Den afton, då min bana korsade recensentens törnestig (se föregående), syntes mig bestämd att åstadkomma en epokgörande omhvälfning i mitt lif. Om den kunde tituleras lif, den vegetativa slöexistens jag dittills låtit min andes möjligheter kväfvas i. Kung Salomo i all sin härlighet församlade liljorna på marken i ladorna, fastän han inte var så klädd, eller hur det är det vackra gamla ordstäfvet lyder; men jag, lät jag icke min odödliga själ flyga planlöst omkring som fåglarna under himmelen? Här hade jag gått och kraflat mig fram långt på hinsidan beväringsåldern, och hur många dikthäften hade jag komprometterat mig med, hur många romaner hade jag fullbordat, hur många dramer hade jag lagt sista hand vid? 0 (= noll) af alla sorter.

Dessa och dylika reflexioner spirade upp i recensentens törnespår. Jag svor att bli en ny och bättre människa. Jag beslöt att ge hugg på mig. Redan följande afton kaflade jag upp ärmarna och tog i. Jag tänkte mig ursprungligen, att det skulle bli en samling noveller, med ämnen från tämligen gångna tider och icke utan sina allegoriska andemeningar; men när jag hade gnott på den första historien i cirka tre dagar, varseblef jag, att det artade sig till en mera genomförd roman på vidpass 400 trycksidor. »Blifve det så!» utropade jag, som hyser den borne diktarens instinktiva vördnad för inspirationens skenbart nyckfulla ledning, ändrade namnen och ett antal smärre glosor, så att det hela medelst ett trollslag förvandlades till pur nutid, samt tillfogade en långt bortom ämnet syftande och sublimt svårutgrundlig afslutning som ersättning för den där andemeningen, hvilken under författandets lopp hade afvikit. Det skulle vara ett matt uttryck för min skaparstämning, om jag sade, att jag fann mitt verk ganska godt. Jag var förbluffad helt änkelt — mycket hade jag trott mig om, men knappast det! Det plägar ju verka synnerligen uppblåsande att öfverträffa andra, men hvad är denna billiga och i grunden osympatiska triumf mot att öfverträffa sig själf?

Tankfullt strök jag af pennan på lampskärmen och undrade vekt, hvilken förläggares affärer jag skulle upprycka till en oanad blomstring. Mitt ofördärfvade hjärta manade mig att gynna någon stackars liten af konkurrensen nedtryckt godtköpsutgifvare, som aldrig sett en originalförfattare träda öfver sin tröskel och som annonserar i tidningarna om att han portofritt levererar till landsorten »Detektivens hemlighet» i tre delar och »Den bildsköna grefvedottern» med guldsnitt jämte ett vackert pennfodral för sammanlagdt 75 öre. Men min skaldeambition afstyrkte på det bestämdaste detta filantropiska hjärteförslag och tvang mig att välja en engrosaffär för mästerverk, där ett europeiskt författarrykte expedieras en gång i månaden.

Efter att med min hofkalligrafiska piktur ha tecknat på omslaget följande maktspråk: »Rätten till öfversättning på främmande tungomål, äfven franskan, förbehålles», aftågade jag, på någon distans följd af stadsbudet Göransson, som forslade litteraturalstret fastsurradt på ryggen likt en koffert. Göransson fick vistas på gatan med sin vittra börda, under det jag vandrade in för att bereda skalderyktesfabrikanten.

Han var upptagen för ögonblicket, och jag inbjöds af en underordnad herre att tillsvidare slå mig ned på ett bordshörn, från hvilket han benäget undanröjde ett antal subskriptionsverk. Om en stund kom en yngling utraglande ur det heligaste med stela blickar och ett nervöst skräckdrag kring läpparna. Han vacklade som en blind genom rummet och stack ut på gatan; tvifvelsutan var han på väg till något bråddjupt badställe. »Den där har fått ett drygt honorar», grinade den underordnade herrn mot en underordnad fröken. »Hur mycket?» sporde den underordnade fröken med en glimt af medkänsla. »Han får ge 525 kronor i tryckningskostnader för det där versskräpet, som kom ut i våras», meddelade herrn. Jag mådde inte bra och började undra, om jag inte just den dagen var för öfveransträngd för att syssla med affärer, om än aldrig så ljufva.

Emellertid kom nu min tur efter den nervöse ynglingens otur. Jag tittade ut genom fönstret och konstaterade, att Göransson slagit sig till ro på trappan midt emot med skönlitteraturen som underlag. Litteraturgrossören visade sig otåligt i dörren, så jag fick inte tid att springa ut och döda Göransson.

Mottagningsrummet lämnade intet öfrigt att önska i fråga om flärdlöshet, och detta dämpade något min för öfrigt löjliga hjärtklappning.

— Jag har skrifvit en bok — yppade jag med en liten sväljning.

— Jaså — genmälde grossören utan spår till häpnad.

— En roman — fortsatte jag.

— Hvarför inte? — svarade han uppmuntrande, som jag tyckte, och började verkställa kalkyler på sin pulpetalmanacka.

— Den kan väl inte bli färdig till jul? — framkastade jag nu säkrare.

— Det är väl herrns ensak; om herrn är flitig, så ...

— Förläggaren missförstår mig. Nog är den färdigskrifven, för längese’n, men jag undrar, om den kunde komma ut före helgen ...

Förläggaren såg ut att plötsligt mista intresset för samvaron och började bläddra i telefonkatalogen.

— Min tid är kostsam — upplyste han. — Är det något herrn vill mig, så ber jag att få veta det med detsamma.

En trögtänkt gök, den där! Nå, förläggare ha ju inte skyldighet att vara några sekularsnillen. Jag framstälde alltså på ett populärt förtydligande sätt, hur jag tänkte mig hans uppgift gentemot mitt verk. Hans drag antogo småningom ett lidande uttryck, och han yttrade slutligen med ett slags ömkansväckande konvalescentstämma:

— Jag är en fattig man och har ett fabelaktigt sjå för att få det att gå ihop. Här var nyss en skaldeyngling, som blef en smula ledsen, men min familj skall väl också lefva ...

Jag får bekänna, att detta senare argument föreföll mig oväsentligt, men det gjorde mig ondt om mannen och jag sade därför storsinnadt:

— Jag är ju inte någon blodsugare. Vi kan ju vänligt komma öfverens om ett obetydligt honorar, som sedan ökas i geometrisk progression med hvarje ny upplaga ...

— Vi brukar alltid hålla oss till första upplagan, när vi resonnerar om otryckta arbeten. Det var ju en tjock historia, antydde ni? Hvad handlar den om i korthet?

— En ung poets sjuka stämningar och nervösa vibrationer — deklamerade jag — hans aspirationer mot oändligheten, hans ...

— Du store, ett så’nt ämne för en roman! Men det såg jag på herrn, så fort herrn kom in. Hur är hans ställning till henne? Blir det något af?

— Henne? — utbrast jag. — Det förekommer knappast någon hon i boken — bara en gammal kvinna, som är halft en symbol ...

Här exploderade grossören. Han gapskrattade brutalt.

— En käring, som är en half symbol! Det är väl »S:t Göran och draken» som har ingett er leda vid älskog. Det har väl blifvit omodernt bland skaldeungdomarna numera att sysselsätta sig med kärlek. Nej, sitt stilla, unge man, förifra er inte. Men kom ihåg, att utan kärlek behöfver ingen göra sig besvär hos mig. Min familj skall väl också lefva; tror ni jag har råd att ge ut romaner utan kärlek? Och finns det ingen vidare kärlek i boken, så sätter vi åtminstone alltid på omslaget »kärlekshistoria» eller »kärlekssaga». Vi är beroende af allmänheten, unge man. Jag har brådtom. Adjö!

Göransson förfärades, när jag trädde ut på gatan och med dof röst yttrade:

— Kom, Göransson, vi går hem igen. Min tro är krossad och mitt hopp är sviket, ty den eländige knallen vill inte höra talas om annat än kärlek.