När Karl-August Jonzén en dag anhöll att få se mig på en cigarr och möjligen något mera, rynkade jag naturligtvis ögonbrynen på ett öfverväldigande bekymradt sätt och beredde mig att uppräkna det flertal olikartade engagemang, som den ifrågavarande aftonen råkade föreligga för min upptagna person. Men i samma ögonblick antydde Karl-August — som känner mig, hvad man annars kan ha att anmärka på honom —, att han hade något intellektuellt att komma med. Och jag svor att telefonera återbud till den öfriga världen, hvilket jag emellertid sedan af någon anledning glömde bort, utan att några nämnvärda rubbningar i samhällslifvet blifvit följden.

Karl-August öppnade egenhändigt, när jag ringde på, alldenstund hans betjänt som vanligt hade en utekväll, och ryggade därpå till hälften in i sitt arbetsrum, ty hans ungkarlstambur är icke afsedd för två personer.

— Gissa hvem som sitter där inne! — hviskade han med feberaktigt uppsluppen stämma, medan jag krängde af mig rocken.

— Hertiginnan af Västergötland? — försökte jag, mera på måfå än som resultat af någon allvarlig tankekombination.

— Gör dig inte till, Huck Leber, jag ser att du kväfs af skamsen nyfikenhet — manade Karl-August, som kanske tar lifvet litet allvarligare än det från början var menadt. — Jag vill bara bereda dig, så att du inte skall bli nervös och blamera dig, som du har så lätt för ...

— Säg så gärna rent ut, att det är statens respektable skarprättare, som du med fin förtänksamhet önskar presentera mig för — afbröt jag pikerad, i det jag vid skenet af ett medfördt trappljus speglade mig i Karl-Augusts praktfulla storm.

Karl-August exploderade i ett slags irriterande bukskratt:

— Inte så dumt uttänkt, sannerligen! Näst intill — han är recensent, Huck!

Trappljuset (garanteradt att räcka fem minuter) slocknade i detsamma, och Karl-August lurades på nöjet att se mig blekna. Skurken hade rätt! För en yngling, hvars själ är ett bibliotek af oskrifven litteratur, känns det outhärdligt kyligt att utan varning tussas ihop med en individ, som har till mission att afskräcka från utöfvandet af skriftställarkallet. Det var med en ytterligt affekterad nonchalans i stämman jag föreslog Karl-August:

— Var snäll och be mig stiga in!

Därhän gick han emellertid inte, han endast sparkade mig i knävecket som tecken till gästfrihet, — och jag bockade mig för mästermannen. Han hade intet blod på fingrarna, inte ens bläck, bredvid honom låg ingen bila utan en halfrökt Khediv, hans blick förrådde ingen mordgirighet, snarare en trött välvilja. Han gjorde, kort sagdt, ett mänskligt intryck, och hans yttre företeelse var icke ägnad att väcka mörkrädsla hos den som var okunnig om hans yrke.

Sedan vi alla tre behörigt satt oss till rätta och Karl-August med bullrande gemytlighet ordnat dryckesvarorna, ville jag med dödsförakt göra hvad jag kunde för att vinna den förfärliges eventuella hjärta och sporde därför blygt tvekande:

— Recensenten har väl mycket att göra, kan jag tro?

Vålnaden af ett öfverlägset leende krusade hans bleka läppar, han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och gjorde en gest, som om han förevisade någon särdeles omfattande utsikt.

— Floden! — stönade han slutligen. — Floden ... Den går mig till halsen, den slår igen öfver mitt hufvud, den kväfver mig. Hvilket yrke, mina herrar!

— Ja, det är verkligen förfärande — medgåfvo både Karl-August och jag med en frisk och naturlig uppriktighet.

— Jaså, den s. k. litterära julfloden är så våldsam i år? — fortfor jag, hycklande okunnighet.

— Ja, här kommer de att drunkna i tjogvis — genmälde han med en bister blick, som syntes mig skåda i en vision de ännu oskrifna pappersark, hvilka i en framtid skola visa sig odugliga att som Noaks ark hålla mig och andra ynglingar uppe på syndafloden.

Det oskadliga intrycket vek åter, jag skönjde mannens farlighet, och jag önskade, att jag aldrig blifvit född.

Fasornas man hällde drömmande konjak i sin whisky, och Karl-August, som annars inte har förstånd att känna sig mörkrädd, utbragte ett halfkväfdt »hej!» Bödeln afsmakade groggen, fann den stimulerande och bestämde sig för att säga oss sanningen. Dock inte om oss, ty han fann oss sympatiska. Utan om sig och sitt.

— Det är vederkvickande hvilsamt — började han — att så här få slå sig lös en fridfull kvällstund med ett par hyggliga och försynta gossar, som oskuldsfullt står utanför denna skrifklådans röta, som förtär en yrande mänsklighet ... Ja, det där lilla tidningskrafset räknar jag för ingenting — insköt han godmodigt, då han förnam en hostning från mitt hörn. — Herrarna anser sig förmodligen äga en viss insikt i världens infernaliska beskaffenhet (jo något, eller hur, Karl-August?), men jag anhåller, att herrarna inte tar illa vid sig, om jag uppger ett stilla hånskratt åt denna herrarnas inbillning (för all del, för all del, det hörde ju till ämbetet, menade vi båda). Jag har slafvat i mitt kall i åtskilliga Herrans år, och jag kan nu betrakta mig som en i det närmaste fredlös man. Det skulle verka synnerligen lugnande på mina hårdt angripna nerver att efter mörkrets inbrott stadigt följas af en t. ex. till författare förvillande kostymerad detektiv; men med tio öre raden når man inte en sådan lyx. Nog plägar jag få folk i hälarna, som liknar författare, men det är inte myndigheterna som placerat dem i mina spår ... Jag påkostar mig gärna en droska, när det börjar skymma; men i den sitter jag som på nåldynor, för hur kan jag svära på, att inte åkaren i sina yngre och bättre dagar debuterat med ett dikthäfte samt känner igen mig?

Skräckmannen hällde drömmande whisky i sin konjak, såg på oss med »ett dödsskjutet rådjurs blick» (jag har aldrig sett, hur ett dödsskjutet rådjur beter sig, och det skäms jag för, ty det ha alla in- och utländska romanskrifvare gjort) och fortsatte, uppmuntrad af vår varma och vördnadsfulla medkänsla:

— Låt oss inte nämna spårvagnar, mina herrar! Jag har åkt i spårvagnar, slutna, hemska, fulla med skriftställare. Jag har känt blickar, från höger, från vänster, från sätet midt emot, jag har mötts af hälsningar, jag har hedrats med tilltal ... Kort sagdt, spårvagnar är för mig inte fortskaffningsmedel utan tigerburar.

När jag infinner mig på en bjudning, är det alltid någon medelålders dam med något visst själfmedvetet öfver sig, som med mycket sägande åthäfvor vägrar att presenteras för mig, och någon irritabel ung man, som länge önskat få säga mig ett par hälsosamma ord.

Och min korrespondans, mina herrar! Eller rättare min brefkollektion, för jag skrifver aldrig bref, jag meddelar mig i tryck. Jag afundas sannerligen mina posthuma biografer, de kommer att få roligare än jag har haft. Min intimaste vän och kamrat allt ifrån skolåren yttrar sig så här: »Länge har jag lefvat i den vanvettiga tron, att du något litet sökte förstå mig och hyste någon sympati för mina sträfvanden. Jag vet nu, Gud ske lof, hvad din vänskap var värd. Den omständigheten, att du offentligt påstår tredje strofen på sid. 88 verka som efterklang från Heine, kan icke utplånas af det lismande beröm du för skams skull ansett dig böra tilldela mig. Våra vägar korsas aldrig mer. Tian följer, när det lämpar sig för mig». Det har aldrig lämpat sig. Och den flitiga, i familjekretsen outtröttligt lästa, moraliskt oklanderliga författarinnan påpekar triumferande, hurusom mitt namn och de publikationer jag vanärar med min penna kunna sägas vara för evigt bannlysta från Sveriges alla verkliga hem, ty sådana finnas lyckligtvis ännu. En annan dam bjuder mig på fri resa i hennes sällskap till södra Australien, »eftersom ni anfäktas af så starka tvifvel angående lokalfärgen i min dit förlagda teckning ur hvardagslifvet», och en kyligt ironisk dramaturg anhåller att få veta titlarna på de tragedier jag åstadkommit, »alldenstund ni ådagalägger en så säregen insikt och erfarenhet i dramats teknik», samt slutar med att intresseradt förfråga sig, hur det känns »att vara raka motsatsen till gentleman».

Karl-August och jag sutto mållösa, och våra unga hjärtan flögo martyren till mötes. Han sände oss ett matt leende, som antydde, att han fattade omkastningen i vår känslostämning vis-à-vis honom.

— Men allt det där är ju bagateller på sätt och vis. Min lefnads stora lycka har krossats mot mitt yrkes skär. Det kan sägas i korthet. Förhistorien: västkust, månsken, tennis, välbergad änka med anslående dotter. Är det klart? Nå, saken var ordnad, allesammans tillbaka i Stockholm, jag salig, dock nödgad att utöfva min verksamhet. Jag klatschade med gisslet i lycksaligt öfverdåd och skötte mig charmant. »Lik i lasten», äktenskapsroman af Svea Vindhäll, kommer ut, jag behandlar den med lif och lust, med verklig kläm — det allra briljantaste massmord. Ja, mina herrar, hvad behöfver jag vidare tillägga? Min älskades dörr var från den stunden stängd för mig. Det gjorde henne outsägligt ondt att nödgas stöta bort mig, men hon kunde inte ingå förening med en man, som i tryck benämt hennes mor idiot. Ty hennes mor var Svea Vindhäll!

Minnena öfverväldigade litteraturens offer. Han gömde hufvudet i händerna en stund. Karl-August och jag sutto andäktigare än vi någonsin suttit i kyrkan. Jag beslöt i stillhet att med snaraste slarfva ihop en bok för att, sedan han ställt mig på skampålen inför allt Sveriges folk, få gå och trycka hans hand och återskänka honom tron på mänskligheten.