Valda Berättelser / With Notes and Vocabulary

De voro alla säkra på att den stackaren aldrig hade blivit mer än tre år. Och nu överföll han stora fjortonåringar och påstod, att han var av deras ålder. Det var det allra retsammaste.

Det var otroliga ting, som kommo i dagen[183] om honom. Han hade fiskat löjor från brokaren, han hade rott i den lilla ekstocken, han hade klättrat i den där pilen, som hängde ut över vattnet och som var så trevlig att sitta i, ja, han hade till och med legat och sovit på krutfjärdingar.

Men de voro alla vissa om att det inte fanns någon undflykt från hans tyranni. Det var en lättnad att ha fått tala ut, men inte något botemedel. Man kunde inte göra uppror mot morbror Ruben.

Man skulle inte vilja tro det, men då dessa barn blevo stora[184] och fingo egna barn,[185] började de genast göra sig nytta av[186] morbror Ruben, såsom deras fäder hade gjort före dem.

Och deras barn återigen, det vill säga[187] de ungdomar, som nu växa upp, ha lärt läxan så väl, att det hände en sommar ute på landet, att en femårig pys kom fram och sade till gamla farmor Berta, som hade satt sig på en avsats i trappan, medan hon väntade på vagnen:

“Farmor hade en gång en bror, som hette Ruben.”

“Det har du rätt i,[188] min lilla gosse”, sade farmor och steg genast upp.

Detta var för all ungdomen en sådan syn, som om den hade sett en gammal karolin buga sig för kung Karls porträtt. Den fick en aning om att morbror Ruben alltid måste förbli stor, hur han än misslyckades, bara därför att han hade varit så högt älskad.[189]

I dessa dagar, då man noga skärskådar all storhet, måste han användas med mera måtta än förr. Gränsen för hans ålder är lägre, träd, båtar och krutfjärdingar äro trygga för honom, men intet av sten, som duger[190] att sitta på, kan undgå honom.

Och barnen, nutidens barn, uppföra sig på annat sätt mot honom än föräldrarna. De kritisera honom öppet och ohöljt. Deras föräldrar förstå inte mer konsten att inge tung, fruktande lydnad. Små pensionsflickor avhandla morbror Ruben och undra om han är annat än en myt. En sexårig ungdom föreslår, att man medelst experiment skall bevisa, att det är omöjligt att bliva dödligt förkyld på en stentrappa.

Men detta är blott ett mod för dagen. Detta släktled är innerst inne[191] lika övertygat om morbror Rubens storhet som de föregående och lyder honom likasom de.

Den dag skall komma, då dessa begabbare draga ned till fädernehemmet, söka reda på den gamla stentrappan och resa upp den på en sockel med gyllene inskrift.

De skämta med[192] morbror Ruben nu under[193] några år, men så snart de ha blivit vuxna och fått egna barn att uppfostra, skola de bli övertygade om den store mannens nytta och nödvändighet.

“Å, mitt lilla barn, sitt inte på den där stentrappan! Din mors mor hade en morbror, som hette Ruben. Han dog, då han var vid din ålder, därför att han satte sig att vila på en sådan där stentrappa.”

Så skall det heta,[194] så länge världen står.[195]

KEJSARENS SYN

Det var på[196] den tiden, då Augustus var kejsare i Rom och Herodes var konung i Jerusalem.

Då hände sig en gång, att en mycket stor och helig natt sänkte sig över jorden. Det var den mörkaste natt, som någon ännu[197] hade sett; man skulle ha kunnat tro, att hela jorden hade råkat in under[198] ett källarvalv. Det var omöjligt att skilja vatten från land, och man kunde inte finna sig till rätta på den kändaste väg. Och det kunde inte vara annorlunda, ty från himmelen kom inte en ljusstråle. Alla stjärnor hade stannat hemma i sina hus, och den väna månen höll sitt ansikte bortvänt.

Och lika djupt som mörkret var även tystnaden och stillheten. Floderna hade stannat i sitt lopp, vinden rörde sig inte, och till och med aspbladen hade upphört att dallra. Hade man gått vid havet,[199] så skulle man ha funnit, att vågen inte mera slog mot stranden, och hade man gått i öknen, skulle sanden inte ha knarrat under ens fot. Allt var förstenat och orörligt[200] för att inte störa den heliga natten. Gräset tordes inte växa, daggen kunde inte falla, och blommorna vågade inte utandas vällukt.

Under denna natt jagade inte rovdjuren, stucko inte ormarna, skällde inte hundarna. Och vad som var ännu härligare, intet av de livlösa tingen skulle ha velat störa nattens helgd genom att låna sig till en ond gärning. Ingen dyrk skulle ha kunnat öppna ett lås, och ingen kniv hade varit i stånd att utgjuta blod.

Just under denna natt kom i Rom en liten skara människor ned från kejsarboningen på Palatinen och tog vägen över Forum upp mot Kapitolium. Under den nyss tilländalupna dagen hade nämligen rådsherrarna frågat kejsaren om han hade något att invända mot att de reste honom ett tempel på Roms heliga berg. Men Augustus hade inte genast lämnat sitt bifall. Han visste inte om det vore gudarna behagligt, att han ägde ett tempel vid sidan av[201] deras, och han hade svarat, att han först genom ett nattligt offer till sin genius ville utforska deras vilja i denna sak. Det var han, som nu, åtföljd av några förtrogna, gick att verkställa detta offer.

Augustus lät föra sig i sin bärstol, ty han var gammal och Kapitoliums långa trappor besvärade honom. Han höll själv buren med duvorna, som han skulle offra. Inga präster eller soldater eller rådsherrar ledsagade honom, utan endast hans närmaste vänner. Fackelbärare gingo före honom liksom för att bana väg in i nattmörkret, och efter honom följde slavar, som buro det trefotade altaret, kolen, knivarna, den heliga elden och allt annat, som behövdes för offringen.

Under vägen språkade kejsaren muntert med sina förtrogna, och därför lade ingen av dem märke till[202] nattens oändliga tystnad och stillhet. Det var först då de på den översta delen av Kapitolium hade nått den tomma plats, vilken var avsedd för det nya templet, som det uppenbarades för dem,[203] att något ovanligt var på färde.[204]

Detta kunde inte vara en natt som alla andra, ty uppe på klippkanten sågo de den underbaraste varelse. De trodde först, att det var en gammal förvriden olivstam, de trodde sedan, att en uråldrig stenbild från Jupiterstemplet hade vandrat ut på klippan. Till sist syntes det dem, att det inte kunde vara någon annan än den gamla sibyllan.

Något så gammalt, så väderbitet och så jättestort hade de aldrig sett. Denna gamla kvinna var skräckinjagande. Om inte kejsaren hade varit där, skulle de alla ha flytt hem till sina bäddar. “Det är hon”, viskade de till varandra, “som räknar år så många, som det finns sandkorn på hennes hemlands kust. Varför är hon utkommen[205] ur sin håla just i natt?[206] Vad bådar hon kejsaren och riket, hon, som skriver sina profetior på trädens blad och vet, att vinden för orakelordet till den, för vilken det är avsett?”

De voro så förskrämda, att de alla skulle ha kastat sig på sina knän med pannan mot jorden, om sibyllan endast hade gjort en rörelse.[207] Men hon satt så stilla, som om hon hade varit livlös. Hon satt nedhukad ytterst på klippranden, och, skuggande ögonen med handen, spejade hon ut i natten. Hon satt där, som hade hon gått upp på kullen för att bättre se något, som tilldrog sig långt borta. Hon kunde då se något, hon, under en sådan natt!

I detsamma märkte kejsaren och alla i hans följe hur djupt mörkret var. Ingen av dem kunde se en handsbredd framför sig. Och vilken stillhet, vilken tystnad! Inte en gång Tiberns dova sorl kunde de höra. Men luften ville kväva dem, kallsvett trängde fram[208] på pannan, och händerna voro stela och maktlösa. De tänkte, att det måtte förestå något förfärligt.

Men ingen ville visa, att han var rädd, utan alla sade till kejsaren, att detta var goda järtecken: hela naturen höll andan för att hälsa en ny gud.

De uppmanade Augustus att skynda med offret och sade, att den gamla sibyllan troligen var uppstigen ur sin håla för att hälsa hans genius.

Men sanningen var, att den gamla sibyllan var så upptagen av en syn, att hon inte ens visste, att Augustus hade kommit upp till Kapitolium.

Hon var bortförd i anden till ett fjärran land, och där tyckte hon sig vandra fram över en stor slätt. I mörkret stötte hon med foten oupphörligen emot[209] något, som hon tyckte vara tuvor. Hon böjde sig ned och kände med handen. Nej, det var inte tuvor, utan får. Hon vandrade mellan stora, sovande fårahjordar.

Nu lade hon märke till herdarnas eld. Den brann mittpå fältet, och hon sökte sig fram till den.[210] Herdarna lågo och sovo vid elden, och bredvid sig hade de långa, spetsiga stavar, med vilka de brukade försvara hjorden mot vilda djur. Men de små djuren med de glimmande ögonen och de yviga svansarna, som smögo sig fram till elden, voro de inte schakaler? Och dock slungade inte herdarna stavarna efter dem, hundarna fortforo att sova, fåren flydde inte, och vilddjuren lade sig till vila vid sidan om människorna.

Detta såg sibyllan, men hon visste ingenting om det, som tilldrog sig bakom henne på bergshöjden. Hon visste inte om, att man där reste altaret, tände kolen, strödde ut rökelsen och att kejsaren tog den ena duvan ur buren för att offra henne. Men hans händer voro så domnade, att han inte kunde hålla fågeln. Med ett enda slag av vingen gjorde sig duvan fri[211] och försvann upp i nattmörkret.

Då detta skedde, blickade hovmännen misstänksamt bort till den gamla sibyllan. De trodde, att det var hon, som vållade olyckan.

Kunde de veta, att sibyllan alltjämt tyckte sig stå vid herdarnas koleld och att hon nu lyssnade efter en svag klang, som kom dallrande genom den dödstysta natten? Hon hörde den länge, innan hon märkte, att den inte kom från jorden, utan från skyn. Slutligen upplyfte hon huvudet, och då såg hon ljusa, skimrande gestalter glida fram uppe i mörkret. Det var små flockar av änglar, som, ljuvligt sjungande och liksom sökande, flögo fram och åter över den vida slätten.

Just medan sibyllan lyssnade till änglasången, beredde sig[212] kejsaren till ett nytt offer. Han tvådde sina händer, renade altaret och lät giva sig den andra duvan. Men ehuru han nu ansträngde sig till det yttersta[213] för att hålla fast den, gled duvans hala kropp ur hans hand, och fågeln svingade sig upp i den ogenomskådliga natten.

Kejsaren blev förfärad. Han störtade ned på knä för det tomma altaret och bad till sin genius. Han anropade honom om kraft att avvända de olyckor, som denna natt tycktes båda.

Icke heller något av detta hade sibyllan hört. Hon lyssnade med hela sin själ till änglasången, som blev allt starkare.[214] Till sist blev den så kraftig, att den väckte herdarna. De reste sig på armbågen och sågo lysande skaror av silvervita änglar röra sig uppe i mörkret i långa, vajande led liksom flyttfåglar. Somliga hade lutor och violiner i händerna, andra hade cittror och harpor, och deras sång klingade så munter som barnskratt och så sorglös som lärkkvitter. Då herdarna hörde detta, stego de upp för att gå till bergstaden, där de voro hemma, och berätta om undret.

De sökte sig fram på en smal, slingrande stig, och den gamla sibyllan följde dem. Med ens blev det ljus däruppe på berget. En stor, klar stjärna tände sig mittöver det, och staden på dess topp skimrade som silver i stjärnljuset. Alla de irrande änglaflockarna skyndade ditåt under jubelrop,[215] och herdarna påskyndade sina steg,[216] så att de nästan sprungo. Då de hade hunnit staden, funno de, att änglarna hade samlat sig över ett lågt stall i närheten av[217] stadsporten. Det var en usel byggnad med tak av halm och nakna klippan till bakvägg. Häröver stod stjärnan, och dit flockade sig allt flera och flera änglar. Somliga satte sig på halmtaket eller slogo ned på den branta bergväggen bakom huset, andra höllo sig med fladdrande vingar svävande över det. Högt, högt uppe var luften förklarad av de strålande vingarna.

I samma ögonblick, som stjärnan tändes över bergstaden, vaknade hela naturen, och männen, som stodo på Kapitoliums höjd, kunde inte undgå[218] att märka det. De kände friska, men smekande vindar fara genom rymden, ljuva vällukter strömmade upp omkring dem, träd susade,[219] Tibern började sorla, stjärnorna strålade, och månen stod med ens högt på himlen och upplyste världen. Och ur skyn kommo de två duvorna nedsvingande och satte sig på kejsarens skuldra.

Då detta under skedde, reste sig Augustus i stolt glädje, men hans vänner och slavar störtade på knä. “Ave Cesar!” ropade de. “Din genius har svarat dig. Du är den gud, som skall tillbedjas på höjden av Kapitolium.”[220]

Och hyllningen, som de hänryckta männen tilljublade kejsaren,[221] var så högljudd, att den gamla sibyllan hörde den. Den väckte henne ur hennes syner. Hon reste sig från sin plats på klippranden och gick fram ibland människorna. Det var, som hade en mörk sky stigit upp från bråddjupet och störtat ned över bergshöjden. Hon var förfärande i sin ålderdom. Strävt hår hängde i glesa testar kring hennes huvud, lemmarnas ledknotor voro förstorade, och den mörknade huden klädde kroppen, hård som träbark, med rynka vid rynka.

Men väldig och vördnadsbjudande skred hon fram emot kejsaren. Med den ena handen fattade hon om hans handled, med den andra pekade hon hän mot den fjärran östern.

“Se!” befallde hon honom, och kejsaren upplyfte sina ögon och såg. Rymden öppnade sig för hans blickar, och de trängde bort till fjärran österland. Och han såg ett torftigt stall under en brant klippvägg och i den öppna dörren några knäböjande herdar. Inne i stallet såg han en ung mor på knä framför ett litet barn, som låg på en halmkärve på golvet.

Och sibyllans stora, knotiga fingrar pekade hän mot detta fattiga barn.

“Ave Cesar!” sade sibyllan med ett hånskratt. “Där är den gud, som skall tillbedjas på höjden av Kapitolium!”

Då ryggade Augustus tillbaka för henne som för en vansinnig.

Men över[222] sibyllan föll den mäktiga siareanden. Hennes skumma ögon började brinna, hennes händer sträcktes mot himmelen, hennes stämma förändrades, så att den inte tycktes vara hennes egen, utan hade sådan klang och kraft, att den kunde ha hörts över hela världen. Och hon uttalade ord, som hon tycktes läsa uppe bland stjärnorna:

Då hon hade sagt detta, skred hon bort mellan de skräckslagna männen och gick långsamt nedför bergshöjden och försvann.

Men Augustus lät nästa dag strängeligen förbjuda folket att resa honom något tempel på Kapitolium. I dess ställe[223] byggde han där en helgedom åt det nyfödda gudabarnet och kallade den himmelens altare, Ara cœli.

LJUSLÅGAN

För mångfaldiga år sedan,[224] då staden Florens helt nyligen[225] hade gjort sig till republik, levde där en man, som hette Raniero di Raniero. Han var son till en vapensmed och hade lärt sin fars yrke, men han tyckte inte mycket om att utöva det.

Denne Raniero var en den starkaste man.[226] Det sades om honom, att han bar en tung järnrustning lika lätt, som en annan bär en silkesskjorta. Han var ännu en ung man, men hade redan givit många prov på sin styrka. En gång hade han varit inne i ett hus, där de hade lagt upp säd på loftet. Men däruppe hade hopats för mycket säd, och medan Raniero befann sig i huset, brast en av loftsbjälkarna, och hela taket höll på[227] att störta ned. Alla hade då skyndat bort utom Raniero. Han hade sträckt upp armarna och hållit emot taket, ända tills folk hade hunnit hämta bjälkar och störar för att stötta upp det.

Det sades också om Raniero, att han var den tappraste man, som någonsin hade funnits i Florens, och att han aldrig kunde få nog av strid. Så snart som han hörde något oljud på[228] gatan, rusade han ut från verkstaden, i hopp att det hade uppstått ett slagsmål, vari han kunde taga del. Om han endast[229] fick draga blankt,[230] stred han lika gärna med simpelt lantfolk som med järnklädda riddare. Han gick fram som en galning i striden utan att räkna sina motståndare.

Nu var Florens inte synnerligen mäktigt på[228] hans tid. Folket där bestod mestadels av ullspinnare och klädesvävare, och dessa begärde ingenting bättre än att i fred få bedriva sitt arbete. Det fanns gott om[231] duktiga karlar, men dessa voro inte stridslystna, utan satte en ära i[232] att det i deras stad skulle råda bättre ordning än annorstädes. Raniero klagade ofta över att han inte var född i ett land, där det fanns en konung, som samlade omkring sig tappra män, och sade, att han i så fall[233] skulle ha kommit till[234] stor ära och värdighet.

Raniero var stortalig och högröstad, grym mot djur, hård mot sin hustru, inte god för någon att leva med. Han skulle ha varit en skön man, om han inte tvärsöver ansiktet hade burit flera djupa ärr, som vanställde honom. Han var snabb att fatta beslut,[235] och hans handlingssätt var storslaget, fastän ofta våldsamt.

Raniero var gift med Franceska, som var dotter till Jacopo degli Uberti, en vis och mäktig man. Jacopo hade inte tyckt mycket om att giva sin dotter till en sådan slagskämpe som Raniero, utan hade i det längsta[236] motsatt sig giftermålet. Franceska hade tvungit honom att ge vika genom att säga, att hon aldrig skulle gifta sig med någon annan. Då Jacopo äntligen gav sitt samtycke, hade han sagt till Raniero: “Jag tror mig ha sett, att män sådana som du ha lättare att[237] vinna en kvinnas kärlek än att behålla den, därför vill jag taga det löftet av dig, att om min dotter får det så svårt hos dig,[238] att hon vill återvända till mig, så skall du inte hindra henne.” Franceska sade, att det var onödigt att avgiva ett sådant löfte, emedan hon höll Raniero så kär,[239] att ingenting skulle kunna skilja henne från honom. Men Raniero gav löftet genast. “Det kan du vara viss om, Jacopo”, sade han, “att jag inte skall söka att kvarhålla någon kvinna, som vill fly mig.”[240]

Franceska flyttade nu till Raniero, och allt var gott emellan dem. Då de hade varit gifta några veckor, föll det Raniero in,[241] att han skulle öva sig med målskjutning. Han sköt till måls några dagar mot en tavla, som hängde på en mur. Han blev snart skicklig och träffade målet varje gång. Till sist tyckte han sig vilja försöka att skjuta mot ett svårare mål. Han såg sig om efter[242] något lämpligt, men upptäckte intet utom en vaktel, som satt i en bur ovan gårdsporten. Fågeln tillhörde Franceska, och hon var mycket kär i[243] den, men Raniero sände likafullt en sven att öppna buren och sköt vakteln, då den svingade sig upp i luften.

Detta tycktes honom vara ett gott skott, och han berömde sig därav för vem som helst, som ville höra på honom.

Då Franceska fick veta,[244] att Raniero hade skjutit hennes fågel, blev hon blek och såg stort på honom.[245] Hon undrade över att han hade velat göra något, som måste vålla henne sorg. Men hon förlät honom det genast och älskade honom liksom förut.