CHRISTINA F.
— Kerstin har rätt, sade fru Anna till sig själv. Hon bör icke återse honom.
Därpå gömde hon omsorgsfullt den kungliga kärleksdikten bland sina familjepapper, varifrån den sedan kommit i avskrift till eftervärlden.
Under den tid, som förflutit sedan besöket i Ekenäs, hade den manhaftige Ivar Bertilsson och hans hemlighetsfulle följeslagare fortsatt sina stämplingar till förmån för det polska partiet i södra och sydvästra Finland. De hade funnit skydd och medhåll på några adelsgårdar, där konung Sigismunds slagna anhängare i tysthet avbidade en för dem gynnsam förändring i det nuvarande regementet, och befordrades sedan vidare med brev och budskap till andra partivänner. De rastade även i avlägsnare byar, åhörde folkets klagomål över tidens betryck och utpressningar och läto förstå att bättre dagar snart skulle randas, allenast alla raska bönder föresatte sig att icke åtlyda olagliga påbud, vems de ock månde vara, utan fasthellre hölle på sin gamla frihet och, där så behövdes, ställde våld mot våld. Nöden var ock mångenstädes så stor, att man gärna lyssnade till dessa förespeglingar. Fogdarna begynte mötas med uppenbar motspänstighet, restlängderna ökades, bönderna i några byar övergåvo sina hemman och sammanrotade sig för att utvandra till Ryssland eller översegla till Riga och Polen. Sällan samlades denna tid folket vid kyrkor och ting, utan att än här än där en tryckt proklamation på dålig svenska eller ännu sämre finska fanns om morgonen uppspikad på kyrkodörren, på tingshusets vägg, ja på själva länsmansgårdarnas knutar, alla av samma innehåll: den nuvarande gudlösa och olagliga styrelsen, jämförd med den rättmätige konungens milda och rättvisa regemente. För en, som revs ned, syntes nästa morgon tre andra; de tycktes uppväxa från jorden, ingen visste huru och varifrån.
Likasom klubbekriget är det enda inbördes krig, vilket någonsin blivit fört i Finland, så tillhöra även de polska stämplingarna vid denna tid de sällsyntaste undantag av sin art i detta land. Sammansvärjningar finna ingen tacksam jordmån bland ett folk som icke älskar smygvägar och alltid hyst en medfödd avsky mot förrädare. Hade icke tidens nöd blivit konung Sigismunds bundsförvant, skulle hans utskickade hava förgäves klappat på folkets dörrar.
Det fåtaliga och underlägsna polska partiet i södra Finland väntade med otålighet någon större motgång för konungens vapen i kriget för att öppet höja sin upprorsfana. Då nådde dem det obehagliga budskapet, att konungen genom en skrivelse från Narva sammankallat Finlands ständer till en lantdag i Helsingfors och själv ville vara närvarande. De missnöjdas enda hopp blev nu, att ständerna skulle vägra gärder för kriget och därigenom framkalla en öppen brytning med konungen.
Ständerna voro sammankallade till den 15 januari 1616, men konungen anlände först den 19 till Helsingfors. Av Finlands nuvarande huvudstad fanns då endast namnet och en obetydlig köpstad, belägen en halv mil i nordost från den nuvarande platsen, vid mynningen av en liten å, Vanda, som där gör ett brant fall, kallat Helsinge-fors.
Lantdagar — landskapsmöten — voro denna tid icke ovanliga i särskilda rikets provinser. Den finska lantdagen år 1616 hade dock både för riket och Finland en säregen betydelse. Här, i närvaro av konungen själv och rikskanslern Axel Oxenstjerna, sammanträdde Finlands fyra riksstånd och ombud från krigshären för att på samma gång bevilja medel till kriget, värna rikets självständighet, protestera mot de polska Vasarnas anspråk på tronen och högtidligen bekräfta sin trohet mot den yngre grenen av Vasahuset. Tidens faror och Finlands läge som operationsbas i de båda krigen mot Ryssland och Polen gåvo en ofantlig vikt åt denna manifestation av folkviljan. Utan denna lantdag hade sannolikt icke det svenska väldet sträckt sig ut över Nevan och lagt en grund för denna svenska stormakt, som, även efter dess fall, kastat ett skimmer av ära över kommande dagar. Utan denna lantdag skulle sannolikt icke den ryska makten för ett helt sekel ha varit stängd ifrån Östersjön, Gustav Adolf skulle ha känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle förgäves ha väntat befriaren ifrån Norden. Och slutligen, utan denna lantdag skulle Finland nu sakna ett av sina ärofullaste minnen, skådespelet av ett blödande, men oförfärat folk, vilket i nödens stund svär som en man att offra allt för konung och fädernesland.
Allt vad landet då hade lysande eller mest redbart av alla stånd strömmade nu hit i midvintern på långa avstånd, obanade vägar och med de mest bristfälliga kommunikationsmedel. En ofullständig förteckning uppräknar trehundratrettioåtta närvarande lantdagsmän, största delen adel med frejdade namn, den åldrige biskopen Erik Sorolainen med tjugu präster, ombud från tio städer och tjugu härader samt, såsom det femte ståndet, tio officerare. Den lilla staden samt närmaste byar voro överfyllda med folk. Borgmästaren Kasper Reijer synes ha haft den äran att både härbärgera konungen och försträcka öl, vin och specerier till den kungliga taffeln. Att döma av ännu förvarade räkningar, måste denna ha försörjt ganska talrika gäster, därvid köksskrivaren Hans Persson fick mottaga ansenliga förråd av olja, kapris, oliver och limoner från Åboborgaren Hans Wolle, kunglig hovleverantör för Finland. Utom den kungliga taffeln levde största delen lantdagsmän vid ytterst tarvliga bord i tidens betryck; men för konungen gällde det här att uppträda med den ståt som imponerar på massorna. Man skulle icke inberätta till Sigismund i Warschau, att hans medtävlare om kronan uppträdde såsom en torpare på sitt rikes utmarker.
Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopat från jorden, att man icke ens känner platsen där Sveriges och Finlands konung den 22 januari 1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland höra ett stycke statskonst sådant det aldrig hört förr. Gustav Adolf ägde redan i unga år den snillets, hjärtats och talarekonstens makt, som övertygade meningarna och rörde hjärtat. Han talade med ungdomens öppenhet och en konungs värdighet, utförligt, klart och manligt, om rikets dåvarande ställning, om nödvändigheten att mota Polens övermakt i det söndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om nödvändigheten av hans avsättning från rikets tron, om det svek och de stämplingar, varmed samme avsatte konung fortfor att oroa riket, om det underliga att man nu råkat i krig med ryssarna, dem man velat hjälpa mot Polen. Han varnade finnarna att icke låta förföra sig till att komma under Polens och påvens träldom, påminde dem om den trohet de svurit hans salige herr fader och honom själv samt lovade, att därsom de ville i denna trohet framhärda och nu manligen bistå sin konung, så ville han ock vinnlägga sig att de måtte komma till fred, rolighet och bättre villkor, vartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville. Slutligen tillade konungen, att han begärde ständernas svar på de ärenden han ville förelägga dem, »önskande dem samtlig och synnerlig en god dag och blivande dem med ynnest och gunst väl bevågen».
Lantdagsfrågorna gällde trygghet mot Sigismunds stämplingar, försvar mot ryssarna och gärder för kriget. Redan den 2 februari utfärdades ständernas beslut. De ville aldrig låta förleda sig från sin trohet mot konung och fädernesland, utan manligen stå mot konung Sigismund, som velat återinföra det påviska avguderiet; de ville icke tillstädja upproriska patenters kringspridande, och var icke Sigismund låter beveka sig till en billig fred, ville de mot honom våga liv, leverne, välfärd och förmåga. Ständerna önska av Gud framgång till det fredsmöte som nu med ryssen begynt, men vore han så förhärdad i sitt fientliga uppsåt, att han inga skäliga fridsmedel ingå ville, så lova de efter yttersta förmåga stå även honom emot och därtill hava blod och förmögenhet osparade. Slutligen åtogo sig ständerna en dryg krigsgärd, och om alla dessa sina beslut skrevo »de i Helsingfors församlade Sveriges rikes råd och lantständer i storfurstendömet Finland» ett långt brev till samtliga Sveriges rikes ständer. De hade här vid gränsen i mannaminne varit hårt betungade av krig, gärder och borgläger; hade icke ens under freden kunnat sitta trygga i sina hus, men ville dock, ehuru årsväxten sist varit ganska svag, nu efter råd och lägenhet bistå sin konung, tackande honom, som därmed låter sig nöja. Och ehuru de ingalunda betvivla de gode herrars och svenske mäns beredvillighet att utgöra en lika hjälp och komma dem till undsättning, ville de dock påminna dem om det trogna bistånd, som Finlands folk dem alltid gjort haver och ännu härefter gärna göra vill av all sin förmåga, med den förtröstan, att så länge alla förbliva eniga, behöva de icke frukta för någon fiende.
På denna skrivelse anlände sedan svar från Sveriges församlade lantständer i skilda provinser, uttalande samma manliga beredvillighet och lovande att aldrig förgäta det trogna bistånd, som dem alltid i rikets nöd av Finlands ständer vederfaret är.
Dessa ord, som handlingen så kraftigt och dyrt beseglat, genljuda ännu efter sekler från alla Östersjöns nordliga stränder. Bakom dessa ord stodo män med offervilliga hjärtan och dragna svärd. Bakom dessa ord stod ett tidevarv av brinnande tro och försakande mod. En dödsföraktande kraft andas i dem, och på samma gång, vilken kärlek! När folket hörde sin unge konung tala, gick en fläkt av hans ungdomliga mod även genom länge av åren kylda hjärtan; även den grånade krigaren kände sitt blod värmas, han kände segrar i luften — han drömde än en gång om sin ungdomsdröm.
Efter mer än tvåhundrasextio år igenkänner man icke mera den plats, där en gång fäderneslandets hjärta klappat av så mycket mod och så hugstora känslor. Slätterna kring Vandas mynning äro nu betäckta med lantgårdar och åkerfält. Oaktat nejden är bördig och långtifrån enslig, vilar däröver, kanske för bristen på skog, ett tycke av enformighet, nästan av saknad.
Vid den tid, varom vi talat, erbjöd slätten ett annat skådespel. Det stora folkvimlet i staden bredde sig ut över dess närmaste omgivningar. Varje torp, varje lada, varje ria och badstuga var överfylld av tillströmmande menighet, här och där även av bivackerande krigsfolk. Man såg små improviserade brädskjul, i vilka utbjödos matvaror, läder, lärfter och öl. Till och med konstmakare från Tyskland saknades icke, ehuru deras framställningar hörde till dem som i våra dagar knappt mera roa ens den lägsta folkhopen. Man hörde musik av säckpipor, man såg en Herkules med ett slag av sin knytnäve döda en oxe, vilken han förut dragit vid hornen efter sig. Man såg en annan äta spikar, genomborra sitt bröst med ett svärd och åter utdraga det, färgat med lingonsaft. En snedvuxen pojke med plirande ögon tillvann sig mycken beundran genom sin färdighet att slå kullerbyttor i luften och den oförskämda vighet, med vilken han än hoppade gränsle över nacken på en förskräckt bondkvinna, än åter utmanade en drumlig dräng till envig och i ett nu slog benen undan honom.
Vid lantdagens början hade man en morgon till allmän förargelse funnit icke allenast flera av konung Sigismunds plakater uppslagna på stadens gårdsportar, utan även samma förrädiska papper spikat på gaveln av borgmästaren Reijers hus, där konungen bodde. En sådan djärvhet hade föranlett stränga efterspaningar, men utan resultat. Ridande patruller hade utskickats åt flera håll samt även till stadens utkanter, där brädskjulen höllo sin marknad. Nu hade förenämnda vanskapliga pojke utmanat en liten trumslagare, som roade sig åt hans lustiga upptåg. Men denna gång hade Sam betydligt missräknat sig. I stället att låta slå benen undan sig, var det trumslagaren som i sin tur slog bytingen i drivan, insockrade honom i snön och till allmänhetens stora förlustelse lät sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto på motståndarens tröja. Vid denna manöver revs tröjan upp, ett papper föll ut och bortfördes av vinden. Det upptogs, lästes och befanns vara ett av Sigismunds plakater.
Nu blev ett sorl bland folkhopen: tag fast förrädaren! häng honom! slå ihjäl honom! Men innan man ännu hunnit komma från ord till handling, hade Sam gjort sig lös från sin motståndare och, vig som en ekorre, banat sig väg genom folkhopen, än borrande sig framåt med armarna, än slående bakåt med fötterna. Efter ett fåfängt försök att uppnå stora landsvägen västerut, svängde flyktingen om och sökte sin räddning på bron över forsen. Men här mötte honom patrullen från motsatta sidan, medan folkhopen skrikande jagade efter honom från andra sidan. Sam betänkte sig icke länge. I ett nu klängde han över brons ledstänger och var försvunnen. Men det dröjde ej länge innan man såg honom flyta utför den öppna forsen och försvinna under isen, som betäckte åmynningen nedanför det starkaste strömdraget.
En afton i medlet av februari 1616 banade sig en karavan av resande mödosamt fram på den ödsliga väg, som vid denna tid förde från Helsingfors genom det norra Nyland till Åbo. Ett starkt yrväder hade på långa sträckor övertäckt alla stigar med manshöga drivor.
Karavanen bestod av tre slädar med två hästar för varje; den mellersta släden var överbyggd med ett slags hytt av buldan. Fyra ryttare, fullt beväpnade, utgjorde eskorten. När de resande sålunda fot för fot arbetat sig fram någon tid, blev det platt omöjligt att komma vidare. Yrvädret fortfor att rasa, och varje steg framåt motades av växande snöberg. Ryttarna sutto av, kuskarna stövlade i snön, alla sökte med armkraft underlätta hästarnas ansträngningar. Det hjälpte föga, tåget stod orörligt. Ett fruntimmer lutade sig framåt i den betäckta släden och frågade om ingen gård funnes i närheten. En riddare i översnöad pälskappa sprang från den sista släden fram till den första, vars kusk var vägvisare, och upprepade samma fråga. Svaret blev, att man hade en mil till närmaste gård, men om man ville köra isvägen över den näraliggande sjön, skulle man på motsatta stranden av denna sjö finna ett nybygge. Riddaren beslöt sig för denna utväg, och nu gällde att bana sig väg ned till isen.
En med tät granskog bevuxen höjd reste sig mellan vägen och sjön. Hästarna måste frånspännas, alla, utom två kvinnliga resande, måste kliva i snön, varefter slädarna framskötos av männen. När man så med outsäglig möda trängt uppför höjden och genom skogen, kom man till ett mot sjöstranden sluttande berg. Här blev åter en rutschbana nedåt, som förde karavanen, med ett par oskadliga kullerbyttor, lyckligt till isen.
Snön låg här mera jämn, man ispände åter hästarna och fortsatte färden. Det gick långsamt, men det gick dock framåt, tilldess att man icke långt från den motsatta stranden begynte köra i flödvatten. Men härdade i alla mödor och faror körde dessa resande utan betänkande framåt. Flödvattnet blev djupare, det strömmade in i slädarna och nådde över ryttarnas sporrar. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta släden och frågade om hans syster Kerstin var rädd och önskade vända om. Hennes svar blev, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red förut, besteg hans häst och red främst. Nästan simmande och flytande, uppnådde karavanen den efterlängtade stranden.
Sjön var en vik av den stora Lohjanselkä, som i otaliga buktande fjärdar uppfyller de djupa dalarna norr om den sydfinska lantryggen. Hela nejden erbjuder den mest förtjusande omväxling av skogbekransade höjder, sluttningar, vattenspeglar, klippor, öar och har av beundrande turister fått namnet »Nylands Schweiz». Bergen äro rika på malmer och sällsynta stenarter; botanisten finner här allt vad den finska floran äger rarast och praktfullast. Nu betäckas de bördiga sluttningarna av välmående byar, gårdar, boskapshjordar och åkerfält. Men vid början av sextonhundratalet genombröts den glesa odlingen ännu av vida ödemarker, och där den fått fäste, ödelades ånyo hemman och gårdar av krigen, utskrivningarna, gärderna och fogdarnas utpressningar.
Men där glänste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett av dessa vänliga eldsken från en flammande härd, vilka äro en så kär syn för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterkväll. De resande styrde sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem i förväg och kasta en blick på nybygget.
Det hette Ahtiala och låg vid en utkant av Lojo socken i norra Nyland. Den nytimrade vackra gården bestod av ett större boningshus, ladugård, stall, visthus, badstuga, brunn. I denna del av landet brukades ännu rökpörten med en ofantlig spis; röken uppsteg då genom en öppning i taket. Men boningshuset på Ahtiala hade med pörtets gamla härd förenat det modernare bruket av skorsten och i stället för de vanliga pörtegluggarna med deras dragluckor anbragt på den långa väggen gentemot spiseln ett litet fönster med fyra små glasrutor mot sjösidan. Ett plumpt väggur, ett stort, grönmålat skåp, några träsniderier på bordsfötterna, tre eller fyra stolar med utsirade karmar vittnade om en i dessa trakter ovanlig lyx vid sidan av långbänkarna och de i två våningar över varandra väggfasta sängarna. Allt såg så trivsamt ut, allt vittnade om välstånd och flit; men välmaktens dagar voro till ända.
Vid mörkningen samma afton hade den snart åttioårige Stefan Ahti suttit vid brasan, bindande not; hans son Josef hade slöjdat en slädmed, hustrun häcklade lin, och två barnbarn, flickor om fjorton och sexton år, hade kardat ull. Det hade varit en hård dag för Ahtiala nybygge. Fogdens tjänare hade på förmiddagen infunnit sig för att utkräva en av de många gärderna och utan försköning tagit i mät en av de två hästar och en av de två kor, vilka han kvarlämnat vid en föregående utmätning. Fåren hade en genomtågande ryttaretrupp slaktat och uppätit redan på hösten. Där skulle snart komma flera hungriga gäster.
Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det ämne som låg dem närmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, var hennes två raska gossar nu månde vara i djupa Ryssland, de som togos ifrån henne till kriget. Om de nu månde leva mera, tillade hon med en suck vid tanken på de fruktade moskoviternas grymhet. Den gamle hade tröstat henne med den försäkran, att vardera av gossarna skulle reda sig gott mot sex sådana bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenska och finska pojkar av rätta sorten. Ryssen hade han själv sett i vitögat redan i salig kung Göstas tid och juten med i kung Eriks tid. Gud förbarme sig över den herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Si, juten var dock en annan karl än kalmucken. Juten visste nog, att han betalade gammal ost, när han, i sista kriget brände Stefans stuga vid Hangö, men det skall ingen säga om honom annat än att han är en morsk karl till sjöss, och när man får bukt med sådana karlar, nog klappa pojkarna ullen ur moskoviternas fårskinnspälsar.
Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmält, huru det visst var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarna voro borta och flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå, om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräva samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga fogdarna, och då kunde man ännu hoppas bättre tider. Vartill den gamle svarade: tre gånger har Herren byggt min stuga av intet, och i femtio år har han givit mig skördar av ljungfält. Varför skulle icke Han, som är starkare än alla, konungar, än vidare sända oss hjälp i den rätta stunden?
Vid dessa ord upprycktes dörren och sju beväpnade män, betäckta med snö, stövlade in i stugan. De förklarade sig vara, konungens folk och fordrade fri förtäring, härbärge för natten och hästar på morgonen för sin vidare fortkomst. Suckande framsökte hustrun gårdens knappa matförråd och anrättade utan gensägelse ett kvällsmål för de objudna gästerna. När dessa ätit sig mätta ville de ha öl, och öl fanns icke, varefter de utforo i skymford och med egenhandsrätt undersökte skåp och källare. Allt detta hade gårdsfolket tåligt fördragit, men när två av gästerna ytterligare tilläto sig ett grovt skämt med gårdens döttrar, svek Josefs tålamod och hans seniga knytnäve sträckte dessa två våldsverkare till golvet. Nu blev den fredliga stugan skådeplatsen för ett av de våldsamma och stundom blodiga uppträden, som då voro alltför vanliga, när ett tålmodigt folk uppreste sig mot ett laglöst godtycke. Josef hade, efter en hård strid, blivit övermannad, slagen och bunden, hans gamle fader hade förgäves sökt att med darrande hand spänna den länge förrostade bågen; hustrun hade beväpnat sig med en såstång och försvarade med en björninnas raseri sina döttrar, som sökt sin tillflykt i ett hörn av stugan. Ingen hjälpare fanns att anlita; var skulle han sökas på en mils avstånd i yrväder och vintermörker? När då kvinnan såg sin man bunden, svärfadern maktlös och döttrarna värnlösa mot övervåldet, brast hennes förtröstan och hon utropade:
— Var är nu den hjälpare, fader, som du åkallar? Var är nu den starke Gud, på vilken du tror?
— Det är skrivet, sade den gamle, bortkastande bågen, då de rättfärdiga ropa, så hörer dem Herren och skall hjälpa dem ur all deras nöd. Herre, uppvakna i din kraft och låt oss icke förtrampade varda!
— Vad är det gråskägget skrävlar därborta i vrån, röt en av våldsverkarna, ännu vild av striden, i det att han hotande närmade sig. Vad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken?
— Kom icke vid mig! utropade den gamle, såsom av en profetisk ingivelse. Se hämnaren står för dörren, och det svärd är redo, som skall tukta ditt övermod.
Icke förr var det sagt, innan dörren öppnades, och in trädde en snöhöljd man, stannande ett ögonblick förvånad vid anblicken av den förstöring som rådde i stugan. Ingen varseblev den inträdande, men så snart dennes skarpa blick uppfattat ställningen, flög även hans svärd ur slidan, och i nästa ögonblick låg rövaren i sitt blod med avhuggen arm vid den gamles fötter.
— Vad nu, skurkar! utbrast riddaren, som av munderingen igenkände Simon Larssons i Raseborgs län förlagda lansknektar. Är det så I åtlyden kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ned med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om öronen. Petter, yttrade han till en inträdande ryttare, släpa fort ut den där karlen till stallet och se åt om han kvicknar till liv!
Vid dessa ord uppgav hustrun ett anskri och slog sina armar kring den unge ryttarens hals. Hon hade återfunnit den äldre av sina till kriget utgångna söner. Ynglingen stod betagen av häpnad; han hade icke vetat av föräldrarnas flyttning till denna ort. Dröjande fullgjorde han sin förmans befallning.
— Jag hade väl lust att veta vem som tager sig en sådan myndighet mot kunglig majestäts och kronans folk, genmälde nu lansknektarnas anförare i en ton som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm överraskning.
— Jo, jag känner dig jag, din långbente, livländske ulv; jag vet var du lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid, men hemma har du vuxit upp vid slavpisken. Rätta dig, sergeant Rolf Müller! Du talar med din förman.
Och konungens kammarherre översten Klas Hermansson Fleming till Villnäs avkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med krigarens stolta hållning. Hans gestalt var av medellängd, men kraftfull och bredaxlad. Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde den blivande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fientliga härar och flottor.
Sergeanten och hans kamrater funno för gott att lyda. De avväpnades och bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en av dem tog vård om den svårt sårade kamraten. Nu först tilläts fröken Kerstin Fleming, jämte hennes kammarpiga och hennes lilla tärna Maju, att söka vila och värme vid den flammande brasan.
— Du hade gjort bättre att stanna med vår mor på Svidja i natt, sade Klas Fleming.
— Jag har en mission att uppfylla, svarade systern. Vad betyda dessa blodfläckar och denna oordning?
— Det är hemseder i krigstid, genmälde brodern med ett strävt smålöje. Petter, lös den bundne karlen! Vad? Är han din egen far? Nå, den glädjen unnar jag dig, ärlige pojke. Tacka din son, bonde, han är en bra soldat. Och du, gubbe, berätta vad som hänt, men ljug dig ej oskyldig.
Den gamle rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade: — Jag var stallknekt under kung Gösta, bågskytt under kung Erik och lansknekt under kung Johan. När jag blev för gammal att tjäna i fält, tjänade jag i sju år herr Klas på Svidja och lärde unge herr Johan rida. Jag har slagits till lands och sjöss i trettio år och känner knektar, likasom jag känner bönder. Ljugit har jag aldrig och lärer väl minst göra det för en av Flemingesläkten, som sparat åt mig de få dagar jag ännu kan ha kvar. — Och han berättade tilldragelsen.
— Nå, vid mitt goda svärd, utbrast riddaren, du talar som en ärlig krigsman, och det skall bekomma de där lymlarna i stallet efter förtjänst. Har då ingen ihågkommit dina trettio år i konungens tjänst?
— Unge herr Johan gav mig ett torp på Hangö. Det brände hertig Karls folk första gången och juten andra gången. Då flyttade jag hit med min son och byggde min tredje stuga i ödemarken. Herren giver sol och regn, frostår och goda år; misslyckas ett så svälta vi en tid och börja på nytt.
Klas Fleming vände sig till sin syster.
— Jag har hört talas om en fördold kraft, sade han, som gör att ett folk kan bära stora bördor utan att digna. Nu förstår jag det: här är denna kraft och dess namn är tålamod.
Den kväll, som började så tungt i Ahtiala nybygge, vart en fröjdekväll för alla dess invånare.
Kvarlevan av konung Sigismunds slagna parti i Finland hade fällt modet vid underrättelsen om Helsingfors lantdag. Alla adelsmän som hade något att förlora drogo sig mer och mer tillbaka från de få halsstarriga som ännu djärvdes stämpla till den avsatte konungens förmån, och dessa voro till största delen förtvivlade spelare vid lyckans raffelbord, äventyrare beredda att våga allt. Men det fanns här och där ett sällsynt undantag.
På Kurjala gård i Lampis socken av Tavastland bodde den tappre Ivar Tavasts änka, Karin Stensdotter Fincke, en av dessa kvinnor som kunna älska utan gräns och hata utan försoning. Under den första och skönare hälften av sitt liv hade hon offrat allt för sin kärlek till en riddare utan fruktan och tadel; den senare dystra och ensliga hälften av detta liv ägnade hon åt den dyra plikten att upprätta hans ära. En dag i februari detta samma år 1616 kallade hon till sig yngre sonen, den ljuslockige Bengt, på vars blida och fagra anlete hon läste hela det lyckliga minnet av kärlekens dagar, men icke en skugga av hatets, och sade till honom: — Min son, du är aderton år, din arm är stark, ditt hjärta är trofast, och jag har låtit uppfostra dig i alla ridderliga övningar. Det är nu tid att du hämnas din fader.
Ynglingen teg. Modern fortfor: — Jag vet dina tankar. Din äldre broder Sten Ivarsson är släktens huvud och den som efter lag och sedvänja bör taga arv efter sin fader. Men Sten har från unga år gjort mig sorg och bekymmer med sitt häftiga, oroliga sinnelag, icke minst när han sista vintras dödade kornett Bosin här på Kurjala gård. Sten tjänar det nya konungahuset; han är sin faders avfällige son. Du allena är kallad att åter upprätta din faders ära.
— Moder, svarade ynglingen saktmodigt, giv också mig ett svärd att tjäna konung Gustav Adolf! Han är mild och tapper. Varför skall du hata honom? Och har du icke själv bönfallit hos hertig Karl att få behålla Kurjala? Han och hans son ha återgivit oss hem och egendom. Varför skall du hata det nya konungahuset?
— Gud, som nekat mig döttrar, har i stället givit mig en son med varghjärta och en son med duvohjärta, klagade modern. Förstår du icke, att om jag velat hämnas på den unge Gustav Adolf med blod och död, skulle jag tussat på honom din äldre broder, som skulle ha sönderslitit honom? Men jag vill honom intet ont, jag vill endast rycka kronan av hans huvud och lägga den för vår rättmätige konungs, Sigismunds fötter. Så länge hertig Karls avkomma sitter på tronen, är jag en rebells änka och du en landsförrädares son. Det är nu mer än sexton år sedan din fader och farfader togos till fånga i Viborgs fäste, och huru lönades då deras trogna tjänst mot konung och fädernesland? Hertig Karl belade dessa tappra armar med nesliga bojor, han lät leda dessa trofasta män ut genom Viborgs tull, deras huvuden föllo för bödelns bila och spetsades på järnstänger utanför slottet. Och jag... jag kvarlämnades med två späda söner; för deras skull måste jag kasta mig till blodhundens fötter och tigga tillbaka vår rättmätiga egendom som en nåd! Men jag lever för att en dag kunna avtvå blodfläckarna från dina fäders minne, för att kunna kalla dig en ärlig mans son, och jag väntar den dag, när din faders och farfaders oskuld förkunnas för land och folk. Förstår du mig nu?
— Ja, svarade ynglingen, och jag ville giva mitt liv för att du skulle få uppleva den dag du så högt efterlängtar. Men jag förstår icke huru detta skall bli möjligt genom en tronvälvning. Hela riket hyllar den nya konungasläkten, och ingen i detta land lyfter mera sin hand för Sigismunds sak. Vad kunna vi göra, vi två, mot hela landet? Sänd mig till Gustav Adolf; jag vill kasta mig för hans fötter och lova att tjäna hans hus till dödedag, allenast han genom ett kungsord tager tillbaka den orättfärdiga domen över min fader och farfader!
— Du är ett barn, Bengt, och som ett barn talar du. Likasom en konung ville förklara sin faders domar orättfärdiga!
— Men domen är ju upphävd, när vi återfått våra gods.
— Av nåd ha vi återfått dem! Vi ha återfått mödernegodset, men icke fädernearvet, det sköna Vesunda i Tavastland. Det skall en dag bli ditt fädernearv, Bengt. Vi äro icke så ensamma som du tror. Ännu finnas behjärtade man, som vilja våga något för den rättvisa saken. Denna natt mötas konung Sigismunds anhängare här på Kurjala för att överlägga om ett kraftigt uppträdande nästa vår med bistånd av konungen, och du är utsedd att ställa dig i spetsen för den allmänna resningen.
— Jag! utbrast ynglingen med oförställd häpnad.
— Du, svarade modern lugnt. Norra Nyland och södra Tavastland ha mer än en gång följt din faders och farfaders fanor. De skola än en gång resa sig med namnet Tavast i sin spets, och man skall sörja för att vid din sida ställas krigskunniga anförare.
— Förskona mig, moder! Vill du ännu en gång inkasta vårt land i fasorna av ett inbördes krig?
— Och vad kallar du den ställning, i vilken vi nu levat i tjugu år? återtog fru Karin. Orätt på tronen är alltid inbördes krig. Vi skola äntligen göra ände därpå. Du skall icke behöva strida i förbund med bönder allena. Utom Hornarna, och tyvärr numera även Flemingarna, finnes knappt en adlig släkt i landet, som icke inom sig räknar hemliga anhängare av konung Sigismund. Stjärnkorsar, Spårar, Slangar, Munckar, Lindelövar, Boijar, Kurckar och många andra skola ställa sig på vår sida. Var vid gott mod, duvohjärta! Jag begär i dag blott en åhörare, i morgon kanhända en stridsman. Först klokhet och sedan svärdshugg.
Suckande tänkte unge Bengt Ivarsson vid sig själv, att klokheten i dag icke kunde göra något bättre än förekomma svärdshuggen i morgon, men han kände sin moder. Han beslöt därför att skenbart foga sig efter sin moders önskningar, men därunder uppbjuda allt som var förenligt med hans sonliga plikt för att rädda både henne och landet från nya olyckor.
Aftonen inbröt. Kurjala gård låg enstaka vid en liten sjö, omgiven av skog, och ägnade sig väl för möten av den art som icke borde störas av objudna spejare. Man bortsände från gården de tjänare och landbönder som icke ansågos fullt pålitliga; vakter utställdes vid vägarna, och lösen utdelades såsom i fält.
Vid niotiden på aftonen begynte slädar anlända och utbyta lösen med vaktposterna. De ankommande inbjödos att vid ett stadigt kvällsmål vederkvicka sig efter resans besvärligheter.
När fru Karin, åtföljd av sin son, vid tiotiden inträdde i mötessalen, fann hon till sin förvåning ett högljutt språkande sällskap av några och tjugu män, på vilkas muntra stämning husets goda hembryggda öl påtagligen utövat ett märkbart inflytande. Sex eller åtta talade alla på samma gång om de mest olika ämnen, likasom utmanande alla spejare på en halv mils avstånd. Nästan allas dräkt antydde mera bekantskap med ett vilt fältliv än med herreseder, och få brydde sig om att ens giva plats för gårdens husfru, när hon inträdde i salen. Förgäves spanade hennes mulna blickar efter de grannar av hennes stånd, som hon väntat till mötet. Där fanns endast en sådan, en kortvuxen gammal herre med stora vårtor på kinderna, beväpnad med en huggvärja nästan lika lång som han själv, och i detta ögonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln.
— Bertil Ivarsson, sade fru Karin till denne herre, i det hon icke låtsade märka sina övriga gästers brist på uppmärksamhet, vill ni törhända äska ljud och förklara för dessa hedervärda krigsmän och rättskaffens medborgare ändamålet med sammankomsten.
Bertil Ivarsson Teet till Järpila var en av dessa skeppsbrutna rojalister, som gärna ville tjäna sin rätte konung med förbehåll att icke stå illa anskriven hos den orätte, och som så länge hade vänt kappan efter vinden, att han slutligen lyckats stöta sig med dem båda. Han låtsade icke höra fru Karins tilltal; hon fattade hans hand och upprepade sina ord.
— Ja, ja, svarade den frusne herrn vid brasan, det är mycket kallt i afton, dåliga vägar, hundväder. Förlåt, jag har blivit så döv på senare tider. Befaller ni något, min nådiga fru?
Fru Karin upprepade sina ord för tredje gången.
— Äska ljus? Nej, jag tackar, vi se här bra nog. Krigsmän och rättstjänare... Ja, ja, vad hör man om annat nu för tiden? Förlåt att jag i eder nådiga närvaro värmer mina fötter vid elden! Gikten, min nådiga, gikten! Ja, när man, som jag, har slitit mycket ont i krig, kännes det efter på gamla dagar.
Inseende omöjligheten att ställa honom i täten för sammansvärjningen, nödgades fru Karin själv taga till ordet och uppmana de hedervärda gästerna att sig emellan utse en talman för sammankomsten.
I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes äntligen en röst från yttersta ändan av salens långa ekbord, där en man i ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg öl.
— Om jag får taga mig den dristigheten att tala ur skägget, yttrade denne man, i det han med välbehag avtorkade mustascher och pipskägg med bordduken, så finnes här ibland oss en karl, som kan prata omkull vilken biskop som helst och högvördiga konsistorium med; men eftersom han är mera slängd i alla världens andra tungomål än i vårt, så kunde jag kanske duga till talman i hans ställe, alldenstund jag är hans ovärdige tolk. För resten heter jag Ivar Bertilsson, kvartermästare, till ers nådes tjänst.
— Tala! sade fru Karin, föga nöjd med början av denna sammankomst.
— Nå, eftersom jag fått ordet, vill jag säga det rent ut, att en så god skinka som denna Kurjalaskinka och ett så gott öl som detta Kurjalaöl skola sökas förgäves i Tavastland och Nyland, om icke på Svidja. När jag var där i höstas, sade de mig, att salig kung Johan alltid drack Svidjaölet hellre än något annat och alla år beställde en skeppslast därav för sin egen kungliga mun.
— Till saken! avbröt honom fru Karin.
— Jag tänkte just komma till saken, ers nåd! Efter nu salig kung Johan var en sådan vis och berömlig konung, att han förstod sätta värde på finskt öl och finskt blod dessutom, så tycker jag, Ivar Bertilsson, och alla dessa ärliga finska män, att vi böra förhjälpa kung Sigismund till regementet igen. Vem vill nu dansa för bruden?
På detta tal följde en bullersam överläggning, varunder några anmärkte att tiden nu vore föga gynnsam när lantdagen i Helsingfors hade visat sig så förrädisk mot den goda saken. Dessa nedtystades av andra med den försäkran, att man ännu icke kunde så noga veta vad lantdagen hade i sinnet, innan beslutet var känt. Det vore nog troligt, att lantdagen till slut skulle avslå alla gärder för kriget. Denna försäkran lugnade åter de tveksamma, och man begynte nu rådgöra om tiden och sättet att åstadkomma en allmän resning i landet.
Nu framträdde från en undangömd vrå samma brunklädde man, vars bekantskap vi gjorde på Tovön, och höll till de församlade ett livligt tal på tyska språket. Han uppräknade alla den nuvarande regeringens orättvisor, skildrade folkets stora betryck och målade i livliga färger den lyckliga tid, som skulle bli en följd av den lagliga konungamaktens återställande. Därefter framställde han en väl utarbetad plan till ett allmänt uppror. I slutet av april skulle en polsk flotta ofelbart anlända till det då isfria Hangö och landsätta en stark polsk krigshär, som skulle fullborda och med seger kröna den allmänna resningen. Då skulle den rättmätige konungens trogna vänner rikeligen belönas, men hans fiender med skräck utrotas i hela landet.
Kvartermästaren översatte detta långa tal med följande korta ord: — Han säger, att nu håller man oss för hundar, men kommer Sigismundus till regementet, skola vi må som prinsar i en bagarebod. Därför skola vi damma till om fem eller sex veckor, när vi blivit i ordning, och så skall polacken sopa rent hus. Men, tillade han blinkande, om den saken bli vi två med polacken. Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter Ivar Bertilsson. Och därmed basta.
— Förrän vi våga vår hals, måste vi först ha penningar och mycket penningar; annars går det inte ur fläcken, genmälde en f. d. fogde, som den nuvarande styrelsen avsatt för underslev.
Efter att ha växlat några ord med den brune förklarade kvartermästaren, att penningar skulle fås som gräs, så snart leken vore i gång. Fogden vidhöll dock envist sin fordran och fick andra med sig. En häftig ordväxling uppstod, alla skreko om varandra. Kvartermästarens grova näve hade gång efter gång förgäves dunkat mot ekbordet, då han kände någon rycka sig i kappan, och bakom honom stod en välbekant grinande figur, den i Helsingfors drunknade Sam, vars bedrövliga ändalykt kvartermästaren förnummit med mera nöje än saknad.
— Vad nu, din slyngel? Ligger du icke på sjöbottnen? Det var skada; du skulle ha blivit en god mat för girsarna.
Sam berättade självbelåtet, huru han narrat sina förföljare på Vanda bro och klättrat i säkerhet under brovalvet, sedan han avkastat sin tröja och låtit henne föreställa hans person i forsen. Nu hade han likväl något annat att berätta. En skvadron av Hans Muncks ryttare hade i dag rastat i Tavastehus. Sam hade legat gömd på en hövind och hört ryttarna säga sig emellan, att de nästa natt skulle göra en god fångst i Lampistrakten. De kunde snart vara här.
— Ett rep, om du ljuger, och en dukat om du talat sanning! viskade kvartermästaren, växlade några polska ord med den brune och befann sig snart med sina följeslagare ute på gården.
Men när han förspänt sin häst, tyckte han det vara föga hederligt gjort att lämna sina vänner därinne i sticket, varför han närmade sig salsfönstren, inslog en ruta och ropade med tordönsstämma: — Ugglor i mossen!
Dessa ord hade en förunderlig verkan. Alla rusade i vild flykt på dörren, uppsökte sina hästar och ilade bort. Den gamle herrn med vårtorna hörde nu förträffligt, och hans gikt hindrade honom icke att vara en av de flinkaste i reträtten.
Fru Karin fick ringa tack för sin gästfrihet och för den tjänst hon velat göra konung Sigismund. Med stumt förakt blickade hon efter de bortilande. Endast unge herr Bengt kände sig lätt om hjärtat, och därtill hade han sina goda skäl.
När kvartermästaren befann sig med sina följeslagare en god halv mil från Kurjala gård och icke förmärkte minsta ljud av Hans Muncks ryttares hästar, kände han sig nog lugn att taga Sam i förhör om den nattliga fångst, som ryttarna sagt sig ämna göra i Lampis.
— Sade jag Lampis? frågade pojken enfaldigt.
— Vad för något, din utpiskade skälm! utbrast hans herre förbittrad. Visst sade du Lampis.
— Ja, men jag hörde så illa i halmen på hövinden. Jag börjar nu tro, att de menade Hattula.
— Och på sådana galgfåglar skall ett rikes öde bero! skrek kvartermästaren utom sig av vrede och måttade ett dräpande slag med skaftet av sin piske mot den på medarna stående Sam.
Men denne visste vad komma skulle och hade i tid trillat ned som en boll i drivorna. Sam skulle ha undanryckt Finland konung Sigismunds välde, om icke skickelsen gjort detta redan förut, utan att behöva anlita ett okynnigt pojkstreck.
Vistelsen i Finland blev alltmera oangenäm för konung Sigismunds utskickade. De jagades från gård till gård, mindre av fogdar och länsmän, än av lantbefolkningen, som hade nog av inbördes fejd och längtade att kommo till ro efter dessa beständiga uppviglingar. Kvartermästaren förklarade rent ut, att han som ärlig karl tröttnat vid detta kringsmygande och icke vidare ämnade sticka sin hals i snaran, om också repet vore snott av blankaste guldtråd.
— Misströsta icke, min son, om helgonens bistånd! förmanade pater Padilla, som utan knot underkastat sig alla försakelser under deras nattliga irrfärder. Alla heliga martyrer ha gått till härligheten genom kamp mot de otrogna och det är skrivet: leones et viperas calcabis[D].
— För min del, vördige fader, svarade krigaren otåligt, avsäger jag mig allt martyrskap, såsom därtill fullkomligt ovärdig, och avstår gärna denna ära åt er. Jag är nöjd om jag här på jorden får äta mig skäligen mätt och sedan genom edra och helgonens förböner får bliva stallmästare åt Sankt Petrus i paradiset. Jag tänker vi nu taga vår Matts ur skolan. Men vill ni försöka på egen hand, så önskar jag eder all den förnöjelse ni kan förvänta av en snara om halsen. Ni har ju redan lärt er finska. Vartill behöver ni numera tolk?
— Ännu återstår ett sista försök i Åbo, min son!
— Är ni galen? I Åbo? Vet ni icke att konungen... jag menar hertig Gustav Adolf... själv är där?
— Just därför, min son!
— Hör nu på, pater, jag har sagt er en gång förut, att ni måste taga reson. Jag har gått in på att smyga mig som en hund kring landet för er och Sigismundus, men tänker ni på något rackeri mot den beskedlige unge karlen Gustavus Adolphus Rex så säger jag upp kontraktet.
— Talar du nu åter, min son, lik en fåvitsk man, som är rädd för sin egen skugga? Där man minst skall söka oss, det är just vid ingången till lejonens kula. Jag överlämnar den unge mannen Gustavus åt himmelens dom och aktar allenast nödigt att tala några ord i enrum med den gamle biskop Ericus, för att pröva andens svärd mot hans förtorkade samvete.
— Nå, om så är, vördige fader, vill jag än en gång följa er till veones och liperas, som ni behagar uttrycka er. Det kan vara förnuft i vad ni säger om Åbo, och jag har där ett par gamla vänner, hos vilka vi kunna gästa i säkerhet någon dag eller så.
Biskop Ericus Erici, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjuttio år, hade nu i mer än trettio solvarv styrt den finska kyrkans skepp, väl icke utan skråmor och läckor, men dock så tämligen helbrägda, genom tidernas bränningar. Nu hade han återvänt med sina capitulares från Helsingfors lantdag och satt en eftermiddag fördjupad i sitt arbete med den nya finska postilla han var sinnad att utgiva, när en resande främling lät anhålla hos honom om företräde, och snart stod framför honom den hemlighetsfulle man, som vi lärt att känna under namn av pater Padilla.
Den ärevördige patern uppträdde i sin antagna roll av en resande protestantisk läkare, som icke kunde lämna Åbo utan att betyga en så berömd man som biskopen sin synnerliga aktning, så mycket mer som han, läkaren, något litet studerat teologi och vore tacksam om biskopen ville skingra hans tvivel angående några lärosatser i den augsburgiska bekännelsen. Den fromme överherden underlät icke att tillbörligen vederlägga dessa samvetsoroande tvivel. Men då läkaren befanns vara väl bevandrad i både Skriften och kyrkofäderna, föll sig vederläggningen icke alldeles lätt. Till sin förvåning fann biskopen sig själv hart nära att draga det kortare strået, och slutligen fann han sig befogad att med en förvånad blick yttra: — Quid Saulus inter prophetas? Äst du en jude?
— Vad skulle jag vara annat än en enfaldig, okunnig Cornelius, som inhämtar visdom vid Petri fötter? Högvördige fader, överbevisa mig genom Skriften och kyrkofäderna att jag far vilse, och jag vill för hela världen förkunna er stora lärdom.
Det låg hån i dessa ord och det undföll ej biskopen.
— Vad vill du mig? frågade han. Du är icke den du giver dig ut för att vara. Vem är du?
— Vem jag är? svarade nu främlingen, avkastande masken och stolt resande sig ur den ödmjuka ställning han hittills funnit för gott att iakttaga. Jag är den heliga allmänneliga katolska kyrkan, som värdigas av stor barmhärtighet uppsöka dig, hennes avfällige son, och för sista gången erbjuda dig absolution, mot villkor av en fullkomlig underkastelse. Jag känner ditt liv, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under en lika vankelmodig konung en gång varit ett himmelens redskap för återställandet av den rätta tron i dessa förmörkade nordanländer, men att du med samme konung ånyo avvikit och gjort dig saker till den synd, som icke förlåtes, nämligen synd mot den Helige ande. Jag vet, att du tjänat två herrar, att du varit anklagad och suspenderad ifrån ditt överherdaämbete och att du är lika nära ditt timliga som ditt eviga fall, emedan han, som du kallar din konung och överherre, nu är sinnad att fråntaga dig östra delen av ditt biskopsstift och endast avbidar en passande anledning att giva dig själv en vikarie. Detta allt vet jag, och därför är jag sänd av den helige fadern i Rom att än en gång, och för sista gången, upplåta nådens dörr för dig, avfällige biskop, och fråga dig, om du vill bikta dina synder för mig och mottaga absolution på de villkor jag föreskriver. Se här mitt mandat som påvlig legat! Du kan övertyga dig om dess äkthet. — Och han framräckte ett pergament med vidhängande sigill.
Biskop Erik, en saktmodig, mild och i världsliga angelägenheter stundom svag man, åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans blick glänste, hans böjda hjässa höjde sig, och hans stämma var fast och klar, när han svarade:
— Vilseförde broder, jag behöver icke läsa ditt brev; dina ord säga mig allt vad jag har av nöden att veta. Du har kommit hit som en ulv i fårakläder för att röva herden från hjorden, när du icke kunnat röva hjorden från herden, vilket varit dig kärare. Ty vad bekymrar sig den helige fadern i Rom om en snart försvinnande gubbes själ? Mera ligger det honom om hjärtat att nu, såsom i de förgångna tider, se Åbo biskopar knäböja för hans påvliga stol och överräcka åt honom peterspenningen såsom en lösepenning för själar, dem icke han, utan allas vår Mästare återlöst. Jag säger dig, att du kommit förgäves till detta land, som står fast vid det rena Guds ord och är redeboget att besegla sin tro med sitt blod. Jag säger dig, att du kommit lika förgäves till mig, som icke erkänner någon annan domare över mitt samvete än Gud och hans evangelium. Gå att bjuda din människolära och dina samvetsbojor åt dem, för vilka I undanhållen det heliga ord, som är allas vår tuktomästare! Jag förlåter dig och vill bedja Guds ande förläna dig ett klarare ljus i vad hans rike tillhörer.
— Nåväl, genmälde främlingen, i det han förändrade ton, jag har talat till dig såsom sändebud från den helige fadern i Rom, och du har försmått mina varningar. Jag har ännu något att säga dig, och tilläventyrs skall du hellre lyssna därtill. Du hade en son, vilken du sände till Wittenberg att studera. Det är nu mer än tjugu år sedan. Denne son var nog lycklig att i själva huvudstaden för tidens kätterska otro finna en vän, som förbarmade sig över hans själ och återförde honom i den rättrogna katolska kyrkans sköte.
— Gud sände mig denna prövning, suckade biskopen.
— Denne son reste efter någon tid till Rom och fullbordade där sina studier vid ett av de förnämsta kollegierna. Han lyckades vinna den helige faderns förtroende och bekläddes snart med andliga värdigheter. Slutligen...
— Slutligen bortkallades han i sin halva ålder, inföll biskop Erik med svävande röst, bortkallades dit, varest ingen annan andlig värdighet gäller, än Hans förtjänst, som dött för syndare.
— Du misstager dig, fortfor främlingen, även han med vekare stämma. Han dog icke, han endast ändrade namn.
— Vad! Han lever? Men det är icke möjligt; jag har säkra underrättelser om hans död.
— Dina sagesmän hava bedragit dig eller voro själva bedragna. Din son försvann ur världen, han begrov sig i ett kloster, han späkte sin kropp med botövningar, för vilka den helige Franciscus av Assisi icke behövt blygas, men han kunde icke döva sin oroliga själ. Efter tre års stränga botövningar trädde han åter ut i världen, sändes ut att verka för kyrkan i Tyskland, i Polen och slutligen i norden... som påvlig legat...
Biskop Erik reste sig upp, men sjönk tillbaka i stolen.
— Det är du! utropade han på finska. Med sonen återvände intrycken från hans ungdom.
— Ja, det är jag, svarade främlingen på samma språk och under samma minnens inflytande.
— O, Absalon, min son Absalon, give Gud att jag kunde dö för dig! klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg över den upproriske älsklingssonen. Give Gud att jag kunde återköpa din själ.
Främlingen teg. Han måste hava kämpat en hård strid inom sig, och för ett ögonblick fick hans hjärta överhand, detta mänskliga hjärta, som han längesedan trodde sig hava dödat i fastor och botövningar. Nu kastade han sig med lidelsefull häftighet för den gamles fötter och utropade, åter på finska:
— Fader, välsigna mig! Glöm det förflutna! Jag får ingen frid utan din välsignelse. Skynda dig, fader, innan jag återfår makten över mig själv och åter reser mig upp mot dig. Fader, välsigna mig nu, nu, nu!...
Om han sagt endast de första orden, är det troligt att fadern överväldigats av samma känslor som han och uppfyllt hans önskan. Men han sade för mycket, och fadern fick tid att erinra sig biskopen.
— Kom, sade biskop Erik dröjande, kom till mitt hjärta såsom den förlorade sonen! Kom utan villkor och förbehåll, med hela din själ, såsom du en dag vill träda inför din fader i himmelen, och jag vill välsigna dig!
Den påvlige legaten for med handen över sin panna, likasom jagande bort en skön, men förvillande dröm, uppreste sig långsamt och yttrade med svävande röst:
— Du vill då icke mottaga mig sådan jag är?
— Jo, sådan du är, med hela den förlorade sonens liv bakom dig, men inom dig ångern, framför dig ett nytt liv och ovan dig dina fäders Gud.
— Reverende domine episcope, svarade främlingen, återtagande världsspråket, du har sagt det, och jag tackar dig, att du åter erinrar mig vem du är och vem jag är. Det är skrivet: propter me demittas patrem et matrem. Så är jag åter den rättrogna katolska kyrkan, som förklarar dig för sin förlorade son och frågar dig ännu vid gravens portar, om du vill övergiva det drav du ätit av och återvända till fadershuset.
— Och jag, svarade biskop Erik med högrest panna, även han på latin, jag är Guds evangeliska kyrka, som icke erkänner människoläror, utan allena Guds uppenbarade ord, och nu frågar jag dig, Gabriel Erici, om du vill återvända från din påviska villolära och bekänna dig till den tro, som Kristus och hans apostlar hava predikat för världen.
— Du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med min kyrkas tro!
— Tolv seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin tjänare Martinus Lutherus för hundra år sedan.
— Vet du icke, avfällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer med sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djärvt försmäda!
— Ja, säger profeten Jeremias, ända ut på dina klädefållar finner man de rättfärdigas blod, och du säger ännu: jag är oskyldig!
— Oss äro givna himmelrikets nycklar att binda och lösa, och jag binder dig i den helige Petri efterträdares namn.
— Herren säger genom Hesekiel: De själar, som I fången, skall jag lösa göra. Och jag skall sönderriva edra örngott och fria mitt folk utur eder hand, att I intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma, att jag är Herren.
— Det är nog. Vi återse varandra på den yttersta dagen. Då skall det heta: Unus evehitur, alter manet. Respice finem; jag tvår mina händer.
— Och jag tvår min själ i den levande vattukällan. Gå, olycklige tillbedjare av den babyloniska skökan, två dina händer i hennes orena blod! Jag går förut att bedja för dig.
— Fader... nej!... Jag behöver icke din förbön. Farväl!
— Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farväl!
En dörr öppnades och slöts åter till. Biskop Erik sjönk vanmäktig ned i vilstolen framför manuskriptet till den postilla, med vilken han skulle trösta så många själar. Själv kände han sig som en bruten man. Biskopen hade segrat, fadern var tillintetgjord.