Han uträttade emellertid inte mer än att välta en brödkorg på ett obesatt bord samt derangera ett par stolar, hvilka af en aktningsfullt bugande ganymed åter ställdes till rätta.

Maten var hans yttersta hopp. Skadegladt gnuggande händerna, utslungade han sina önskningar till den oerhördt påpasslige vaktmästaren, som nästan oroväckande nitiskt ilade att verkställa dem. Inom en fabelaktigt kort tidrymd såg mannen framför sig hvad han hade äskat.

— Jaså ni, jaså, detta skulle således vara en biff à la Lindström, det är således ert sätt att tolka detta begrepp — yttrade han skärande försmädligt och med en genomborrande blick på den darrande servitören. — Enligt min, som jag tror, grundade uppfattning är detta en biff à la Petterson. Hvad kan ni svara på det?

En invändning sväfvade ett ögonblick på kyparens bleka läppar, men snabbt fattande sig, framställde han en ytterligt belefvad ursäkt, grep det misskända födoämnet och störtade bort för att byta om. Då reste sig herrn melankoliskt och lämnade lokalen som en bruten man. Vanvettets, det blida och trötta vanvettets, dimmor började breda sig öfver hans själ.

Då hände det sig, att han vid hörnet våldsamt törnade ihop med en liten och kolerisk gentleman, hvars framtänder han utan egentlig beräkning råkade utslå med sin käppkrycka. Den koleriske upptog detta som en ovänlighet och började larma efter polis. Dylik tillskyndade, folksamling uppstod, herrn häktades. Med ett soligt leende och klar blick öfverlämnade han sig åt den uniformerade myndigheten. Hans själ hade fått frid och hans förbittring var så förgäten, som hade den aldrig funnits till. Det bara gjorde honom ondt, på ett vemodigt och stilla sätt, att han skulle råka i rättsliga obehagligheter, nu när hans dåliga humör var öfver ...

Ty det egendomliga i saken är, att denne herre till temperamentet var den mest saktmodige och människoälskande individ, som någonsin torde förekommit; men, mina läsare, han hade sagda dag begifvit sig till Centralstationen för att bevittna den kvinnas affärd, som han älskade, och de tre minuter, som återstodo till tågets afgång, hade förspillts i gäckade bemödanden att för den enda tioöring han förfogade öfver tilltvinga sig en perrongbiljett.