I den stora, svala sängkammaren i ett af de prydligare husen i Cuzco — hufvudstaden i det mäktiga incariket — satt i arla morgonstund en äldre dam, strängt upptagen af sitt svåra men icke obehagliga arbete att söka genom konstiga medel åt ansiktet skänka något af den ungdomliga fägring, det med åren förlorat. Rummet, som låg i bottenvåningen, var högt och stort; det var utan fönster, men två dörröppningar vette ut åt en kringbygd gård med springkälla och blomsterrabatter. De tjocka, med mycken smak väfda förhängena voro dragna tillbaka, så att det skarpa solljuset silade in och upplyste rummet. Dörröppningarna voro efter landets sed bredare nedtill än uppåt, där de begränsades af en stark granitbjälke.
Hela byggnaden var för öfrigt af granit. De stora blocken voro omsorgsfullt hopfogade och åt gatan blott ytterst sparsamt försedda med nischer och dörrar, som gjorde afbrott mot den enformigt mörka färgytan, ofvan hvilken ett litet utsprång tjenstgjorde som taklist.
Möblerna voro enkla men dyrbara. De utgjordes af bl. a. en stor, låg brits med sänghimmel, hvars kronlika afslutning uppåt gick ihop med en väfd bonad i gult och brunt, som sträckte sig under hela taket och icke blott gjorde tjänst som prydnad, utan ock dolde takkonstruktionen af granitstenar, som från ömse sidor sköto öfver hvarandra, tills de möttes i en bred ås, utvändigt klädd med halm och säf. Ett ovalt stenbord af trä med granitskifva stod midt i rummet. Å väggen midt emot dörröppningen voro flere små nischer inhuggna, och mellan dem hade hängts brokiga mattor. Den stockklädda muren var hållen i mörka, varma färger, hvilkas grundton öfverensstämde med väfnadernas. Nischerna voro målade i rödt; de tjenstgjorde som hyllor och uppburo olika föremål, bland hvilka sågos lervaser med inbrända stenar, tunga i formen men icke utan originalitet. I en af nischerna stod husguden — »huaca» — utförd i silfver med stora, gula ögon af agat. Hvarje familj har en sådan skyddsgud, medlare mellan jordens barn och solguden. Kring bordet och längs 29 väggarne funnos stolar, utskurna i ett trästycke eller af trä och metall; de voro utan ryggstöd men belagda med mjuka kuddar och täcken, å hvilka husets kvinnor inväft fantasiornament.
På hvardera sidan om huacan hängde en quipus. Den var husets stamtafla och största klenod, ty den utvisade, från hvilken inca husfadern härstammade. Hvarje inca hade blott en hustru — som enligt lagen skulle vara hans syster — men därjämte flera hundratal medhustrur, hvilkas barn af mankön räknades till incasläkt och utgjorde rikets adel, som egde stora företrädesrättigheter framför den öfriga befolkningen. På detta sätt bildades efter hand en väldig incasläkt, hvars medlemmar strängt höllo på ärfd sedvänja och framför allt med yttersta noggrannhet vakade öfver, att inga äktenskap knötos mellan solens ättlingar och vanliga ofrälse dödlige. Endast konungen egde rätt att välja till medhustrur hvilka han behagade, men oftast tog han dem ur sin egen släkt eller bland kufvade höfdingars döttrar. Cuzco med sina hundratusentals invånare var säte för inca och hans oräkneliga familj, hvars manliga medlemmar innehade alla de förmånligaste platserna inom rikets invecklade förvaltning.
Husets fru hade slagit sig ned vid ena dörröppningen, så att det mörkhyade ansiktet skarpt belystes. Hon var iklädd en mörk tunika, som 30 lämnade de ännu välformade armarne synliga. Framför henne stod ett mindre bord med allehanda toalettsaker; i spegeln af poleradt silfver mönstrade hon med kännarmin frukten af sina bemödanden, under det hon allt emellanåt doppade en pänsel och därmed strök öfver ögonbrynen för att gifva dem större glans. De eljes något hårda dragen hade utjämnats. Det mörka håret, som i sitt naturliga, krusade skick alldeles stred emot dagens mode, var glattstruket och hade kammats högt för att ge intryck af större rikedom; det var i nacken uppfästadt i en knut, fasthållen af ett bredt, hvitt band med inväfda guld- och silfvertrådar, som åt det blåsvart glänsande håret gaf en ännu djupare ton. Framför henne stod en vas med saft af magney-plantan, som ensam kunde framkalla den blåsvarta modefärgen på håret. I de vackert formade men tämligen stora öronen, som delvis doldes af hårbucklorna, blänkte ett par omfångsrika guldhängen. Kring den fylliga hakan hängde ett vackert silfversmycke med en medaljong, som i guldfattning inneslöt två majskorn, vuxna på helig mark framför solens jungfrukloster i Cuzco; de egde enligt sägnen en öfvernaturlig skyddskraft.
Från trädgården hördes ljudet af fasta steg, och strax därefter inträdde en äldre man. Han bar en dyrbar tunika samt bälte med stort silfverspänne. Benkläderna voro utmed sidorna prydda 31 med silfverränder, betecknande hans rang som militär. På fötterna bar han sandaler. Hufvudbonaden var barettformig med långa fjädrar, som hängde ned öfver ena axeln.
Han var en högre officer i konungens lifvakt och beklädde dessutom ställningen som amantus, d. v. s. lärare för några af incans söner och slagna höfdingars barn, hvilka i Cuzco erhöllo undervisning i det nya fäderneslandets religion för att sedan återvända till sina stammar och där under en riksguvernörs uppsikt gifva de sina ett föredöme i utöfvande af incas troslära och plägseder.
Han gick raskt in i rummet och nickade åt sin hustru, som mycket kort besvarade hans hälsning; det uttryck, hvarmed hon såg upp från spegeln, då han aftog sin hufvudbonad och torkade den mörka, fuktiga pannan, tycktes varsla om åska i luften ...
Öfverste Tiracca lade händerna på ryggen och började att i något nervös takt gå af och an i rummet, under det han emellanåt tilltalade hustrun, som iakttog en olycksbådande tystnad. Toaletten var sent omsider fullbordad, en sista blick i spegeln visade, att den lyckats, och husets herskarinna vände sig mot sin gemål.
— Du har talat med Vajny?
— Ja, jag har naturligtvis gjort, som du sade ...
— Naturligtvis; och hvad svarade han?
Tiracca slog sig hastigt ned på en af stolarne och förde handen till pannan.
— Hans svar blef hvad jag väntat mig.
Frun reste sig till hälften.
— Alltså fortfarande afslag?
Tiracca nickade.
— Afslag! upprepade hon. Vid solens glans! Jag har aldrig hört maken. Är detta ett sätt? Jag bara frågar dig ... Resa bort från vår dotter efter att ha stulit hennes hjärta och väckt hennes förhoppningar! Och så komma hem från kriget om ett halfår utan att så mycket som hälsa på hos oss engång! Kanske det är kaptensrangen, som gör honom så stram, fast han borde falla ned och tacka sina skyddspatroner för äran att komma in i vår släkt ... Jag har sett hans stamtafla; där fins inte en droppe incablod på mödernesidan — hans stammor var en fattig dansös från andra sidan bärgen, som händelsevis kom i incas väg och ...
— Ja ja, kära du! Men hvad tjänar det till att ta saken så, när han i alla fall inte vill.
— Inte vill? afbröt fru Tiracca med skälfvande röst. Jag fattar inte hvad du menar! Min dotter vill, och jag vill — och därför måste han, så visst som här fins lag och rätt i landet. Han måste, förstår du! I annat fall bli vi till åtlöje, och hvad skall folk säga?
— Folk ... Hvad har »folk» med detta att göra?
Den goda frun trummade med fingrarne på toalettbordet.
— Man vet ju redan ... Det tasslas om i hela staden.
— Hvem skulle ha förrådt detta?
— Han naturligtvis! Och medan han varit borta, har folk kommit med antydningar, och jag har inte alltid kunnat bestämdt afvisa dem ... Ja, kort sagdt ...
— Aha! afbröt öfversten och reste sig häftigt. Du har, vid alla rägnbågens färger, pratat bredvid munnen.
— Det är nu inte tal om mig! förklarade frun med en blick, som alldeles afväpnade den i fält så tappre krigaren. Spara din kritik till ett lägligare tillfälle!
Tiracca hade åter satt sig.
— Kom ihåg, fortsatte frun, hur viktig denna sak är både för oss och vår dotter! Hon fyller snart aderton år och har alltså nått den ålder, då hon enligt lag skall gifta sig. Hon är kär i Vajny, och får hon inte honom, blir hon nödgad att äkta hvem myndigheterna utse. Men detta skall ej ske. Vajny är tapper och begåfvad. Han har framtiden för sig och är i mångt och mycket en ...
— Jag vet ju det, min vän, men ...
— Inga men! afbröt hustrun. Här gäller att handla och det raskt ändå. Låt mig få tala med honom! Först skall jag försöka med godo, men sedan fins det andra medel.
— Du tänker bjuda till att tvinga honom?
— Jag tänker handla så, som jag anser klokt.
Tiracca skakade på hufvudet.
— Du kommer bara att förvärra saken, så mycket mer som skälet till hans handlingssätt är af ömtålig natur.
— Skälet! Hvad kan han ha för skäl? Så svara då! Hvad betyder denna tystnad? tillade hon otåligt, då mannen tyst blickade framför sig.
— Historien går nog tillbaka till sista kriget. Vajny har lofvat att göra oss ett besök för att själf hos vår dotter aflägga räkenskap, och jag har ej närmare åtsport honom ... Men det synes mig, som om hans bekantskap med en af fångarna framkallat omslaget. Det var en dag vid gränsen, under återtåget. Vi hade slagit läger vid en flod. En af våra krigsfångar, den fallne höfdingens son, försökte att öfver floden fly åter till hemlandet. Hans tilltag gick om intet, och det föll på Vajnys lott att låta afrätta den redan till hälften liflöse ... Vid dennes stoft såg han för första gången en ung flicka, som ju tillhörde den kufvade stammen men dock i mångt och mycket var den olik. Hon är något af det vackraste, 35 du kan tänka dig. Sådana ögon, sådana armar, sådana ...
— Och så vidare! afbröt hustrun med misslynt min. Till saken!
— Hennes sorg och förtviflan gjorde på Vajny ett djupt intryck, och jag hade som högstkommenderande för fångarnes vakt ofta tillfälle att se, hur han sökte närma sig den unga kvinnan.
— En sådan förrädare! mumlade frun.
— Hennes sorg kunde värkligen röra stenar, och Vajny var ej den ende, som erfor detta.
— Jag märker det. Nå?
— Ehuru flickan alltid var mycket tillbakadragen mot sitt lands eröfrare, kan det ju tänkas, att någon af dem gjort intryck på henne. Det är i alla händelser inte Vajny, tillade Tiracca med själfmedveten triumf.
— Är du viss på det?
— Fullkomligt; och jag tror också, att hans sorg skall gifva med sig, om man behandlar honom försiktigt.
— Hvar fins nu den där ...?
— Yelva? Hon sjuknade vid intåget i Cuzco och är ännu kvar i staden, den sista af stammen, som ej sändts till ett nytt hem — ja, utom den unge höfding, jag undervisar.
— Flickan borde komma bort så fort som möjligt ... Hvar bor hon?
— I den del af fästningen, som är bestämd åt sjuka fångar — tillsvidare.
— Och Vajny är uppsyningsman?
— Ja, för tillfället. Den unge höfdingen har också en tid lidit af klimatet.
— När tror du, flickan kan sändas till sin stam?
— Ja-a ... vet du, jag hade tänkt mig ett sätt att ordna saken till alla parters belåtenhet. Om Yelva nu skickades bort, skulle Vajny med den natur, han nu engång har, kanske vara dum nog att resa efter henne. Detta måste förhindras. Blefve hon däremot gift, skulle han snart lugna sig. Men olyckan är den, att Yelva, fast fullt vuxen, är blott sjutton år, och lagen tillåter intet giftermål före det adertonde året.
— Det ges undantag.
— Mycket rätt! Jag t. ex. skulle på grund af min ställning ha rätt att gifta mig med henne redan nu. Jag har ju haft nog af en hustru i alla dessa år — ja, ja, förstå mig rätt! — och det sker uteslutande af faderlig hänsyn, om jag nu ...
— Du! utbrast hon med läppar, som skälfde af sinnesrörelse. Du — hon rätade upp sig i hela sin imponerande höjd — du skulle ta dig en ny hustru, och till på köpet en slinka från andra sidan bärgen! Och detta vågar du ...
— Lugna dig, min vän! Det är ju blott ett förslag. Du vet mycket väl, att du är och förblir 37 mitt enda kära; men ser du, man får tänka på sina barn, och ...
— Jag undanber mig slika tankar. Aldrig i lifvet skulle jag tillåta en sådan mesallians mellan dig och ...
— Men, min lilla solstråle! Jag har ju inte den minsta känsla för henne. Om du ville tillåta mig att närmare förklara ...
— Tack, det är onödigt! Inte ett ord mer om denna sak! Det vore ju upprörande att tänka sig ... Du sade, att Vajny skulle komma hit — när?
— Någon gång i dag. Men gör mig den tjänsten att ta saken lugnt och behandla honom varsamt! Han kommer säkert att lämna oss full upprättelse, kärnpojke som han är i grund och botten.
— Det fins blott en upprättelse, jag kan gilla: att han gifter sig med vår dotter.
— Han vill nog handla uppriktigt mot henne, men det ges tillfällen, då öfverdrifven pliktkänsla leder till olycka. Hvarför förbjuder lagen mannen att gifta sig före tjugofyra års ålder och kvinnan före aderton? Naturligtvis af det skäl, att ungdomens känslor skola få tillfälle att mogna, så att de unga icke kasta sig in i obetänksamma förhållanden, på hvilka man sedan ej kan råda bot. Ja, lagen är bra, tillade öfversten med en djup suck; men i praktiken ...
— Ja, tänk! inföll hans hustru. Tänk, hvilken uppoffring den höll på att kräfva af dig, om du skulle på gamla dar ha gått och gift dig med en tös — för att rädda ditt barn! Faderskärleken är i sanning en helig känsla, fri från all egennyttig beräkning!
Hon gaf sin man en obeskriflig blick — och seglade ut genom dörren.
Samma dag sände fru Tiracca till sin bror — en högtstående ämbetsman i Cuzco — en quipus med bud, att han borde låta den fångna kvinnan så snart som möjligt försvinna från hufvudstaden eller kanske, om möjligt, fästa kungens uppmärksamhet på henne.
Det sista skedde.
Den svage incan, ytterst känslig för kvinlig fägring, vardt eld och lågor första gången han såg henne. Ett par dagar senare blef hon intagen i Cuzcos jungfrukloster, där hon skulle förberedas till den höga äran att bli upptagen i skaran af konungens medhustrur.
Fru Tiracca andades åter lättare. Det moln, som hotat familjen, skingrades, och den förlorade svärsonen blef återupptagen i dess sköte. Dotterns vackra ögon tycktes bringa den vilsekomne officern på rätta vägar, och han gjorde afbön. Hvad som dess för innan förefallit försökte man glömma, och bröllopsdagen bestämdes.
Endast öfverste Tiracca tillät sig att då och då i enrum draga en stilla suck. Hvad kunde han hjälpa, att tankarne emellanåt gingo till den unga flicka, som nu för honom var ohjälpligt förlorad ...?
Upp åt sierrans klippvägg norr om Cuzco, där nattens slöja nu rifvits bort och morgonsolens strålar fått herraväldet, låg peruanernas stora, berömda fästning, upptill begränsad af tre jättelika vakttorn, hvars erggröna koppartäckning glänste i solskenet. Den väldiga fästningskomplexen hade, liksom fallet var med alla peruanernas byggnader, uppförts med största omsorg, och läget på en klippas krön gjorde den ointaglig för fiendehand.
Den del af fästningen, som vette mot staden, utgjordes af en omkring tolfhundra fot lång och mycket tjock gråstensmur; åt andra sidan skyddades den af två halfrunda murar af samma längd som den förstnämda. Marken bakom dessa murar låg så högt, att de utgjorde ett ypperligt bröstvärn för trupperna, medan terrängen utikring var brant och otillgänglig.
Alla gråstensmurarne voro uppförda i rustikstil och på de fria ytorna syntes grofhuggna stenar, som emellertid hade så finhuggna kanter, att fogarne mellan likfärgade block knappt kunde upptäckas; höjden utvändigt var intill tjugo fot.
Det inre af fästningen upptogs af en mängd mindre gråstensbyggnader, som kringslöto aflångt fyrkantiga gårdar eller ock lågo midt emot hvarandra, så att en bred gång bildades mellan dem. Byggnaderna tjänstgjorde som förrådskammare för hären, hvarjämte de naturligtvis innehöllo bostäder för officerare och soldater.
Det hela byggde upp sig amfiteatraliskt, så att högre liggande byggnader kunde i sin ordning göra tjänst som vallar och värn för hvad som fanns bakom dem. Öfver denna myrstack af byggnader höjde sig tornen tunga och imponerande, med gluggar och fönster i flera våningar. Där voro bostäder inredda.
I ett af rummen stodo två män och blickade ut genom det stora fönstret, som skänkte härlig utsikt öfver en vidsträckt näjd. Det var öfverste Tiracca och hans lärjunge Itos, den unge höfdingen för den senast kufvade stammen. Han hade ett dystert, resigneradt uttryck, där han stod och lutade hufvudet i handen, medan blicken var riktad uppåt, mot den molnfria himlen.
Från fästningens västra del trängde till dem taktfast sång i växlande tempo, beledsagad af hammares tunga slag mot sten. Hundratals arbetare voro där sysselsatta med att utvidga och förbättra fästningsmuren.
Stenen — ett säreget slag granit — hämtades från bärgen långt borta, där den med oerhördt 41 tålamodspröfvande arbete brutits på det sätt, att klipporna skörnat genom eld. Den forslades öfver strida forsar och stora klyftor till bestämmelseorten, där arbetet med mäjsel och hammare tog vid, tills stenens sidor fingo denna släta yta, i hvars framkallande peruanerna voro mästare. Som svarta myror på tåg tedde sig de många tusen män, som rörde sig utmed forvägen i den tropiska solens glöd och medels linor släpade fram de stora blocken af intill tjugo fots längd. Peruanerna sjöngo under sitt tunga slit för att på solgudens och incas bud dess fastare bygga landets värn.
Några lystringsord från en af de med soldater fylda gårdarne väckte plötsligt Itos ur hans drömmar. Han vände sig mot Tiracca, som uppmärksamt betraktade honom, och sade, i det han tungsint skakade på hufvudet:
— Du vill lära mig att tro på dina fäders gud ... Tänker du, att man lika lätt kan flytta sin tro, som edra soldater drifva en fången stam till nya näjder! Gif mig då åtminstone ett tecken på, att eder gud däruppe är den sanne guden! Låt honom förmärka sitt ansikte, låt det rägna eld eller blod öfver marken! Eller också förskona mig från din lära! Ser du det snöklädda bärget därborta vid synranden? I dalen därnere står jag, och du däruppe. Din röst ljuder ned till mig, men hur vill du, att jag 42 därnere skall sätta tro till allt hvad du förtäljer om landet på andra sidan bärget? Nej, låt mig själf komma upp på höjden och öfvertyga mig om sanningen i dina ord — och jag skall med hela mitt folk falla ned och tillbedja din gud.
— Ditt svar är tviflarens inkast, genmälte Tiracca. Det höga i vår troslära är just det, som gör den oförklarlig för dig och dina stamfränder. Vägen till solguden är som vägen till Chimborazzos topp — den är uppfylld med klippstycken och bottenlösa svalg. Vill man gå den vägen, gäller det att lära sig arbeta och försaka.
— I vårt hemland ansågs arbetet som ett straff; så lärde oss våra gudar. Hvarför skulle vi, deras utvalda folk, arbeta? De läto ju trädens frukter i öfverflöd mogna dag efter dag? Gudarne skänkte oss vårt bröd och källans klara vatten, och de lärde oss att till tidsfördrif jaga steppernas djur och skogarnes fåglar, ty jagten gaf styrka åt våra muskler. Lyckan bodde i våra hem; vi hade allt utan vedermöda och togo för oss hvad gudarne gåfvo ...
— Var det därför, afbröt Tiracca, som ni plundrade våra gränsbor, slaktade dem framför edra afgudabilder? Detta ert handlingssätt förtörnade solguden, han satte oss rättvisans svärd i handen, och vi blefvo de starkaste ...
— Ni voro hundra mot en! inföll Itos med flammande ögon. Var det för att skaffa arbete 43 åt ert folk, som ni nedhöggo våra skogar vid gränsen och ändrade flodernas lopp, så att de icke längre befruktade våra marker?
— Vi ville blott ert eget bästa, svarade Tiracca; och engång i tiden skola ni förstå det.
— Ja, ni ville, förstås, rädda oss och visa oss vägen till solguden, hvilket ej kunde ske utan incas hjälp, fortsatte Itos med skälfvande röst. Den frälsningen och den lyckan hade vi aldrig bedt er om. Ni fälde vår konung, togo vårt land och släpade oss bort till hemlös »lycka». Men — utbrast han — i motgången skall min stam lära känna sin egen kraft. Ni må drifva oss hän hvart som hälst och krossa våra gudastoder och tvinga oss att böja knä för en främmande gud, men ni skola aldrig släcka vårt hopp att engång få återvända till vårt land, våra gudar och seder. Det ges mycket mellan trädens toppar och flodens yta, som mänskoögat ej kan se ... Den gud, som leder vågens svall mot sjunkande aftonsol, kan ock kasta om böljans gång mot morgonsolen — våra gudar, som låtit oss föras hit, kunna föra oss hem igen.
— Ditt folk skall engång åter draga till sitt land, men det blir då med vår tro och våra seder. Intet tvång skall inplanta dem — vi skola segra genom mildhet, säger oss vår gud.
Itos skrattade hånfullt.
— Var det mildhet, när han ingaf er att döda mina fränder?
— Du förstår ännu icke de syften, som bestämt vårt handlingssätt ...
— Jag har sett detsamma förr fast under annat namn. När en af våra kvinnor klädde sig till brud, använde hon halfva dagen på att pynta sig och gick långa vägar för att spegla sig i flodens vatten. Utan fåfänga — intet bjäfs, ingen brudgum och ingen dans! Utan — fåfänga intet krig!
De hade under samtalet gått ut på fästningsvallen och kommit till en af de platåer, hvarifrån man hade bästa utsikten öfver Cuzco med omnäjd. Solröken hade delvis skingrats, stadens bägge kanaler blänkte som krokiga silfverränder, hvilka längre bort, i stadens utkant, flöto ihop till en bred flod; den böjde sig i en vid båge och försvann bland bärgen för att åter bli synlig i en ram af skogsdungar och slutligen i smal linie försvinna långt borta vid horisonten.
Röken från Cuzcos eldhärdar steg rakt upp i luften i fina strimmor — som rök ur otaliga kratrar, bildade af mörka byggen kring gårdarnes hvita sand. På de trånga gatorna med husfasader af mörk trachysten, som gaf dem en dyster prägel, hvilken ej kunde förtagas af solskenet, vimlade det af folk i färgrika dräkter. Bland de låga byggnaderna reste sig högre, 45 imponerande kvartér, som dels omgåfvo den stora öppna platsen i stadens midt, där dess flesta gator utmynnade, dels lågo fristående, omgifna af murar. Dessa tunga och enformiga byggnadskomplex utan nämnvärd arkitektur tillhörde konungen. De voro bostäder för honom och hans talrika familj, kloster för soljungfrurna och lokaler för de mångfaldiga ämbetsvärk, som förvaltningen kräfde. Inca-adeln hade sina anspråkslösare hus i dessa byggnaders närhet, och utkanternas arbetarekvartér sträckte sig ända upp mot närgränsande kullar och bärg, på hvilkas terasser majsen växte i jord, som hämtats fjärran ifrån, och där konstgjorda vattenbehållare speglade det indianska kornets länga, fint formade blad och potatisens enkla blommor. Det var enligt sägnen hår, som dess frukter först kommo till användning. Men inne bland bärgen knogade arbetsmyrorna dag efter dag i solgudens tjänst ...
Den unge höfdingen blickade sorgset framför sig. Var det så, han engång skulle återse sitt eget folk — som trälar och slafvinnor på främmande jord. Han vände sig om. Öfverallt samma myllrande af rastlösa arbetare. Deras sång böljade i fylliga vågor upp mot fästningen. Den unge mannen förvirrades af detta eko från ett träget lif under molnfri himmel — detta var allt så olikt den tysta halfdagern i hans hemlands 46 skogar. Och där nere blänkte breda strimmor af guld — dagerns spel på soltämplets guldsirade fasad.
Tanken på Yelva dök plötsligt upp. När skulle han återse henne och under hvilka förhållanden? Skulle hon glömma, att hon engång varit hans broders brud? Skulle hon glömma det löfte, hon gifvit vid hans död, att hämnas honom? Skulle den hädangångnes ande få se henne som incans medhustru, som ödmjuk slafvinna i stoftet för den allsvåldige ...? Tiracca bröt tystnaden.
— Se! sade han och pekade ut öfver näjden. Se, hur solskenet slagit sin gyllene mantel kring alla dessa tusental! Det gjuter lifsglädje i deras sinnen och lägger sångens jubel på deras läppar. Försök att skåda upp till den strålande guden! Du skall bländas, ty mänskoögat når aldrig så högt som till skaparen af all den lycka, du ser ikring dig. Itos, hvad äro alla dina gudar och beläten mot en enda stråle af denna oändliga kraft? Du gick i blindhet i dina skogars dunkel utan aning om det ljus, som lyste på trädens kronor men förgäfves sökte bana sig väg ned till dig. Det var mitt folks uppgift att föra ditt eget ut i ljuset. Bed nu honom däruppe att taga blindheten från dina ögon — och du skall prisa hans namn.
Tiracca teg och lade handen på Itos skuldra; de lyssnade bägge ett ögonblick till sången där borta ifrån.
— Din höfdings slafvar? frågade Itos och beskref med den utsträckta handen en båge öfver näjden från öster till väster.
Tiracca skakade på hufvudet.
— Hos oss finnas inga slafvar i den bemärkelse du tar ordet. Men vi äro alla solgudens tjänare — det är ju han, som skänker oss vårt dagliga bröd — och från den högste till den lägste lyda vi under statens myndighet. Staten — det vill säga solgudens rike här på jorden — uppfostrar folket genom sin visa lag och skänker åt en hvar fria bostäder, husgeråd, vapen, mat och dryck — kort sagdt allt hvad vi behöfva — men fordrar till gengäld våra händers arbete, mäns, kvinnors och barns, hvar och en efter sina krafter. Medan vi nu samtala, äro männen af din stam sysselsatta med att gräfva diken och få lära sig åkerbrukets konst. Kvinnorna undervisas i husliga sysslor, såsom matlagning efter gängse föreskrifter, sömnad, brodering, väfnad ... Virketyg, möbler och allt få de fritt ur statens förråd. Allt fritt och i vederlag arbete — se där vår organisations hemlighet! Den ouppodlade landsträcka, som ditt folk erhållit, och öfver hvilken du under en guvernörs uppsikt skall bli herre, har liksom hela 48 riket delats efter tresystemet. Solguden eger den ena tredjeparten och incan den andra, medan den tredje fördelas bland folket, så att hvarje man erhåller ett visst stycke bördig jord med ytterligare tillägg för sin hustru. Han får som menig man ha blott en, men måste gifta sig, då han fylt tjugofyra år — det vill säga efter din tidräkning tjugofyra rägnperioder efter sin födelse — liksom kvinnan, då hon fylt aderton. För hvart barn, som födes, ger staten honom ett nytt stycke jord — för gossar dubbelt mot flickor. När sonen engång gifter sig, eller om han dör, återfaller denna del till staten. Familjen förfogar öfver allt, som skördas på dess jordlott. Till kläder lämnar staten kvinnorna ull och bomull allt efter landets luftstreck. Jorden odlas enligt särskilda föreskrifter på bestämda tider och viss ordning. Först skötas solgudens egor, därnäst den jord, som förbehållits åt de sjuka och vanföra, åt hären och administrationen, så incans egendom och slutligen folkets. En gång öfvertagen jord får af menige man icke bortbytas eller tillökas. Lamadjur och får tillhöra alla incan. De förras ull går till magasinen, de senares till jungfruklostren, där incans dräkter och slottens bonader väfvas.
— Arbetar också din höfding?
— Ja, inca och hans släkt bekläda statens högsta värdigheter. Fyra af hans bröder äro 49 ståthållare i landets fyra stora landskap. Så ha vi dem, som förvalta de högsta och mest ansvarsfulla ställningarna inom afdelningarna för hären, magasinen, förplägningen, vattenledningen, åkerbruket och skogsskötseln.
— Räcker din höfdings släkt till för allt detta?
Tiracca betraktade ett ögonblick Itos. Frågan var naturlig, men i tonen låg något retfullt.
— Incans släkt är stor, svarade han. Det berättas i en gammal quipus, som förvaras därnere i soltämplet, att den skall bli talrikare än himlens stjärnor. Du ser den stora, ensamt liggande byggnaden med höga murar ikring och omgifven af böljande åkerfält? Det är solgudens tämpel ...
— Är Yelva där? inföll Itos hastigt.
— Ja, svarade Tiracca och kväfde en suck. Hon dväljes tills vidare bakom dessa murar jämte nära ett tusental andra unga kvinnor, incans blifvande medhustrur, tämplets tjänarinnor. De förblifva i klostret och uppfostras där till tjänstgöring vid de stora festerna, eller flyttas de till andra kloster i riket allt efter incans önskan.
— Och Yelva? ...
— Hennes framtid blir en skön dröm, så skön som hon förtjänat ...
Itos hade ett häftigt svar på sina läppar, då hans uppmärksamhet plötsligt drogs åt annat håll, i det Tiracca pekade på en närliggande byggnad med massiva murar, till hälften inbäddad i en stor trädgård. I denna syntes på en kulle ett talrikt sällskap af förnäma damer och herrar, hvilkas lysande dräkter i solljuset bjärt aftecknade sig mot mörk granit och dunkelgrönt löfvärk.
— Coya! utbrast Tiracca i vördnadsfull, nästan hviskande ton. Ser du den blåklädda kvinnan under baldakinen, hon som promenerar framför de andra?
— Hvem är hon? sporde Itos nyfiket.
— Konungens gemål och på samma gång hans enda syster.
— Hans syster?!
— Ja, enligt lagen måste incan gifta sig med sin närmaste kvinliga släkting; hon blir hans enda lagliga hustru, och af deras barn blir äldste sonen tronföljare. Denna sommaren är den femte efter deras bröllop, och äktenskapet har hittills varit barnlöst. Men nu har solguden hört sitt folks böner, och i en snar framtid torde landet ha en högburen inca att fröjdas åt. Men — tillade han — låt oss nu gå! Det är ej tillåtet att spionera i slottets trädgårdar.
De gingo tillbaka samma väg som de kommit, och snart sutto Tiracca och hans lärjunge 51 i det stora svala tornrummet, där Itos sakta och mödosamt sökte sätta sig in i peruanernas quipus med de hemlighetsfulla knutarne — ett sätt för meddelande, som hittills varit alldeles obekant för skogens mörkhyade son.
Det är sent fram på eftermiddagen.
Vid ingången till en af de enkla hyddorna i utkanten af Peru sitter en arbetare och blickar framför sig. Ett matt, rödt skimmer tränger ut genom dörren, hvilken äfven tjänar till fönster, och belyser ett stycke mark, där mannens skugga aftecknar sig.
Byggnaden, som är uppförd af soltorkadt tegel med lågt, sluttande tak, gör ett intryck af snygghet och ans. Genom dörren till ett uthus ser man de enkla åkerbruksredskapen, som stå lutade mot det brädskrank, bakom hvilket årets första skörd af majs och potatis är upplagd. Stallbyggnader finnas ej. Hästar och kor äro hos peruanen okända, och fåren äro statsegendom. På ena gafveln hänga remsor af charquikött — det enda, han får äta och som på vissa 53 dagar från statens slakterier utdelas till arbetarne och deras familjer.
Peruanen satt och stirrade ut i rymden med liknöjd blick. Han hade gjort sitt dagsvärf och egde rätt att hvila ut. Men friheten hade för honom ringa eller intet värde. Kanske är det därför hans ansikte ser så gammalt ut, fast han är en fyrtifem års man i sin fulla kraft?
Tillvarons evigt enahanda har på honom tryckt sin stämpel, liksom på alla andra af de milliontals kroppsarbetarne i incans väldiga rike. Alltid detsamma dag efter dag och år efter år, samma slit och släp utan mål och utan möjlighet att någonsin stiga högre. Framtidsdrömmarne voro för honom okända — dessa förhoppningar, som gjuta friskt blod i bleka ådror, som väcka ny kraft i slappnade nerver, som egga ärelystnad och vilja. Han hade ingenting att förlora, men häller ingenting att vinna. Det var en ödets ironi, att inbyggarne i ett af världens då för tiden guldrikaste land icke kände ens pänningen och pänningars värde. Den peruanske arbetaren kunde icke öka sin egendom, icke skaffa sig något mera och bättre, än han redan hade. Och egde han all Perus omätliga rikedom, skulle han ej med den ha kunnat förvärfva sig det minsta stycke jord utöfver hvad lagen beskärt honom. Han kunde aldrig blifva något annat, än han var; aldrig vinna större kunskaper, än han fått 54 i arf efter fäderna. Och så skulle det förblifva släkte efter släkte intill tusende led.
Några bekymmer för sin utkomst hade han ej, och nöden skulle aldrig klappa på hans dörr. Det förebyggde staten, som skänkte åt honom och hans familj just hvad de behöfde till lifvets nödtorft — och samtidigt stängde alla vägar, på hvilka han kunnat gå fram till större oberoende.
Men en dröm egde han dock — den fagra drömmen om ett lif efter detta, som skulle utgöra den stora belöningen för väl fullgjordt arbete i incans tjänst. Religionen var hans bästa tröst, fast inga präster förkunnade den. Deras lärdomar voro förbehållna åt de högt uppsatta. I folkets hem satt man om kvällarne kring den flammande elden, och de äldre berättade för de yngre om den store, osynlige guden, Vira Cocha, som skapat världen, och som lika visst en gång skulle i sitt sköte samla allt det goda, medan det onda sänktes djupt ned i jorden, där Cupay, det brottsliga samvetets härskare, råder.
I tron att efter döden få lönen för plikttrogen möda i samhällets tjänst sökte arbetaren kraft att framlefva sin enformiga tillvaro. Han sökte i denna tro tröst öfver förlusten af sin lille son, som samma dag gått in i solens rike. Där skulle de råkas lika säkert, som att de åter en gång skulle födas till jorden, men då under ljusare och gladare förhållanden.
Hans anlete hade lifvats af ett svagt leende. Blicken gled långsamt öfver näjden, tills den häjdades vid husets öppna dörr. Då mörknade han igen, och handen knöts ofrivilligt hårdare kring skaftet på den yxa, han höll — en yxa med blad af koppar och tenn i denna blandning, som förblef peruanernas hemlighet, och som trotsade både porfyr och granit.
Man redde sig därinne till en enkel sorgefest, ty barnet skulle samma kväll begrafvas. Incans höga lära räckte icke till att förtaga faderns känsla af sorg och saknad. Han skuggade med handen för ögonen och såg upp mot den sjunkande solen. Dess sista strålar väfde i violett den skira bro, på hvilken hans lille pys nu larfvade upp mot sitt nya, skimrande hem ...
Han reste sig långsamt, drog en djup suck, samlade ihop sina värktyg och gick in. I halfdunklet flamma några vedträd på spiseln och lysa på det enkla bohaget: sängen, bordet, de klumpiga stolarne utan ryggstöd och hyllorna på väggen — hela inredningen i byggnadens enda, rymliga men ytterst tarfliga rum.
Framför spiseln sutto modern och ett par af de närmaste fränkorna sysselsatta med att kläda liket, under det några barn om fyra till elfva år nyfiket sågo på. Den döda kroppen var i sittande ställning, med benen dragna upp under hakan, omvirad med täcken, som snörats fast till 56 ett bylte, och ytterst var den lille svept i ett hemväfdt, rutigt täcke.
Fadern åsåg tigande kvinnornas arbete, som försiggick under ljudlös stillhet. Moderns stora, bruna hand gled emellanåt smekande öfver det ännu obetäckta ansiktet med de glanslöst stirrande ögonen; och barnen sågo icke utan afund på de rara leksaker, som lagts framför den döde gossen och skulle följa honom till den sista hvilostaden jämte liket af en papegoja, hans älsklingsdjur och bästa lekkamrat.
Förberedelserna voro omsider afslutade. Kvinnorna reste sig från sin knäböjande ställning, och husmodern satte den döde vid bordets ena ända, hvarefter hon dukade fram en kvällsvard af bröd, potatis och torkade köttremsor samt — högtiden till ära — majsbränvin, som var häldt i ett stort, gammalt stop.
Anhöriga och gäster togo plats kring bordet, i hvars midt syntes den blomstersirade skyddsguden — en klumpig träfigur, föreställande en sittande, mänsklig gestalt. Framför denna bild lades leksakerna och papegojan, att de måtte bli välsignade, innan de skulle följa den döde i grafven.
Man åt under tystnad. De bästa bitarne lades till den lille gossen och gudabilden. Så reste sig fadern och sade lågmäldt, med darrande röst, i det han grep det fylda stopet och såg på sitt döda barn:
»Människan är såsom solens strålar: hvar och en ibland oss har sitt vissa ändamål att fylla. Äfven du, älskade son, hade ditt värf: att sprida glädje i dina föräldrars hem. Från det första steg, du tog, till det sista var du vår stolthet och för dina syskon en kärleksfull broder. Ingen jord gaf bättre skördar, än den som gafs oss vid din födelse, och ingen var lättare att plöja. Du var ett blomster i vår trädgård, solsken i vårt hem. Nu bär din väg uppåt; och ingen stingande kaktus möter dig på din stig, ty ditt hjärta var ofördärfvadt. — Drag då i frid, kära barn, och bed till guden för dina föräldrar och syskon! Bed honom, att han välsignar vår jord i samma mått som den, han gaf åt dig, och som vi i dag lämna tillbaka! Bed honom ock, att skilsmässan från dig ej må blifva för lång! Och nu farväl och lyckosam färd!»
Han satte stopet för munnen och drack i djupa drag, de vuxna följde hans exempel, och måltiden var slut.
Man reste sig från bordet. Fadern tog själf det döda barnet i sina armar, de andra en leksak eller en blomma, och man bröt upp.
En smal stig ledde mellan klipporna högt upp till de dödas svala och karga hemvist. Vägen gick mellan fjällväggar, som kastade djupa skuggor. Fadern började sjunga och de öfriga stämde in, medan tåget sakta rörde sig mot den sista 58 hviloplatsen för tusen och åter tusen peruaner, som sida vid sida, stående, sittande eller liggande placerats i naturliga, öfvertäckta gallerier, genomsusade af den torra bärgsvinden, som eger en underbart bevarande förmåga, som luftar i likens svepdukar och leker med resterna af de sörjandes sista gåfvor ...
I en af de små dalsänkorna uppe bland klipporna, där en fors rann fram och växtligheten var rik, stannade det lilla följet. Rundt ikring reste sig bärg utom åt väster, där stora landsvägen till Cuzco gick förbi talrika chulpas.[C]
Det var nära en af dessa tornbyggnader, peruanen och hans ledsagare gjort halt. Bröd och bränvin togs fram, och man förfriskade sig, innan det bar åstad högre upp. Fadern lagade i ordning de små facklor, som skulle brukas 59 längre fram på kvällen, då mörkret inbrutit. Dylika facklor, som utgjordes af ett fnöskartadt ämne, utdelades till hvar och en i tåget, äfven till barnen. Det äldsta af dem var ifrigt sysselsatt med att gnida två trästycken mot hvarandra för att skaffa eld.
Alla voro så upptagna af dessa förberedelser, att ingen ibland dem lade märke till ett ungt par, som långsamt närmade sig. Det var kapten Vajny och öfverste Tiraccas dotter, en helt ung, mörkögd flicka, klädd i bjärta färger. Hon bar i handen en bukett af sällsynta blommor samt en korg med små kakor, dem hon själf bakat; de skulle sättas fram för en af hennes fränder, som dött för några månader sedan, och som hvilade i den familjegrift, vid hvilken peruanen tagit plats med de sina.
Det unga paret hade hunnit till grafdörren, då ljudet af deras röster väckte liktågets uppmärksamhet och alla reste sig för att vördnadsfullt hälsa de nykomna. Vajny hälsade flyktigt till svar. Det hvilade öfver honom ett drag af svårmod, som stod i skarp motsats till fästmöns glada väsen. Då hon varseblef liket, tog hon ett par blommor och räckte dem till modern med några vänliga ord; åt barnen gaf hon kakor.
Därefter öppnade hon dörren och gick in i den stora griftkammaren, som därifrån fick sitt enda ljus, samt var snart ifrigt sysselsatt med 60 att ordna blommorna i nischernas urnor och med att prydligt lägga upp kakorna framför den hädangångna. Vajny hade måst stanna utanför, ty först på bröllopsdagen egde han rätt att hälsa på hos hennes döda släktingar. Tanken på det förestående bröllopet gaf åt hans dystra ansikte ett mörkt, oroligt uttryck.
Han gick uppför sockelns trappsteg och såg sig ikring. Vägen till Cuzco slingrade sig trädkantad som en grön orm mellan bärgen, doldes här och hvar och kom längre fram åter till synes. Folk i färgrika dräkter rörde sig på denna väg som brokiga fjärilar. Långt borta skönjdes plötsligt ett blåaktigt, obestämdt skimmer, ofvan hvilket han såg något blänka som guld. Kaptenens skarpa blick fästes vid denna tindrande glans, som ömsom försvann och dök fram. Han greps af en aning, skuggade med handen för ögonen och uppbjöd hela sin synskärpa för att kunna bättre urskilja detta blåa något, som höjde sig öfver mängden. Denna hade nått en krök af vägen, och en stenmur hindrade utsikten.
Då stampade Vajny otåligt med foten och hoppade ned från sockeln. Han såg arbetarefamiljen göra sig redo att fortsätta den tunga vandringen, betraktade ett ögonblick öfverraskad den döde gossens fader och gaf honom ett tecken att närma sig.
— Ditt namn?
— Zicko.
— Du är trädgårdsmästare vid jungfruklostret? frågade kaptenen och såg på den gröna strimman å arbetarens axel, tecknet på dennes yrke.
— Ja.
— Vet du, om någon af damerna därifrån i dag rest till incan?
— Nej; men kort innan jag gick hem, stod en bärstol till reds ...
— Röd eller blå?
— Den var inte röd; det var alltså ingen af incans släkt, som ...
— Tack! Det är bra.
Arbetaren hälsade och slöt sig åter till sitt väntande följe. Vajny såg efter den borttågande familjen med dess kära börda. En obestämd känsla af leda vid lifvet fick plötsligt makt med honom, en känsla af djup förtviflan, och han suckade tungt.
Alltså ingen af incans släkt! Då kunde det blott vara Yelva, som i kväll skulle föras till honom. »Yelva! Yelva!» mumlade han och fattade med händerna om sitt hufvud. »Jag dåre, som trodde mig kunna glömma dig!»
Han tog åter plats på sockelns öfversta steg och blickade ned åt vägen, där han visste, att den blåa bärstolen skulle bli synlig igen.
— Vajny!
Han for upp ur sina drömmar. Det var fästmön, som trädt ut ur griften och långsamt närmade sig efter att en stund ha forskande betraktat honom.
— Har jag låtit vänta på mig? sporde hon efter att ha skakat ur korgen de kaksmulor, som där blifvit kvar.
— Nej; jag trodde inte, att du så snart skulle bli färdig ...
— Jag märker det. Du har åter med dina tankar varit långt borta.
— Jag tänkte på framtiden.
— Framtiden? ... upprepade hon. Hvad var det, du frågade arbetaren om?
— Statshemligheter, svarade han med ett tvunget leende. Om jag anat, att du kunnat se ...
— Jag kom händelsevis att blicka ut genom grafdörren. Men är det hemligheter, skall jag inte fråga ... Det var endast uttrycket i ditt ansikte, som öfverraskade mig.
— Hur såg jag då ut? sade han likgiltigt och fortfor att späja nedåt vägen.
— Som en spegelbild af allt hvad ditt inre gömmer och som du döljer för mig ... Vajny! Vajny! Hennes röst lät klagande, nästan förtviflad, och hon grep hans hand: Skänk mig ditt förtroende! Du är ej längre densamme som förr. Ack, jag är ju närmast till att dela dina bekymmer. 63 Vajny! Håller du mig kär? Är jag för dig detsamma, som jag engång varit?
— Du tviflar på min kärlek, inföll han tvärt; eljes skulle du inte så ofta som du gör återkomma till detta ämne.
— Förlåt! Jag fruktade en gång att förlora dig ... Det var, då du drog ut i kriget. Och när du återkom, var det till att börja med en annan, som ...
— En annan! afbröt han — och stirrade oaflåtligt mot den ljusblå fläcken, som nu syntes igen, större och med tydliga konturer.
Hennes ögon följde riktningen i hans blick. Den blåa bärstolen! ... På en gång föll slöjan från Litkas ögon; hon började förstå ... Hennes drag fingo ett hårdt och hotfullt uttryck. Hon var för mycket kvinna att icke ana, hvem bärstolen dolde. Ett kort, hånfullt skratt, och hon reste sig häftigt. Han ryckte till, och deras ögon möttes.
— Förlåt mig! bad han med skälfvande röst. Jag är en dåre, och som en dåre har jag drömt och handlat. Det hade varit bättre för oss båda, om jag aldrig återvändt från fiendelandet. Förlåt mig, Litka! Han grep efter hennes hand, som hon drog undan. Du vet ej — fortsatte han — hur föga jag är värd din kärlek, hvad allt jag förbrutit mot dig ...
Det blixtrade till i flickans vackra ögon.
— Jag litade engång på dig, sade hon omsider efter att förgäfves ha bjudit till att beherska sin våldsamma sinnesrörelse, och du egde mitt fulla förtroende. Det var, innan du drog ut. Jag trodde då, att den man, jag kallade min, hade en incasättlings håg; men du glömde mig därute — för en slafvinna, ty annat blir hon ej, om också incan ger henne en plats vid sin sida. Då du trodde dig ha för alltid förlorat henne, återvände du till min faders tröskel och bad om förlåtelse. Jag bjöd dig stiga in, ty jag älskade dig trots all sorg, du vållat. Hvad du i dag sagt bekräftar blott en misstanke, som dock aldrig blifvit kväfd, hur gärna jag velat ... Från detta ögonblick är jag fri. Må de band brista, som ödet knutit emellan oss två! Jag öfverantvardar dig åt de länkar, ur hvilka jag ej har lyckats att göra dig fri. Om åtta dagar fyller jag aderton år, och lagen bjuder mig att innan dess ha valt en brudgum; i annat fall skall öfverheten välja för mig. Jag fogar mig villigt — det är rättvist straff för min blinda svaghet. Men jag blir hämnad. Solens syster[D] och kärleksgudinnan,[E] vid hvars bild du svurit mig trohet, skola ej låta dig gå ostraffad. Deras glans skall tränga till ditt inres mörkaste skrymslen, och du skall aldrig kunna glömma den kvinna, hvars framtid du ödelagt.
Hon slet ifrån sitt bröst den bukett af liljor — kärlekens symbol — som han samma dag skänkt henne, kastade den till hans fötter och skyndade bort mellan grafvarne utan att vända sig om mot den upprörde krigaren.
Det var med en känsla af sorg men ock af lättnad, Vajny såg henne försvinna. Han drog några djupa andetag, strök sig öfver pannan, tog upp de blommor, hon kastat, och plockade sönder dem, medan han stirrade hän mot staden.
Äfven han egde nu sin frihet. Men huru länge? Han hade nått ett efterlängtadt mål — men han nalkades med stora steg den ålder — tjugofyra år — då han måste anmäla sig för att få en hustru. Det gälde alltså att väl bruka tiden, njutningens korta tid, att icke se tillbaka utan hoppfullt framåt mot henne, som beherskade hans hela varelse — fast hon kanske ej skulle ha känt igen honom, ifall de nu råkats!
Ja, han var fri och skulle begagna sig af den gyllene friheten, kosta hvad det ville. Utan henne egde lifvet för honom intet värde. Han borde för länge sedan ha gjort detta klart för sig och icke ha invaggat sig i den illusionen, att han skulle kunna böja tankar och håg till en annan, som han nog hyst vänskap för, men aldrig kärlek.
Men ... denna kvinna, som upptändt hans förtärande lidelse, var ju redan dömd att öppna 66 sin famn för hans konung, att upptagas i kretsen af de sköna tärnor, hvilkas mål i lifvet det skulle vara att förljufva tillvaron för solens son. Och mot denne djärfdes han resa sig! Han, den edsvurne undersåten, ville våga en dust på lif och död med den väldige — för en kvinnas skull! Ja, för hennes, som vid blotta tanken kom hans kropp att skälfva och hans ögon att tåras! Strid skulle det bli — en fäjd till sista blodsdroppen! Och så ... raka vägen upp till solens hem!
Han brast ut i ett skallande skratt och sparkade häftigt undan blommorna — så mycket aktade han ära och framtid!
Han rätade upp sig i sin fulla längd, och hans ögon flammade, då han med säker hållning och fasta steg närmade sig den blåa baldakinen, som bars af kungliga bärare, och som för mängdens blickar dolde henne, som bar hans längtans namn.