Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn / En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

Två svenske fältherrar hafva segrat fotlöse i hängbår; en tredje, den tappraste, förlorade i hängbår slaget vid Pultava.

Fruktansvärdare i fält, större som människa, följde efter Johan Banér Gustaf Adolfs bäste lärjunge Lennart Torstenson, blixten benämnd. Huru man väntade honom i långa månader från våren 1641, när frukterna af Banérs fälttåg tycktes gifna till sköfling och den hufvudlösa svenska hären falla i spillror! Allt var förberedt: penningar, trupper, krigsplaner. Riket tycktes hafva uttömt sin sista sparpenning, sin sista arm, som kunde umbäras vid plogen, och Torstenson kom icke. En af dessa förgängelsens råttor, som gnaga hjältars lifstråd, hade krupit ut ur Ingolstadts fuktiga fängelsehvalf och bitit sig där för lifstiden fast i fältherrens fot. Det stora kriget kommenderade marsch; gikten kommenderade halt. Han, som skulle segra, var själf besegrad, innan han fattat fältmarskalksstafven. Afundsjuke generaler tvistade om företrädet i rang och befäl; tygellöse legoknektar tillställde myteri; uppviglare smögo sig in i fältlägren; diplomaterne begagnade tillfället att öfverlista hvarandra. Alla tänkte på sig, ingen på folkens välfärd och stridens världshistoriska mål. Trettioåra kriget upplöste sig i en fejd om byte; man slogs om besittningen af förödda länder.

Ett stort drag hade kvarstannat i tidens förvridna anlete, ett heroiskt, men upprörande drag af förvildning: — likgiltigheten för människolif och människolycka. Huru hade man icke i början upprört himmel och jord, när Magdeburg förstördes, när Pasewalks invånare nedhöggos! Hvilka verop hade ej då uppstigit från en härjad by! Hvem var så afskydd, som människoslaktaren Götz, som mordbrännaren Holk och deras gelikar! Men vid detta var man nu van, och vanan förslöar. Svärdet, brandfacklan, utpressningen hade nu gått från land till land; hvem hör en klagan i ödemarker? Vid Lützen, säger Schiller, hade lifvet förlorat sitt värde, när den bäste och ädlaste icke mera fanns till. Tio år senare stod lifvet så i vanpris, att man tog och man miste det såsom man i våra dagar tager och bortkastar en cigarrett. Den onyttiga varan slösades bort, såsom sällan förr och sällan sedan. Icke så, att svärdets och kulans arbete skulle ha kostat mera blod, än i nyare tider. Tvärtom, en nyare tid har tiodubblat förstörelseredskapen och härarnas massor. I sextonhundratalets krig smalt lifvet bort, än genom utsväfningar, än genom små dråpslag, små olycksfall, än genom otaliga lidanden, om hvilka vår tid knappt har en aning. Farsoterna togo sin part, umbäranden togo mera. Wallenstein förde till lägret vid Alte Veste 60,000 man och begrof hälften som döda. Gallas lyckades gång efter gång, inom få månader och nästan utan strid, förstöra manstarka härar. Marschen genom ödelagda länder kostade Banér halfva hans styrka. En belägrad fästning var utom och inom murarna en öppen graf. Detta allt utan att räkna manfallet bland de obeväpnade.

Till slöseriet med människolif bidrog ett egendomligt bruk, som nutidens krigföring längesedan bortlagt, men som förklaras däraf, att trettioåra krigets soldat mest fick sörja för sig själf så godt han förmådde. Den tyske soldaten medförde i fält sin hustru och sina barn, som hade sin plats vid trossen till ett så stort antal, att de stundom voro tre eller fyra gånger så många som de stridande själfve. Dessa soldathustrur medförde kläder och husgeråd; de tvättade, kokade och hushållade för sina män, kunde ock deltaga i deras röfverier och svärma som korpar öfver slagfältet efter en strid för att plundra de döde. Lösa kvinnor, slödder af alla slag, förökade trängseln. När då hären led brist på det nödvändiga eller blef slagen och skingrad åt alla håll, skingrades äfven svärmen af kvinnor och barn; en del undkom i elände, andra blefvo segrarens byte, mesta delen förgicks. — Den svenske och finske soldaten nödgades kvarlämna familjen hemma, men hans officer medförde ofta sin hustru, mera sällan ett barn.

Ändtligen kom Torstenson i November 1641 och med honom ny enhet, ny kraft, nya förstärkningar. Han var den ende som uppfattat sin store mästares tanke, den ende som kände sig mäktig att föra det stora kriget. Hans mål, som han aldrig lämnade ur sikte, var att marschera så rakt som möjligt på Wien och där tvinga kejsaren till fred.

Men Torstenson hade emot sig en lika tapper och därtill slugare motståndare. Elfva månader förgingo under marscher, belägringar, svält och mödor, innan han lyckades tvinga Piccolomini till ett allvarsamt fältslag.

Kom så en mörk oktobernatt 1642. Svenska hären belägrade det välbefästa Leipzig. Fältmarskalken hade sent på kvällen sammankallat ett krigsråd till högkvarteret i byn Straussenhäuser för att öfverlägga om belägringen och möjligheten af en stormning. Närvarande voro svenska härens främste och mest frejdade fältherrar: Torstensons närmaste man, den barske riksfälttygmästaren Johan Lilliehöök med sin fårade panna och sina stora skarpa grå ögon — mästaren i det lilla kriget, den tappre och roflystne brandenburgaren Hans Kristofer von Königsmark — den blåögde blifvande fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel — den blifvande konungen, pfalzgrefven Carl Gustaf, nu vid sina blomstrande tjugu år i sin första krigsskola — den i strider grånade Axel Lillie, väl bepröfvad i Gustaf Adolfs leder — den eldige, oförfärade fransmannen Mortaigne och slutligen tre i alla faror härdade finnar: den lille korpulente Arvid Wittenberg, som förliknats vid både lejonet och blixten; Breitenfelds och Lützens frejdade ryttarechef Torsten Stålhandske samt Neunburgs försvarare Erik Slange, utväxlad ur fångenskapen.

Fältmarskalken Lennart Torstenson beherskade med sin lugna klara blick desse krigare, hvilka redan så ofta anfört härar på eget ansvar. Efter Gustaf Adolf fanns ingen så älskad och fruktad man som Torstenson, ingen som så kunde vinna och kufva ett trotsigt krigarehjärta. Han frågade sitt befäl om detaljen, men behöll för sig krigsplanen och det beslut som blef afgörande.

Helst, sade han, ville han undvika en stormning. Leipzig var rikt och väl försedt med alla förråder, som kunde för hären blifva af största nytta. Dessa borde icke vid en stormning sköflas eller förstöras, fastmera borde staden tvingas att kapitulera. Dock trängde tiden hårdt på och tålde intet uppskof, emedan den kejserliga hären redan var i marsch att undsätta Leipzig. Krigsrådet skulle utlåta sig om bästa medlen att skyndsamt betvinga staden.

Mortaigne, den hetsigaste, hade dagen förut blifvit med förlust slagen tillbaka vid ett försök att storma Paulinerkollegiet och yrkade på en ny, allmän stormning dagen därpå. Med honom förenade sig Wrangel, Königsmark, pfalzgrefven och Stålhandske.

Lilliehöök, biträdd af Axel Lillie och Wittenberg, ansåg försvarsverken för starka och brescherna ännu ej praktikabla för stormlöpning. Man borde invänta artilleriets verkan två eller tre dagar framåt och därefter erbjuda kapitulation.

Slange anmälde, att han utsändt en kunskapare, som hvarje ögonblick kunde väntas åter med rapport om general Piccolominis marsch. Hade man ännu tre dagars tid, ville han förena sig med Lilliehöök om att vänta.

Fältmarskalken anmärkte, att öfverste Stenbock med tre framskjutna brigader vid Connewitz bevakade fiendens rörelser. General Piccolomini, tillade han, står fyra dagsmarscher härifrån i Lausigk.

— Min kunskapare, sade Slange, inväntar icke fienden; han uppsöker honom.

Meningarna förblefvo delade. Fältmarskalken, med en redan uppgjord plan, som han ej fann för godt att meddela, var i begrepp att upplösa krigsrådet, när en ordonnans utkallade Slange. Kort därpå återkom denne med rapport, att Piccolomini stod icke i Lausigk, utan i Gaschwitz, en dagsmarsch från Leipzig.

Intrycket af denna rapport kunde läsas i fältherrarnes min och åtbörder. Lilliehööks panna lade sig i än djupare veck. Lillie tummade sina mustascher, Wittenberg lade föraktligt benet öfver armstödet af den stol, där han slagit sig ned. Pfalzgrefven förde handen till värjfästet, Stålhandske stampade i golfvet, så att sporrarna klingade. Wrangel bet sig harmsen i läppen, Königsmark hviskade leende några ord åt Mortaigne, och denne såg triumferande på fältmarskalken, likasom ville han säga: vi få likväl slåss! Torstenson ensam behöll sitt ogenomträngliga lugn, utan att ändra en min.

— Kalla in budbäraren!

En spenslig yngling, klädd som böhmisk trumpetare med de kejserliga färgerna, infördes. Han tilläts muntligen afgifva sin rapport inför fältmarskalken.

— Den kejserliga hären — sade ynglingen, ännu andfådd efter en häftig ridt — stod i går på morgonen i Lausigk, 19,000 man stark, 13,000 till häst och 6,000 till fots, under ärkehertigens och general Piccolominis befäl. Klockan sex satte sig förtruppen i marsch, och i går afton kom fotfolket till Kitschen, men kavalleriet till Eula. Efter fyra timmars rast blef åter uppbrott och ilmarsch genom natten. I dag klockan nio på förmiddagen rastades mellan Rötha och Magdeborn. Vid mörkningen för tre timmar sedan var förtruppen i Gaschwitz. Jag hörde dem säga, att ärkehertigens stjärntydare lofvat dem seger och att de i morgon före mörkrets inbrott skulle klappa på Leipzigs portar.

— Du har varit i deras läger?

— Jag har följt dem från Lausigk och bivuakerat två nätter med dem.

— Invänta vidare order!

Ynglingen gick. Torstenson vände sig till Slange:

— Stenbock har ännu ej rapporterat fiendens marsch. Kan generalmajoren lita på denne pojke?

Slange, numera generalmajor, svarade:

— Han har bestått profvet i Neunburg.

— Mina herrar, återtog fältmarskalken, det torde blifva nödvändigt att ändra dessein. Bekräftas denna rapport före midnatt af Stenbock, upphäfves belägringen. Det är icke lägligt för oss att stå instängda mellan de kejserlige och staden. Förbereden allt till aftåg; vaktposterna rundtomkring staden kvarblifva tillsvidare. Vi gå öfver Parthe vid Schönefeld och marschera till Breitenfeld. Ingen onödig brådska. Det är nog, att vi sätta oss i marsch, när Stenbock replierat på hufvudstyrkan och fiendens förtrupp kan bevittna vårt aftåg. Jag önskar, att aftåget må se ut som en oordnad flykt. Förstån I mig?

De i alla krigets konster invigde gamle fältherrarne förstodo sin chef, men den unge pfalzgrefven förstod honom icke. Hvilken skymf! En så segervan här skulle anses fly för en fiende!

Vid midnatt anlände ilbudet från Connewitz. Stenbocks adjutant förhördes jämte Slanges kunskapare. Bådas berättelser öfverensstämde i öfrigt, men den senare kände fiendens styrka så noggrant, att han räknat hvarje regemente, hvarje skvadron, hvarje kanon.

— Ditt namn? frågade fältmarskalken.

— Urban Niemand, korporal.

Torstenson log. I bredd med hans skäggige korporaler liknade denne pilt utan ett fjun på hakan en förklädd flicka.

Belägringen upphäfdes. Följande dag företog fältmarskalken en rekognoscering med kavalleriet. Dagen därpå, den 22 Oktober, när fienden ryckte närmare, marscherade hela svenska hären mot kvällen till Breitenfeld. Detta skedde med skenbar brådska, i låtsad oordning, så att fotfolket tycktes vid bryggan öfver Parthe tränga på artilleriet, och kavalleriet åter tycktes trampa ned fotfolket. Stenbock, hvilken på en omväg kring staden drog sig tillbaka till hufvudstyrkan, råkade i handgemäng med fiendens förtrupper och gaf, efter en kort strid, sina hästar sporrarna. Allt liknade hardt när en skyndsam flykt, och de kejserlige styrktes i denna förmodan, när de funno spadar och hackor kringkastade i approcherna, vapen och munderingspersedlar likasom i stor brådska kringströdda, till och med några förnaglade kanoner kvarlämnade i de svenska batterierna.

Denna oordnade flykt måste begagnas att i grund slå den retirerande svenska hären. Piccolomini ryckte efter och stod samma natt, äfven han, på den vida slätten vid Breitenfeld. Mörkret tillät ingen vidare marsch i en fiendes närhet. Man måste invänta följande morgon för att krossa den flyende fältherren, som troligen hindrades af sin hjälplösa gikt att här hålla stånd.

Medan den annars så sluge och försiktige Piccolomini invaggade sig i dessa segerdrömmar, intog svenska hären ännu samma kväll sina platser i god slagordning och tillbragte natten, fullt stridfärdig, dels vid bivuakeldarna, dels utan skydd på den af regnet uppblötta marken. Äfven eldarna voro med afsikt tända så oregelmässigt, att de ej kunde förråda härens uppställning, snarare läto förmoda en nödtvungen rast hvarhelst flyende truppafdelningar funnit det lägligast.

Öfverbefälhafvarne redo mönstrande förbi sina lägrade leder för att öfvertyga sig om att order blifvit noggrant utförda. Generalmajor Slange hade slutat sin mönstring och kastat sig ned vid en bivuak. Han var tankfull och nedstämd, något låg på hans hjärta. Eldskenet gaf hans uttrycksfulla blick en drömmande glans.

— Niemand — sade han till den bredvidstående ynglingen, hvilken afvaktade hans befallningar, likasom förut Gordons — sätt dig, jag har något att säga dig. Hvarifrån kom du till mig i Olmütz?

— Jag rymde från en jude i Regensburg.

— Såsom du rymde från Finland, från nunnorna, från komedianterne, från Petrowitz’ röfvare. Det där har du berättat mig. Du blef illa behandlad i Regensburg?

— Nej, general. Den gamle juden var god mot mig, han gaf mig allt hvad jag önskade, utom friheten, och kallade mig sin son.

— Likväl rymde du?

— Köpmän! svarade ynglingen med en föraktlig axelryckning, som han lärt af herr Åke i tiden.

— Du tjenade mig lika oförskräckt som du tjenade Gordon. Du gick för andra gången till en nästan säker död, när du erbjöd dig att utspeja fienden i hans eget läger. Huru undgick du hans misstankar vid Lausigk och på marschen till Gaschwitz?

— Vi hade dagen förut tagit en liten böhmisk trumpetare. Jag tog hans dräkt, hans soldatbref, hans namn, kunde tala hans språk, blåsa hans trumpet och kände hans hembygd.

— Jag förstår. Men det var icke därom jag ville tala. Är du verkligen född i Finland?

— Så säga de.

— Och du kände aldrig dina föräldrar?

— Nej.

— Sällsamt! Du liknar någon, som jag i min ungdom såg i Marienburg och aldrig kan glömma. Det var en ung kvinna ... en judinna.

— Den gamle juden i Regensburg påstod, att jag liknade hans dotter. Han trodde mig vara hennes son.

— En gammal jude? Väl icke Ruben Zevi, som de kalla förgyllda Ruben?

— Så hette han.

Slange betraktade gossen vid en uppflammande låga i bivuaken.

— Likheter kunna bedraga, yttrade han i djupa tankar, värjande sig mot sina egna känslor. — Och likväl ... detta liknar icke en tillfällighet. Den person jag nämnde var Ruben Zevis dotter. Vet du alldeles ingenting om din far?

— Ingenting. Vet generalen något om min fader?

— Törhända. Var Ruben Zevis dotter din moder, så har jag sett henne sista natten i drömmen. Det betyder, att den kula, som är bestämd för mig, har funnit sin mynning och väntar i morgon sitt mål.

— Vet generalen min fars namn? återtog Urban Niemand, darrande af rörelse.

Det var åter densamma brännande frågan, som icke lämnat honom någon ro, så långt han mindes tillbaka.

— Det finns namn, som man önskar aldrig ha känt och, om man känt dem, aldrig vill uttala. Fråga mig icke! Hvartill behöfver en krigare andra namn, än sitt ryktes och sitt regementes? Skapa dig själf ett ärofullt namn, och var nöjd därmed! Din far var det höstmoln, som gick öfver Tyskland den tid du föddes. Tacka Gud, att det gått förbi, och bed, att det aldrig återvänder, ty det bär ofärd, hagel och vintersnö. Kalla svärdet din fader; begär ej en annan! Och din mor ... kalla henne den blidaste stjärna på aftonhimmelens hvalf! Jag var tjugu år och hon sexton, när jag såg henne sist, och jag ser henne ännu bortom så mycket blod och så många tårar, som sedan strömmat ... Hon var det skönaste och det renaste af Guds skapade verk, mycket för god för denna usla jord och dess oheliga lustar ...

På Urban Niemands läppar sökte en fråga sig väg: lefver min fader? Frågan förgicks i tystnad; Neunburgs hjälte, den tappraste bland de tappre, hade betäckt sina ögon med den enda hand han hade kvar och grät.

Ynglingen kastade en hand full torrt ris på lägerelden; den flammade upp och belyste rader af trötta, sofvande krigare, utsträckta i sina fältkappor på marken. Generalen uppreste sig för att gå till sitt tält. Han var åter lugn, men där var något sorgset vekt i hans röst, när han frågade:

— Urban Niemand, kan jag lita på dig?

— Begär mitt lif; jag skall lyda!

— Jag begär ej ditt lif, det betyder för dig så litet. Du kastar det bort som ett barns leksak. Spara det hellre, där det kan sparas med ära. Du har rymt från land till land, från herre till herre; hvem kan lita på en fladdrande vind? Var lika trofast, som du är modig; var din moders son, icke din faders! Gör dig förtjent att af fältmarskalken nämnas varaktig, såsom en rättskaffens krigare! Jag begär mer än ditt lif, jag begär trohet. Kan jag lita på dig?

— Ja, general!

Den fladdrande vinden ansåg sig själf för en klippa.

— Jag vill tro dig. Vi få i morgon en het dag; jag skall ej upplefva dess afton. Lofva mig, när jag ej mera finns till, att framföra min sista hälsning till två för mig kära kvarlefvande, som begråta mitt fall. På Karuna gård i Finland lefver min gamla moder, fru Elin Boos. Rid till Karuna, när du kommer till Finland. Säg min moder, att jag välsignar henne för all hennes kärlek och återsänder till henne den medaljong med hennes hår, som hon gaf mig vid bortresan och som du skall finna på mitt bröst, när jag stupat. Denna ring, som jag bär på mitt finger, skall du afdraga efter min död och föra till min trolofvade, fröken Agneta von Waldeck. Jag vet ej hvar hon nu vistas, måhända i Danzig; du får veta det af general Stålhandske. Säg henne, att jag testamenterat henne all min kvarlåtenskap; dispositionen finnes i Åbo hofrätt. Och säg henne, att jag fallit med hennes namn i ett troget hjärta. Har du förstått?

— Ja, general.

— Följ vid min sida i morgon; krigslyckan är vansklig, de kunna plundra mig, där jag är död på fältet. Se här din fullmakt att framföra medaljongen och ringen! Godnatt; vi behöfva ett par timmars hvila.

Generalen lämnade sin tjenare ett sammanviket pappersblad.

Ingen stjärna lyste. Nattluften kändes svalare. Eldarna slocknade. Tystnaden, afbruten endast af vaktposternas anrop, utbredde sig öfver det mörka fältet, som redan sett så mången krigares fall och snart skulle åter se tusende falla. Blodiga skuggor jagade hvarandra med dämpadt härskri. Ryttaren på den röda hästen höll stilla under popplarna vid Linkelwald, beredd att vid första daggryningen spränga i frustande traf öfver slätten vid Breitenfeld.

21. Andra slaget vid Breitenfeld.

Öfver den vida slätten norr om Leipzig, mellan köpingarna Schönefeld, Möckern och Breitenfeld, rasslar i våra dagar en järnväg, som vid Bitterfeld delar sig åt höger till Berlin, åt vänster till Hamburg. Landtgårdar, boskapshjordar, grönskande trädgårdar och åkertegar utbreda sig nu öfver detta samma af kulorna uppristade fält, som år 1631 såg Gustaf Adolf kämpa mot Tilly och den 23 Oktober (2 November) 1642 såg mästarnes lärjungar pröfva samma blodiga lek i kamp mot hvarandra.

Nattvinden bar till svenska lägret ett dämpadt sorl af de kejserliges marsch mellan kullarna vid Möckern. De hade brådt att i tid hinna anfalla och slå den flyende svenska hären. Ärkehertigen förde öfverbefälet, men Piccolomini var icke blott armen, utan ock den ledande tanken. Den underlägsne och öfverraskade Torstenson skulle tillintetgöras, innan Guébriant med de väntade weimarska trupperna hunnit honom till hjälp.

Den förenade kejserliga och sachsiska hären, 13,000 man kavalleri och 6,000 man infanteri, uppställdes före dagbräckningen framför den sedan 1631 välbekanta skogsdungen Linkelwald, nästan rätt i söder från Breitenfeld, — samma i ryggen skyddade plats, som Gustaf Adolf valt åt sin här för elfva år sedan. Svenska hären utsträckte sig längre i norr öfver Tillys forna lägerplats, sydväst om Breitenfeld, men drog sig före slaget mera åt öster för att uppställa front mot front. De kejserliges fyrtiosex grofva kanoner placerades under De Suys på samma höjd som svenskarnes 1631, och desses sjuttio kanoner, mest lätt artilleri, intogo nu den höjd, där Tillys artilleri då stod och blef taget. Ställningen var således fullständigt ombytt, och växte segern som lejontänder ur marken, borde han växa upp där han vuxit förr.

I svenska lägret var allt tyst och orörligt, intill dess att man i den första dagstrimman kunde urskilja Breitenfelds kyrktorn. Reveljen slogs. Fältpredikanten stod redan, med trumman som altare, framför hvarje regementes front, anropande härarnas Gud om bistånd och seger. Fältropet utdelades. Det var en reflex af morgonbönen: Hjälp, Herre Jesu! Hilf, Jesus, der Herr! Dödsfaran är en god lärmästare i bön. Äfven de, som ofta glömt frälsarens heliga namn för en svordom, nämnde det nu med vördnad såsom en sköld, en talisman och ett segerns förebud. Äfven de kejserlige sökte samma tillflykt: Jesus Maria! Och väntande på signalen till strid, log ryttaren på den röda hästen sitt hånande löje, när han hörde två härar anropa den eviga kärlekens namn i det ögonblick de drogo svärden för att hugga hvarandra i stycken.

Båda härarna hade uppställt kavalleriet på flyglarna, infanteriet och artilleriet i centern. Svenska hären räknade 9,000 ryttare och 6,000 man fotfolk. Det var svenskar, finnar, tyskar och två skvadroner polackar. På högra flygelns första linie red Wittenberg i spetsen för Åbo läns ryttare och i andra linien Stålhandske med Nylands ryttare. Mot dem stodo generalfälttygmästaren Borneval och generalvaktmästaren Buchheim. — I centern stodo Lilliehöök, Wrangel och Mortaigne; österbottningarne längst till höger i första linien och björneborgarne längst till höger i andra linien. Bakom dem generalmajor Lillie med reserven. Deras motståndare voro generalvaktmästarne Camillo Gonzaga, Webel, Fernamond och Enckeforth. — Svenska vänstra flygeln anfördes i första linien af Slange, i andra linien af Königsmark mot Hannibal Gonzaga och De Bruay på de kejserliges högra flygel. Vid dessas utkanter svärmade krigets gräshoppor, de tappre, roflystne kroaterne.

Knappt tillät det första dagsljuset de båda härarna att urskilja hvarandras ställning, innan de kejserlige möttes af en oväntad syn. Det var jagtens årstid; de hade tänkt sig en munter hetsjagt, piken i flyktingens rygg, svärdshugget öfver hans böjda nacke, rika byten prisgifna till sköfling. Men han kom dem till möte, den dumdristige nordbon, hvilken de trodde vara stadd på en brådstört reträtt. Han kom i den skönaste slagordning som ännu fägnat en krigares öga. Han vågade verkligen — nåväl, det skulle kosta honom dyrt, när striden ej mer kunde undvikas. Piccolomini var öfverlistad och svor att hämnas.

Torstensons älsklingsvapen var artilleriet. Han lät sina lätta kanoner, »halfva kartauer», som de då kallades, börja striden. Det gick hurtigt, men obekvämt under ständiga svängningar i spetsen för den framryckande hären. Elden besvarades och insvepte snart fältet i rökmoln. Fältmarskalken red framför fronten i centern, omgifven af sin stab. Vid hans sida red pfalzgrefven Carl Gustaf, närmast bakom honom generalkommissarien Grubbe, ryttmästaren Rabenow och sekreteraren Luast.

— De sikta icke illa, sade Torstenson. De Suys förstår välja artillerister, som urskilja en råtta på tusen stegs afstånd.

I samma sekund förnams det egendomliga hvinandet af en kedjekula. Hästar och ryttare kastades till marken i det stoftmoln, som kulan uppref ur åkermyllan. Närmaste ledet bakom gjorde halt. Man framdrog döde och sårade, öfverstänkte af blod och liggande under dödade hästar. Torstenson reste sig oskadad under sin fallna häst och besteg genast en annan. Hans pälsfodrade lifrock hade mist en flik af skörtet och därmed betalat hans tribut åt härjaren. Pfalzgrefven, framtidens Carl X Gustaf, reste sig likaledes utan en skråma och var snart åter i sadeln. Rabenow linkade; han hade ledvrickat en fot i fallet. Grubbe befanns söndersliten i två stycken, och Luast fördes hopplös med krossad höft till fältskären vid reserven.

Kulan hade utgått från samma låga kulle, som utsände den första svenska kulan 1631, hvilken tog hufvudet af en kejserlig öfverste vid Tillys sida.

Inom mindre än en halftimme voro härarnas båda flyglar i skarpt handgemäng. Ingen väntade, båda anföllo. Det var en syn, som kunnat komma ett modigt hjärta att klappa. Tjugutvåtusen ryttare genomkorsade fältet i alla riktningar, än i ordnade, än i spridda leder, än försvunna i röken, än åter framdykande med sina stormhufvor och pikar ur dammolnen. Det var omöjligt för en åskådare att följa stridens växlingar. I nästan alla trettioåra krigets fältslag afgjordes segern af kavalleriet, som ofta var dubbelt, stundom tredubbelt starkare, än infanteriet. Ryttaren på den röda hästen fick sitt lystmäte. Man såg skvadronerna rida in på hvarandra, nedhugga och nedtrampa hvarandra, men öfverallt, där ej motståndaren genast flydde, upplöste sig lederna i denna enskilda tvekamp på pistol och huggvärja, hvilken så pittoreskt afbildas på detta tidehvarfs målningar af den nederländska skolan. Det kraftiga, modiga, gratiösa i hästarnas anlopp, stegring och fall, ryttarnes böjningar, huggens parerande, förlänar ännu efter sekler åt dessa taflor ett lif, som ej åldras. Kriget hade ännu icke lärt att segra med massor. Allt ännu byggde fältherrarne sina bäst kombinerade planer på forntidens och medeltidens personliga tapperhet, som till sist fällde utslaget.

Generalmajoren Erik Klasson Slange till Karuna ryckte fram på sin stolte Breit i spetsen för vänstra svenska flygeln. Här skulle Breit visa sig värdig sitt namn. Närmast följde öfverste Kinnemund, två adjutanter och liftjenaren Urban Niemand. Hannibal Gonzaga, den tappraste italienare i kejsarens här, mötte Slange på halfva fältet. Urban Niemand såg icke mer; han befann sig inklämd mellan två rörliga, frustande, framträngande murar af hästar, som, delande sina ryttares raseri, stegrade sig mot hvarandra, beto hvarandra och träffade med bakhofvarna lika ofta vänner, som fiender. Alltför liten och svag att mäta sig med de järnklädda kämparne rundtomkring, hvilkas långa huggvärjor fällde till marken häst och karl, hukade sig ynglingen ned långs hästens hals för att undvika huggen, undvika pikarna, och styrde så skickligt sin häst, att han lyckades i denna hjälplösa, blodiga trängsel hålla sig tätt vid sin herres sida. Han bar ju ett svärd, och han bar det icke förgäfves. Han visste sin andel i striden, han var där för att skydda ett dyrbarare lif, än hans eget. Än riktades en pistol mot Slanges hufvud, slogs åt sidan och sände sin kula förbi. Än höjdes en järnklädd arm mot Neunburgs hjälte; hugget föll, men slant oskadligt mot sadelbommen, ty den anfallandes häst dignade ned för en svärdstöt i halsen. Breit blödde ur ett djupt sår i bringan, men Breit visste hvem han bar i sin sadel; fram skulle Breit, och fram bröt Slange genom fiendens tätaste leder.

Då mötte honom en jättelik ryttare i svart rustning, ridande, äfven han, en svart häst, som tycktes under sina hofvar nedtrampa allt. I ett nu hade jätten ridit omkull den sårade Breit. Slange föll till marken, och i samma ögonblick genomborrades hans bröst af en kula. Den svarte ryttaren red öfver honom och var försvunnen.

Urban Niemand såg detta, lät sin häst löpa och kastade sig öfver sin sårade herre. Förgäfves sökte han med örat vid den döendes läppar uppfånga dennes sista ord. De öfverröstades af det förfärliga larmet. Han trodde sig urskilja orden: det var din fader! — men törhända voro de blott ett återsvar från hans egna tankar.

En obeskriflig känsla af skräck förlamade ynglingens arm. Han kunde ej tänka, ej fly, ej resa sig upp. Han låg som död öfver sin döde herre. Stridens vilda tummel gick öfver honom som ett dånande vattenfall. Han hörde icke slamret af svärden mot harnesken, kanondundret, muskötelden, stridsropen. Han kände icke de tunga hästhofvar, som galopperade fram öfver hans hufvud, så att det gnistrade för hans ögon. Bredvid honom låg Breit, som vältrade sig döende öfver sin fallne herre, liksom för att tjena honom ännu i döden. Urban Niemand sökte sig ett skydd under det ädla djuret, förutan hvilket han skulle ha trampats ned till en formlös massa af blodiga trasor.

Snabbt, såsom alltid vid sådana tillfällen, spridde sig underrättelsen om Erik Slanges fall. Svenskarnes vänstra flygel råkade i oordning, led af karteschelden, sviktade och sprängdes af de kejserliges samtidigt förstärkta högra flygel. Några svenska kanoner togos och återtogos. Det liknade hardt när begynnelsen af ett nederlag. Kroaterne svärmade som flugor kring den splittrade flygeln och gjorde försök att plundra trossen.

Königsmark i andra linien såg faran och ryckte fram. Han lyckades förmå de flyende att stanna, de skingrade att åter sluta sig samman. Aldrig hade han blifvit besegrad, denne oöfverträfflige mästare i det lilla kriget, och nu, i det stora slaget, förstod han, om icke att segra, så dock att behålla fältet. Pfalzgrefven Carl Gustaf stred vid hans sida. Åter stod svenska vänstra flygeln som en mur mot Hannibal Gonzagas rasande angrepp. Sex gånger kastade sig Piccolomini förgäfves mot denna punkt med sina fyrkanter från centern. Många föllo, men ingen vek.

Högra svenska flygeln grep in med ett karlatag. Den som endast sett Arvid Wittenberg i hans bekvämliga hvila — en Sandels vid Pardala — kände icke denne fältherre i aktionen. Torstenson kallades blixten för den otroliga snabbhet, hvarmed han genomtågade vida landsträckor, när det gällde att öfverraska en fiende. Wittenberg täflade om samma äretitel genom den utomordentliga, örnlika hastighet, hvarmed han slog ned i det afgörande ögonblicket. Innan de kejserlige ännu hunnit ordna sin vänstra flygel under framryckandet, var Wittenberg öfver dem. Ungrarne och kroaterne togo genast till flykten. Kejserlige öfversten Nicola försvarade sig hjältemodigt med sex skvadroner och gaf Buchheim tid att ordna sitt folk. Då framryckte andra svenska linien med Stålhandske. Denne djärfve hakkapelit kunde stå som en klippa mot anfall på anfall, men hans rätta lust var att själf gå bröstgänges, och ingenting kunde förliknas vid den »furia», med hvilken han då föll öfver sin motståndare. Nicola stupade; några få af hans tappre höllo stånd, men om mindre än en timme var den slagna kejserliga vänstra flygeln med stora förluster drifven tillbaka till Linkelwald.

Nu gällde det infanteriet i centern. Här var i början en hård och förbittrad strid med eldvapen på knappt mer än hundrade steg. Mortaigne förlorade tålamodet, ryckte fram med sin linie och följdes af Wrangel. Nu korsades pik mot pik. När man afskjutit musköten på fyra steg midt i ansiktet på sin motståndare, slogs man med kolfven. Här stodo Tillys veteraner; här stredo ärkehertigen och Piccolomini själf som simple soldater. Ingen vann, ingen flydde. Lilliehöök såg de kejserliges vänstra flygel vika och blottställa sin center. Han tog centern i sidan, dref de yttersta fyrkanterna framför sig och angrep dem i en skogsdunge. Men här höllo de stånd. Här föll Lilliehöök, hvars anseende var så stort, att han ansågs designerad till Torstensons efterträdare. Gärna, sade han, ville han dö, när han visat de sina vägen till seger.

Slagen på vänstra flygeln, anfallen i sidan af Wittenberg, tagen i ryggen af Stålhandske, nedsopad af Torstensons kanoner, skingrade sig slutligen de kejserliges center i vild flykt öfver fältet. Öfver deras tappra högra flygel kastade sig nu hela den förenade svenska styrkan och sprängde allt i spillror.

Ett efterspel erinrade om 1631. Vid Linkelwald visade Tillys veteraner än en gång tänderna. Stålhandske var sårad, han nödgades lämna åt Mortaigne och Wrangel äran att rensa fältet. Steg för steg veko Tillys stolta fyrkanter i god ordning genom skogen. När de kommit ut på dess andra sida, väntade dem sju svenska skvadroner från sidan och svenskt infanteri i ryggen. De värjde sig än, de föllo i långa leder. Omringade på alla sidor, måste de kvarlefvande slutligen gifva sig fångne, och förbittrade att ha lämnats utan undsättning, gingo de fleste af dem i svensk tjenst.

Slaget hade börjat klockan åtta på morgonen och slutades klockan elfva på förmiddagen med de kejserliges fullständiga nederlag. De hade förlorat inemot 5,000 döde, 4,500 fångar, alltså halfva hären, utom de sårade, hela sitt artilleri, sin tross och etthundranittio fanor. Aldrig hade deras öfverlägsna kavalleri blifvit så i grund förstördt. Bland fångarne sågos De Suys och Fernamond. Ärkehertigen undgick med knapp nöd samma öde. Piccolomini räddade sig till Böhmen med 1,500 man. Icke en tredjedel af hans här återvände till fanorna. I Böhmen lät kejsar Ferdinand tillsätta en ståndrätt att döma dem som vållat nederlaget. Regementet Madlot, som tagit till flykten vid Wittenbergs första anfall, ansågs ha varit det mest brottsliga. Det upplöstes totalt, dess fana sönderslets, dess ryttmästare och löjtnanter dömdes till döden. Af manskapet uttogs genom lottning hvar tionde man och blef arkebuserad.

Svenska hären hade förlorat Lilliehöök, Slange och 5,000 man döde. De sårade plägade sällan räknas. Månget fältslag har varit blodigare och månget utkämpats med vida manstarkare härar, än det andra slaget vid Breitenfeld, men i få har segern vunnits med en mera glänsande tapperhet och nederlaget med lika rätt varit segern värdigt.

22. Stjärnan.

Innan svenska hären hunnit betrygga sin seger, förfölja den flyende fienden och själf unna sig nödig hvila, var den korta höstdagen redan till ända. Endast de närmast lägret liggande sårade hunno föras till fältskärerne. Några uppsöktes på kvällen och natten vid skenet af facklor; många blefvo kvarliggande till följande dag bland högarna af de döde.

Urban Niemand uppvaknade på natten ur sin dödlika dvala. Tiden stod stilla, världen fanns icke mer, lifvets svaga låga fladdrade upp, likasom på försök, i några knappt märkbara hjärtslag. Han var död och icke död. Han hade en aning om att han möjligen lefde, men icke den minsta föreställning om hvem han var eller hvar han låg. En obeskriflig känsla af tröstlös öfvergifvenhet var det enda han oklart fattade. Något låg tungt öfver honom, han visste ej hvad. Han bar det utan att veta hvarför. Han hade ej ens vilja nog att befria sig därifrån. Hans dvala var icke tillintetgörelse, icke dröm, men någonting mellan båda.

Han låg så en tid orörlig; men om det var en minut eller ett århundrade visste han icke. Då hände sig, att först hans ena, snart äfven hans andra, af blod fastklibbade öga öppnade sig. Han såg ingenting, det var mörk natt omkring honom, men han erfor ett obestämdt intryck af ljussken. Hvarifrån det kom, inom eller utom honom, visste han icke, kände icke heller någon önskan att veta det. Han stirrade likgiltig på skenet, emedan han ej kunde undvika det.

Småningom tycktes det sammanflyta, liksom ur luften, och samla sig i en ljus punkt. Det var ett mildt sken, det bländade icke, det gjorde ej ondt i de stackars trötta ögonen, som ej förmådde fasthålla något föremål. Det förekom honom, som flöte skenet in i hans själ och väckte till lif en dunkel hågkomst. Han föreställde sig otydligt, att ljuspunkten var en stjärna, men icke ens denna föreställning kunde han fasthålla. Skenet blef åter ett ljushaf, men det var dock tröstande att hafva ett intryck af lifvet kvar.

Åter gick en obestämd tid, och ljusströmmen hade så småningom åter flutit tillsamman till ett fixt föremål, en verklig stjärna, som icke mera flöt åtskils. Han förstod nu, att hon var något för sig och han något annat, men att där var ett samband emellan dem. Han såg på henne såsom en drunknad, om det vore möjligt, skulle se upp från bottnen af ett milsdjupt haf till den gröna strand, från hvilken han sjunkit.

Där rörde sig i honom en lycklig känsla af vaknande medvetande. Han kunde nu drömma med öppna ögon. Stjärnan steg ned till honom, kysste honom och sade: dig har jag sökt genom hela skapelsen, och nu har jag funnit dig! Förstår du icke, att jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft och utsänd till att beskydda dig? Utan mig hade du drunknat i kärren, förgåtts i elden och tusende faror, begrafvats i Neunburg, stupat för röfvare, dött i elände, hängts i Lausigk, nedtrampats vid Breitenfeld. Men du lefver, och du skall lefva af Hans kraft, som utflödar i mig. Märk, att mig är gifven hans kraft, men icke hans kärlek. En skulle ha älskat dig, och hon såg dig icke. Jag skyddar de dödlige, men jag älskar ingen och skall icke slockna, när du dör i din tids fullbordan. Trängtar du efter kärlek, sök själf att vinna den! Jag går nu ifrån dig i morgongryningen; jag har två andra att beskydda, likasom dig. Vakna, lef, strid, och ingen skall öfvervinna dig, om du ej hämnas, ty hämnd är en dödssynd mot kärleken, och då kan jag ej skydda dig mer!

Vid dessa drömmar sjönko den sårades ögon af matthet åter tillhopa, och han föll i en sömn, som icke mer var den förlamande dvala, hvari han nyss låg försänkt. Han vaknade af en känsla, som vore hans kropp söndermalad mellan två kvarnstenar. Med besinningen återkom smärtan. Den obekanta tyngd, som låg öfver honom, hindrade honom att andas. Men nu kunde han utsträcka sin vänstra arm och kände den runda, släthåriga sidan af en död häst. Han grep åt ett annat håll och kände någonting, som skulle liknat ett människoansikte, om det ej varit så förunderligt kallt och så slipprigt vått. Hvar var han? Det började dagas, men han kunde ej vända sitt hufvud, ej röra en lem, utom armen. En olidlig värk plågade honom, förenad med törst. Han föll åter i slummer.

Icke långt därefter väcktes han af en röst, som sade: här är generalmajor Slange! En annan röst sade: här är hans liftjenare under den döda hästen!

Det var soldater af Österbottens regemente, som utskickats med bårar att uppsöka kvarblifne döde och sårade. Slange fördes till lägret för att begrafvas med militärisk honnör. Med de öfrige döde gjordes kort process. En lång bred graf tillreddes i sanden, och dit lades vänner och fiender broderligt om hvarandra, utan vårdtecken, utan annat eftermäle, än ett fadervår för dem alla. Deras morgondag myllade öfver dem glömskans sand; deras eftervärld visste knappt, att de lefvat.

Nu blef det klart för Urban Niemand, att han befann sig på Breitenfelds slagfält, att det kalla ansiktet tillhörde hans fallne herre och att den döda häst, under hvilken han legat, var Breit. Och nu fattade man honom i axlar och ben för att nedlägga honom i den långa grafven, till seklernas glömska, som tusende andra. Lyckligtvis kunde han röra sin vänstra arm. Famlande med handen, grep han sin bärare i det yfviga skägget.

— Se pojken! Hvem har gifvit dig permission att lefva? utropade soldaten skrattande och släppte sitt tag.

Urban Niemand fördes till ett af dessa bristfälligt inredda tält, hvilka tjenstgjorde som förbindningsanstalter och där femton eller tjugu sårade lågo med de minsta möjliga bekvämligheter utsträckta på halmen. Någon vård om hans sår kom icke i fråga förrän på fjärde dagen. Mången fick vänta längre. Hvad skulle man göra? Fältskärerne voro få och arbetet mycket. Det var icke förbjudet att dö, om man ej hade tid att vänta. Ett lif mer eller mindre betydde så litet.

När fältskärn ändtligen visade sig på fjärde dagen därefter, räckte den sårade honom ett papper, som han burit vid barmen. Det var Slanges fullmakt att mottaga och till vederbörande framföra medaljongen och ringen.

— Jag skall lämna papperet åt fältmarskalken, sade kirurgen, välvilligt stämd, när han läste Slanges namn.

— Gör mig frisk, så att jag kan lyda generalens order! bad den sårade enträget.

— Frisk? Kanske. Efter åtta veckor, om lyckan är dig bevågen. Det vill säga, så frisk du kan blifva, stackars gosse. Icke en knota är hel i dig. Du är så mörbultad, som hade artilleriet och trossen kört i kapp öfver dig. Nå ja, kan jag ej göra en hel karl af dig, skall jag försöka göra en half. I morgon kommer jag tillbaka för att afsåga din högra arm.

— Min högra arm?

— Ja visst. Där är en rätt vacker början till kallbrand, och värre blir det. Å, hvad skall du göra grimaser för sådana småsaker? Ha tjent Slange och vara rädd att mista en arm! Hästskomärket där på din vänstra tinning kan jag ej lika lätt såga bort. Tacka mig för att du får behålla det så länge du lefver; alla flickor skola tycka om dig för det.

Med dessa tröstande försäkringar gick den välmente benafsågaren vidare till nästa patient, som ingneds med Rigabalsam, ett universalmedel för alla vedermödor, hvilka ej påkallade knifven och sågen. — Den sårade gossen brast i tårar. Han hade ingenting mot att dö, men att framsträcka för sågen sin högra arm, detta var värre än döden.

— Hvad skall du råta? sade en hes röst på halmen bredvid honom. — Rita hit rykken, jag känna armen. Pukken och Nikka tog penen mina, lut ten marsen för kamla Taavi. Mutta kutti, te inte vick hänterna med.[26]

Urban Niemand kastade en tröstlös blick på sin granne och igenkände Taavi, som engång på Lavilas äng hade undfägnat åhörarne med berättelsen om Wittstock och »Kräkken».

Gossen följde uppmaningen så godt han förmådde. Taavi, själf sårad i båda benen, öfverfor med sin hårda tumme den krossade armens muskler och ben. Det kändes som glödande järn hvar tummen for fram, men sedan han slutat sin undersökning, sade den gamle ryttaren:

— Mitä hulluutta! Såga ten armen! Vå veckor han taga välskärn i ragen.[27]

Taavi var en af de många, dem kriget, nöden och bristen på läkare lärt att sköta egna och andras sår. Han tillkallade tjenstgörande soldaten, fick vatten och fältbindlar, tvättade armen omsorgsfullt och pålade nya förband med vattenomslag. Sömnen och ungdomen blefvo hans bundsförvanter. När dagen därpå en bloddrypande såg sträcktes ut mot en ung arm, var inflammationen nästan häfd och kallbranden försvunnen.

— Han kommer igen, tröstade fältskärn. Räck fram tassen, gör pinan kort!

— Några dagars anstånd! ... Patienten bad så bevekligt.

— Får gå, några dagar. Ungt folk förstår ej sitt eget bästa. Kallbranden kommer igen.

Men han kom ej igen. Taavi fortfor med sin kur; intet ben var knäckt, endast muskler och brosk grundligt massakrerade. Efter omslagen följde ingnidning af björnister; det var Taavis universalmedicin. Armen helnade allt raskare; efter mindre än två veckor var han ännu svag, men helad och smärtfri. Fältskärn, en sörmlänning, stärktes i sin tro, att finnarne kunna trolla. Endast hästskons märke på tinningen blef kvar att besanna hans spådomar. Dess sår läktes, ärret förblef outplånligt.

Den blodgiriga sågen blef härmed öfverflödig för en patient, men gjorde sin skyldighet med en annan. Taavis vänstra ben befanns krossadt af samma karteschkula, som dödat hans häst i Wittenbergs första anfall, och benet måste aftagas nedanom knäet. Kirurgen har aldrig råd att visa mycken finkänslighet, men i trettioåra kriget sågade han ben som man sågade ved. Ingen var bortklemad med kloroform; »hvit kalf och rö, vill han ej lefva, får han dö». Taavi bet hop tänderna, svor vid ena manövern och välsignade sig vid den andra. Ändtligen var allting väl beställdt. Han blef icke värre medfaren, än hundrade hans gelikar.

— Och hvad skall det nu blifva af Taavi? frågade gossen Niemand, som med skäl tyckte det vara hårdt, att den trogne sidokamraten, som räddat hans arm, skulle själf göra så nära bekantskap med sågens hvassa tänder.

— Hvad nu pli Taavi? upprepade den gamle ryttaren, sedan han styrkt sig med en klunk öl efter den senaste krångliga spärridten mot sågen. — Marsa Eura gen. Rätta tem Lennarten, Langen, Hyökin. Purra tem palten riget. Hurra Ristina. Tacka Gud en pen. Komenderataan pois sista vintervarteren. Välta hästrykken, tö halmen. Eläköön isänmaamme![28]

Leipzig fortfor att tappert försvara sig med bistånd af 2,000 man, som räddat sig dit efter slaget. Torstenson nödgades företaga en regelbunden belägring med löpgrafvar, minor och stark artillerield. Man sköt äfven stenar. Förgäfves sökte det berömda universitetet utverka neutralitet. När ändtligen den stora slottsbastionen nedsköts, dess bröstvärn fyllde vallgrafven och en ny fruktansvärd mina stod färdig att antändas, kapitulerade Leipzig den 25 November. Staden fick betala 130,000 riksdaler i två gånger nedsatt brandskatt och underhålla svensk garnison, men behandlades i öfrigt mildt. Erik Slange begrofs med stora ärebetygelser i en af stadens förnämsta kyrkor, sannolikt Nikolaikyrkan.

När lugnet för tillfället återställts, kallades Urban Niemand, rapporterad frisk, till högkvarteret. Fältmarskalken behagade fråga honom som ögonvittne om generalmajor Slanges fall.

— Antingen var det Götz eller Hannibal Gonzaga, anmärkte han tankfull vid berättelsen om den jättelike ryttaren, som nedtrampade allt och kastade Slange till marken.

— Du har följt din tappre herre i döden, tillade Torstenson med den blida välvilja, som gjorde honom så älskad af hög och låg. — Du är införd i rullorna som sergeant vid Nylands kavalleriregemente. Anmäl dig för din öfverste! Tillsvidare är du kommenderad till staben för min disposition. Tjena mig lika troget, som du tjenat generalmajor Slange!

Allt blod, som undgått sågen och ännu fanns kvar i Urban Niemands ådror, rusade upp till hans kinder. Han gjorde stum militärisk honnör.

— Är du så återställd, att du kan företaga en vinterresa till Sverige och Finland? Kan du följa den kurir, som jag afsänder i morgon öfver Hamburg med utförlig rapport om slaget?

Den nye sergeanten försäkrade, att han skulle lyda order hvart än han skickades.

— Godt. Du har ett halft års permission för att återhämta dina krafter. Res och fullgör generalmajor Slanges uppdrag! Fröken Waldeck är i Stralsund, fru Elin Boos på Karuna i Finland. Se här medaljongen och ringen. Detta till respenningar.

Ynglingen kände en börs i sin hand och böjde ett knä.

— Stå upp, sergeant Niemand! En bra soldat böjer knä för sin Gud och sin konung, men ej för befälet. Det är nog att han lyder order och gör sin pligt. Med dessa villkor har hvarje soldat i den svenska hären rätt att anse sig som en officers vederlike. Farväl!

Slut på första delen.

[26] Hvad skall du gråta? Rid hit på ryggen, så att jag får känna på armen! Buchheim och Nicola togo mina ben, den marschen är slut för gamle Taavi. Men det var lagom åt dem, de fingo ej händerna med.

[27] Hvilken dårskap! Såga den armen! Om två veckor tager han fältskärn i kragen.

[28] Hvad det nu skall blifva af Taavi? Marschera till Eura igen. Berätta för dem om Torstenson, Slange, Lilliehöök. Purra palt i dem om kriget. Hurra för Kristina. Tacka Gud på ett ben. Kommenderas bort till sista vinterkvarteret. Svultit på hästryggen, dör på halmen. Lefve fäderneslandet!

Första delens innehåll: