Efter hemkomsten från jagten var herr Åke nödsakad aflägsna sig en stund för att taga ett bad på porsris. Hans förnäma gäster hade spridt sig i grupper, de äldre i samtal, de yngre i lekar. Utom de redan nämnda och flera onämnda sågos här presidentens döttrar Kristina och Beata Kurck; friherrinnan Brita De la Gardie från Lemsjöholm; fru Beata Uggla, född Wachtmeister, från Brödtorp med sin son Klas; fru Katarina Bjelke, född Fleming, från Svedja; fröknarna Karin och Sigrid Horn från Åminne; fröknarna Sara Skytte och Elsa Duvall; den nu nittonårige Herman Klasson Fleming till Villnäs, sedan amiral och riksråd; Arvid Göransson Horn från Kankas och unge kornetten Henrik Hansson Lindelöf till Kärkis, hvilken dessa dagar skulle afsegla till Tyskland. Grefve Per och presidenten Kurck sutto i ett af tälten, fördjupade i ett samtal om Finlands styrelse.

— Välan, sade grefven, ni känner er assessor i hofrätten Henrik Teit. Jag designerar honom till den förste bergmästare här i landet. Se där unge Lorentz Creutz. Ett ord, Lorentz! Man säger, att du en dag ämnar stiga högt i världen.

Ynglingen bugade sig och svarade småleende:

— Med ers nåds tillåtelse vill jag göra mitt bästa. En gammal häxa från Tyrvis har spått mig, att jag en dag skall flyga i luften med ett linieskepp.[1]

— Godt. Jag vill förekomma detta genom att skicka dig ned i de djupaste grufvor du kan påträffa. Gör dig redo att i nästa vecka resa ut för att leta bergmalmer. Nå? Hvarför tror du att Gud bäddat detta landet så hårdt på berg, om ej för att lägga något uti dem?

Ynglingen förklarade sig genast färdig. Han dugde till allt, kanske minst till riksamiral.

— Detta land — fortfor grefven till herr Jöns — gifver mera varor ifrån sig, än det själf någonsin behöfver emottaga. Där annat sker, kan slik hushållning aldrig försvaras. Det ligger nu för fäfot, men ställ det i skick, och det skall förliknas vid ett af de icke mindre konungariken i Europa.

— Eders nåd har gjort där en god början till, genmälde presidenten aktningsfullt. Den förste landtmätaren uppgår sin rå, den förste jägmästaren tager vara på skogar och villebråd. Och — behagar ers nåd kasta en blick ditåt? — den första postens kurirklocka klingar på landsvägen!

Det var verkligen den första posten, införd i Sverige 1636 och i Finland 1638, som skramlade förbi i sin rankiga kärra från Åbo till Björneborg. Samtidigt infördes de första gästgifverierna. Denna oansenliga, skramlande postkärra år 1638 var ett bevingadt steg framåt för två sekler.

— Salig kungen, Gud löne honom, har lagt fundamentet med hofrätten, skolorna och fyra städer, svarade Brahe med sin lugna, blida och kloka blick. — Där jag kan foga en hörnsten till, vill jag med Guds hjälp försöka’t. I kunnen själfve jugera hvad här för aspecter stå att förvänta. Detta landets folk är dågse i krig, och där någon kommer utomlands, uträttar han mer än tre andra, men här hemma snarka de bakom ugnen, så det knakar i stockväggen. Min mening är, att först skola de få hela bibeln på finska, och sedan skall här statueras en academia, annars blir aldrig folk af dem.

— Där nådelig Gud unnar oss fred och bättre tidsens lägenhet, anmärkte presidenten betänksamt.

— Ja, smålog grefven, så sägen I, gode herrar, så månge I ären. Menen I, att vår värd, fältmarskalken, där han låg giktbruten i hängbåren, införväntade tidsens lägenhet, innan han gick i badet? Eller inväntar ni tidsens lägenhet för att låta i vett och adelig idrott uppfostra er son Knut, som nu, vill jag minnas, är sexton år. Nej, undskyll, min bäste president, jag tror för visso, att ni skickar honom hellre i dag än i morgon under skolmästarens tukt. Detta folket må väl ock kallas sexton år, efter det sådan armkraft visat i rikets tjenst. Och det är nu, fast mer än eder Knut, en rudis indigestaque moles, ett obarkadt timmer, där det dock kan blifva en furubjälke i rikets grundval. Så skicka det, som er son, att barkas, utan att fråga om tidens anlete visar regn eller solsken!

— Prästerskapet här i landet tål allt vid hyfvel och skurbalja, medgaf herr Jöns. Hade vi nyss icke ett mål före i hofrätten, där kapellanen Andreas slagit sin klockare blodvite och kastat sin hustru i brunnen för att hon skällde honom en fylletratt?

— Präster och domare, fogdar och bönder, tag den ene för hufvudet, den andre är dessolik! Ser ni där borta på ängen! Stå de icke fulle i en skock och skjuta till måls på hvarandra med pilar? Och röken där öfver ryttarnes stormhattar? Är det en stockeld de tändt för att värma sig midt i sommaren? Tobakspipor är det, som de marodörerne fört med sig från Tyskland. Och nu lära de bondpojkarne dricka tobak[2] som skorstenar. Sådant går i dem flinkare än tio Guds bud. Statuera en academia; för bestier hjälper här intet mindre.

— De skråla icke mer, de lyssna på en karl, som uppklifvit på stenen. Han förtäljer något för dem ...

— Låt oss höra hvad han förtäljer! återtog grefven. Att döma af kyllern, är karlen en af Åbo läns ryttare.

Den halfrusiga skaran på ängen — afsuttne ryttare, betjening och landtfolk — hade förlustat sig med ett nöje i tidens smak. Ännu brukades bågar ofta vid jagt för att inbespara krut och bly. Nu sköt man till måls på hvarandra med trubbiga träpilar, och för att göra nöjet fullständigt, omlindades pilen med blår, som antändes vid afskjutandet. Än en, än en annan uppställde sig frivilligt till måltafla och värjde ansiktet med den bästa sköld, som låg närmast till hands: ett byttlock, en granruska, en hösäck. Ju flera skrubbsår, brända jackor och svedda skägg, desto muntrare. En pilt var lekens hjälte. Spenslig och vig, försmådde han annat värn än en kråkskramla som sköld; hans öga var så säkert, att han förutsåg pilens riktning, böjde sig undan och träffades endast två gånger. Ena gången sveddes hans haka, andra gången hans högra hand. Det var svidande sår, men gossen låtsade som hade ingenting händt. När pilen hven oskadlig förbi hans fladdrande svarta hår, skramlade han triumferande med sin improviserade sköld, och åskådarne instämde med höga jubelrop.

Snart uppträdde en manligare kämpe, en skäggig, knubbig, axelbred korporal af Åbo läns kavalleri, Taavi benämnd, hemma från Eura, där han nu omgafs af gamla bekanta. Hemsänd på värfning, ståtade han i sin svarta läderkyller och full mundering för att imponera på pojkarne. Sedan denna svarta krigskråka skrattande mottagit några brinnande pilar utan annat värn än armbågen och kyllern, uppmanades han att berätta något från kriget, klef på en sten och församlade kring sig en lyssnande skara. Han var en af stormfåglarna i tidens luft, en stänk af hagelskuren där borta, ett eko af dessa fjärran trumpetstötar, som kommo Europas luft att skälfva, men som här förlorade sig i en sorglustig folksaga.

De höge herrarne hade, obemärkte af talaren, banat sig väg till hans grannskap och hörde honom fortsätta på munvig finska, med en förvrängning af namn, som vore alldeles obegriplig utan noter till texten.

— Ja, gossar. Där stodo vi i en stad, som het Parkki eller Pirukas[3], jag minns ej så noga, i Mäkelä[4] var det. Hatzen[5] och sachsarne stodo vid Pirilen[6] i byttan med lock på och en pinne för. Nosa hit litet, sa’ Panéren[7] till Hatzen, så får jag se om du har surmjölk i byttan. Hvad skulle han! Jag mår bäst här i smöret, sa’ Hatzen. Nå så, vi svulto, vi. Bonden bökade i jorden efter en rutten rofstjälk, soldaten fick ett mögligt halft rågbröd, sura äpplen och regnvatten så mycket han orkade dricka. Vare då; äpplen har man ej alla dagar. Tyskarne, som voro med oss, kände lukten af korf från byttan och började rymma. Det bär åt Helsingland, sa’ Panéren; han tyckte mera om vin än regnvatten, han. Gossarne, sa’ han, behöfva något att äta. Så togo vi Vaaveli[8] och skrapade mössmat från golfvet af spannmålslårarna, men somlige åto agnar.

— Si, fortfor Taavi, då tyckte Hatzen och vursten[9], att vi hade det alldeles för godt, och gingo oss i vägen på Kräkken[10]. Nu skall töffelen[11] taga dem, sa’ Panéren, vi marsera till Kräkken. Var inte hull’[12], sa’ Pekka och Paavali[13], Lessle och Lennarten[14] mente: gå på gossar! Ja, vi frestade på ... Vänta lite, jag skall klara det för er. Här är senten i olle patall[15], här står Lessle med skottar, tyskar, svenskar och Viborgs fotfolk. Där vid hafrelandet är högra flygeln, där rida Panéren och Lennarten och jag med Åbo läns valleri[16]. Pelten och Wittenpers[17] het’ våra öfverstar, Gud bevare herr öfversten, inte voro de blyga! Här vid gården är vänstra flygeln under Tålhanse och King[18] med nylänningarne. Si nu, vid Kräkken var ingen öltunna, som här, där var enris och våta mossar, för Tålhansen skulle svänga rundtom Kräkken och bita dem i ryggen, som visade oss tänderna. Serven[19] står där bakom landsvägen ... Räck hit kruset, Antero; jag har fått krutrök i halsen.

— Nå ja — fortsatte talaren, sedan han nedsköljt krutröken — Hatzen stod där vid berget, han och vursten med tjugutre tusen man, och vi hade sextontusen. Där är Kräkken, förstå ni: kanoner, oj, oj, som veden sprakar i bakugnen och lågan slår öfver muren ut! Vi svängde åt rian, fotfolket klef på Kräkken. Ena handen geväret, andra handen buskarna, rötterna, hala såpan var det, än kuperkeikka på magen, än upp med karlen på fötter igen. Huj, så föll hela kråkboet öfver oss, tre mot en; där kom en bra karl fortare ned, än kan kommit upp. Hugg in! sa’ Panéren; vi höggo in. Hugg än en gång! sa’ han; ja, general! Tredje gången; Panéren red med oss. Fjärde gången; Lennarten red med oss. Femte gången; Panéren och Lennarten redo med oss, hitåt, ditåt, yxan på sveden, lian gick öfver hårdvalls äng. Eld kom i skogen rätt bakom oss ... där bakom hafrelandet! I och hi, pikar framför, kulor bakom. Lessle red in med senten till hjälp. Puh, ja, nu fingo vi andas jämt så länge en häst dricker ur brunnen. Sjette gången hugg in! Ja, general. Sjunde gången ... tuhat tulimmaista; hästarna löddrade hvita skummet! Åttonde gången ... ryttarne kipade luft som smedens blåsbälg. Alla blödde, jag blödde, pik genom axeln, hästarna blödde ... Brita, där föll han, Heikki, pojken din, raska gossen, bra karl, ärlig dragon, föll som en brudgum i dansen för bruden ... Hör hit, sa’ Panéren: hvem vill dö med mig för drottning Kristina och gamla Sveriget? Ja, general, eläköön Sveriget och gamla Finland! Nionde gången ... hästarna snafvade öfver döda och döda och döda ... ryttarne segnade ned ur sadeln ... Tionde gången ... icke voro vi hundra af tusen kvar ... Slut med Taavi, svart för ögonen, föll som järpen från granens topp. Antero, har du legat under en död häst?

... De redo öfver oss, där vi lågo fallna i blod. De ropade: toria! toria![20] Och det började skymma på kvällen, blodet rann, regnet föll, natten kom: toria! toria! ... Men på Kräkken blef anskri. Ha ni sett vargarna rusa in i en fårskock på trädesåkern? Sveden kommen! Sveden kommen! Sveden kommen![21] Tålhansen var där med Kingen ... allt öfverända, allt fötter, fötter, fötter, slut med torian! Serven kom ... så vi upp i sadeln igen, söndertrampade, ledbrutna, blodiga ... Ja, gossar, vi voro ännu några, som kunde lyfta ett ben i stigbygeln! Så ut i mörkret efter Hatzen och fårskocken ... Gud med oss! Sveden kommen! Piken i ryggen ... där en, där två, där fyra ... När det var så mörkt, att vi höggo i träden, vände vi om. Men när dagen grydde, redo vi alla, som hade en häst, med Tålhansen och togo fångar, fanor, byte. Vursten red undan, purr, purr, så det skrek i hans runda mage! Aldrig den vursten ridit så kvickt, sedan han rymde från Reitele[22]. Vi togo silfverkannorna, nammade allt hans skummande öl ... si det var öl, gossar! ... Alla deras kanoner, trossen, maten, penningarna, hundra fanor ... tjugu gula dukater fick Taavi för en ... och så kommo goda dagar, fläsk, öl, vin, och Panéren drack, och Tålhansen drack, och Taavi drack, men regnvattnet läto vi rinna. Si det var toria, gossar! Det var lustigt. Vi skrattade påfven, skrattade Hatzen, skrattade vursten ... Lefve drottningen! Nå, hvem vill blifva en käck karl och förtjena tjugu guldpenningar för en sliten silkestrasa?

Ja, lefve drottningen! Talaren nedsteg, under åhörarnes jubel, som en segerherre från stenen, halft lustig, halft gråtögd, något mjuknad af öl, men mera af slagfältets blodiga minnen, viss om att vara förstådd och kanske äfven att fylla en eller annan lucka i de glesnade lederna af sin skvadron, som nu stod i Pommern. Åhörarne, liksom han under inflytande af dagens välfägnad, hade förlorat sitt trumpna finska lugn; man såg dem ömsom skrattande, ömsom gråtande öfverhopa ryttaren med vänskapsbetygelser och nya ölkrus. Han var dock en af deras egna; alla hade sett honom gå för plogen, förrän han ikläddes kronans mundering och fick upplefva så märkvärdiga ting. Ja väl, af de tjugu, som utgått med honom från Euraåminne, var han den ende som återvände; några hade han sett falla vid sin sida i striden, andra hade han förlorat ur sikte i fältlasarettet eller i fångenskapen. Men han var dock en kvar, och hvilken ära, hvilka rikedomar hade ej han vunnit! Hvarför kunde icke en annan blifva hvad han blifvit? Skada blott, att så få unga män funnos kvar att klifva i kronans sadel! Piltarne under aderton år beslöto ofördröjligen göra det.

De två herrarne återvände till gården med blandade känslor. Båda för detta krigare, förstodo de uppskatta intrycket af en seger, men båda numera riksråd och statsmän, visste de äfven hvad krigen kosta.

— Det är annan touche i trumpeten nu, än här var efter Nördlingen, anmärkte Brahe betänksamt. Krigslyckan är en snöfästning i Mars; garanterar ni frost eller tö? Såg ni modern, för hvilken karlen omtalade hennes sons fall? Var det ej så ni tolkade det för mig? Hon såg ut som ett fattighjon, men jag kunde ej upptäcka en tår på hennes vissnade kind. Var kvinnan förslöad af sorg och elände? Kanske, kanske icke. Segern aftorkar många tårar. Räknade ni de unga karlarne där, som återstodo för plogen? Jag räknade dem: de voro bland de två hundra människorna tolf eller femton. Det är landets ruin, Kurck. Skaffa oss fred!

— Rikskanslern sköter utrikesärendena i Tyskland efter sitt bon plaisir, svarade presidenten med en axelryckning. Kurck var, likasom Åke Tott, en af Axel Oxenstjernas motståndare i rådet.

Brahe teg. Han skickades ju till Finland för att ej blifva det Oxenstjernska partiet i Stockholm för öfvermäktig.

Herr Åke hade piskat bort gikten med porsris. Han visade sig åter bland sina gäster som den uppmärksammaste värd. En friare måste uppträda ung och galant.

Aftonmåltiden serverades klockan sju med konstfärdigt anrättad elgstek af dagens byte. Större delen af gästerne skingrade sig för att genom den ljusa sommarnatten återvända till fränder och vänner. Hvar skiljes ungdom utan varmare känslor? Henrik Lindelöf sade till Sara Skytte: ett minne af eder till kriget, och jag skall vara osårbar! Lorentz Creutz sade till Elsa Duvall: en slagruta af eder, och jag skall finna guld i alla Finlands berg! Skickelsen, hvilken så sällan trycker sitt imprimatur på ungdomens drömmar, lät båda desse unge män med en missräkning köpa lifvets lycka. Henrik Lindelöf stupade sju år därefter i kriget som ryttmästare, men icke förr än Sara Skytte blifvit hans maka. Lorentz Creutz fann intet guld i Finlands berg, men han hemförde redan år 1639 Elsa Duvall som sin lyckliga maka.

Grefve Brahe och presidenten Kurck med sina familjer kvarstannade öfver natten på Lavila. De sutto efter aftonmåltiden i tältet med herr Åke och lille Klas, som, sjuk af förargelse och konfekt, hade blygts att visa sig förr än nu. Stallmästaren Lars Palikka inträdde och framräckte åt grefvinnan med militärisk honnör hennes förlorade bukett med vidhängande guldkedja och silfvernål.

Grefvinnan, angenämt öfverraskad, frågade hvem som funnit buketten.

— En gosse i unge herr Klas’ tjenst fann blommorna vid bäcken, där ers nåd red öfver till jagten.

— Kalla hit honom!

Bennu framfördes. Han bar ännu märken af de brinnande pilarna på handen och hakan.

— Du är i tjenst hos unge herr Klas?

— Jag har fått afsked.

— Redan? Det var bittida. Hvarför har du afskedat honom, Klas?

— För att han är dum. För att han icke lyder, när jag befaller, svarade det hoppfulla ämnet till en blifvande kavaljer af första rangen.

— Hvad säger du? inföll fadern, fältmarskalken.

— Jag har afskedat honom, för att han är dum, upprepade sonen trotsigt.

— Hvad nu, Klas? Ni ha ju varit de bästa vänner. Han har lärt dig rida, karl, och dessutom är han min gudson. Hur var det, Palikka? Var det icke någonstädes i Tavastland? Och stod icke hans nåd presidenten fadder vid samma tillfälle?

Stallmästaren bekräftade detta någonstädes hvar som helst. Presidenten kunde icke påminna sig någon gudson i Tavastland.

— Jag skulle också ha glömt det — smålog herr Åke med en af sina bistra grimaser — om jag ej haft det missödet att rida omkull min ärade frände i snödrifvan och sedan druckit förlikning med honom i ett pörte i Satakunta.

— Nu minns jag det, återtog presidenten, samlande sina tankar. — Det var i Nyland, i Sjundeå, tror jag, eller i Lojo. Medgif, min älskvärde frände, att ni red som en kroat. Jag var icke litet förvånad att hafva armar och ben i behåll, och min hofmästare kan intyga i dag, att er son Klas brås på sin tappre far ... Ja, så var det. Den berömde mäster Sigfrid inbjöd oss till ett torp. Han kristnade ett par tvillingar, tror jag. Skulle gossen vara en af dem?

— Ja, sade herr Åke. Klas, förlik dig med pojken, han är en bra ryttare!

Lille Klas besinnade sig. Fadern var svag för honom, såsom en sjuklig ädling är för ende ättlingen af ett lysande namn, det visste gossen mycket väl, men fadern var icke heller att leka med, när han vardt vred. Klas skulle låtit blidka sig, om här ej funnits åskådare, för hvilka en ung adelsman om åtta år ej kunde förödmjuka sig. Alltså lät han förstå, att om Bennu ville kyssa hans hand och bedja om förlåtelse, ville han låta nåd gå för rätt.

— Kyss hans stöfvel! Icke blir du sämre för det, skrattade fältmarskalken.

Den som icke kysste hvarken hand eller stöfvel, det var Bennu. Han förklarade, att han intet ondt gjort, och berättade tilldragelsen.

— Är det så, Palikka?

Stallmästaren svarade försiktigt, att Pilen skenat och blifvit hejdad af Bennu. Herr Klas hade hållits i sadeln som en hel dragon, men han skulle ej längre förmått styra den skrämda hästen.

— Marsch till din sofkammare! befallde herr Åke sin unge ättling. Gossen lydde vresigt, efter en sirlig, i Stockholm inlärd bugning för gästerne i tältet.

— Hvad heter du? frågade grefvinnan den orädde tolfåringen, som behagade henne.

— Bennu.

— Hvad är din far?

— Torpare. — Bennu hade ofta hört, att hans far varit tattare, men alltid svarat på detta tillmäle med knytnäfvarna.

— Du har bränt dig på hakan? Och på handen? utropade grefvinnan.

— Vi lekte på ängen med brinnande pilar.

— Och detta kalla de barnlek! Ers nåd — och grefvinnan såg bönfallande på herr Åke — gossen får ju stanna kvar i er tjenst?

— Efter ni önskar det, ja. En vildbasare är han, och mina ryttare ha icke gjort honom tamare. Jag skall skicka honom till Gerknäs. Pojkarne äro styfve, det är bäst att de skiljas. Såg ers nåd Klas till häst? Han rider ej illa för sina år. Hvad tycker ers nåd?

— Å ja, han lyckades verkligen få hästen att skena.

— Men han hölls i sadeln! Pilen hade kunnat afkasta en gammal ryttare. Sådan verve, sådan eld! Fäste ers nåd sig vid Pilens bogar?

Grefvinnan, som icke fäst sig vid Pilens bogar, tillkallade än en gång Bennu, hvilken pligtskyldigt inväntade vidare order utanför tältet.

— Du har hittat en guldkedja. Hvarför behöll du ej henne? En guldkedja är dyr.

— Jag visste, att ers nåd tappat kedjan, svarade gossen okonstladt.

— Och du begär ingen hittarelön?

Bennu rodnade, det hade han icke tänkt på.

— Med fältmarskalkens tillåtelse kan du behålla denna silfvernål som hittarelön och som minne af mig. Råkar du engång i nöd och jag kan hjälpa dig, så framvisa denna nål; han är ensam i sitt slag, jag skall igenkänna honom.

Bennu mottog nålen med högröda kinder. Sedan han skildes från torpet, var detta första gången en kvinna — och en så vacker, så förnäm dam — hade sagt honom ett vänligt ord. Han böjde sig ned, som han sett andra göra, och kysste grefvinnans klädningsfåll.

— Förblif redlig och trofast! sade den högborna damen och strök med sin fina hand den tårögde gossens långa svarta hår.

*

Lavilas förnämste gäster sade följande morgon farväl, grefven och grefvinnan för att fortsätta resan till Björneborg, presidenten Kurck med döttrar på återresa till Åbo. Det är icke sannolikt, att det gästfria mottagandet på Lavila inverkat synnerligen på grefvens svar i friarefrågan; troligare är, att gamle Jacob De la Gardies förord afgjort svaret och att förbindelsen med fältmarskalken Tott dock slutligen befunnits nyttig för Brahesläktens politiska ändamål. Ty redan söndagen den sjunde därpå följande Oktober 1638 firades Åke Henriksson Totts bröllop med högborna och dygdesamma fröken Kerstin Abrahamsdotter Brahe, grefvinna till Visingsborg, friherrinna till Rydboholm och Lindholm, med stor ståt på Riddarholmen i Stockholm. Äktenskapet blef kort och barnlöst. Bruden fick en morgongåfva motsvarande hennes höga rang; brudgummen sökte en värdinna för lysande fester och fick en sjukvakterska, som höll stigbygeln i hans hjältemodiga ryttarekamp mot den sista fienden, döden. Kerstin Brahe, själf glömd, men högt aktad för husliga dygder, öfverlefde i många år sin berömde make.

[1] Lorentz Creutz, sedermera landshöfding i Åbo, riksråd och amiral, flög i luften med amiralsskeppet Kronan och åttahundra man i sjöslaget vid Öland den 1 Juni 1676.

[2] Första uttrycket för röka tobak.

[3] Parchim.

[4] Mecklenburg.

[5] General Hatzfeld.

[6] Perleberg.

[7] Johan Banér.

[8] Havelsberg.

[9] Kurfursten af Sachsen.

[10] Schreckenberg, väster om Wittstock.

[11] Der Teufel.

[12] Hullu, galen.

[13] Per och Pål.

[14] Skotten Lesslie och Lennart Torstenson.

[15] Centern i ordre de bataille.

[16] Kavalleri.

[17] Thure Bjelke och Johan Wittenberg.

[18] Stålhandske och skotten King.

[19] Reserven.

[20] Victoria!

[21] Die Schweden kommen, svenskarne komma!

[22] Breitenfeld. Taavis berättelse gällde Johan Banérs blodiga och glänsande seger vid Wittstock den 24 September (4 Oktober) 1636, där svenska hären förlorade i döde och sårade inemot 5,000 man, medan de kejserlige och sachsarne förlorade 11,000.

10. Flytande spån.

Det var ensligt där borta vid bergets sluttning. Björkar, aspar, sälgar, rönnar, här och där en ung gran eller en gammal lind, lågo fällda på sveden för att torka i solen. O, de vackra, hvita, högstammiga björkarna, i hvilka vårens första gök så ofta galat, de skulle snart med sin aska göda den steniga marken. Deras löfrika kvistar hade blifvit inbärgade till vinterföda åt fåren. Mellan deras stympade grenar reste sig ännu stundom ett strå epilobium eller ett knippe blåbärsris. Spindeln spann sina trådar mellan dessa bekväma fästen från gren till gren; myran fann här byggnadsämnen för stacken; guldflugan, nyss krupen ur puppan, pröfvade sina första florslika vingar; ollonborren kröp öfver stammen och gjorde misslyckade försök att flyga. Allt lefde och gladdes åt lifvet, allt utom denna härjade unga skog, som stupat för yxan och skulle gifva sin märg åt sädeskornet.

Det var tidigt på morgonen i början af Juni — så tidigt, att skyn i nordost ännu var fållad med guld — två år efter herr Åke Totts gästabud för grefve Brahe på Lavila. Sveden tillhörde Kaskas torp. Två magra kor och en kviga afbetade här och där på höjdsluttningen några tarfliga grässtrån. Fyra får, begåfvade med ett bättre födgeni, företogo vågsamma språng på skogens slagfält och funno mellan stammarna orörda grästufvor. En flicka om tretton eller fjorton år satt på berget ofvanför sveden, vallande hjorden. Hennes morgontoilett var så enkel och fattig, som den ju kunde vara: ett groft linne, en snäf kjol. Inga skor, ingen duk. Ovårdadt långt svart hår, solbrynta kinder, bara armar och fötter, så bruna som de mattor, hvilka Dordej i sina välmaktsdagar färgat med stenmossa. Det var Hagar, som icke blifvit den rike Lydik Larssons fosterdotter.

Hvad skulle Dordej, fostermodern, hafva råd att kläda Hagar i tyskull! Hon hade nu åtta egna slitvargar, och tiderna blefvo allt sämre. Missväxt och foderbrist kommo att öka krigets utpressningar. Tredje och fjärde kon hade gått i mät åt fogden. Blacken stampade, gammal och utsliten, ensam i stallet. Trosshästen, som ficks i utbyte mot Pilen, befanns redan följande året värdig en klubba. Liksom herr Åke, begynte Thomas känna fältlifvets efterdyningar. Lyckligt, att de två äldsta barnen, Tommu och Sigfrida, nu voro föräldrarnas högra och vänstra arm, ty på Hagar var ej mycket att räkna mer; hon hade sin värld för sig.

Hon satt på berget och läste. Hvad läste hon? Torpet ägde tre böcker: bibeln, psalmboken och katekesen. Det var ingen af dessa, det var biskop Erik Erikssons finska postilla, tryckt i Stockholm 1621; hon hade med lock och trug fått låna denna digra bok i två volymer af en ny ung adjunkt i prästgården. Hagar förstod endast svenska, som största delen af folket i Karis, men finsk befolkning var kringströdd i socknen; hon hade hört språket talas. Hvad mer? Hagar lärde sig finska ur postillan, ty ingen grammatika, ingen ordbok, endast några få tryckta andliga böcker hade ännu vidrört de outvecklade vingarna af den finska nordens jungfruliga språk. År efter år sade mon till sin fura: förstår du mig? Ja, sade furan, du talar ju ur mitt hjärta. Dag efter dag sade insjöns vågor till strandklippan: förstår du oss? Huru skulle jag ej förstå eder? svarade klippan; jag förstår ingen annan. Tungan, som gaf en själ åt naturljuden, frågade örat: förstår du mig? Ja, sade örat, men hvad säger ögat? Ögat svarade: tälj mig stafvar, att jag må se de ovana ljuden! Detta var bristen. Stafvarna voro ännu mycket sällsynta och ovant tillskurna; i hela Finland fanns ju icke ett boktryckeri. Äfven svenska språket var ännu ett outveckladt, stapplande barn i skolåldern. Krig fanns ej då mellan hjärtats och tankens två uttryck i detta land; förstodo de icke mer, så förstodo de att älska hvarandra.

Hagar hade vuxit, men icke så, som trädet växer i skogen, stam, grenar och märg i harmonisk utveckling. Medan hennes kropp tilltagit tre tum i längd, hade hennes själ vuxit tio eller tolf tum. Hon var den omogna, gröna karten, som utvecklar sig till en frukt, men hvars smak är bitter. Hon var den gängliga, hållningslösa flickan på fjortonde året, hvilken hvarken kan uppbära sin längd eller styra de fladdrande fjärilstankar, som rysta sina växande vingar för att utflyga i världen. Tålmodig väntan tillhör endast de fromma, de godsinta, de saktmodiga i denna kartens tjusande vår; de lifliga och energiska uppresa sig mot äfven de ömmaste, äfven de mest berättigade band, hvilka kännas som fjättrar. Hagar var upprorisk mot sig själf och mot hela den trånga värld, som omgaf henne. Denna törstande, stormande, brinnande själ, som slöts i ett äggskal, hur skulle ej hon flaxa som fågeln mot fönsterrutan! Hvad betydde det okända, omätliga djup af gåfvor och frågor, som böljade inom hennes unga hufvud? Och denna starka, bevingade ande, som sträckte sin famn mot oändliga höjder, medan tillvarons former hängde som bly vid dess fattiga barfot, hvar fann han en kvist att sätta sig på?

Intet svar!

Borta var Cannabis, som hon ej fått återse, borta voro dessa frestande böcker på lärdomens språk, åt hvilka hon en kort tid så hungrande hängifvit sig. Icke för något pris skulle Dordej ha tillåtit en så papistisk villfarelse i sitt hus, äfven om det otroliga händt, att Hagar fått låna latin från prästgården. Men sträng skyddstull uppfostrar alltid smugglare. Hagar hade öfverkommit på Nyby några af dessa litteraturens vindfällen, som sluta sin bana på väggspringorna — rifna tryckta blad af Olof Bures arithmetica instrumentalis, tryckt 1609, och Marcus Helsingii compendium astronomicum, tryckt 1597. Det var fynd utan början och slut, men det var räknekonst, det var stjärnkunskap, det var latin! Tyska böcker hade här och där kvarlämnats af hemkomne krigare. Hagar förstod icke ett ord tyska, men hvartill funnos böcker, om ej för att läsas? Hon stafvade sig fram, hon fann ett ord som liknade svenskan, gissade, jämförde, gissade åter meningen af enstaka ord och enstaka ord af meningen, till dess att hon här, som i finskan, lärt sig hjälpligt förstå sina böckers innehåll. Det var icke barnsagor hon sålunda öfverkom, det var lärda kommentarier af skriften och vidlyftiga utläggningar af augsburgiska bekännelsen, troligen tagna vid någon plundring i Tyskland och sedan bortkastade af plundrarne som onyttigt skrymmande gods.

Hagar hade af dessa lärda verk på sitt sätt inhämtat »skriftens rätta förstånd», som hon för två år sedan så ifrigt efterlängtat. Det var påtagligen redan för mycket för hennes år och erfarenhet, men det hon inhämtade var endast bokstafvens lärdom, som dödar, det var icke andens lärdom, som gifver lif. I hennes lilla hufvud samlade sig en oordnad massa af bokstafslärdom, utan samband, utan öfversikt, utan metod. Den barnatro, med hvilken hon förr läst sin bibel från perm till perm, söndersmulades till stoft af teologernes utläggningar. Hvad visste detta med all sin beläsenhet så okunniga barn om troslärornas kamp, om otrons drakslingringar alltifrån apostlarnes tidehvarf eller om dess mäktiga bundsförvandter i ett förrädiskt människohjärta? Hon stafvade med förvånade barnögon de invecklade stridsfrågorna om Kristi personliga eller symboliska närvaro i nattvarden, om den helige Andes utgång af Fadren allena eller af Fadren och Sonen. Hon hade icke något begrepp om Andens gång genom världshistorien eller om dess allt pånyttfödande kraft i en troendes själ. Hon gick som i drömmen fram mot hopplösa tvifvel, men äfven för tviflet var hon ännu alldeles för mycket barn; hon kunde endast känna sig fridlös, olycklig, dödande tom ...

Nu satt hon vid biskop Erikssons postilla och vände blad efter blad, utan att rätt veta hvad hon läste. I denna bok återljöd ännu reformationstidens lifsvarma tro, som så snart skulle förblöda i det kropps- och själsmördande kriget för att efterträdas af den dödfrusna ortodoxin. Erikssons postilla var icke fritagen från sin tids pedantiska utläggningslusta, men där fanns så mycken sann fromhet, en så hjärtevarm kärlek till Gud och människor, att Hagar kände sig besviken i sitt hopp om utredning af de svårfattliga stridsfrågorna. Hvad betydde kärleken till Gud och människor mot lösningen af ett teologiskt problem? Hagar tröttnade.

Solen steg högre, uppsög daggen och vidrörde med brännande kyssar berget, sveden, ljungen, det svartlockiga hufvudet, de bruna armarna, de bara fötterna. Morgonsvalkan gick öfver i sommardag. Bromsarna surrade, sommargyllingen galade i skogen, Silfverblommas koskälla och fårens bjällror klingade enformigt i dalen. Biskopens postilla gled omärkligt ned i mossan, jungfru Marias nyckelpiga kröp öfver dess blad, och Hagar, som tillbragt en halfvaken natt vid fållan med korna, nedsjönk i sömn mot den hårda hällen.

Hon hade sofvit en kvart eller två, när ett prassel i lingonriset väckte henne ur hennes lätta slummer. Hagar sprang upp och såg en främmande pojke, svartlockig som hon, solbrynt som hon, barfota som hon, men vild, smutsig, med blodiga fötter och sönderrifna kläder, stirra på henne. Innan hon ännu hann hämta sig från sin första öfverraskning, hörde hon från gossens läppar en tvekande fråga:

— Hagar?

— Bennu! svarade hon. Hon hade igenkänt rösten.

De båda syskonen hade icke sett hvarandra sedan fyra år, när Bennu flydde med Pilen från Nyby gård. De fortforo att vara hvarandra så lika som två blåbär på samma kvist, men Hagar hade nu skjutit upp nära ett halft hufvud högre än brodern.

Och nu föllo de gråtande i hvarandras armar. Så mycket hjärta hade de dock, och hade de icke haft det, skulle de icke ha varit nattens barn, de skulle ha varit dess missfoster.

De satte sig bredvid hvarandra på berget. Systern tog först till ordet.

— Hvad är det, Bennu? frågade hon, i det hon med oförställd häpnad betraktade hans blodiga fötter och förvildade utseende. — Hvarifrån kommer du?

— Från Gerknäs.

— Så du ser ut! Hvarför kommer du hit?

— Jag har skjutit ihjäl Greger Andersson.

— Å så! Tokprat!

— Jag har skjutit ihjäl honom. Icke visste jag, att musköten var laddad.

— Hvad du säger! Greger Andersson?

— Han var en stygg karl! Lars Palikka var alltid beskedlig mot mig. Så fick jag afsked af lille herr Klas. Så kom jag till Gerknäs. Greger Andersson var stallmästare där. Han var förr en af rättarne som redo efter mig, när jag rymde med Pilen.

— Det är så länge sedan vi hört af dig. Så? Greger var stygg mot dig?

— Han tog Grebben, som herr Åke gaf mig att rida, när Klas fick Pilen. I stället fick jag ett halt sto. Det blef i mossen. Greger sa’: nu skall du köra oxarna. Svarta tjuren var ilsken, ja, han stångades så, så! Jag hade yxan, jag slog benet af honom. De satte mig i hundstallet ... Fyra dagar satt jag i hundstallet och fick intet annat än hundarnas mat. Så bröt jag mig ut och låg gömd på hövinden. De skulle skicka sex ryttare till Lavila. Matts Lång sa’ till mig: kom ut, Bennu, gör musköterna rena! Ja, jag kom ut, jag satt på bakgården med musköterna, när Greger kom med piskan emot mig. Är du där, din tattarehund? sa’ han; jag skall lära dig rymma! ... Kom icke hit! sa’ jag och höll musköten emot honom. Han kom ... jag sköt ... han föll ... jag sprang. Göm mig, Hagar, göm mig! De äro efter mig; jag sprang hela natten.

— Du skulle ha klagat för herr Åke ... skrifvit!

— Skrifvit?

— Jaså, du kan icke skrifva. Kan du läsa?

— Mor lärde mig stafvarna förr, men dem har jag glömt.

— Hvad kan du, Bennu?

— Rida, fäkta, skjuta, jaga, dressera hundar, kasta kronvägg, tärningar ...

— Å, sådant där! Hvart tänker du rymma?

— Vet inte. Kanske till Åbo. Jag har fått en nål af grefvinnan ...

Hagar eftersinnade. Hennes lärdom dunstade bort som en dimma för den öfverhängande faran. Hon var beslutsam och djärf som brodern, men mycket mera utvecklad till sitt förstånd.

— Ja, de skola förfölja dig, de skola söka dig här. Du kan ej rymma till Åbo, det är lång väg, de skola hinna fatt dig på vägen. Men till herr Åke ...

— Herr Åke ligger svårt sjuk på Lavila. Klas är där.

— Då finns det ej annan råd, än att rymma till Tyskland. Vid Skuru i Pojo ligger Henderssons transportskepp, som endera dagen skall segla till Tyskland. Dit måste du för brinnkära lifvet. Har du penningar?

— Jag har sex daler insydda i min jacka. Herr Åke gaf mig dem, när jag skickades bort från Lavila.

— Det är bra, mycket bra; jag har icke en kopparslant.

— Men om de komma nu ... nu? — Och gossen betraktade skogen med skrämda blickar.

— Gå, tvätta dig först vid bäcken, dina fötter blöda af språnget. Lämna där din jacka och dina byxor. Jag kläder mig i dem och lämnar åt dig min kjol. Komma de, skola de taga mig.

— Men de slå dig, Hagar, de binda dig, de bortföra dig.

— Sicken, hvad skola de göra med mig? Sinka ej nu, fort! Sigfrida kommer att hämta mjölken. Jag har legat med korna vid fållan i natt.

Gossen följde rådet. Om en stund voro båda barnen förvandlade, han till flicka, hon till gosse. Flickans kjol släpade långt ned till fötterna; gossens spinkiga benkläder räckte ej långt nedom knäet. För att fullborda toiletten kammade och benade Hagar sin brors hår med en tallkvist. Man kan hjälpa sig utan kam.

Medan hon var upptagen därmed, erinrade sig Bennu något i hans tanke högst betänkligt.

— Icke kan jag rymma i flickkläder till Tyskland! Icke taga de emot en flicka på skeppet!

— Å så! Jag springer hem efter min helgdagskjol ... Nej, jag går hem i linnet. Du skall få dina gosskläder i ett knyte.

I detsamma hördes bakom dem en klingande röst: