Transkriberarens anteckningar

KVARSTÅENDE

Gammalstavning har bibehållits.

ÄNDRINGAR

Prickarna över stora 'Ä' är ofta otydliga och saknas ibland helt. 'Ar' är ändrat till 'Är', 'Aro' är ändrat till 'Äro', 'Andå' är ändrat till 'Ändå' och 'Annu' är ändrat till 'Ännu', i de fall prickarna har fallit bort.

- sida 13: 'Karl' ändrat till 'Carl' (Karl Larssons uppe i Sunborn)
- sida 22: 'fallet,“' ändrat till 'fallet“,' (bättre i första fallet,“) (kommatecken flyttat)
- sida 25: 'Häftad 1: 50.' ändrat till 'Häftad 1:50.' (mellanslag borttaget)
- sida 30: 'ty värr' ändrat till 'tyvärr' (Hos oss anse ty värr)
- sida 31: 'omtanka' ändrat till 'omtanke' (ehuru de med omtanka)
- sida 33: 'ty värr' ändrat till 'tyvärr' (en stämning som ty värr)

STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 77.

SKÖNHET FÖR ALLA

FYRA UPPSATSER
AF

ELLEN KEY,
författarinna.

(Första tusendet.)

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

Innehåll.

Skönhet för alla.

Af de här meddelade uppsatserna har den nu omarbetade och tillökade Skönhet i hemmen varit offentliggjord i Iduns julnummer 1897; Hvardagsskönhet i Julbloss 1891; Fästvanor i Iduns julnummer 1896 och Skymningsbrasan — skrifven 1870 — offentliggjordes därsammastädes 1895.

Före tryckningen har Skönhet i hemmen blifvit uppläst i en konstnärskrets, hvilken godkänt uppsatsen och, genom några påpekanden, bidragit att fullständiga den.

STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1899.

1. Skönhet i hemmen.

Några utläggningar till Ehrensvärds text.(A)

I.

Det är, säger Ehrensvärd, människans behof, som sätta människan i rörelse. Sedan hon tillfredsställt sitt behof af föda och af skydd — genom kläder och bostad — börjar hon snart tänka på att tillfredsställa sina glada behof, de, hvilka på ett eller annat sätt väckas genom skönhetssinnet. Redan vilden önskar uttrycka sitt skönhetssinne. Ty hvarje människa har någon form af skönhetslängtan, ehuru den hos de flästa ännu blott yttrar sig i smaken för grannlåt att bära på sig eller att se omkring sig. Men grannlåt — särskilt nutidens grannlåt — är ofta raka motsatsen till det sköna. Grannlåten göres nu fabriksmässigt och vanligen af oäkta material, som härmar något äkta. Och redan detta är i strid mot skönhetens första villkor, det att den ej får innehålla någon flärd. Flärd är saken ditåt, ett stort sken af saken, men ej saken själf. Den nöjer sig med falska uttryck, som antingen ersätta sin brist genom ett onödigt behag eller genom en viss öfverdrift ...

Men, undra många, huru skall man kunna veta hvad som är flärd eller äkta, hvad som är fult eller skönt? Ehrensvärd svarar: Man ser det sköna i den mån, man själf är väl danad och väl uppfostrad. Och denna uppfostran bör gå ut på att finna hufvudlagen för den sak, om hvilken det är frågan. Har man funnit den, utvecklar man lätt sin förmåga att välja det vackra, eller med ett ord sin smak.

Smak är känslan af naturens allra hemligaste, allra finaste sanningar. Och om vi iakttaga naturen, finna vi att en af dessa dess finaste sanningar är: att den rena naturen värkar på ett enkelt sätt. Den stora smaken blir således den, som väljer den fullkomliga, den friska naturen. Sålunda finner man det sköna, som är det fullkomliga.

Om man tillämpar dessa satser på våra hem, så blir den första regeln den: att vi alltid, för hvar sak, vi till dem förvärfva, böra fråga oss om den fyller hufvudlagens fordringar? Och denna lag är: att hvar sak skall motsvara det ändamål, för hvilket den är till! På en stol skall man kunna sitta bra, vid ett bord skall man lugnt kunna arbeta eller äta, i en säng skall man kunna hvila väl. Den obekväma stolen, det rankiga bordet, den smala sängen äro således redan därför fula. Men det är dock ej visst att den bekväma stolen, det stadiga bordet, den breda sängen äro vackra. Saken måste, liksom hvarje föremål i naturen gör det, fylla sitt ändamål med enkla och uttrycksfulla medel, annars har den ej uppnått skönheten, oaktat den motsvarar nyttans kraf. Ett hem måste ju ordnas mycket olika, allt efter som man bor i norr eller söder, i stad och på land, i en vinter- eller blott en sommarbostad. Framför allt måste det blifva olika, allt efter de personers behof, som skola bebo hemmet. Det största felet med de flästa byggnader är att de icke uttrycka värkliga behof eller sitt värkliga ändamål. Därför bli de fula och stillösa. De gamla enkla rödmålade bondstugorna hafva en viss stil. Men de nya stationssamhällena, där en mängd dåliga, ljusa trähus växa upp omkring stationen, äro afskyvärdt fula. Det behöfdes emellertid blott att själfva stationshusen vid en bana vore vackra, för att detta småningom skulle invärka också på de byggnader, hvilka uppstode rundt omkring dem.

På landet bygger och inreder man ofta själf sitt hem. I staden är man däremot beroende af byggmästarna. Och den smak, som hos dem på 70—90-talet gjort sig gällande har varit den mäst grant tarfliga tyska; ej blott i det yttre utan äfven i det inre. Mörka tapeter med meningslösa ornament, bjärt målade och i gips dekorerade tak, brokiga kakelugnar med speglar och krimskrams ha varit regeln. Den enda möjligheten att få mera smak i stadsrummen, är att man från alla håll börjar fordra att dessa ej utstyras med denna fula och meningslösa grannlåt, utan att de förenklas i riktning af en sund och ädel smak. Och den enda möjligheten att alla värkligen för billigt pris skola kunna erhålla vackra saker, det är att fabrikanterna — särskilt af möbler, tapeter, tyger, glas, porslin och metallsaker — sätta sig i förbindelse med konstnärer, så att dessa åt allt, från och med det enklaste och minsta — såsom tändstickslådan — och till det största, gifva vackra former och lämpliga prydnader. Först då intet fult finnes att få köpa; då det vackra är lika billigt som det fula nu är, kan skönhet för alla bli en full värklighet. Nu är det tyvärr ännu så, att det mörka möbel- och gardintyget, den mörka tapeten, med sina meningslösa fasoner, de fula möblerna och granna, klumpiga husgeråden ofta äro billigare än de ljusa, vackra och stilfulla; att konstnärernas arbeten för hemmen ännu endast kommit de rika hemmen till godo.

Här blir i det följande således endast fråga om hvad man redan under de nuvarande förhållandena i enkla, svenska hem — i hem med ett enda rum eller i hem med tre, fyra — kan göra för att undvika det fula och med lätta, billiga medel omgifva sig med det vackra.

Naturligtvis måste den personliga smaken i dessa afseenden vara den i främsta rummet afgörande. Intet vore oklokare än att göra om mitt hem efter vissa regler för det vackra, ifall jag därigenom måste offra de saker, hvilka redan äro inpassade i sin omgifning, och hvilka jag funnit bekväma och ändamålsenliga, eller sådana saker, som äro mig dyrbara, emedan de äro minnen från mitt barndomshem eller mig kära människor. Intet hvad jag senare kommer att säga afser därför att utdöma någonting af möbler eller prydnader, som för oss fått värde på grund af vana eller tillgifvenhet. Det är här endast fråga om anvisningar för det nya hem, man kan inreda åt sig, de nya saker man köper, de nya prydnader man väljer. Och på landet har man, som jag ofvan framhöll, ofta tillfälle att själf bygga och ordna sitt hem. I staden måste man oftast taga mot sin bostad sådan hyresvärden gjort den. Men ibland kan man dock få vara med om att bestämma tak, tapeter och målning. Och i fråga om möbler och prydnader kan man ju alltid i någon mån göra hemmet till ett uttryck af sin smak. Men tyvärr är de flästa människors smak icke utvecklad. Och därför tillfredsställa de — huru motsägande än detta låter — sitt skönhetssinne på ett fult sätt.

II.

Att det nyttiga är aktningsvärdt, inse alla kvinnor, att det sköna är älskvärdt inse många, men att harmonien mellan det nyttiga och sköna är det enda eftersträfvansvärda — hur mången inser det? Och äfven hos de få, som värkligen förstå detta, finner man sällan ett klart begrepp om huru de skola förvärkliga denna harmoni. Än mer sällan finnes den fasta vilja att skapa skönhet omkring sig, som nu onekligen behöfves för att besegra de praktiska svårigheterna.

Ännu är det mycket vanligt att äfven den estetiskt vakna kvinnan betraktar sträfvan efter det sköna som ett behag i lifvet, men icke som en plikt. Skönheten anses som ett öfverflöd, hvilket somliga hafva råd till, andra icke. Men det är alldeles visst att en hvar, som har skönhetssinne, kan åstadkomma en viss harmoni mellan det nyttiga och det sköna, ifall man icke förväxlar det senare med lyx, hvilken tvärt om är ett hinder för det värkligt vackra. Detta senare kan vinnas med enkla medel och för billigt pris. Och genom att eftersträfva skönheten, på samma gång som hon tillgodoser nyttan, tillfredsställer kvinnan icke blott ett berättigat kraf i sin egen natur: hon öfvar äfven ett djupt inflytande på medlemmarna i det hem, där hon är själen. Barnens sinnen uppfostras och förfinas genom de vackra intrycken; de vuxna erfara en ro och en glädje, som alltid gör dem älskvärdare, ofta ädlare, och kvinnan själf blir lyckligare genom den skapandets glädje, som utöfningen af en konst städse medför.

Ett stort framsteg i smak har hos oss ägt rum på de sista tjugo åren. Den rörelse, som fru Sofi Adlersparre började genom att på svenska meddela Jakob Falbes Konsten i hemmet samt genom att grundlägga Handarbetets vänner, har gripit allt mer omkring sig. Och genom den nyssnämda föreningen, genom Selma Giöbel, genom Tora och Jakob Kulle samt genom den tekniska skolan i Stockholm har äfven landsorten blifvit starkt påvärkad af den nya smakriktningen. Man begår numera sällan forna tiders oerhörda smaklösheter, såsom att låta oss hvila mot eller trampa på hästar, lejon och fåglar, broderade på kuddar och pallar; att vandra omkring med turkhufvuden på våra tofflor eller klifva i herdestycken på våra golfmattor. Vi slippa nu se blomtaflor på nattsäckar, landskap på eldskärmar, ruiner på skrifbordsmattor eller någon af Thorvaldsens basreliefer sydd i pärlor på kappan till en hörnhylla! Man gör ej tofflor till urhållare, ej dockor till penntorkare! Med andra ord; man lär sig att icke bruka som prydnader sådana ting, hvilka icke hafva det allra minsta med det ifrågavarande ändamålet att göra, ja, som ofta göra det sålunda prydda föremålet obekvämt att bruka. Man har också börjat inse att stickade och virkade saker sällan äro vackra, framför allt att det är afskyvärdt att ge våra rum likhet med torkvindar genom att fylla dem med döda hvita fläckar i form af öfverdrag, borddukar och antimakassar, hvilka, då de äro virkade, dessutom fastna i allt och därigenom bli dubbelt afskyvärda. Man ser allt mer sällan dessa arbeten af hår, kork, vax, pärlor, fjädrar, snäckor, kottar med mera dylikt, där materialets art och bräcklighet gjorde föremålen till lika oanvändbara som fula dammgömmor! Men tyvärr finnes nu en annan afart af handarbeten, den genom hvilken man sträfvar att “använda“ allt — från cakeslådor till tändsticksaskar, från gamla hattar till buteljer — genom att af sådant skräp göra prydnadssaker, med hvilka man tror sig försköna hemmet! En kvinna skulle i stället gagna och gläda världen mera, om hon sofve bort de timmar, hon nu på detta rysliga svagsinne använder — för att icke tala om huru mycket bättre hon skulle bruka den genom att promenera eller läsa en bok. Och det samma gäller ännu om nio tiondelar af alla de små tingestar, af plysch, kläde, stramalj, dem man broderar med silken, guldtråd och påläggsbitar, eller de flästa små trä- och lädersaker, dem man nu glödritar eller målar, skär ut eller prässar. De bli visserligen vackrare än de gamla skräpsakerna, men inte ett grand mer nyttiga. Och de äro således också ägnade att förfula och öfverfylla, men icke försköna hemmet, efter som de hvarken hafva den värkliga konstsakens eller den värkliga nödvändighetssakens berättigande.

Men, som sagt, i det stora hela har dock en förbättring inträdt. Man upptäckte först hela rikedomar af vackra dekorativa motiv och arbetssätt i allmogens gamla väfnader, sniderier och konstsömnader. Och småningom utvecklades intrycken af allt detta till den nuvarande, högt stående kvinnliga svenska konstslöjden. Äfven i landsortens hem eller slöjdskolor kan man nu få se värkligt konstnärliga handarbeten. Men den myckna vackra konstslöjden är ännu långt ifrån sammansmält med hemmets alla anordningar, utan afsticker ofta mot en smaklös omgifning. Ty få kvinnor förstå ännu att behandla ett rum som en helhet, där intet bör finnas såsom blott enstaka vackert, utan där allt, färger som former, bör värka i samklang; där hufvudsaken bör framhäfvas och bisakerna, om än så vackra, underordnas; där alla enskildheter böra samvärka harmoniskt; där man ena gången förstår att uppnå en värkan genom att fylla ett tomrum, en annan gång genom att icke fylla det.

Det är ett af Ehrensvärds visdomsord, att man i norden brukar prakt, där behofven lika väl kunde tillfredsställas utan densamma. Detta bekräftar sig både i det offentliga och i det enskilda lifvet. Sällan förstår man i norden att den äkta skönheten blott finnes hos det, som är utan flärd, det som är gjort rätt för saken, ländande till fyllnad för de rena behofven i människans friska natur. Detta är en af orsakerna hvarför, som jag nyss framhöll, den meningslösa lyxen inger en känsla af obehaglig beklämning: skönhetssinnet finner endast ett sant behag i lagom och måtta. Konstvärken, som hopas i dylika af flärd fyllda rum, göra sig icke gällande, emedan de ej äga en förnäm omgifning. De för nyttan beräknade föremålen äro så tillkrånglade, att de ej röja orsaken för sin tillvaro; de bli sålunda fula, medan de enklaste ting kunna visa sanningen af Ehrensvärds ord:

Det är otroligt hvad en sak blir vacker, när man ser en sannskyldig orsak till allting.

Det är den dåliga smaken, som inbillar sig att det nyttiga blir vackert, genom att prydnader dölja dess ändamål. Men intet husgeråd blir vackert, som icke först och främst ger vissheten af ändamålsenlighet och sedan af en prydlighet, hvilken står i full öfverensstämmelse med ändamålet. I stugorna på Skansen erhåller man sålunda vackra, stilfulla intryck, emedan hvarje husgeråd där fyller ett behof och dessutom har fått en lämplig och måttfull dekorativ behandling. Dessa hvardagsting tillmötesgå både de praktiska krafven och de glada behofven, ty de stå alla i harmoni med hvarandra och med sitt ändamål, de äga med ett ord stil och äro sålunda inom sin sfär vackra. Man kan till exempel knappt se någon enklare och dock trefligare inredning än Morastugans med sin väggfasta säng, bänk, bord och hylla, sin hängstång i taket, sina enkelt sirade trä- och lerkärl, sina långhanddukar och järnljusstakar. Men allt är ändamålsenligt, varaktigt och smakfullt; intet är onödigt och intet är vårdslösat. Stugan ger ett enhetligt intryck, emedan människor här fyllt sina värkliga behof på ett sätt, som öfverensstämt med deras egna tycken och dessa tycken ha varit äkta och vackra.

Den nya tiden har ju många nya behof och många nya medel att tillfredsställa dem. Det skulle därför vara lika stillöst som dumt att härma de gamla stugorna på Skansen. Men man kan där lära sig med hvilka enkla medel, man kan nå det vackra. Och man kan för öfrigt lära detta öfverallt på landsbygden, där man inte ännu infört den nya tidens billiga stadsvaror. Huru genomtrefligt och vackert är till exempel icke ett gammalt förmak i en prästgård, där möblerna äro pärlfärgade, där golfvet skiner bländhvitt och trasmattor bilda vägar på golfvet; där hvita, hemgjorda gardiner släppa in solen på de väl skötta blomkrukorna; en blå- och hvitrutig, hemväfd bordduk ligger på bordet, och en gammal blå och hvit kakelugn står i vrån — och där man inte brytt sig om de ledsamma hvita öfverdragen på möblerna, utan låtit dessa visa sig i en enkel, hemväfd beklädnad! Eller också den enkla bondstugan med sina hemmasnickrade, rödmålade möbler — fällbänk, fällbord, dragkista och stolar — med den stora väggklockan, som pickar i vrån; med golfvet enrisstrött, och den hvitlimmade spiseln med sin stora brasa om vintern och sitt eklöf om sommaren!

Det är sammanhanget, öfverensstämmelsen, som först och främst gör dessa rum vackra. Och sedan att de värka så hederliga, rena och gedigna. Inte några dammgömmor, inte någon billig trasgrannlåt; icke något härmat eller oäkta. De äro raka motsatsen till de fula rum, hvilka man nu finner i hundratusental i vårt land, dem där man ser en dammig turkisk divan med brokigt möbeltyg, en tunn, sladdrig, storrosig köpt duk på bordet; jutetygsgardiner — med sina hårda veck, sträfva fransar och fula gulgrå färger, med tryck i blått, rödt och brunt — som utestänga dagern; där stolarna med obekväma, svängda ryggstöd i ögelform och stoppad sits äro af imiterad mahogny; bordet med sina dumt svängda fötter af imiterad valnöt och byrån af imiterad ek; där en grann lampa i bjärtgul brons hänger i taket; brokiga oljetryckstaflor i förgyllda ramar och målade terracottarundelar med figurer hänga på väggarna; där ett rödt plyschalbum och ett himmelsblått glasfat till visitkort stå på bordet och ett par målade porslinsvaser med konstgjorda blommor “pryda“ byrån!

Det är detta fabriksbilliga, oäkta, granna och från alla håll sammanplockade, hvilket gör den nyare tidens allra flästa hem så stillösa.

Huru falsk den föreställningen är, att skönhet i hemmet vinnes blott genom rikedom, det ser man bland annat i de många, af meningslösa lyxföremål och konstsaker öfverlastade hem, där intet djupt skönhetsbehof, ingen personlig smak gjort sitt urval eller gifvit föremålen den plats, från hvilken de kunna värka; där de mäst sammanhangslösa ting äro hopförda och — af tapetseraren ordnade! I sådana rum, fulla af draperier och braskuddar, skärmar och mattor, porslinmålningar och glödritningar, statyetter och taflor, gripes den skönhetsälskande af en lidelsefull längtan till raka motsatsen, till exempel enheten och enkelheten i ett gammaldags landtrum, med stela, uppradade möbler, hvita nättelduksgardiner och tomma väggar! Men han vet att sådana rum icke mera finnas; att äfven i de mäst aflägsna bygder det meningslösa skall möta honom i form af Makart-buketter, japanska solfjädrar, målade tallrikar, prässade brons- eller mässingsgrannlåter, skära och himmelsblå glasvaser och mera dylikt. De flästa kvinnor ha ej ens så mycket smak, att de vörda ett stilfullt, gammaldags hem, ifall de ärft ett sådant, eller förstå att omdana det för den nya tidens kraf utan att alldeles förstöra dess egendomlighet. Men dessa vanstälda rum skulle kunnat se behagliga ut, ifall man endast med häftstift fäst några träsnitt eller goda fotografier på väggen; ifall man i en enkel gulbrun eller grönbrun lerskål — af dem man får för tjugufem öre på torget — ordnat några gröna friska grenar; ifall allt krimskrams vore borta och några enkla hvita glas med blommor stode på byrån, några böcker låge på bordet; ifall rummets färger samstämde, ej skreko mot hvarandra och alla fula handarbeten vore utbytta mot enkla, hemmaväfda dukar, mattor och gardiner.

En amerikansk författarinna omtalar att hon en gång kom till ett blockhus i västern och vid inträdet i rummet genast greps af den lika oväntade som behagliga känslan, att hon befann sig i ett hem, ordnat af en kvinna med smak. Väggarna voro endast af stockar, borden af omålat trä, sittplatserna af packlårar. Men dessa voro klädda med nankin, i en varm gulbrun färg och prydda med en enkel bård af blå band; gardiner och bordduk voro likadana. En enkel halmmatta låg på golfvet; en vas med vildblommor och några böcker voro de enda prydnaderna. Med dessa enkla medel gaf rummet — så långt borta från alla kulturens hjälpmedel — dock ett intryck af bildning och harmoni.

Ett ungt konstnärspar, med små tillgångar, gjorde nyligen själfva af packlårar hela möbleringen till sitt hvardags- och matrum. Matbordet och fruns sybord utgjordes af en större och en mindre packlår, hvilkas bottnar man behållit, men utsågat sidorna så, att endast fyra ben voro kvar. En annan lår blef, endast genom att vändas med botten upp, serveringsbord eller “buffet“. Vägghyllor erhöllos genom att man på ett par mindre lådor behöll botten och ena kortsidan eller långsidan och skar ut de andra sidorna, så att de endast bildade en kant med kraftiga linier. Taburetter erhöllos af fyrkantiga packlådor, hvilkas mot golfvet stående sidor nedtill utskuros i halfcirkel. Allt detta målades nu i rödt eller hvitt, med dekorativa blommor här och där; på bord och “buffet“ lades hemväfda, hvita, fransade dukar, på vägghyllorna sattes gamla ler- och träkärl. Två andra packlårar ställdes i vinkel mot hvarandra i ett hörn och på dem breddes bondväfnader och bänkadynor, så att däraf blef den trefligaste lilla hörnsoffa. Genom några veckors eget arbete hade detta unga par således fått ett stilfullt, hemtrefligt rum, hvilket i ören kostade dem hvad andra ge ut i kronor — ja i tiotal af kronor, ofta utan att nå samma behagliga värkan.

Med lika enkla medel kunna vackra förhängen, gardiner och borddukar snabbt, billigt och konstnärligt åstadkommas. Man kan till exempel få vackra gardiner endast genom att sy fast ylleband i några geometriska figurer som bård på ett tyg i en annan, med banden passande, färg. Eller man kan klippa ut tjocka yllelappar i fantastiska former och med sefirgarn i andra färger sy ned dem på ett ylle i annan färg: ett mycket snabbt arbetssätt, hvilket, då man har smak i formandet af figurerna och i färgvalet, ger öfverraskande vackra resultat. Ett dörrförhänge med orkidéliknande blommor samt fjärilar, sländor och snäckor i rätt stora, starkt stiliserade former — med blekblått, djupblått och blekrödt till hufvudfärger på en guldbrun grund — syddes sålunda på några dagar och var af den vackraste dekorativa värkan. Ändå snabbare och enklare gjorda äro ett slags gardiner af tunt, hvitt tyg, vare sig halftunt, hemmaväft entändt gardintyg eller så kallat kaffepåstyg (= oappreterad kalikå). Så köper man enfärgad satin, till exempel i grönt, och tar naturliga blad, såsom kastanjeblad, större och mindre, efter hvilka man ritar och klipper ut satinet. Dessa blad klistrar man sedan som bård på det hvita tyget, en liten bit från hvarandra, och syr sedan fast dem med enkel langett och silke i samma gröna färg. På samma sätt uppritas efter naturen till exempel näckrosblad, med stjälkar och blommor, hvilka man bildar af några hvita eller gula lappar. Vackra bli också nyponroskvistar, med fyra skära blad till rosor, ett till knoppen och ett grågrönt satin till bladen. Ty det skulle borttaga färgvärkans finhet, om man till det blekröda toge samma klargröna färgton som man brukat i näckrosbladen. Med rödt tyg kan man göra vallmor, med gult vissnade lönnblad och så vidare. Satinet kan utbytas mot enfärgadt bomullstyg, hvilket är ännu billigare. Värkan är fullkomligt artistisk och slående vacker, ifall man med omsorg klippt ut blad och blommor och med smak ordnat dem på sin gardin eller duk. Och till smaken hör att bladen äro lagom stora, liksom att färgerna passa för den sak och den plats man vill pryda. Näckrosblad duga sålunda ej på en liten bordduk; törnroskvistarna passa däremot på en sådan, men värka för smått på en inramning omkring en dörr eller ett fönster. Att de nyss beskrifna gardinerna sättas upp alldeles utan veck, endast förenade med ett på samma sätt prydt tvärstycke, hör oafvisligt till det vackra intrycket.

Om man vill se ett hem, hvilket med enkla medel nått det hemtrefligaste och originellaste artistiska intryck, då bör man besöka målaren Carl Larssons uppe i Sunborn i Dalarna. Där äro sofrummens möbler endast de allra vanligaste träsängar, trästolar och träbord. De äro i ena rummet målade gröna; där är då taket också grönt, väggen är hvitlimmad och på den äro målade enkla ornament i gult, rödt och grönt. I ett annat sofrum är väggen helt hvitmenad, alla möblerna hvita, och endast litet rödt här och där lifvar upp hvitheten. Sålunda går rundt omkring rummet en smal, rödmålad bokhylla, som hvilar på pelarlika konsoler, hvilka sitta tätt, och mellan hvar sådan röd konsol är insatt ett stycke papper i djupblå färg. Med detta medel är den trefligaste dekorativa värkan uppnådd och en hvar måste bli glad som vaknar i detta rum! Äfven de allra enklaste rummen, med bara, naturliga träväggar, med grön- eller rödmålade möbler, med ett litet, grönt eller rödt, dekorativt streck här och där, värka idel hemtrefnad, luftig friskhet och färgglädje. De här nämda anordningarna äro så enkla, att en hvar kan åstadkomma liknande intryck med liknande medel, ifall man nämligen har en konstnärligt vaken blick och en van hand, ty annars blir det naturligtvis icke vackert. Exempel på en enkelt smakfull inredning ger också Kungsholms läsestuga i Stockholm.

För den, som ännu är osäker i sin smak, är det ett godt råd att låta allt så mycket som möjligt behålla den af materialet själf betingade, naturliga formen och färgen. En omålad eller betsad stol är vackrare än en svängd och polerad af oäkta material. Men den helröda eller helgröna eller pärlhvita stolen är vackrare än den omålade. Däremot är det ej vackert, som man ofta ser i bondhem, att sitsen målas svart. Ty svart värkar dystert och dessutom ger den svarta sitsen intryck af ett mörkt tomrum, icke af en säker hviloplats.

Man kan, om man har smak, nå mycket vacker värkan med rediga, kraftiga, klara, väl sammansatta färger, till exempel gult och blått, grönt och rödt, rödt och djupblått. Äfven rödt och hvitt eller blått och hvitt och ännu andra sammansättningar bilda ett behagligt färgintryck. Som bekant erhåller man, då det hvita solljuset går genom en prisma, det så kallade spektrum, med färgerna rödt, orange, gult, grönt, blått, indigo, violett. Hvitt ljus uppkommer genom en blandning af rödt och blågrönt; af orange och cyanblått; af gult och indigoblått; af gröngult och violett. Dessa färger, hvilka sålunda parvis ge hvitt ljus, kallas komplementfärger och genom att sammanställa dessa komplementfärger når man lättast en vacker färgvärkan.

För dem, som ej själfva hafva säker smak, är det bästa rådet att undvika vridna och tillkrånglade former eller granna, mångbrokiga och skrikande färger, och välja enkla former och entoniga färger, när de köpa något. Detta är ett säkert medel att göra äfven det fattigaste vindsrum vackrare. Och ha dess invånare håg för böcker och blommor, då ger en hylla med goda och snyggt hållna böcker, några väl skötta bladväxter genast ett intryck af trefnad och förfining, om än bohaget är aldrig så tarfligt och slitet! Har man sedan lyckan att få sol in i rummet och släpper in den i fulla floder, då är ett sådant rum mycket vackrare än många rikas praktgemak.

För dem, som själfva i stad eller på land hafva tillfälle att inreda sin lilla våning eller sitt rum, vill jag framhålla några goda regler.

Den första är att knappt något värkar stilfullare än den norska seden, att göra väggar och tak af trä, som antingen behåller sin färg och endast betsas, eller också målas i några toner. Jag har i Norge sett en vacker ljusblå vägg med röda tulpaner upptill som bård, en röd vägg med grönt och hvitt liljeornament upptill och så vidare. Vill man däremot hafva tapeter, då bör man lika noga, som man aktar sig för sjukdom eller skulder, akta sig för de mörka tapeterna, med meningslösa ornament, rödbruna eller svartgröna eller brungrå pladaskor, dem man stundom sökt försköna genom sirater i guld. Af sådana tapeter blir man, i synnerhet i ett land som vårt, med en lång, mörk tid, alldeles mjältsjuk. Framför allt är en ljus, lugn tapet med mild färg i sofrummet af värklig vikt för hälsan. Det är farligt, ej blott för ens närver utan ock för ens ögon, att mötas af det fula, röriga och meningslösa! Och sådana tapeter slå dessutom skoningslöst ihjäl allt, som hänges på dem eller ställes emot dem!

Man kan nu, för en ganska billig pänning, erhålla de vackra, ljusa, glada engelska tapeterna med deras stiliserade växt- och djurmönster. Dessa passa bra i rum, där man inte har mycket att hänga på väggarna. För konstvärk bilda dessa tapeter däremot sällan en riktigt god bakgrund. En sådan får man allra bäst genom en tapet, hvars mönster endast helt obetydligt skiljer sig från tapetens botten eller allra hälst genom en helt enfärgad vägg. Enfärgade tapeter äro dyra. Men man gjorde förr på landet sina enfärgade tapeter själf: man målade med limfärg — blekrödt eller blekblått eller grönt — på papp, eller “marmorerade“ tapeten med att sedan stänka ett par andra färger mot grundfärgen. Nu kan man mycket enkelt skaffa sig en enfärgad vägg genom att köpa tapeter för tjugufem öre rullen. Ty just dessa, de allra billigaste tapeterna, hafva en mildgul eller grågrön eller blekröd ton på afvigsidan. Och det blir därför afvigsidan, man skall vända utåt. Sålunda har man för tre, fyra kronor erhållit vackra väggar, mot hvilka allt tager sig väl ut!

I monumentala byggnader — såsom slott, museer, kyrkor, offentliga samlingssalar och dylikt — äro vägg- och takmålningar på sin plats. Men däremot alls icke i boningsrum. Där äro till exempel alla sådana tapeter eller målningar, hvilka härma byggnader och landskap, stillösa. Ty väggarnas ändamål är att omsluta oss, icke att inbilla oss att vi äro ute i fria luften. Och lika olämpligt är det, ifall de äro fyllda med figurer. Dessa bli stympade af det, som ställes emot dem; de värka oroligt och bilda en dålig bakgrund för allt, som hänges på dem. Äfven om målningarna i och för sig äro utmärkta, är därför ett sålunda prydt rum som boningsrum stillöst. Ty vi vilja icke bo i konstvärk, men i rum, dem vi pryda med konstvärk! Endast på en gobelin i matta färger störa mänskliga figurer föga. Och i en barnkammartapet, där de roa barnen och där man i allmänhet har helt få möbler som skyla den, kan en vacker figurtapet vara på sin plats.

Men alltid är i ett boningsrum den vägg vackrast, som endast är en enkelt prydd yta, hvilken aldrig söker dölja sin egenskap af att vara vägg i ett slutet rum, väggen, hvilken enligt Morris regel, bör “värka färg icke färger“. Detta är hufvudvillkoret för att väggen skall bilda en god bakgrund till allt, man vill ställa mot den eller hänga på den.

Trävärket i rummet — panel, dörrar och fönster — är alltid stilfullt, ifall det behåller sin naturliga färg och endast betsas. Vill man måla det, bör man välja en komplementfärg till väggens färg eller en mörkare eller ljusare skiftning af denna. Till blått äro t. ex. gula och gulbruna toner vackra; till en grön vägg ett rödmålat trävärk, och omvändt gröngrått eller grönt till röda väggar. Det orena gulgrå eller brungrå, som nu så mycket brukas på trävärk, är i de flästa fall förkastligt. Äro tapeterna ljusblommiga, är i regeln det hvitmålade trävärket det vackraste, ifall det hårda hvita dämpas af en ton, som passar hop med tapetens hufvudfärg.

Det är vackrare, när färgskalan ljusnar uppåt än nedåt, ty det förra värkar lättare och gladare. En vacker bård mot taket, eller åtminstone en bred kant, som öfvergång till detta, är oundviklig, ifall väggen skall ge ett afslutat intryck och motsatsen till taket vackert förmedlas. Taken böra vara ljusa, lätta och tomma eller, ifall de prydas, bör detta endast ske med några stiliserade, obetydligt framträdande ornament. Ehuru de största mästare målat i tak, är detta dock i grunden stillöst. Äro målningarna mästervärk, pinas man af att ej fullt och lätt kunna se dem. Och att i boningsrum hafva människor och djur öfver hufvudet på sig, borttager all lugn trefnad! Stuckornamenten äro äfven meningslösa. Det värkligt vackra är det måttligt prydda eller helt släta trä- eller tapettaket och — i brist på detta — ett alldeles slätt hvitt tak, dämpadt af en ton, som passar till rummets färg.

De flästa nyare stadsrum vanprydas af granna kakelugnar. Det bästa är, när man alls inte lägger märke till kakelugnen. För den skull bör den vara ljus i ljusa rum och mörk i mörkare rum. Hårdt och kallt värkar en hvit kakelugn bland fina, dämpade färgtoner. Och har vårt rum i öfrigt sådana toner, då bör man hälst själf måla öfver sin kakelugn i någon färg, som smälter samman med hela rummets ton.

Är rummet hållet ljust, passa också hvita golf till detsamma. På golfvet måste man då i regeln begagna gångmattor. Och för detta ändamål äro de gamla “trasmattorna“ såväl de starkaste som de vackraste, ifall man färgar trasorna och låter dem bilda ett smårutigt eller smårandigt mönster. Vacker är också den gamla seden att strö gran- eller enris på de skinande hvita, nyskurade golfven. Men i rum med möbler och väggar i mörkare toner, värkar de hvita golfvens färg kall och hård. Man kan visserligen mildra den med mattbitar. Men bättre är att fernissa golfven. Detta låter sig bäst göra på nya eller omlagda golf. På gamla golf måste springorna tätas, för att ej dricka för mycket olja och för att golfven skola bli snygga.

På ett nytt golf sker däremot denna fernissning mycket lätt. Man köper för detta ändamål kokt linolja, en styf borste och hos en färghandlare ett kärl s. k. Flatting varnish. Man stryker sedan golfven (tunt) med linoljan, 2 à 3 gånger, och låter dem för hvar gång torka väl. Sedan behandlar man dem på alldeles samma sätt med flatting varnish. Hälst bör detta ske om sommaren, då torkningen går fortast. Man får sålunda — för 5—6 kronor till ett mycket stort rum eller ett par mindre — en vacker gulbrun färgton på sina golf. Dessutom slipper man den ohälsosamma skurningen: man endast tvättar af golfven. Och — ifall icke mycket barntramp nöter dem — behöfver man endast hvart fjärde eller femte år förnya denna behandling, om den göres fast och grundlig första gången.

Behöfver man, för värmens skull, mattor, då böra dessa aldrig spikas fast — en af äldre tiders mäst hälsofarliga vanor. De böra läggas lösa, endast om så behöfves vara fästa med ringar på storhufvade nubbar, så att de lätt kunna tagas af och piskas. Mattor böra alltid vara dämpade i färgen, hälst enfärgade i rummets hufvudfärg eller i en komplementfärg till denna. Tycker man att det enfärgade allt för lätt blir solkigt eller att det värkar enformigt, då bör man i alla händelser endast välja mycket småmönstriga mattor. De yppersta exemplen på god stil i mattor äro de orientaliska, med sina ej ens klart tecknade, geometriska mönster, hvilka ge ett smältande rikt färgintryck, men intet intryck af figurer. Att det är lika obehagligt att nödgas trampa på landskap, människor och djur, som att se dem öfver sitt hufvud, faller af sig själft! Golfvet liksom taket skall värka alldeles lugnt och ingendera får i något afseende draga uppmärksamheten till sig.

Detsamma gäller om möbeltyget. Enfärgade eller på sin höjd småmönstriga äro de enda möbeltyger, man ej ledsnar vid; de enda, mot hvilka vackra handarbeten och människorna själfva taga sig riktigt väl ut, liksom dessa äfven “stå bäst“ — som det heter på konstnärsspråket — mot den lugna, entoniga tapeten. Denna borde därför få en bundsförvant i kvinnans lust att behaga, ifall den icke redan äger en i hennes skönhetssinne!

Svårast är det för dem, hvilka hafva håg för det vackra, men ej mycket råd att tillfredsställa denna håg, att erhålla någorlunda stilfulla möbler. Ty de äldre, stilfulla och bekväma möblerna äro dyra. De äldre, stillösa, från 1840—1870-talet, med sina lösa, svängda former, sina meningslösa, ofta påsatta utskärningar, äro stundom bekväma men afskyvärdt fula. De helt modärna, jämförelsevis billiga möblerna — järnsängen, inventionssoffan, lavoiren, matbordet — äro bekväma, men ofta lika fula. Särskilt vidrig är den inventionssoffa, som kallas turkisk divan, en dammgömma om dagen, en usel liggplats om natten; den fulaste klumpighet — i synnerhet med den vanliga klädseln af dåligt, mörkfasonerat möbeltyg — hvilken kan vanpryda ett rum!

Men med litet omtanke, litet möda kan man dock lyckas erhålla ganska vackra möbler för billigt pris. Sålunda har man i de flästa hem några reservmadrasser och kuddar för gäster. Om man af omålat trä gör en ställning t. ex. 2 meter lång, 80 centimeter bred och 35 centimeter hög; spikar en sadelgjordsbotten ofvanpå denna, därpå lägger sina öfverloppsmadrasser och kuddar, öfver alltsamman breder ett skynke af boj, fris, eller hemmaväft tyg samt ställer det hela med ena sidan mot en vägg, utmed hvilken man staplar kuddar — då har man en vacker “divan“, bekväm att sitta i, härlig att hvila på om dagen och i en handvändning förvandlad till bädd för någon familjemedlem eller gäst. Ett målat öppet bord — på hvilket står ett stort handfat och dito kanna — är den bästa och renligaste lavoir.

Köper man enkla djupa korgstolar, i en dämpad, grågul färg, och syr några kuddar till dem af de stilfulla och billiga engelska kretontygerna, har man ett par bekväma och ganska vackra länstolar.

Om man, i stället för de vanliga dyra matborden med utdragning, hvilka kommit i stället för de runda borden med sina besvärliga ben, beställer ett enkelt fyrkantigt bord med stadiga ben, samt ej belastar det med mycket saker, då har man ett bord, som familjen bekvämt kan samlas vid för sina arbeten och lätt afröja för sina måltider, ifall man har hvardagsrum och matrum i ett. Men äfven ifall man har en särskild sal, borde man aldrig ha ett större matbord än ett fyrkantigt, med plats för högst tre vid hvar sida. Ty för ett värkligen innehållsrikt samkväm gäller den gamla lukulliska regeln: att man icke bör vara färre än gracernas antal — d. v. s. tre — och ej fler än musernas — d. v. s. nio. På sin höjd kan man addera gracernas tal med musernas och sålunda bli tolf. Men att gå öfver talet tretton är olyckligt — icke för vidskepelsens men för sällskaplighetens skull!

Hvad möblerna för öfrigt angår, så kunde man skaffa sig värkligt vackra sådana för ytterst billigt pris, om man vid sin bosättning följde en ung flickas exempel, hvilken själf — med den gamla pinnsoffan och pinnstolen till utgångspunkt — ritade upp en hel, stilfull möbel, den hon lät en landssnickare göra och sedan själf målade i grönt samt sydde kuddar till af bondväfnader.

Den mäst fullkomliga stolen är den från sextonhundratalet med den raka, breda, lagom höga, djupa, tunt stoppade sitsen, de raka, breda, lagom höga armstöden och det fyrkantiga, äfven stoppade, ryggstödet. Och denna modell är mycket enkel samt lätt att i billigt material eftergöra. Denna länstol är fullkomlig, emedan den på ett vackert, värkligt och varaktigt sätt fyller ändamålet med en stol, i hvilken man vill kunna på en gång hvila och arbeta, hvilken bör vara lätt flyttbar och dock ej rankig.

Den obemedlade har icke samma fara som den rike, hvilken, då han vill ordna sitt hem smakfullt, ofta ger det prägeln af en utställning i konstindustri, med rum i renässans och rococo, gustaviansk- och empirestil. Eller också öfverfyller han, som ofvan sades, rummen med möbler och prydnadssaker. I sådana hem får man intrycket att människorna äro till för möblernas och rummens skull, icke dessa för människornas. Äfven sådana “stilfulla“ rum sakna sålunda, för en djupare estetisk blick, värklig stil. Ty rum böra ej värka som vore de tillkomna för sin egen skull. De böra vara ett uttryck af invånarnas personliga behof och smak, af deras minnen och känslor, af deras historia. Mormors gustavianska byrå kan mycket väl finnas bland nyare möbler, men man bör blott icke störa dess ädla enkelhet genom att sätta modärnt småplock på densamma. Farfars tunga länstol behöfver alls icke flyttas upp på vinden, endast skjutas in i ett hörn, där den icke står i vägen eller än hällre: där den inbjuder till hvila för att betrakta en vacker utsikt eller tafla. De små 1700-tals-taburetterna kunna gärna passas in mellan modärna möbler, men bara inte klädas med ett möbeltyg, som hör till en alldeles annan stil, utan t. ex. med något småblommigt eller randigt i ljusa färger. Hvitmålade möbler kunna godt blandas med mahogny- eller valnötsmöbler, men däremot borde man hälst undvika alla imiterade träslag. En afdelningsskärm är nyttig i sängkammaren, men står oftast blott i vägen i förmaket. Det är icke nödvändigt att hvar byst erhåller en piedestal, men ytterst viktigt att ingen byst ställes på något af plysch omlindat föremål, ty det mjuka tyget ger intet intryck af bärande kraft. Det är sådana och tusen andra ting, en kvinna lär sig inse, när hon vid valet af hvarje sak frågar sig om den har stil, d. v. s. ej blott motsvarar sin uppgift, utan klart och fulländat uttrycker den, genom att ändamål, form och dekoration harmoniera med hvarandra. Hvarför är t. ex. den korta och tjockhalsade vinflaskan fulare än en långsmal och finhalsad? Först och främst emedan man mindre lätt häller ur den förra. Hvarför är en tallrik vacker, när dess kant prydes med väl stiliserade blommor, men däremot ful, när den har en dalkulla eller ett landskap i bottnen? Emedan det är löjligt att äta på en dalkulla eller ett landskap! Hvarför är det enfärgade blomglaset vackrare än det med blommor målade? Emedan de målade blommorna blanda bort blomglasets mening, som är att anspråkslöst framhäfva men ej att täfla med de lefvande blommorna. Och samma sak gäller om målade frukter på frukttallrikar. Både de målade frukterna och blommorna värka dödt bredvid de lefvande. Men en frukttallrik prydes däremot vackert t. ex. genom blommor i kanten. Allt porslin att äta på bör endast vara dekorerat i kanten, och på sin höjd upplifvat genom något lätt bottenornament. Mycket vridna eller öfverlastat slipade glas äro, de förra för sköra, de senare för tunga att vara riktigt vackra. Ju enklare formen på ett glas är, desto vackrare är det i regeln, och pokalformen förblir troligen den vackraste.

Hvarför misshaga konstgjorda blommor och färgade gräs? Emedan dessa härma den friskhetens lycksalighet som blomman i värkligheten meddelar. Om det också blott är en kvist med höströda blad, ett sparrisgräs med sina bär, en tistel, som man om vintern kan sticka ned i sina vaser, så äro dessa vackrare än de konstgjorda blommorna. Hvarför är det japanska sättet att i en vas ledigt ordna blommor af endast ett slag, i de flästa fall vackrare än hvarje annat sätt? Emedan detta just ger intrycket af “friskhetens lycksalighet“, af att blomman ännu växer. Hvarför är det smaklöst att sätta fast vackra tallrikar på väggen, men smakfullt att med dem pryda panelhyllan i en matsal? Emedan de i det senare fallet pryda, på samma gång som de äro färdiga att tjäna sitt ändamål, hvilket de däremot i förra fallet ej göra. Hvarför är en med broderi fylld bordduk mindre tilltalande än en slät duk med endast en bård? Emedan dukens ändamål — att skydda bordet — ej bör dölja bordets ändamål att bära saker. Och detta ändamål framträder bättre genom den släta dukens jämna yta än genom den af ornament fyllda duken, ornament hvilkas linier dessutom stympas genom de saker, som ställas på bordet. Detsamma gäller äfven om lampmattor och pallar. Hvarför är ett ljust, lätt draperi omkring ett fönster vackrare än ett tungt och mörkt? Emedan det senare strider mot afsikten med fönster, som är att släppa in ljus. Och för att nå denna afsikt — att kunna dämpa, släppa in och äfven tillfälligtvis utestänga ljuset eller ljudet — böra hälst hvarken gardiner eller förhängen sättas fast, utan löpa lätt, på ringar eller breda fållar, öfver en rund stång, vare sig en dyrare af trä eller en billigare af metall. Om gardiner och förhängen gäller äfven att de böra vara småmönstriga; äro de randiga, böra ej ränderna vara mycket breda. Vackrast äro de enfärgade draperierna med bårder. Storblommiga eller storfasonerade gardiner och draperier äro olämpliga, emedan deras mönster förlora sig då de afbrytas af vecken, som ju måste bildas, och dessutom värkar det stormönstriga oroligt. Fastsatta draperier äro meningslösa, såvida de icke afse att endast bilda en inramning kring en dörr eller ett fönster.

Om vi fortsatte våra frågor, så kunde vi t. ex. undra hvarför en spegel sitter väl mellan fönstren, men illa midt emot dem? “Emedan man speglar sig bättre i första fallet“, svara strax alla kvinnor. Ja, men dessutom därför, att spegeln midt emot fönstren skapar det kalla och otrefliga intrycket att man bor i ett glashus! Hvarför är det hvita duktyget vackrast? Emedan endast detta ger det bländande intryck af renlighet, som är en viktig del af behaget vid en måltid. Men det är god smak att lifva det hvita med kulörta bårder i fina färger, med en bordlöpare, men framför allt med blommor! Låga skålar med blommor, ett tenn-, ler- eller porslinsfat med frukter äro de vackraste bordsprydnaderna. Men alla bordsuppsatser med klippor, palmer, strutsar, hjortar äro löjliga, ty dessa ting ha ej på ett bord att göra och alla höga bordsprydnader äro olämpliga, emedan de skymma.

Tusen andra hvarför? lär man sig själf besvara, i den mån man erhåller eller själf ger sig den ögats och tankens uppfostran, hvars resultat är en god smak. Ju mer denna smak öfvas, ju finare blir urvalet, ju säkrare omdömet, ju större ifvern, när det gäller att förena det nyttiga och det sköna inom hemmet och att sålunda äfven i yttre afseenden där lyckliggöra genom att skapa harmoni.

Och ju mer man därvid själf är värksam, ju bättre. Den återupplifvade hemväfnaden, med det hemmaspunna och i naturfärger färgade ullgarnet kan t. ex. blifva ett ypperligt medel för en kvinna att på ett personligt sätt pryda sitt hem. Som vägledning för smaken finnes bland annat den rikhaltiga mönstersamling, som Handarbetets vänner utgifvit. Kvinnorna borde äfven värka hvar inom sin ort för att man ej längre skulle bortslumpa eller bortskänka de gamla stilfulla möbler, träkärl, tennstop, lertallrikar och dylikt, hvilka hafva ett mycket större tillgifvenhets- och prydnadsvärde i det hem, dit de af ålder höra, än hvad de hos en samlare erhålla. Och därjämte vore det önskligt om kvinnan allt mer förlorade smaken för de små onyttiga prydnadshandarbetena, med hvilka jag förut framhållit att hemmen nu öfverfyllas. Vi böra i hela vår ästetiska sträfvan söka förena det enkla med det vackra, det vackra med det nyttiga. Och den skönhet, som nås med den minsta möjliga tidsförlust och kostnad, är för de enkla hem, om hvilka jag här talar, den mäst värdefulla skönheten. Om man blott följer denna hufvudregel, kan sedan den personliga smaken taga sig mångfaldigt olika uttryck, ju fler, ju bättre. Hem, som ordnas efter ett visst skönhetsrecept, äro det ledsammaste af allt. Det är vanan att tanklöst följa modet, som på de nuvarande hemmen satt likformighetens prägel jämte smaklöshetens. Hvad som passar i ett visst rum, för vissa vanor, vissa förhållanden, det passar ju ej i ett annat. Och den värkliga smaken är den, som förstår att skapa ett tilltalande helhetsintryck ur de mäst olika förhållanden och med de mäst skilda medel. Den värkliga smaken är äfven den ädla smaken, den som vet att måtta och enkelhet äro villkor för skönheten, såväl i hemmet som i det konstnärliga skapandet.

Af stor betydelse vore mer smak och färgglädje i ordnandet af skolrummen, i synnerhet i landsorten. Stockholmsbarnen hafva ju andra medel att utveckla skönhetssinnet, men i landsorten är det framför allt af vikt att göra skolan till ett åskådningsmateriel för vackra anordningar och värkliga konstföremål. Det vore därför i hög grad önskvärdt att landsorten ifrigt anslöte sig till den i Stockholm stiftade Föreningen för skolornas prydande med konstvärk, så att denna rörelse kunde komma att småningom omfatta hela landet. Vid valen af konstvärk böra emellertid icke främst historiska eller religiösa, utan konstnärliga synpunkter göra sig gällande och konstnärer, icke lärare, måste vara de afgörande. Framför allt får konsten icke bli ett nytt pluggämne för de stackars barnen, utan endast helt enkelt omgifva dem, så att de osökt och naturligt insupa intrycken af vackra byggvärk, af ädel, kvinnlig och manlig skönhet, af den stora konstens sätt att återgifva människan eller landskapet. Om skolan och skönheten sålunda närmade sig hvarandra, skulle detta mer än något annat bidraga till att barnen som vuxna sedan i sina hem — i original eller åtminstone i efterbildning — ville hafva några konstvärk. Och goda efterbildningar kan man nu få för några kronor. Äfven människor med mycket små tillgångar skulle därför hafva råd att gläda sina egna och sina gästers ögon genom en och annan god reproduktion af ett konstvärk, ifall de i sin gästfrihet behjärtade Ehrensvärds sats:

Om man ej i norden lockades af mat, skulle man kunna glädja hvarandra med de ädla och varaktiga fostren af nöjen.

Har man lyckats erhålla några konstnärliga efterbildningar, då måste man framhäfva dem genom att väl välja både plats och bakgrund. Till kopparstick, träsnitt, fotografier passa släta, mörka ramar och en någorlunda ljus tapet; blågrått är t. ex. utmärkt för kopparstick. Till oljefärgstaflor äro mycket enkla guldramar eller de billiga, släta träramar, man själf kan bronsera, ofta att föredraga. De flästa oljefärgstaflor taga sig bäst ut på en röd eller — än bättre — en grågrön vägg. Men äfven fina blågrå och varmt brungrå toner kunna väl framhäfva vissa taflor. Efterbildningar af skulpturer i hvitt eller terracotta, i svart eller brons passa ungefär mot samma bakgrund som oljefärgstaflor utom att terracotta icke står väl mot en röd bakgrund.

Det är emellertid mycket sällan som den obemedlade har tillfälle att få en god oljefärgstafla. Han bör därför hälst hålla sig till goda reproduktioner. Men för oljetrycket bör han akta sig. Hvarför är oljetrycket fult men den goda fotografien vacker? Emedan den senare anspråkslöst och ärligt ger en värklig, ehuru svag föreställning om konstvärket, medan oljetrycket på ett dåligt sätt söker härma det. Är ett oljetryck värkligt godt, då är det också dyrbart. Däremot finnas nu fina, akvarelliknande färgtryck, stundom t. o. m. som bilagor till vissa jultidningar; det finnes utmärkta ljustryck, träsnitt, fotografier till billigt pris, och äfven en del kopparstick och raderingar äro jämförelsevis billiga i förhållande till sitt konstvärde. Vid valet af dylika konstsaker måste jag naturligtvis taga hvad jag själf finner vackert, ej hvad jag vet att andra finna vackert! Ty det är mina egna ögon, icke mina bekantas, jag med dessa ting skall gläda. Och det är dessutom endast genom att värkligt älska en konstsak, icke genom att köpa den, som jag äger den. En rik person, med väggarna fulla af taflor, dem han skaffat sig emedan det anses fint att ha taflor, är mycket fattigare än arbetaren, hvilken om söndagen på museum uppsöker de taflor, han lärt sig älska eller i sitt hem dagligen fröjdas åt en enda värkligt vacker afbildning af ett stort konstföremål. Den personliga smaken utbildas bäst genom att man rundt omkring sig ser det konstsköna och lär sig att uppskatta det. Men de i landsorten boende hafva i detta afseende icke mycket tillfälle att utbilda sin smak. En vacker domkyrka, ett gammalt slott, en och annan staty, ett och annat nytt hus är — om man undantager Visby, universitetsstäderna och Göteborg — allt hvad man i ett tiotal af våra landsortsstäder har att se med afseende å byggnader och skulptur! I de öfriga finnes intet. I fråga om taflor är man i landsorten ännu fattigare. Stockholm har ett par härliga byggnader: slottet och riddarhuset. Där finnas judiska synagogan, Katarina kyrkas kupol och några kyrkspiror att gläda sig åt bland tempelbyggnaderna. Där finnas några få bevarade äldre palats och några nyare, hvilka kunna ge en föreställning om vacker byggnadsstil. Där finnas t. ex. Gustaf III:s och Karl XIV Johans statyer, Olaus Petri och Axel Oxenstjerna, Fosterbröderna och Farfadern, hvilka gifva konstnärliga intryck. Där finnas alla nationalmusei konstslöjdssamlingar, Skansen och Nordiska muséet, i hvilka man kan lära känna både enklare och dyrbarare konstslöjdsföremål och olika tiders stilar. Där finnes nationalmuseums tafvel- och skulpturafdelningar. Men det tar tid och behöfver vägledning, innan man bland allt detta myckna värkligen lär sig urskilja. (B)