Min födelsestad besitter ett påfallande lugnt sätt att behandla de klimatiska växlingar, som betingas af ett relativt nordligt läge. Den har sedan urminnes tider satt sig in i det faktum, att ett litet antal af årets månader karakteriseras af en viss blidhet i luften samt total frånvaro af snöblandad nederbörd (riktigt äkta snö användes icke under någon säsong i den trakten, men en och annan inföding har varit uppe i Stockholm och därifrån hemfört berättelser om denna sällsamma gråbruna materia). Då värme inträder, uppstår således ingen panik; man erinrar sig, att samma omständighet inträffade året förut och alla år dessförinnan, och ingen vidtager några febrila anstalter för att smita undan densamma.

En och annan, som med oförnöjsamt sinne betraktar den stundom betydliga temperaturstegringen, utvandrar till den på märkbart afstånd från samhället belägna hafsbukten och doppar sig efter att mot en mycket försynt afgift ha placerat sitt omhölje i ett därstädes upprättadt skjul, kalladt stadsbadhus, hvilken institution hålles öppen mellan sex och åtta på mornarna. Men det anses fjäskigt. Är man så storstadsaktigt känslig för solglöden, att man inte reder sig på gatorna i blårandiga bomullskläder och utan några prydnader i vare sig krag- eller halsduksform, så frågas med rätta hvad man har ute att göra. Inomhus har man det ju förstklassigt denna årsens tid med sina nedfällda markiser och den söta spritdoften från flugkuporna. Och när solen gjort sin vanligen vällyckade och glansfulla sortie, träffas man i Stadsträdgården, där man intager kylslagna rusdrycker och svärmar under ackompanjemang af stadsorkesterns mässingstoner.

Jag skulle i min ringhet tro, att min födelsestad vet att klara den vackra årstiden på ett sätt, som icke lämnar rum för några befogade anmärkningar. Den spotske landssekreteraren, som är barnfödd i Stockholm, håller emellertid ingenting heligt. Han lär i den intimare toddykretsen ha fällt de smädefullaste uttalanden i detta ämne, och därjämte demonstrerar han sitt snobbförakt genom att sommartiden inackordera sig i en fiskarstuga en half fjärdingsväg från allt hvad ära och redlighet och stadsgator heter. Infödingarna harmas obeskrifligt men skadeglädjas å andra sidan med fästadt afseende på den okomfortabla och intressetomma tillvaro han måtte föra.

Denne för våra blygsamma förhållanden synbart så föga lämpade man söker stundom, ehuru icke medlem af stadsfullmäktige, att tillämpa sina kontinentala idéer på vårt samhälles förvaltning. Jag vill nu inte uppehålla mig vid det där glastaket, som han yrade om att få byggdt öfver stationsperrongen, hvilket besinningslösa projekt väckte ett outsläckligt löje gata upp och gata ned, ty man kunde väl tycka, att en studerad karl skulle vara mäktig att skilja på ett orangeri och en kunglig järnvägsstation. Men jag vill nämna några ord om den celebra fontänen.

Mannen, som tycks hysa en abnorm passion för vatten, dock gärna tillsatt med något whisky, fick plötsligt för sig, att samhällets fysionomi bar en förtorkad prägel och att detta missförhållande borde lindras genom inrättandet af en fontän midt på torget.

Min födelsestad baxnade. Hvad var meningen, om man fick vara så taktlös att fråga? Skulle rådman Hagbom icke längre kunna skrida på diagonalen af borgmästarstenar från sitt ägande tvåvåningshörnhus till samhällets stadshotell och gästgifvaregård? Skulle stadens främste män vika åt sidan för en permanent vattenså? Skulle stadens barn och ungdom hädanefter hållas i stugarrest för att undanryckas lurande försåt på en offentlig plats? Min födelsestad fick svindel.

Men denna gång tedde sig landssekreteraren mera satanisk än vid något föregående revolutionstillfälle. Han inviterade tullförvaltaren och en läroverksadjunkt på en raffineradt uttänkt ungkarlsmiddag, och de trenne goddagspiltarna konstituerade sig vid ungkarlskaffet med tillbehör till en fontänmodellsprisdomarekomité. Följande dag inflöt i den radikala platskollegan ett af de tre festmiddagsätarna undertecknadt tillkännagifvande om anordnandet af en pristäflan i fontänmodellering, till hvilken samhällets konst- och slöjdskickliga män förbindligast inbjödos. Första priset utsattes till 100 kr., andra priset var ett talmiur med vidhängande kedja af samma metall och tredje priset ett hedersamt omnämnande i något af platsorganen.

Min födelsestad våndades i klämman. Guld och ära skimrade för dess blickar, hvarje murarlärling trefvade efter marskalksstafven i sitt matsäcksknyte, och ambitionens trolska dämon härjade i allas själar.

Men landssekreteraren från Stockholm? Men vattensån på det heliga torget? Hat och åtrå sargade sinnena ömsom.

När täflingsterminen var utlupen, hade blott ett enda försök inkommit till prisdomarna, men det var af delikataste art, utfördt i marsipan och hållet i en älskvärdt fri grekisk tempelstil med empiretillägg och rococogarnityr. Då namnsedeln med mottot Lagom sött blifvit bruten, befanns konditorskan Makronlund vara den lyckliga pristagarinnan. Domarna ansågo sig dock trots kompositionens utsökta smak icke kunna tillerkänna henne mer än tredje priset och motiverade detta med påståendet, att vid modellens konstruktion för litet hänsyn tagits till det material, i hvilket den var ämnad att sedermera utföras.

Samhället yfdes öfver konditorskans konstnärsframgång men förbittrades öfver att landssekreteraren med kollegor behållit de 100 kronorna och talmiuret. Ett upplopp var nära att utbryta. Landssekreteraren vädrade obehag och anslog de 100 kronorna till en sexa för stadsfullmäktige och öfriga honoratiores, hvarvid talmiuret med några väl valda ord öfverlämnades åt stadens äldste poliskonstapel, som gått på vakt i femti år och ärligen konvoyerat många landsstatsgenerationer hem från Stadshotellet i morgongryningen.

Min födelsestad vardt sympatiskt berörd och landssekreteraren blef tagen till nåder, men borgmästaren anmodade honom privat att afstå från alla ytterligare planer till samhällets förskönande.