Det går en suck genom konungens lustgård.
Den föres af nordanvindens kyliga fläkt från de snöklädda bergen, smyger sig längs dalen, sväfvar in i skogen, der den silar sig in mellan löfverket och böjer i aftonens blåaktiga skymning blommornas stänglar, hvilkas doft den förer med sig, innan den bringar svalka åt sagorikets kung, som där inne under palmernas skugga låter blicken följa springbrunnens kaskader, hvilkas öfversta droppar glänsa som stora, tunga tårar högt uppe i den molnfria luften.
Incas kung bär icke sagoprinsens gyllene dräkt.
Han är enkelt klädd, då han njuter sitt dolce far niente, bekvämt utsträckt på en i dyrbart trä utskuren bänk, med mjuka mattor belagd, som står vid ena sidan af den öppna verandan framför palatset.
Byggnaden är ej hög men temligen vidsträckt, murarne äro marmorhvita, taket platt, och under detsamma löper en bred fris af äkta guld. De fönsterlösa fasaderna äro endast sparsamt försedda med dörrar. Enstaka nischer här och der bryta den släta marmorytan.
Fasadernas enformighet står i skärande kontrast till den rektangulära yta, de begränsa och som är anordnad till en trädgård, der allt hvad Peru eger af växter och blommor är representeradt.
I denna trädgård — en kilometer från Cuzco — omgifven af yppiga palmer och blommor, der olika blommor täfla med hvarandra i färgrikedom och doft — tillbringar kungen sina hvilodagar i tillbakadragen ensamhet, skild från hufvudstadens bullrande lif, och njuter smekdagarna med en eller annan nyvald hustru ...
Hofpersonalen är inskränkt till det minsta möjliga.
Allt är tyst derinne.
Endast springbrunnens sorlande ljud, löfvets sakta sus eller qvittret af en sångfogels aftonsång bryter stillheten. Konungen har rest sig, han för en gyllene bägare, fylld med en svalkande dryck, till sina läppar och tömmer den i långsamma drag ... går ned ett par trappsteg till trädgården och längs med en af de smala, med gyllene sand beströdda gångarna, 69 öfver hvilka löfträdens hvalf hänger djupt ned, bredande öfver trädgården ett dunkelgrönt, mystiskt skimmer, afbrutet endast af aftonsolens milda strålar, som här och hvar tränga genom löfverket och bringa sandens fina guldkorn att glimma med förökad glans.
Upp för trädens stammar slingra sig växter med purpurfärgade blommor, som utsända en aromatisk doft; och mellan dessa växter hänga i klungor olikformade blommor, orörliga i vindens sus men med ett egendomligt skimmer.
De finnas öfverallt: på de öppna planteringarna, i trädens löf, mellan blommor och stänglar, kring trädens stammar — dessa egendomliga blommor, utan doft, silfverglänsande eller matt guldfärgade. De gifva åt trädgården dess säregna karaktär.
Det är konstgjorda blommor af silfver och guld, gjorda af Cuzcos skickligaste metallarbetare. De slingra sig med sina fina silfverglänsande blad och förgyllda blommor och stänglar in mellan grenarna och skina der i matt silfverglans likt stjernor, som spegla sig i hafvet.
På de dunkelgröna gräsmattorna, som här och der bilda små öppningar i trädgården, stå flockar af Vicunafår stela och orörliga, bevakade af en herde, som sitter på en sten ifrigt sysselsatt med att skära en flöjt af en trädgren.
Kring en af marmorbassängerna, till hvilka 70 vattnet ledes genom silfverrör från bergen, glänsa i äkta förgyllning imitationer af indiansk säd, vackert formade höga strån med klängande ax och fina spetsiga blad, mellan hvilka naturliga vattenliljor och neckrosor gunga på det klara, kyliga vattnet ...
Men inne mellan gräs och strå glänsa spindelnät af silfver uthamradt i fina trådar. Daggens droppar skimra i näten och spindeln sitter orörlig som en stor, röd, blänkande rubin.
Der hvilar sagostämning öfver kungens trädgård, öfver hvilken aftonsolens sista bortdöende skimmer kastar sina reflexer och låter metallernas glänsande ytor glittra i obeskriflig färgprakt, tillsammans med blommornas, marmorns och vattnets trolska färgspel. Fåglarna qvittra sitt godnatt till den bortdöende dagen, accompagnerade af springbrunnarnas sorlande ljud, löfvets hviskande sus. Och blommornas balsamiska doft berusar och jagar tankarna in i fantastiska drömmar, hvilka drömmas med öppna ögon, under det hvarje nerv njuter i detta paradis af rikedom, natur och poesi ...
Ett sakta ljud höres af en tung portière, som drages åt sidan från ingången till trädgården — och en kvinna, med ett par mörka, ängsliga, förvånade ögon och höghvälfd barm, hvars ungdomligt sköna form den lätta klädningen ej förmår dölja, går tvekande ett par steg fram och 71 stannar återigen med ett förvirradt, öfverraskadt uttryck.
Det mörka, glänsande håret är i nacken uppbundet i en knut, fasthållen af ett dyrbart smycke i form af en orm, inbäddad i ädla stenar och perlor.
Klädningen utgöres endast af en dyrbar, i regnbågsfärger väfd mantel, utsydd med perlor och silfvertråd, draperad kring kroppen, hvars minsta rörelse framkallar olika, fina schatteringar och färgnyanser.
Klädningen sammanhålles öfver venstra skuldran af en lång nål, hvars hufvud föreställer solgudens bild. När nålen urtages, sjunker klädningen — det enda som skyddar kroppen — till jorden.
Armarne äro nakna upp till axeln, utan smycken eller ringar, fötterna äro iförda sandaler, som fasthållas medels fina remmar, virade kring benen upp till knät.
För den unga kvinnan gestalta sig omgifningarna som en dröm, i hvilken ovilkorligen minnen från hemlandet sväfva förbi.
Hon är ett naturbarn, röfvad långt bort ifrån och dotter till en höfding, hvars rike legat gömdt djupt inne i urskogens mörker — ett rike utan civilisation och endast bygdt på nedärfda traditioner, hvilkas enkla stadganden gåfvo den dödlige rätt, som egde styrkans gåfva, denna heliga skänk af gudarne, hvilka till tackoffer 72 fordra rykande menniskoblod framför rikets talrika altare.
Från detta rike — ett bloddrypande rike — hade hon af förtörnade gudar förts till ett land, hvars kung genom sitt maktspråk skilt henne från den stam hon tillhörde för att, som hon trodde, viga henne till ett offer åt en obekant gud.
Med hat och trots hade hon väpnat sig: tanken på hennes döde fader och minnet af de anförvandter, som offrat sitt blod, väntande intill det sista på hjelp från hemlandets gudar, hade ingifvit henne ett mod, som lyste ur de blixtrande ögonen och utbredde öfver henne en blandning af vörnadsfull fägring och stolt sjelfkänsla.
Men dagarna hade gått till hvila, den ena efter den andra. Det stora ögonblick, som hon i början hvarje stund väntat på och längtat efter, syntes glida längre och längre bort. Ingen prest kom att hemta henne för att offra den ungdom, som endast längtade efter att bringa det enda hon egde, sig sjelf, som ett sista förtviflans försoningsoffer till de förtörnade gudarne, på främmande gudars altare.
Det första mötet med incan kom i hennes tankar; hon såg ännu icke blicken från hans djupa, forskande ögon — en blick, som hon besvarat på ett sätt, som eggat den stolte konungen att fatta det ödesdigra beslut, hvarigenom hon dömdes att en gång skänka sig sjelf åt honom 73 — en förnedring, som i början bragt henne i ett tillstånd af raseri och förtviflan.
Jungfruklostrets portar hade tillslutits bakom henne. Derinne skulle hon uppfostras och lära sig den stora menskliga konsten att försaka och underkasta sig sitt öde med tacksam resignation. Men hon hade från början väpnat sig med trots och hat — det lyste ur hennes ögon och genom nerver och fibrer darrade detta allt förtärande hat, som endast lurade på hämd. Med dylika känslor blef hon innestängd i en byggnad, der allt andades frid och harmoni.
De lugna, svala rum, i hvilka hundratals unga, friska och vackra kvinnor — incans slägtingar — arbetade vid väfstolar eller vid dyrbara broderiarbeten och hvarifrån sången tonade ut i de med tropikernas fagraste växter planterade trädgårdarne, satte hennes känslor på ett hårdt prof.
Allt andades frid och harmoni därinne — lugna och ostörda gledo dagarne framåt. Hennes till en början hatfulla blickar besvarades med vänlighet och godhet. Det var, som om allt sammansvurit sig emot henne för att genom lugn och vänlighet tillintetgöra det, som hos henne födde hat och vrede. Hennes upphetsade sinne och den spänning, i hvilken hon lefde, gåfvo efterhand, ehuru mot hennes vilja, vika för lugnare, ja blidare känslor, och ett vaknande 74 intresse för omgifningarna gjorde sig mer och mer gällande.
Det mjuka och veka i de peruanska kvinnornas karaktär, det hjertevinnande sätt, som särskildt var till finnandes hos de äldre, föreståndarinnorna i klostret — ärevördiga och erfarna matronor, som hade hvar sin afdelning af unga incadöttrar, blifvande medhustrur till Incan, under sin vård — tämjde efter hand den unga kvinnans trots och förlamade hennes motståndsförmåga.
Och dertill kom denna djupa, känsliga religion med sina vackra ceremonier för den store guden och hans ställföreträdare på jorden ...
Hon besegrades af all denna tillgifvenhet och godhet, detta veka, mjuka och förtröstansfulla lif, det andaktsfulla lugnet ikring henne ...
Solen, den gyllene solens strålar bredde sitt skimmer omkring henne, bländade henne med sitt ljushaf och tystade de hatets röster, som opponerade sig i hennes inre medan hemlandets gudabilder och blodiga minnen veko bort och glömdes.
Behofvet för henne af en religion, en gudomlighet, till hvilken hon kunde hängifva sig i bön och bikta sina innersta känslor, gjorde att hon i sina tankar skapade ett gudomsväsende, hvilket hon omedvetet gaf mensklig skepnad och förlänade Incas anletsdrag. I solens ljus såg 75 hon hans bild träda fram, i skymning och mörker; ja, hvarje gång hon böjde knä framför solgudens beläte i ett af kapellen, var det, som tillbåde hon honom, hvars ansigtsuttryck en gång uppfyllt henne med fruktan, men som nu hos henne väckte en oförklarlig längtan. Hon ansåg sig som en varelse, hvars öde, af okända makter bestämdt, var att uppfylla en hemlighetsfull mission, på hvilken resterna af hennes hemlands stam byggde sina sista förhoppningar.
När Inca, den ende manlige varelse som egde tillträde till klostret, ibland infann sig, flydde hon som ett skrämdt villebråd långt in i trädgårdens mörkaste gångar, der hon kunde sjunka ned på en bänk, med hjertat klappande af ångest — och förväntan.
Men ehuru hon sålunda undvek honom, hade han ej glömt bort henne. En dag, kort före Raymisfesten, kom ett budskap, sändt till en af föreståndarinnorna, som meddelade henne den stora lycka, som väntade henne, att hon samma dag skulle blifva Incas brud.
Af festligt smyckade systrar blef hon hemtad till badet, beredt af heligt vatten från solgudens tempel och försatt med välluktande örter.
Derefter blef hon förd till ett af kapellen, der hon framför solgudens beläte blef invigd åt hans son och fick aflägga hustrulöftet till Inca.
En bägare med vin räcktes henne; under 76 sång och musikens toner fick hon tömma den, hvarefter hon vid en festmåltid tog farväl af sina kamrater. En gång väl utkommen från klostret, kunde hon aldrig återvända. Hennes framtid blefve, efter det hon tillhört Inca, en medhustrus undangömda ställning i en af de Inca tillhöriga, slottsliknande byggnader, som lågo spridda rundt ikring i landet, och hvilkas innevånare sysselsatte sig med att väfva och brodera till Incas hof, framlefvande sin tid bakom skyddande murar, utestängda från verlden och dess bullrande lif.
Vinet berusade henne, som i en dröm mindes hon afskedet från sina älsklingsplatser i den stora trädgården, instigandet i bärstolen, det ömma, kärleksfulla afskedet med systrarne och hennes moder föreståndarinnan. Hon såg gardinerna dragas för, kände sig upplyftad på starka armar och sedan buren, fast och lugnt, hän mot ett okändt mål, medan bärstolens gungande rörelser läto den nedgående solens strålar teckna en upp- och nedgående skugga på dess ena i ljusblått klädda sida — en stigande och fallande skugga, som erinrade henne om ödets mystiska vexlingar.
Vägen bar uppför, in mellan bergen, skuggorna blefvo långa, solljuset försvann ...
Bärstolens enformiga gungande rörelse försatte henne i ett drömmande tillstånd; hon lutade 77 sig tillbaka mot de mjuka kuddarne och försjönk i en dvalliknande halfslummer, drömmande sig tillbaka till hemmet, det så innerligt älskade hemmet ...
Så for hon plötsligt upp ...
En stark manlig stämma sjöng några strofer. Det var en af hennes hemlands sånger. Ekot kastade sången tillbaka från bergen, hon hörde den till höger och venster, den vällde i stämningsfulla toner mot henne; det tycktes henne, som om en mäktig härskara af krigare sjöng sånger, som prisade hemlandet och dess skogar ...
Var det en dröm — en inbillning af hennes uppjagade fantasi? Ovilkorligen sköt hon den ljusblå gardinen åt sidan och blickade ut.
Hon var omgifven af vaktare och bärare, som liknöjdt stirrade mot marken.
Hon såg upp ... på ett klippkrön stod en manlig skepnad och vinkade. Solen kastade sitt skimmer öfver honom, hans dräkt lyste i guld — endast ett ögonblick, och hon hade hunnit tillvinka honom en tacksam helsning. Vägen gjorde en krökning, och han försvann för hennes blickar. Men sången följde henne, och gestalten stod klar för hennes inre öga: nu kom hon ihåg honom och dermed de outplånliga minnena från det ögonblick, då hennes utkorade brudgum dödades på ett kommandorop 78 af — sångaren, en peruansk officer. I samma ögonblick bröts den förtrollning, hvari hon lefvat i soljungfrurnas kloster, hon var åter sig sjelf, hatet och hämdlustan flammade upp med förnyad styrka.
Yelva gick ett par steg framåt och såg sig tvekande omkring.
Den hvita sanden knastrade under hennes fötter. Hennes blick fäste sig i början icke vid något särskildt föremål, hon endast stirrade med kvinlig nyfikenhet och förvåning ut öfver aftonskymningens stämningsfulla blandning af färger, medan hon i långsamma drag inandades luftens balsamiska doft.
Plötsligt spratt hon till. I en af gångarne fick hon syn på en manlig gestalt, som långsamt närmade sig henne.
Inca hade bytt om dräkt. En veckrik tunica, rikt broderad och öfversållad med perlor, förlänade honom ett kungligt utseende.
Deras ögon möttes. Ovilkorligen sänkte hon sitt hufvud; det låg öfver honom så mycken majestätisk värdighet och ett så imponerande lugn, att hon till en början stod villrådig.
»Välkommen Yelva! välkommen som min brud i detta hem! Se, solens strålar ha lemnat mitt rike för idag och skymningen faller derute, 79 men här i din närhet ser jag i dina ögon ett återsken af solens glans, som gör qvällen ljus och hjertat gladt. Ack, dessa ögon, dessa ögon, hvad jag beundrar dem! Och denna blick tillhör nu endast mig!» Han fattade hennes hand. — »Nej, slå icke ögat ned, kom, frukta icke» — fortfor han hastigt, då han kände, hur hennes hand darrade i hans — »det är ej Inca, som talar till dig, utan din vän, din förtrogne, som längtar efter att hos dig få glömma bort lifvets bekymmer och strider.
Vi skola ej offra till solens gud, mitt hem är här glädjens och fridens ... kom!»
Han drog henne in under löfhvalfvet i en berså, dit de svaga ljusstrålarne endast sparsamt banade sig väg och spridde ett mystiskt skimmer öfver de purpurfärgade drycker, som i silfver- och guldkannor voro placerade på ett bord. Inca fyllde en pokal med den skummande drycken.
»Drick, Yelva, drick, och fortare än tankens flykt skall din fruktan försvinna och mina känslor finna genklang i ditt hjerta! Denna dryck förjagar allt svårmod. Din skål, Yelva!»
Han förde bägaren till sina läppar och lemnade henne den sedan, men hon ställde bägaren orörd på bordet.
Inca betraktade henne ett ögonblick med en blandning af förvåning och beundran. Han bjöd henne med en handrörelse att taga plats 80 bredvid sig, men hon förblef stående vid ingången till tältet. Hennes figur med den rikt draperade klädningen aftecknade sig skarpt mot det matta dagsljuset derute.
»Hvarför denna tystnad — säg, huru skall jag få glöden att lysa i dina ögon?» Du svarar ej! Vägen till din och din stams lycka går ju endast öfver dig sjelf nu, glöm icke detta, barn. Men derpå var du ju beredd, då du satte foten innanför min tröskel. Ser du ej att jag har dig kär — hvad begär du mera?»
Inca drog henne intill sig och tvang henne att taga plats bredvid sig.
»Visste du, hur brinnande mina känslor äro för dig», hviskade han; »ack, välsignad vare solen för den dagen, hon sände dig till mig!»
Inca tystnade och betraktade den darrande kvinnan med ett frågande uttryck, liksom väntade han svar.
Efter några ögonblick fattade han med båda händer hennes hufvud, smekte hennes hår och vände det nedböjda hufvudet upp mot sig och blickade in i ett par ögon, hvilkas uttryck kom honom att tvärt draga sina händer tillbaka.
»Det var ej svaret på min fråga, som jag läste i din blick. Ja, du har blifvit en annan, sedan jag sist såg dig i klostrets trädgård förskrämd flykta för mig. Hvad har händt! Svara 81 mig» — upprepade han häftigt — »hvad döljer sig bakom detta besynnerliga uttryck i dina ögon?
»Din bild» hviskade hon med glödande blickar.
Inca skakade på hufvudet. »Jag förstår dig icke», sade han.
»Det var min tankes dröm», svarade hon. »I alla dessa nätter och dagar har jag bedt och längtat efter det ögonblick, då min bön skulle blifva hörd af mitt hemlands gud ...» De sista orden förlorade sig i en sakta hviskning.
»Du har längtat efter mig, barn. Således var det längtan efter mig, som gaf dina ögon detta uttryck, lika egendomligt som du sjelf. —» Han drog henne närmare intill sig och fortfor: »säg det ännu en gång, att du längtat efter mig!»
»Jag har längtat efter dig, Inca, längtat — längtat.»
Inca hade slutit ögonen; han såg ej det obeskrifliga uttrycket i den unga kvinnans ögon, i detsamma hennes ena hand med en krampaktig rörelse grep kring hufvudet på den stora nål, som sammanhöll hennes klädning vid skuldran — det enda vapen hon egde.
Inca gjorde en rörelse, hennes hand sjönk ned och ansigtet fick igen sitt uttryck af återhållen lidelse.
Han såg upp.
»Och hvari bestod då denna din längtan efter mig, Yelva?»
»Jag önskade få säga dig de tankar, som jag förgäfves sökt tolka, men först i dag erfarit hela smärtan af. Det är ett svalg mellan oss, Inca, djupare än det bottenlösa djupet i våra floder, bredare än det afstånd som skiljer mig från mitt hem — ett svalg, som du ej kan fylla, trots din storhet och makt. Jag är dig så nära och ändå så oändligt långt borta från dig. Min kropp har ödet lemnat i dina händer, men det finnes i min själ icke en enda känsla, som icke är främmande för dig. Med våld har du slitit mig från de mina och stängt mig inne bland menniskor, som talat och sjungit ditt lof i mina öron. Du har tvingat din bild in i mitt hjerta, du har förtrollat mig, bringat mig att glömma allt — utom din bild. Ja, jag har älskat dig — en qvinnas förtviflade kärlek till sitt hemlands förtryckare. Jag har hatat och fruktat dig liksom den gud, hvars son du är. Jag har tviflat, och ur mina tvifvel föddes en längtan efter dig, — den ende som egde makten att hjelpa och trösta. Men förtrollningen är borta, mitt hemlands sånger ha i dag ljudit för mina öron och med dem har min längtan efter friheten fått nytt lif. För friheten vill jag offra allt, till och med mig sjelf. Friheten, friheten — gif oss den 83 tillbaka, Inca, och ditt namn skall varda välsignadt af oss alla.»
Yelva tystnade; hon stod framför honom med böljande barm och blixtrande ögon, medan månskenet spelade på den färgrika klädningen.
Incas ansigte hade i början förmörkats, men, efter hand som hon talade, fick det ett mildt och beundrande uttryck.
»Hvad du är vacker, Yelva», bröt han omsider tystnaden. »Så, just så tycker jag om dig! Dina känslor äro äkta, liksom din längtan till ditt hemland. Det är musik i din röst; den påminner mig om dessa oförklarliga toner, som jag en gång hört i urskogens mörker, dämpade, vemodsfulla, lockande toner ...»
Han grep hennes hand och drog henne intill sig.
»Sjung för mig ditt hemlands sånger, Yelva, och för mig in i den verld, i hvilken du lefvat. Låt mig få följa dig; jag skall bygga en bro öfver det svalg, som du anser finnas mellan oss — jag bygger den af alla de känslor jag eger för dig och jag skall nå öfver till dig! Sjung, älskade, sjung ditt hemlands sånger ... sjung om din förlorade frihet och låt mig få följa dig på din flykt långt bort från mitt gyllene fängelse!»
Inca gled tillbaka mot hvilobänkens hyende — han tillslöt ögonen, medan han behöll hennes hand i sin.
»Börja, Yelva, sjung ...» Han log. — »Hvad din hand darrar, barn» — han förde hennes hand smekande upp till sitt ansigte och lade den öfver sina ögon.
Yelva började sjunga, sakta, dämpadt och med melodisk röst: det var samma sång som hon hört på vägen. Hennes andra hand var åter fast pressad kring nålens hufvud, medan hennes ögon voro fästa på Incas breda bröst, som skarpt belystes af månskenet. Handen knöt sig fastare och fastare kring solgudens bild. Men hennes röst darrade icke; lugnt och i vaggande toner sjöng hon hemlandets enkla sång, prisande skogen och dess skönhet.
Derute sorlade trädgårdens små bäckar mellan tufvor och gräs sakta och med dämpad hviskning, ackompagnerade af springbrunnens enformiga plaskande. Nattens höfding — hennes stams namn på månen — kastade sitt glittrande silfverstänk in mellan löfverket vid ingången till den halföppna bersån, medan fosforskimrande insekter glänste likt eldgnistor i trädens och blommornas skugga.
Yelvas blick gled från Inca ut i trädgården.
Lustgården var försvunnen med sin för henne främmande och obegripliga lyx, hon kände sig flyttad till hemmets trakter under urskogens träd, sjungande sina visor vid hemmets härd.
Naturens stämning mildrade stormen i hennes 85 inre; hon kände hur Inca ömt smekte den hand, som hvilade i hans. Han låg i månljuset med slutna ögon, med ett lugnt och fridfullt uttryck i det mörka anletet.
Hur lätt och fort kunde hon ej nu fullfölja sin hämd, hennes säkra hand skulle utan att darra borra nålen i hans bröst! Nu var ögonblicket inne! Så, som han satt der i skuggan, skulle han ej i tid ana hennes afsigter.
Men hennes hand gled åter tillbaka från nålen och sjönk ned i skötet. Det var Incas känslor för henne, som efter hand öfvervann hennes eget hämdbegär. Hon hade förut tvingat sig att tänka detta möte med honom helt annorlunda — en triumferande kung som begärde henne med den starkares rätt — en strid med honom, hvari hela hennes styrka skulle ställas på prof och i hvilken hon skulle försöka att hämnas; och i stället möter hon en man, nedstigen från sin upphöjda ställning, hvilken lugnt och förtroendefullt lemnar sig sjelf och sitt öde på några ögonblick i hennes händer i en löfklädd berså. — — — Och återigen gledo tankarne, — medan hon alltjemt sjöng — tillbaka till klostret, der hon knäfallit för solens bild, tänkande och drömmande om solens son. Och minnet af den lära, de sökt inpränta hos henne derinne, dök fram ... »Genom det goda skall det onda besegras ...»
Så stannade hon plötsligt midt i en strof. En skugga bredde sig öfver Incas månbelysta kropp. Knarrande steg hördes utifrån vid ingången till bersån; Inca for häftigt upp och gick ett par steg mot utgången, men stannade plötsligt med ett öfverraskadt utseende: det var en af Coyas (drottningens) chaquis, som stod framför honom med flämtande andedrägt. I den upplyfta handen höll han en liten af guld arbetad barnfigur, som månskenet skarpt belyste; figuren hade en röd trådfrans virad kring pannan.
Kungen utbrast i ett jubelrop; signalen var gifven; inom ett ögonblick var trädgården uppfylld af slottets personal, som från slottsdörrarne endast väntat på detta tecken.
Den nyss så tysta parken genljöd nu af röster, medan gångarnas sand knarrade af ifrigt om hvarandra springande menniskor, som alla talade om den stora händelsen: Coya, kungens syster, hade skänkt riket en tronarfvinge. Solen hade fått en ny ställföreträdare på jorden. —
Inca stod en stund vid ingången till bersån; hans högsta och innerligaste önskan hade gått i fullbordan; han kände en oändlig tacksamhet mot guden, som skänkt honom barnet, och mot henne, som efter flera års barnlöst äktenskap gifvit honom den förste och ende rättmätige arfvingen till riket.
Han slog ut med handen och helsade en 87 högrest, i lång kappa insvept åldring, som stod i hans närhet.
Den gamle närmade sig; det var öfverstepresten för Cuzco, som kommit för att lyckönska Inca till den nyfödde. Bakom honom stod ett flertal prester, som vid första bud genast ilat till kungens bostad för att framföra sina lyckönskningar.
Öfverstepresten bugade sig för Inca: »Prisad vare solen för den lycka, hon skänkt dig, konung, en välsignelse för landet och dess framtid. Jag har kommit till dig för att framföra min och presterskapets lyckönskan och på samma gång enligt lagen fråga dig, hvad du vill offra på Raymisdagen till den, som skänkt dig denna lycka?»
Ett moln gled öfver Incas ansigte.
»Hvad begär du?»
»Det du har kärast, näst efter Coya och hennes barn ...»
»Hvad jag har kärast ...!»
Han vände sig om mot bersån och pekade dit in.
Öfverstepresten bugade sig, och med en undertryckt suck ilade konungen förbi de vördnadsfullt helsande presterna hän mot slottet, för att så fort som möjligt låta föra sig till Cuzco och der taga sin nyfödde son i beskådande.
Peru fastade.
Hela det vidsträckta riket späkte sig till den förestående högtidsfesten, som skulle vara i tre dagar och nätter och börja den morgonstund, då solen nått södra ändpunkten af sin bana och åter skulle vända tillbaka samma väg, till glädje för sitt utvalda folk, för hvars skull den utstrålade sitt ljus och sin värme. Dagar och nätter före den stora dagen voro Cuzcos omgifningar fyllda med menniskor, som från när och fjerran vandrat till den stora festen; denna fick i hufvudstaden sin högtidliga prägel genom incas och hela den stora kungliga familjens närvaro.
Likt ett oändligt brokigt band slingrade sig landsvägen till Cuzco mellan bergen, fylld som den var af en oräknelig folkmassa i prålande, färgrika dräkter. Alla hade samma mål för sin vandring.
Ett förvirradt sorl af musik, sång och skratt steg upp i den klara, molnfria luften. Det glödande solljuset kastade sina strålar på dyrbara baldakiner, under hvilkas tak guvernörer, högtstående embetsmän och officerare, alla med incablod i sina ådror, bekvämt hvilade, burna af raska tjenare.
Dyrbara fjäderbuskar på fantastiskt formade hufvudbonader vajade för den lätta, svalkande brisen från bergen. Men de lägre folkklasserna hade smyckat sig med condorens eller andra roffoglars fjädrar; deras drägters olika färger betecknade de olika distrikt, till hvilka de hörde.
Kvinnornas sällsamma hufvudbonad bestod vanligen af ett trästycke, ett snöre eller en träring, lagd kring hufvudet och utpyntad med yllefransar, metallplattor och perlor, eller ett parasolliknande hufvudtyg, bildadt af fjädrar, som satts på stjelkar och fastgjorts vid bandet, som omgaf hufvudet.
Folkmassorna äro mycket sparsamt försedda med matvaror — under fastetiden före Raymisfesten får endast rötter, majs och potatis ätas — och drycken är källornas vatten. Men trots dessa tarfliga födoämnen äro alla uppfyllda af den lifsfröjd och glädje, som känneteckna hela nationen.
Man äter denna magra kost på Incas befallning, glädes och fröjdas enligt hans önskan och lefver i hoppet om rikligt undfägnande med 90 härligt majsbränvin, som skall gratis utdelas på festdagarne, och saftigt kött från hundratals får, som presterna under festen bestå den annars på vegetabilier lefvande befolkningen.
Ju närmare man kommer staden, desto större blir trängseln. Folket, fritt från allt arbete, lägrar sig dels på höjderna kring Cuzco, dels i dess omedelbara närhet, på gator och torg eller hos vänner och fränder i staden.
På Cuzcos flere tusen kvadratmeter stora torg är trängseln störst.
Ehuru en stor del af torget är afspärrad af soldater, hvilka bevaka platsen framför templen och de till dessa förande gatorna samt det reserverade området för de olika processioner, som skola der ordnas, äro ändock fyrtio till femtio tusen stads- och landtbor församlade på torget och angränsande gator, lägrade under bar himmel och längtansfullt afvaktande nästa morgon, då Inca jemte hela sin familj, bestående af hustrur och öfriga slägtingar, uppgående till flere tusen personer, samt prester och alla honoratiores skola begifva sig i högtidlig procession från det i närheten af solgudens tempel belägna stället till den plats på torget, der solens uppgång skall inväntas.
Men lika starkt som skrattet och pratet hörts från landsvägen, lika tyst och stilla är det i Cuzco.
Staden med sina dystra tempel och officiella byggnader manar till allvar — ett allvar som ej 91 ens solens ljus och värme kan förtaga. Byggnadernas karaktär lägger sin mörka stämning öfver de intågande landtborna och påminner dem om Incas närhet och om det mystiska och öfvernaturligt hemlighetsfulla, som hvilar öfver staden med dess festklädda murar.
En väntansfull tystnad råder, och med djup vördnad helsar folket på dem, som på grund af börd och makt ega rättighet att närma sig Incas person.
Raymisfestens högtidlighet förökas ytterligare genom det för Incas slägt och folket så kärkomna budskap, hvilket talrika sändebud rundt omkring mångfaldiga gånger under dygnet med hög röst utropa, nämligen nyheten om den nyfödde Inca, landets blifvande herskare.
Öfver torg och gator, längs gränder och kanaler fortplantar sig underrättelsen, öfver bergen och ner i dalarne, långt ut öfver det ofantliga riket bringas af tusentals chaquis det välsignade budskapet: Incan har födts en son genom solens nåd, som ett tecken till den högstes välsignelse öfver land och rike.
Medan tätare och tätare skaror strömma in i den stora staden och uppfylla den med sitt dämpade, dofva sorl, hvilar öfver drottningens slott och de detsamma omgifvande trädgårdarne ett fridfullt lugn.
Genom de stora lummiga löfträden, som delvis 92 skugga öfver den låga men temligen vidsträckta byggnaden och delvis hindra nyfiknas blickar att tränga in, kastar dagsljuset ett mildt skimmer ned öfver den kringbyggda gården med sina fontäner, träd, växter och blommor, hvilkas fina aromatiska doft tränger in mellan de smala fönsternischerna och de dyrbara väfnader i olika färger, som framför ingången bilda portièrer.
De höga rummen ligga intill hvarandra och bilda, inneslutande trädgården, en rektangel. De äro rikt dekorerade med guld och silfver; möblerna äro dyrbart juvelsmyckade men tunga och sällsamt utskurna ur stora trästycken i form af fantastiska djurimitationer.
Uppför väggarnas fina polerade granitytor slingra sig egendomliga, i ädla metaller imiterade blommor och växter. Golfven bestå af stenflisor, belagda med mattor, och taken täckas med dyrbara väfnader, som i hörnen uppbäras af smäckra förgyllda trästänger och gifva hvarje rum likhet med en stor dyrbar baldakin.
Inne i ett af de stora svala rummen, der matt guldglans och purpur glida samman i lugn färgverkan, ligger Incas äldsta syster, drottningen, moder till hans förstfödde son.
Bredvid den slumrande modren, som hvilar i en med dyrbara lätta täcken och draperier klädd säng, står vaggan med den nyfödde; i en halfcirkel omkring den sitta Incas systrar orörliga, 93 fyra till antalet, alla enligt lagen hans medhustrur, men utan den äldsta systems drottningsvärdighet.
Inca sjelf står bredvid vaggan och betraktar med glada och ömma blickar sin sofvande son.
I rummen intill äro på ena sidan, bakom den tjocka portièren, tjenare och de för modrens och barnets vård nödvändiga personerna samlade, tillika med läkarne, som äro ifrigt sysselsatta att tillreda örter och drycker åt den höga patienten; i rummet åt andra sidan, som för tillfället är omdanadt till en löfsal, med solgudens beläte i drifvet guld, resande sig ur dess ena ända, omgifvet af ljus och rökelseskyar, står öfverstepresten jemte några af sina underlydande.
Den gamle presten med sin trots åldern höga och imponerande figur och sitt väldiga hufvud, hvars yfviga gråhvita hår ger honom ett patriarkaliskt utseende, står framåtlutad framför altaret och betraktar med spändt intresse inelfvorna af ett slaktadt kid af vicunaracen; det är helt svart utan någon fläck och räknas sålunda som ett heligt djur.
Öfverstepresten har öppnat lammets sida och uttagit tunga och hjerta; han läser i dem den unge konungasonens framtid; han har lyckats uttaga dem hela och detta är ett godt varsel. Lungorna har han uppblåst och sammanbundit öppningen. Öfver den darrande muskelmassan står han nu försjunken i djupa funderingar.
De första glada förväntningarna vid påbörjandet af arbetet ha farit sin kos, och det hvilar ett tungsint uttryck öfver hans ansigte.
Länge står han försjunken i sina betraktelser, glömmande allt omkring sig, medan en del af Incas talrika slägt i det angränsande rummet med nyfikenhet och otålighet vänta på signalen att få komma och taga del af resultatet utaf hans undersökningar och få tillåtelse att framföra sina lyckönskningar till konungaparet och taga den nyfödde prinsen i skärskådande.
Omsider reser sig presten från sin lutande ställning; han går ett par steg fram mot den stora gudabilden, som föreställer solen och dess strålar, blickar upp mot den gyllene bilden, som emellanåt förmörkas af den uppstigande rökelsen, hviskar några ord och lägger djurets inelfvor framför stoden.
Efter att i ett angränsande rum hafva gjort toilett och förberedt sig på det välkomsttal, hvarmed han skall bjuda incasonen välkommen till hans blifvande rike, begifver han sig in till den väntande församlingen.
Här ordnas tåget af ceremonimästarne, hvarefter öfverstepresten och hans medhjelpare jemte tjugo till trettio män af incastammen, iförda präktiga kläder, som bjert sticka af mot presternas enkla mörka dräkt, tåga genom offersalen till drottningens rum.
De ställa sig i en halfcirkel bakom drottningens systrar.
Öfverstepresten och hans närmaste medhjelpare ha närmat sig Inca, som tagit sin son i sina armar och ställt sig bredvid drottningens bädd.
Öfverstepresten tager en guldvigg — enligt traditionen den, som solen gaf den första Inca och hans hustru — berör dermed barnets panna och nakna bröst och säger med djup och klangfull röst följande, allt under det han har sina ögon fästa på ett korsliknande födelsemärke på barnets bröst.
»Barn af jord, som genom solgudens allmakt fått lif, välkommet till ditt nya hemland!
Du har kommit till oss som ett nytt och kärkommet tecken på, att solen ännu allt jemt älskar sitt utvalda folk och allt jemt vill låta sina rika nådestrålar lysa öfver det rike, som han skänkt sina ställföreträdare på jorden, hvilka alltid skola förblifva hans närmaste barn, så länge de uppfylla de löften, de gifvit honom.
Måtte du alltid kunna vandra i deras fotspår på den långa vandring här nere, som vi önska dig!
Måtte det goda, det kraftiga och mäktiga i naturen förläna dig förmågan att lära dig skilja mellan godt och ondt och visa dig vägen till rättvisans enkla, men af dina förfäder solidt och 96 starkt uppbyggda tempel! Der, under solgudens skyddande tak önska vi, att du alltid skall vara på din plats när du en gång skall döma!
Då skall ock folkets tacksamma och beundrande blickar följa dig. Dess böner och välgångsönskningar skola omgifva dig som ett skyddande pansar. De tappraste krigare skola skydda dig och de dinas härd.
Måtte du aldrig glömma, trots den upphöjda ställning du är kallad att intaga, den lära, på hvilken ditt rikes framgång är bygd: ödmjukhet och tacksamhet; aldrig glömma den allsmäktiga kraft, som gömmes i naturens sköte, som tolkas af bäckens sorl, löfvets hviskning, foglarnes qvitter och skogens djupa suck — allt ljud från naturens stora verkstad. Det är solen, som sjunger sina tankar in i våra hjertan och som spåras i allt. Det faller ej minsta snöflinga mellan bergen, det kommer ej den svagaste suck från hafvet långt i fjärran utan att solens stämma höres deri, mild, varnande, kallande och uppmuntrande.
Således finnes den gud, hvilken du tillhör, öfver dig, omkring dig, mäktig och hemlighetsfull, osynlig och dock allt upplysande, och du sjelf är en bild af hans strålar.
Lycklig den, som höga makter gifvit förmågan att kunna tolka solens röst i naturen, lycklig den, som får kalla sig hans son! Måtte 97 du alltid blifva värdig denna lycka, det är den innerliga önskan de alla hafva, hvilkas hjertan klappa för dig från haf till haf, mellan bergens snöiga toppar och dalens doftande blommor och som genom mig önska dig välkommen till ditt rike! Välkommen, barn, välkommen i solen namn!»
Öfverstepresten träder tillbaka. Ceremonien är slut och Incas närmaste samla sig kring den nyfödde, beundra honom och lyckönska föräldrarne.
Den gamle presten, följd af sina medhjelpare, går genom salarne ut i trädgården, förbi nyfikna och intresserade släktingar till Inca, hvilkas lägre rang ej tillåter dem att ännu vinna tillträde till honom.
Med stor uppmärksamhet beskåda de den förbivandrande presten, i hvars ansigte de förgäfves söka någon upplysning om offerdjurets spådom.
Prestens anletsdrag förbli orörliga, han helsar till höger och venster åt Incaättlingarna, som gifvit plats för honom.
Endast en ledsagar honom, det är öfverste Tiracca, som han upptäckt i trädgården och gifvit ett tecken att följa sig.
De gå ut genom en bakdörr, som leder från slottet, och genom en öfverbyggd gång står i förbindelse med en flygel af soltemplets vidsträckta 98 byggnadskomplex. De vandra genom salar förbi tjenare, prester och chaquis, till dess de stanna i ett hörnrum, der smala fönsternischer sitta högt upp under taket och endast tillåta ett sparsamt ljus tränga in.
Rummet är enkelt möbleradt; ett par tarfliga hvilobänkar beklädda med gamla öfverdrag, tvenne stora bord, det ena stående midt i rummet, samt några stolar utgöra hela bohaget.
På väggarne hänga i rader quipus af olika längd och färg. I den matta belysningen bilda de med sina olika knutar och färger fantastiska figurer, som göra ett egendomligt hemlighetsfullt intryck.
Öfverstepresten drager omsorgsfullt igen efter sig de tunga portièrerna och sjunker ned på hvilobädden med ett trött uttryck, medan han lutar det mäktiga hufvudet mot handen. Med en gest bjuder han Tiracca att taga plats vid bordet midt emot sig. Den gamle prestens nyss så lugna, obevekliga ansigte har fått ett bekymmersamt, lidande uttryck; han suckar flere gånger djupt och för de magra händerna, som han knäppt ihop öfver pannan, fram och tillbaka. Omsider bryter han tystnaden.
»Jag har från min systerdotter, d. v. s. din hustru, mottagit ett meddelande, som mycket bedröfvat mig. Er dotter har haft otur med sin fästman — förbindelsen har gått om intet, och 99 hon nekar nu att välja någon annan, men vill underkasta sig öfverhetens val och taga den, som bestämmes till henne vid Raymisfesten. Din hustru ber mig hjelpa er. Hvarmed skall jag vara er behjelplig? Ha ni tänkt på någon annan i stället, som möjligen behagar flickan?»
»Ja, svarade Tiracca efter någon tvekan, det finnes nog en, som jag tror min hustru skulle tycka om ...»
»Din hustru», afbröt öfverstepresten.
»Ja, jag menar, fortsatte Tiracca i något förvirrad ton, den unge höfdingesonen från sista kriget, som jag för närvarande undervisar ...»
»Itos» frågade presten.
Tiracca nickade.
»Jag skall se, hvad jag kan göra åt saken i morgon ... hur långt har du hunnit med honom?»
»Hans utbildning är färdig. Under den tid, jag haft honom om hand, har han gjort stora framsteg; han förstår nu quipus, har blifvit van vid sin omgifning, och genom mildhet och finkänslighet hafva vi lugnat hans upprörda sinne. Inom kort skall han vända tillbaka till sin stam.»
»I morgon skola hans känslor ställas på ett svårt prof», svarade öfverstepresten; »bäst vore att ej låta honom få tillträde till templet. Åsynen af den unga qvinnan af hans stam, som i morgon skall invigas till solens brud ...»
»Yelva!» utbrast Tiracca, i det han reste sig upp med en häftig åtbörd.
»Ja, Inca har så bestämt», fortsatte presten, och efter det samtal, jag haft med henne, kunde icke något bättre val träffas.
»Och jag som trodde, som i det längsta hoppades att ännu en enda gång få råka henne ...!» Tiracca fullföljde ej hvad han börjat säga — de sista orden dogo bort i en sakta hviskning.
Han bugade sig djupt för den gamle patriarken, hvars ansigte för ett ögonblick lifvades af en satirisk blick, och lemnade honom ensam.
Öfverstepresten reste sig och gick bort mot den portièrförsedda väggen, drog det tunga draperiet åt sidan och blickade ut.
Han såg ut öfver en till tempelbyggnaderna hörande mindre gårdsplan.
Från gårdens motsatta sida, der ett högt galler reste sig, hördes en dämpad qvinnoröst.
Öfverstepresten gick långsamt öfver den solbelysta planen och stannade framför gallret, som begränsade en i rektangulär form anlagd trädgård. På en bänk under skuggan af ett träd satt en ung kvinna. Hon var klädd i en hvit tunica, öfversållad med små förgyllda solar. Hennes mörka hår hängde fritt nedåt ryggen.
Hon lutade hufvudet tillbaka mot trädets stam och stirrade upp genom löftaket med drömmande 101 blick, under det hon sjöng. Hennes sång ljöd än dämpad, än starkare.
Öfverstepresten lyssnade; han hade all möda att uppfånga orden. Det var hennes hemlands sånger, som hon återigen uppstämde.
Han betraktade vemodigt den unga qvinnan några ögonblick, hvarefter han sakta vände tillbaka samma väg som han kommit.
Inkommen i sitt rum satte han sig vid det stora bordet och slog med en liten hammare ett par slag på en träbricka på bordet.
Portièren slogs åt sidan, och en äldre man med ärevördigt utseende, iförd presternas enkla drägt, trädde in.
»Förlåt, om jag låtit dig vänta, broder» — började öfverstepresten efter att hafva pekat på en stol vid bordet och vänligt nickat till svar på den andres vördsamma helsning — »men för dagar som dessa räcker min stofthydda blott dåligt till. Jag är gammal, mycket gammal, och jag känner hur åldern allt mer tar ut sin rätt».
»Solen bevare dig ännu länge, broder, i ditt för land och rike så vigtiga värf», svarade den andre. »Jag sjelf har ännu mycket att lära af dig, innan jag vågar tänka på att kunna på värdigt sätt efterträda dig på den höga plats, man tänkt en gång bereda mig.»
»Derpå måste du snart vara beredd. Jag är färdig att nu när som helst företaga den sista 102 långa vandringen ... Ja, jag är trött, trött af att utspana och tolka det, som framtiden bär i sitt sköte; mina ögon börja neka att göra sin tjenst; min tanke förvirras af bilder, som ej kunna tillskrifvas verkligheten, utan endast en trött, öfveransträngd hjerna. Endast på detta sätt kan jag förklara hvad jag i dag sett i det offerdjurs kropp, hvari vår unge incasons framtid låg gömd.»
Öfverstepresten lutade sitt hufvud mot händerna och stirrade framför sig med bekymmerfull min.
Hans blifvande efterträdare kastade på honom en frågande, orolig blick.
»Hvad har händt», bröt han omsider tystnaden, »och hvad har du sett i det heliga offerdjurets inelfvor? Med spänd väntan bidar man din tolkning. I ditt välkomsttal till incasonen berörde du ej med ett enda ord, hvad du sett.»
Öfverstepresten hade rest sig, medan den andre talade, och stod nu framför den långa raden af quipus, som hängde på väggen.
Efter några ögonblicks sökande framtog han en af dem, betraktade den omsorgsfullt och lade den på bordet framför sin kollega.
»Se här», sade den gamle; »innan jag berättar dig hvad jag i dag sett, så vill jag visa dig denna quipus, som står i förbindelse med berättelsen om en syn, som en af de första öfverstepresterna för lång tid sedan haft. Den mystiska 103 sägen, som berättas i denna quipus har gått i arf från prest till prest, och så som jag nu ämnar förtälja dig den, så har min företrädare en gång förtäljt den för mig. Jag ser på de quipus, som finnas rörande denna sak, att man tvekat om synens rätta tolkning; också jag har tvekat i det längsta — tills i dag.»
Öfverstepresten tystnade återigen, lutade sig tillbaka i stolen och stirrade ut genom det smala fönstret, där en bit af söderns himmel var synlig.
»För många år sedan, dagen före Raymisfesten och samma dag en af vårt rikes största konungar föddes, hade den då lefvande öfverstepresten följande dröm.
Det syntes honom, som ginge han nere vid det oändliga hafvet längs stranden och stege upp på en ödslig klippa, från hvilken han såg solen sjunka i hafvet. Han beundrade den härliga utsigten, naturens majestät och lyssnade till hafvets melodiska brus, då vågorna i smekande famntag gledo in mot den finsandade stranden.
Allt andades frid och lugn.
Då började plötsligt tjocka moln draga upp på horisonten, solen gled blodröd ned bakom dem, vågorna höjde sig, bullrande och mäktiga yrde de sitt hvita skum kring klippan, der han satt, medan högljudda kommandoord trängde genom rymden. — Det mörknade mer och mer.
Ett fruktansvärdt oväder bröt löst, blixtarne ljungade, och den vrede guden lät åskan mullra öfver hafvet.
Ett ofantligt skepp dök fram, närmande sig klippan, der han hvilade sig. Det var helt och hållet hvitglänsande — både skrof, master och segel.
På skeppet hvimlade det af hvitklädda män med främmande, ljusa anletsdrag.
Längst fram i förstäfven stod anföraren; han bar en hvit kjortel, på bröstet ett stort kors, spjut och andra vapen hade han i händerna. Han vinkade, och stormen lade sig; vågorna lugnade sig och det ljusnade åter, ett egendomligt ljus, då solen ej lyste. Skeppet gled in till stranden, besättningen gick i land, krigslystet och rofgirigt sågo de sig omkring.
Plötsligt gled solgudens präktiga tempel fram, våra soldater samlade sig i tusental framför den heliga byggnaden och striden begynte. Luften genljöd af skrik och jemmerrop, de våra drefvos tillbaka efter fåfäng strid, öfverallt blixtrade de hvites svärd. Våra krigsmäns pilar studsade tillbaka mot de pansarklädda främlingarna. Folket drefs in i helgedomen och ett förfärligt slaktande började. De främmande höggo skoningslöst ned män, qvinnor och barn. De vadade i blod.
Templets inre skonades ej af våldsverkarne. 105 Då allt var förstördt, röfvade de solgudens stora beläte och buro det bort på sina axlar.
Framför den blodiga skaran gick anföraren, och efter honom incakungen i sin praktfulla rustning, sorgbunden och med dystert ansigte. På hans bröst hade anföraren hängt det stora korset, som han burit i striden.
Krigarne vände tillbaka till skeppet med sin dyrbara fånge och sitt byte.
Stäfven vändes mot hafvet, och skeppet seglade i väg, men allt efter som det gled ut på hafvet, såg öfverstepresten, huru de hvita männen inbördes stredo om solgudens guldbild och det öfriga bytet, om hvars delning de ej kommo öfverens. Till slut förflyktigades det hela som en blodröd dimma och försvann vid horisonten.»
Öfverstepresten tystnade.
»Och hur har man förklarat denna syn?» frågade den andre, som med spändt intresse betraktat den gamla quipus, som öfverstepresten lagt på bordet framför sig.
»Den visar tillvaron af ett land långt borta på andra sidan oceanen — ett land med ett krigiskt och mäktigt folk, som en gång skall komma till oss öfver hafvet för att plundra våra hem, röfva våra egodelar och söka lära oss sina egna seder och bruk.»
»Men detta strider ju mot vår religion, som 106 säger att hafvet begränsar det, som vi kalla för verlden», afbröt den andre.
»Ja, hvem vet», fortsatte öfverstepresten. »Nog påbjuder oss vår religion denna tro — men ändå! ... Tanken flyger så lätt och formar sig så gerna efter hvad man sjelf vill se och tro. — Denna quipus mäler vidare, att Perus kungar skola sitta mäktiga och oåtkomliga i sitt rike, till dess detta mystiska tecken, denna korsliknande figur, hvars innebörd tyvärr ingen af oss mäktar förklara, åter visar sig hos någon incason.»
»Och du tror verkligen, broder», frågade den andre med tviflande min, »att denna syn i förbindelse med ett kors kan tilläggas en så stor betydelse, hvilken faktiskt strider mot den lära, som förkunnas för folket».
»Folkets lära!» svarade öfverstepresten. »Folket lär sig hvad vi anse vara bäst för det och behöfver ej någon lärdom utöfver lifvets enklaste grundsatser. Derför är ock folket lyckligt och belåtet. Hur ofta har jag ej önskat mig dess lätta och glada förklaring af tillvarons gåtor! Dess lif är en sträfvan att behaga incan och solen, för det är höjden af mensklig lycka majsbränvin och kött, och efter slutad jordevandring väntar det samma en glädjefull färd till solens ljusa hem — ett återseende af sina kära — och dermed knut på den tråden! Men vi andra, vi prester i templets tjenst — när ålderdomen närmar 107 sig och den fysiska kraften slappar, hvad hafva vi att trösta oss med i vår ensamhet, hälst då tviflen gnaga i vårt inre och börja resonnera med det vi kalla samvete!»
De båda presterna sände hvarandra en lång blick.
»Men vi måste dock stå fasta, broder, om ej för vår egen skull så för det folks, som utan vår enighet skulle gå till botten, och som med solens hjelp skall segerrikt taga upp kampen med hvilken fiende som helst — ja, äfven om han kom dragande öfver hafvet emot oss ... Men låtom oss hoppas, att den dagen aldrig skall komma!»
»Aldrig?» afbröt den gamle i tviflande ton och med en betydelsefull nick; »den kommer, broder, så sannt som jag i dag sett ett kors på den nyfödde incas bröst och i det heliga offerdjurets inelfvor de tecken, som i början tyda på frid och lycka, men bakom hvilka en mörk och hotande framtid ligger gömd.»
»Men», fortsatte han, »det är blott du, min efterträdare, som fått veta detta och, icke sannt, du låter det blifva vår hemlighet, endast vår. För folket få alla tecken endast båda ljus och solsken — och så äfven för dem, hvilkas bröd vi äta. När allt kommer omkring, så är det ju endast på illusioner, vi bygga vår tillvaro. Men kom nu, jag är trött och behöfver hvila! Följ mig ned i min trädgård, der hemtar jag 108 friska krafter till kommande dagars arbete, och under tiden vilja vi besöka solens brud och ytterligare förbereda henne till det öde, som i morgon väntar henne.
Den gamle reste sig, och stödjande sig på sin väns arm, gick han ut i den stora, skuggiga och ljumma trädgården.
En hvit slöja hvilar öfver Cuzco.
På den stora öppna platsen äro tusenden och åter tusenden af menniskor församlade, hvilka under högtidlig tystnad se den gryende dagen randas.
Å alla gator, torg, vägar, längs bergssluttningar och bergsskrefvor väntar en oräknelig mängd på det stora ögonblicket.
Torget är på trenne sidor begränsadt af byggnader, och på den fjerde — den åt östern är det fritt. Denna sida vetter åt en stor dalsänkning, som öppnar en vidsträckt utsigt öfver mark, vatten och himmel. Midt för dalsänkningen har på hvardera sidan den tallösa mängden lägrat sig, medan den kungliga familjen tagit plats på en stor balustrad, så att den är synlig för allas blickar.
En kolossal baldakin, åt hvars purpurfärg 109 den gryende dagen ännu ej förmår gifva glans, är utspänd öfver Inca och hans hof.
Med undantag af Coja, drottningen, äro alla, som ha incablod i ådrorna och tillhöra Cuzcos samhälle, församlade deruppe.
Deras drägter äro rika, på olika sätt draperade och utsmyckade, samt kostbarare, ju närmare de enligt rangordningen placerats intill kungen, hvilken med ett drömmande uttryck har sina ögon riktade mot öster och följer den vaknande morgonen.
Intet ljud stör den högtidliga tystnad, som hvilar öfver det hela. Morgonbrisens andedrägt sveper sakta in öfver staden och kommer draperier och standarer, fjädrar och fransar i hufvudbonaderna att röra sig. Färger och prydnadsglitter blanda sig i den matta belysningen samman med luftens gråblå ton, som synes liksom spegla alla färger.
Denna tystnad och orörlighet som alla iakttaga symboliserar naturens och menniskans oförmåga att kunna lefva eller fröjdas under solens frånvaro.
Den hvita dimslöjan skingras omsider, violetta strimmor synas på himlahvalfvet, stiga och glida tillbaka — det är solens förposter, som börja sin fäktning med den hastigt tillbakavikande natten.
Strimmorna glida in mellan nattens mörkblå skuggor, taga ansats, storma fram dragande med 110 sig knippen af ljusgula och röda strålar och kasta kaskader af sådana upp mot zenith. Nattens skuggor draga sig tillbaka, deras mörka ton ger plats för ett ljusblått skimmer, som sprider sig öfver himlahvalfvet, följdt af morgongryningens färgspel. Starkare och starkare lågar det vid horisonten, röda färger i alla naturens oräkneliga nyanser komma fram, kasta reflexer långt ut i rymden. Varmare och varmare lågar det, och ögat tröttas och bländas af ljushafvets vågor.
Plötsligt går en rörelse genom mängden. Inca har rest sig, och alla följa hans exempel.
Kungen tager en bägare och fyller den med en jäst dryck af majs ur en ofantlig, förgyld dryckeskanna. Han stirrar oafbrutet mot den punkt, der solen skall visa sina första strålar; han skuggar med venstra handen för ögonen, som bländas af den strålande reflexen.
Så gör han plötsligt ett tecken. Baldakiner dragas åt sidan, och kungen stiger upp på en mindre plattform, så att han blir fullt synlig för allt folket.
Himlen är nu ett enda eldhaf borta i öster.
Den första fina strålen från den uppstigande solen bryter med ens fram och ilar från himlahvalfvet ner till det väntande folket.
Kungen svingar bägaren öfver sitt hufvud. Signalen är gifven, och ett jubel stiger på en gång från hundratusen strupar upp som en helsning 111 till guden, medan musikens toner blanda sig i jublet, som i stora ljudvågor fortplantar sig i fjärran. Det är en ocean af hänförda rop och toner, som kommer foglarne att förskrämda tiga med sin morgonsång och gömma sig mellan trädens löf. Herdarnes hjordar långt uppe bland bergen skingras och djuren söka ängsligt sin tillflykt i klipphålor och bakom stora klippblock.
Kungen sträcker ut sin hand med bägaren och dricker solen till, hvarefter han lemnar den till sin närmaste släkting, som likaledes dricker derur, och så går den från den ene till den andre inom slägten, så länge den stora kannan har vin att gifva.
Man omfamnar och lyckönskar hvarandra; från talrika behållare rågade med majsbränvin fyller folket sina enkla stop till brädden, dricker, dansar, sjunger, skrattar och fröjdas — allt enligt lagen, hvilken påbjuder dem glädje från detta ögonblick och så länge festen varar.
Öfverstepresten närmar sig Inca i spetsen för presterskapet, lyckönskar honom och inbjuder honom enligt ceremonielet till coricancha — solgudens palats.
Kungen vinkar nådigt åt honom, tager plats i sin tronstol, som af hans närmaste slägtingar upplyftes och bäres högt öfver mängden, medan riksbanerets regnbågfärgade tyg utvecklas som ett tak öfver monarken.
En stor orkester går i spetsen, derefter Inca, öfverstepresten och de andra presterna, så alla af incastam och hela den stora vidt utgrenade familjen.
Då tåget passerat öfver den inhägnad, som medelst en kordong af soldater varit reserverad åt konungen och hans slägt, ljuder folkets jubel än starkare, öfverröstande musiken. Blommor strös framför Inca, som vänligt helsar åt alla sidor.
Sakta går processionen framåt, folket sluter sig till och bildar ett oändligt tåg, som långsamt slingrar sig öfver platsen och längs hufvudgatorna, i hvilkas blomsterklädda byggnader alla tak och dörröppningar äro fyllda af festklädda menniskor, som vinka och ropa, medan blommor i oerhörda massor regna ned öfver den omtyckte och uppburne monarken.
Vid slutet af ena hufvudgatan höja sig soltemplets yttermurar i kall, imponerande värdighet. Här stannar tåget. Musiken tystnar och drager sig tillbaka. Kungens bärstol nalkas ingången till en gata, som å ena sidan begränsas af soltemplets långa ytterfasad.
Det är vid dödsstraff förbjudet alla, som ej hafva incablod i ådrorna, att beträda de fyra gator, som omsluta det heliga templet.
Kungen och hans familj aftaga sig sandalerna och beträda — enligt ritualen — barfota ingången till det heliga stället.
Sakta och tyst rör sig processionen på den heliga marken hän mot ingången, och viker derefter af in på tempelgården, å hvars ena sida sjelfva templet har sin plats, medan längs yttermurens invändiga sida talrika mindre byggnader äro belägna, hvilka dels utgöra bostäder för templets många prester, dels äro helgade åt månen, stjernorna, blixten, hafvet eller bergen.
Framför ingången till solgudens tempel reser sig ett mäktigt altare, öfverhöljdt af blommor och frukter, spanmål och välluktande örter. Framför detta ordnar sig processionen i en stor halfbåge, och presterna placera sig framför de olika tempel, till hvilka de höra.
Inca lemnar nu processionen och går fram mot solgudens tempel, vid hvars ingång öfverstepresten väntar honom.
Denne berör med den heliga guldviggen kungens hufvud och bröst; derefter går kungen ensam ett par trappsteg upp och in genom portalen.[F]
Inca har i samma ögonblick, han blifvit ensam, 114 aflagt sin hufvudprydnad och passerar nu genom tvenne förrum, hvilkas väggar, tak och golf bestå af tunna, uthamrade guldplattor, som endast svagt upplysas af det halfljus, som ofvanifrån genom smärre öppningar i taket tränger in. Der uppe växa gräs och blommor, hvilkas långa stänglar hänga ned för balkarna, ensamma och färglösa i det dunkla rummet.
Sedan kungen gått genom rummen, drager han portièren till hufvudsalen till sides. Det intensiva ljuset derinne bländar honom för ett ögonblick; han för handen upp till ögonen och helsar med en ödmjuk, bugande rörelse upphofvet till den glans, som från salens motsatta sida strålar honom till mötes.
Så höjer han åter sitt hufvud, hans ögon äro klara och strålande, och han stiger in i salen, det heliga rum, der solens bild är uppställd.
Långt borta i den stora salen, i hvilken solstrålarne ohindrade kunna intränga från det ögonblick, solen höjt sig öfver bergen, skimrar och glänser bilden i gyllene prakt.
I en massiv guldplatta, trettio fot hög och lika bred, är inristadt ett anlete, omkring tjugu fot i diameter, med ett lugnt, fridfullt uttryck. Dess ögon tyckas hvila, liksom uttalande en välkomsthelsning 115 på den från motsatta sidan af hallen inträdande konungen.
Denne går några steg framåt, och liksom bländad af solgudens glans, faller han ned på knä och lutar pannan mot den med guldplattor belagda golfytan. Derpå reser han sig och går långsamt och med helsande åtbörder förbi de bilder, som, tjugufyra till antalet, i tvenne rader stirra mot honom med sina guldsmyckade ögon.
Det är Incas förfäder.
På venstra sidan om ingången äro de manliga, på högra de qvinliga förfäderna representerade.
Alla dessa döde ha genast efter döden blifvit balsamerade och iförda sina präktiga drägter, så som de buro dem i lifstiden. I ögonhålorna äro guldstycken insatta. Liken äro placerade på stolar, som hvila på fotstycken. Hufvudena äro böjda nedåt; anletsdragen visa den naturliga, mörka hyn; håret är hos några svart, hos andra gråsprängdt. Armarne äro korsade öfver bröstet. Öfver dem alla hvilar ett uttryck af frid — de förefalla som en samling allvarliga menniskor, försjunkna i stilla andaktsöfning.
Kungen går långsamt förbi sina förfäder och närmar sig gudabilden.
Framför denna stå tolf stycken flera fot höga vaser af drifvet guld, alla fyllda med frukter, spanmål och blommor.
Om ett ögonblick har kungen kastat sig ned framför gudabilden och hänsjunkit i bön till sin allsmäktige fader.
Ute på den stora gården, der det blomstersmyckade altaret är beläget, har en rastlös ifver rådt från det ögonblick, då Inca försvann i templet. Presterna ha lemnat sina platser framför templen och äro nu sysselsatta med att träffa de förberedelser, som föregå offrandet af de talrika får, hvilkas inelfvor skola uppbrännas å altaret och hvilkas kött skall utdelas till det väntande folket.
Vid ena ändan af gården dukas ett långt bord med platser för incafamiljen. Der framsättas kötträtter i olika tillredning, potatis, fisk, majs, bröd. Framför Incas plats har lagts ett af soljungfrurna särskildt tillagadt bröd af ofantliga dimensioner, af hvilket Inca skall utdela ett stycke till hvar och en af sin familj jemte en bägare vin.
Öfverstepresten har tillsammans med de honom närmast i rang stående presterna begifvit sig in i ett af templen, nämligen solgudens brudtempel, hvilket nu innesluter den unga qvinna, som denna dag skall invigas till honom.
Framför templet stå tvenne härolder med blickarne fästade på soltemplet, väntande det ögonblick, då Inca skall lemna det.
Så höres en skarp signal: Inca träder ut.
Musiken stämmer upp, och de närvarande börja en sång. Inca går långsamt hän mot brudtemplet, hvilket öfverstepresten jemte kolleger lemnat med en ung, hvitklädd qvinna emellan sig.
Öfverstepresten öfverlemnar henne nu till Inca, som med tårfyllda ögon omfamnar qvinnan och leder henne bort mot altaret.
Hennes långa hvita slöja drages undan, och Yelvas drag blifva synliga.
Tvenne prester träda fram. Den ene har en vinkanna, den andre en bägare i handen.
De leda Yelva uppför altaret, in mellan blommor och frukter. På ett mjukt läger i altarets midt knälar hon ned.
Derefter fylla presterna bägaren med en blandning af vin och en dekokt på örter, som ega en stark narkotisk verkan.
Yelva har rest sig; hennes mörka ansigte är orörligt, endast ögonen ha en egendomlig fuktig glans.
Hon vänder hufvudet långsamt åt sidan och omfattar med en enda lång blick nejden omkring sig. Derpå lutar hon hufvudet tillbaka och blickar uppåt. Hennes läppar röra sig såsom till bön.
Med en hastig rörelse för hon så bägaren till munnen och sjunker ögonblicket derpå tillbaka 118 på sin blomsterbädd, i ett dvalliknande, känsellöst tillstånd.
Musiken spelar, presterna gå ned från altaret och sjunga derunder en enformig, monoton sång.
Offerdjuren hemtas och slagtas genast med hjelp af hundratals händer. Med hastiga snitt tagas hjertan och öfriga inelfvor ut och läggas på altaret, under det köttet lemnas ut till den på torget tålmodigt väntande menniskomassan.
Öfverstepresten har hela tiden knäböjt framför altarets ena sida. Medels en konkav metallspegel samlar han solstrålarne i en brännpunkt och tänder dermed en hög af bomull och andra lättare antändliga ämnen. Snart hvirflar röken rundt omkring altaret och små lågor sträcka girigt sina tungor upp mot den sofvande skogens dotter.
Lågorna stiga allt högre och högre ...