Man hör ju någon enstaka gång talas om folk, som tillvaratages af staten, därför att de fällt ett kärlekslöst yttrande om en medvarelse; men det måtte vara individer, som födts till världen med enastående otur som förnämsta faddergåfvan, ty vi äro iögonenfallande många, som gå lösa intill denna dag. Om personer, hvilkas lifsfunktioner icke äro afstannade, åtnjuta vi privilegium att framkasta allt fult vi någonsin veta eller mäkta utfundera, men — de mortuis noll nota bene! Detta hade de bekanta romarna reda på, och därför gick det bra för dem, så länge det gick, och de voro ett dunderfolk, tills de gjorde världshistorisk cession och nedsjönko till kuggämne i mogenhetsexamen.

Godt hade det varit, om unge Jakob Fjäderlund i Dagspostens redaktion haft denna malmfulla sentens inristad i sitt icke oäfna minne, när hvitvaruhandlanden B. O. Mårtengren skattade åt förgängelsen, uppriktigt sörjd och saknad af maka, döttrar, kunder och mångårig springpojke. Det föll nämligen på den olycksfödde ynglingen Fjäderlunds lott att dikta den minnesruna, hvarmed tidningen ville resa ett erinringens och pietetens monument öfver den framstående medborgaren. Dylikt finare göra plägade egentligen redaktören förbehålla åt sig själf, liksom han med sitt utvecklade sinne för rhenvin ogärna mankerade förmögnare begrafningar; men han befann sig för ögonblicket sängliggande och mör i kroppen efter ett animeradt meningsutbyte med Annandagspostens radikale chef.

Hvitvaruhandlanden hade, enligt den inlämnade annonsen, dragit sin sista suck klockan 3,32 på morgonen, och Jakob, som greps af en romantisk åtrå att vid detta tillfälle eller rättare frånfälle förvärfva sina riddarsporrar som publicist, ilade på arla förmiddagen till sorgehuset för att interviewa den mångårige springpojken. Denne anträffades brinnande sysselsatt med att drapera butikslagret framför husets samtliga fönster, men för tjugofem öre gick han in på att meddela Jakob några upplysningar i förstugan.

Jakob fann den mångåriges meddelanden något torra och perspektivlösa, men tröstades af medvetandet, att han själf var så tämligen försedd med en reporters nödvändigaste egenskap, fantasi. Han annoterade febrilt, tryckte, som skalden säger, ej blott den valkiga handen utan äfven en penning i den och skenade till byrån för att utarbeta gesällstycket.

På eftermiddagen utsändes Dagsposten som vanligt. Numret har sitt vemodigt historiska intresse, alldenstund det blef det sista unge Jakob Fjäderlund lade hand vid. Den med B. O. Mårtengrens aktade namn öfverskrifna artikeln väckte ett tämligen enastående uppseende och utklipptes af ett flertal prenumeranter för att sedermera biläggas den skrifvelse till redaktionen, i hvilken de kyligt framlade skälen till att prenumerationen ej förnyades.

Efter en jämförelsevis objektivt hållen inledning, meddelande behöriga data, fortskred den ifrågavarande minnesrunan till en intimare karakteristik af den hädangångne.

»Väl var B. O. Mårtengren», hette det, »efter mänskliga begrepp en stor man, utrustad med dådkraft och en sällspord företagsamhet, hvilka egenskaper, parade med en storslaget vaken blick för guldets allt dominerande ställning i vår tid, förmådde honom att i detta samhälle etablera en affär af en art och en omfattning, som — jag vill af fruktan för öfverdrift icke säga världen men — samhället aldrig skådat. Det är hvarje läsare bekant, att intet hvitvarumagasin här förut existerat; ja, blotta namnet klingar främmande i våra öron. B. O. Mårtengren gick sålunda alltid under den stolta titeln ’hvitvaruhandlanden’, och i den egenskapen var han känd i slott och koja.

Vi anse oss dock icke böra dröja endast vid den lysande utsidan af det lif, som nu är lyktadt. Förenade genom långvarig och dyrbar vänskap (du borde skämmas, Jakob — 10 minuter och 25 öre!) med en person, som i åratal stått den afsomnade nära, äro vi bättre än någon annan, äfven om ett skandalblad i morgon skulle bakslugt antyda motsatsen, i tillfälle att upplysa om de lyten, som vidlådde hans karakter. Så t. ex. ådagalade han i den trängre familjekretsen en brutalitet, som pinsamt berör en hos en man i hans position, samt en despotism, som osökt för tanken på en Napoleon eller någon annan. Tungt föll ofta hans massiva hand på matbordet, och järnhårdt var hans grepp om nyckeln till kassalådan. Vi kunde skrifva spalter om den småaktighet, hvarmed han förbittrade sina ofta ombytta biträdens lif. Exempelvis kan anföras, att damerna till julklapp plägade erhålla hvar sitt fjärdedels dussin bomullsnäsdukar och herrarna hvar sin krage af fjolårets fason.

I det offentliga lifvet, där han som stadsfullmäktig och taxeringsman spelade en framskjuten roll, skydde han inga medel för att nå sina afsikter, och att den gaslykta, som till allmän förargelse står midt på trottoaren framför hans butiksdörr, tillkommit uteslutande på den aflidnes initiativ, är ingen hemlighet. Orsaken till att han hufvudsakligen annonserade i vår föga gentlemannalika platskollega, hvilken väl knappast läses af den publik, som konsumerar hvita skjortor (manschetter vilja vi inte nämna i det sammanhanget), är här ej platsen att utreda. I hvarje fall bära vi intet agg till honom, om vi än som det offentliga ordets förtroendemän o. s. v., o. s. v.

Det bär mig emot att citera återstoden af Jakob Fjäderlunds hårresande gröna artikel. Det redan anförda torde ha varit nog för att åstadkomma ett intryck.

Sedan Jakob distribuerat organet åt det halfva dussin äldre kvinnor, som ombesörjde utdelningen, vandrade han med saliga hufvudredaktörsförnimmelser till Stadshotellet, där han helt solo intog kaffe med punsch och kände världen trång men angenäm.

Men olyckorna började regna öfver honom slag i slag.

Först ett telefonbud från sterbhuset. Nå ja, de mångfaldiga och välassorterade okvädinsorden ur änkefru Mårtengrens mun gjorde honom inte så mycket på grund af distansen, och dem kunde han för öfrigt använda under sin framtida verksamhet (tänkte den kortsynte); men när han fick höra, att hans fästmö just erhållit räkning på de kostsamma batistnäsdukar, som han förra julen förärat en annan flicka, hvilken han den tiden höll af och hoppades vinna, då vacklade han halft medvetslös tillbaka till sin punsch.

I detta ögonblick instörtade icke blott hans lyckas luftslott utan äfven en tryckeripojke med en skrifvelse från redaktören i sina svarta tassar. Pojken flinade och skrifvelsen innehöll ett ögonblickligt och evigt permitterande från hans (Jakobs) innehafda syssla.

— Ha! — utbrast den olycklige, som kände vanvettet likt punschångor omtöckna sitt nyss så stolta hufvud. Han gaf luft åt sina känslor genom att med fotsulan hjälpa pojken ut på gatan, hvarvid denne förlorade balansen och i fallet vrickade ett finger. Stadens ene poliskonstapel, som har sin angenäma post i hotellets port, grep med begärlighet tillfället och Jakob samt släpade denne med sig genom hela Storgatan till vaktkontoret.

Jakob Fjäderlund fick inte ens vatten och bröd — han näpstes och släpptes, och som han kände sitt läge oangenämt, skred han ner till stadens å för att därstädes ända sin tillvaro. Enär det emellertid ännu var tämligen tidigt på försommaren och badsäsongen icke börjat, blef han stående på stranden och grufvade sig något öfver fluidets antagliga kyla. Plötsligt fann han, vid det han stack handen i sin inre bröstficka, att han saknade visitkort, hvilket omedelbart förmådde honom att uppskjuta sitt förehafvande, ty det bar honom emot att efter döden gå genom pressen som »en yngre, välklädd mansperson», sedan han i lifstiden fallit igenom densamma under sitt lokalfrejdade namn.

Jakob styrde omedelbart sina håglösa steg till ett accidenstryckeri för att beställa de saknade identifikationsmedlen. Man svor på att det rekvirerade hundratalet skulle vara klart till afhämtning kl. half nio följande morgon. Denna mened räddade Jakobs lif åt litteraturen, ty han beslöt att ta timlektioner i konsten att ljuga på ett vederhäftigt sätt hos faktorn på nämda tryckeri. Efter fjorton dagars kurs var Jakob utlärd, packade ner sin tandborste och sin andra rock samt for till grannstaden för att söka anställning i sitt fack.

Redan första kvällen svängde han sig så skickligt på Stadshotellet, att både den konservativa och den radikala platskollegan tiggde om hans medverkan. Jakob var inte difficil — han åtog sig ögonblickligen att varda radikal redaktionssekreterare och konservativ notischef. Man kan inte hålla så vidlyftig personal i provinssamhällen.

Jakobs dödsrunor blefvo med skäl bemärkta. Stadens borgare somnade hän med ett tryggt leende på läpparna. En minnesstrof af Jakob i bladet var så god som femti kransar på ens kista. Låt vara, att B. O. Mårtengren blifvit salig; men riktigt bottensalig kunde han väl näppeligen känna sig, när han tänkte på hur han blifvit behandlad. Sterbhuset är det inte lönt att tala om. Det måste lagsöka Jakob för näsdukarna. Han ansåg sig ha råd till sådant nu.

Emellertid satt den trolofvade hemma i sitt fädernehus och hörde med bitter saknad Jakobs lof. Slutligen kunde hon inte bära det längre utan telegraferade (svar betaldt): »Jakob, näsdukarna?» — Därpå svarade Jakob: »Snufva?» — Den trolofvade fortsatte: »Nej, sorg. Förklaring önskas.»

Denna gång hade hon försummat att lägga ut femti öre för svaret, hvarför det dröjde något. När det ändtligen kom, innehöll det: »Uppriktighet farlig, därför bortlagd. Alltjämt älskande och trogen.»

Då vardt den trolofvade så gripen och rörd, att hon ringde på till sterbhuset och yttrade ett antal oartigheter samt skref på ett brefkort till Jakob det symboliska ordet »Kom».

Jakob anlände och giftermål blef konsekvensen; men den trolofvade, numera makan, har aldrig fått nys om hvem som erhållit det halfva dussin näsdukar, hvarmed Mårtengrens sterbhus sökte snyta dem bägge på deras lefnads lycka.