En qvinna af vår tid: Karaktersteckning

XXIII
TVENNE DEPESCHER

Efter den strid vi sist sågo Oskar utkämpa i Paris och ur hvilken han utgick segrande, — striden emellan pligten och hjertat — följde ännu många svåra sådana; han var nöjd med sin egen handling, men den hade förkrossat honom. Han ville vara stark, han ville glömma, men detta var honom omöjligt; Lucys ljufva, älskade bild sväfvade omkring honom och förföljde honom. Hans förr honom så kära studier föreföllo honom nu mållösa, ty hans tanke kunde icke mera följa sitt fria lopp. Bilden af en menniska undanskymde för honom menskligheten. Några veckor förgingo, och en ny plåga förökade hans olycka: att sålunda förblifva utan alla underrättelser från detta enda ställe, som inneslöt hans hela verld, var ett grymt qval. Han beslöt att skrifva till sin vän på Sidney-Ham för att, om möjligt, af honom få veta något.

Charles, som lifligt intresserade sig för de båda unga, försökte att i detta afseende tillfredsställa honom och fick snart en hemlig bundsförvandt i den gamle, gode Black.

En dag, efter en olidligt lång väntan på bref, erhöll han i en depesch det förkrossande budskapet, att Lucy hade samtyckt till en trolofning samma dag med sir Glithingham.

Oskar blef förtviflad och beslöt att lemna Paris, denna stad, som så lifligt påminte honom om det, som för honom hade kunnat blifva hans lefnads lycka, men som nu blifvit hans djupaste sorg.

Några timmar voro tillräckliga för att ställa alla hans affärer i ordning och nu stod han färdig att lemna detta arbetsrum, der han invaggat sig i så många poetiska drömmar.

Det var till Italien, Oskar till en början ämnade resa. Han var blek, och en viss feberaktighet röjde sig i alla hans rörelser, men ehuru sorgen hade lemnat en dyster prägel på hans anlete, hade det ej förlorat något af sitt förra ädla, starka, manliga uttryck.

Betjenten trädde in; Oskar emottog likgiltigt ett kuvert, som denne räckte honom.

Några timmar förut skulle han med brinnande otålighet ha kastat sig öfver hvarje budskap, men nu hade han ingenting mera att frukta och någonting glädjande hade han också icke mera att vänta sig.

Med ens banade sig ett doft, återhållet skri ur hans bröst; han grep sig med handen om pannan.

— Är det möjligt? framstammade han. Lucy, Lucy! jag har återfått dig!

Oskar reste, men icke till Italien, utan till Sidney-Ham, der han afbidade den lägliga stunden för att besöka Abbey-Hall.

XXIV
LIFVETS SANNING

Då Lucy genom Black erfor, att Oskar befann sig i hennes närhet, utbröt en verklig storm inom henne.

Kärleken, glädjen att återse den man, som hon högst af alla älskade, var en af de starka elementer, som bragte i svallning vågorna från djupet af hennes hjertas haf. Det andra elementet utgjordes af hennes oroliga tankar. Kärleken till honom och kärleken till friheten kämpade emot hvarandra. Hjertat försvarade den enas rättigheter, hufvudet den andras. Hade hon icke älskat så outsägligt, så hade denna strid aldrig kommit i fråga. Men nu ville hon förvissa sig om enderas seger, innan Oskar genom sin närvaro kunde inverka på dess utgång.

Lucy hade icke lemnat rummet, der Black för några timmar sedan meddelat henne den underrättelse, som inom henne framkallat den afgörande stormen. Hon befann sig i samma stora sal, der vi första gången funno Lord Suffridge i strid med tankar, ännu dystrare än den nattsvarta himmel som bevittnade den.

Men Lucys kamp belystes af en klar varm sol.

Under en flere timmars tystnad, hade Lucy ömsom för sitt inre framkallat hela sitt fordna lifs sträfvanden, den närvarande tidens ovisshet och framtidens olösta gåta. Småningom blef tystnaden och ensamheten tryckande för henne; hon steg upp, gjorde några steg i rummet och stannade derpå med ens. Tankarne hade åter öfverväldigat henne.

Hon böjde sitt vackra hufvud, riktade den blåa, klara blicken framför sig, men öfver den låg skymten af en skugga. Man kunde ana, att det hon såg ej fanns inom den yttre synkretsen. Småningom — långsamt — knappt märkbart böjde hon sig framåt; hennes hand höjde sig allt mer och mer, den tycktes frambesvärja en osynlig gestalt; hon kastade sitt hufvud bakåt, ögonen blixtrade och hon utbrast med hänryckt exaltation:

— O, hvem kan säga mig om min kärlek för honom är stark nog för att qväfva min frihetsdyrkan? O, att jag aldrig komme att ångra det val, som nu förestår mig!

— Och hvarför skulle ni göra ett val? ljöd en röst invid henne.

Lucy utstötte ett skri, och det eko som det framkallade ur den stora salens sekelgamla murar, bortdog med Oskars namn.

— Lucy, låt kärleken segra!

— O, jag ville det, men jag fruktar ...

— Fruktar? för hvad, Lucy? för att nödgas afstå från edra frihetsdrömmar? nej, min dyra vän; tillbed, dyrka friheten, men dyrka den tillsammans med mig. Förenade, lifvande hvarandras mod, skola vi söka att på frihetens gyllene vingar uppnå det höga målet: Lifvets Sanning!

INNEHÅLL