Men Olle i Säby svarade på samma sätt som Spelar-Mårten. Han bad hälsa[128] till Nils Elofsson, att så länge som det i Svartsjö fanns en så förträfflig spelman som Jan Öster, ville han inte fara dit och spela.

Nils Elofsson tyckte inte om, att spelmännen på detta sättet sökte tvinga på honom den han inte ville ha. Han ansåg nu, att det var en hederssak för honom att få en annan spelman än Jan Öster.

Några dagar efter att han hade fått svar från Olle i Säby, sände han sin dräng till spelman Lars Larsson, som bodde på Ängsgärdet i Ulleruds socken.

Lars Larsson var en välbärgad man, som ägde en vacker gård. Han var klok och betänksam, inte något brushuvud som de andra spelmännen.

Men han som de andra fick genast Jan Öster i tankarna[129] och frågade hur det kom sig,[130] att inte denne skulle spela på bröllopet.

Nils Elofssons dräng tyckte det vara klokast att svara, att eftersom Jan Öster var hemma[131] i Svartsjö, så kunde de där få höra honom alla dagar. Då Nils Elofsson gjorde ett så stort bröllop, ville han bjuda folk på något bättre och rarare.

“Jag tvivlar på att han kan få något bättre”, sade Lars Larsson.

“Nu tänker ni visst svara detsamma som Spelar-Mårten och Olle i Säby”, sade drängen och berättade hur det hade gått honom hos dessa.

Lars Larsson hörde noga på[132] drängens berättelse. Sedan satt han tyst en lång stund och funderade. Till sist gav han ändå ett jakande svar. “Hälsa till husbonden, att jag tackar för bjudningen och skall komma!” sade han till drängen.

Nästa söndag reste alltså Lars Larsson till Svartsjö kyrka. Han körde in på kyrkbacken, just då bröllopsskaran skulle ställa upp sig[133] för att tåga fram till kyrkan.

Han kom åkande i egen schäs med en god häst, han var klädd i svarta klädeskläder och tog fram fiolen ur en blankpolerad låda. Nils Elofsson tog väl emot honom och tyckte, att detta var en spelman, som han kunde ha heder av.[134]

Strax efter att Lars Larsson var anländ, kom också Jan Öster gående upp till kyrkan med fiol under armen. Han gick rakt fram till skaran omkring bruden, alldeles som vore han kallad att komma och spela på bröllopet.

Jan Öster kom i den gamla grå vadmalsjackan, som man hade sett honom bära sedan lång tid tillbaka, men eftersom detta var ett så stort bröllop, hade hustrun gjort några försök att laga hålen vid armbågen och satt stora, gröna lappar över dem. Han var en lång, vacker karl och skulle ha tagit sig ståtlig ut[135] i spetsen för brudskaran, om han inte hade varit så dåligt klädd, och om inte hans ansikte hade varit fårat och utgrävt av bekymmer och hård strid med olyckan.

När Lars Larsson såg Jan Öster komma, tycktes han bli en smula missnöjd. “Jaså, ni har kallat hit Jan Öster också”, sade han halvhögt till nämndeman Nils Elofsson. “Ja, det kan ju inte skada,[136] att vi äro två spelmän på ett så stort bröllop.”

“Jag har visst inte bjudit honom”, bedyrade Nils Elofsson. “Jag förstår inte, varför han har kommit. Vänta bara,[137] så skall jag låta honom veta, att han har ingenting här att göra!”

“Då är det nog någon spektakelmakare, som har bådat honom”, sade Lars Larsson. “Men om ni vill taga mitt råd, så låtsa om ingenting,[138] utan gå och bjud honom vara välkommen! Jag har hört sägas, att han skall vara en hetsig karl, och ingen kan veta om han inte skulle ställa till slagsmål och gräl, ifall ni sade honom, att han inte vore kallad.”

Detta förstod nämndemannen också. Det var ingen tid att börja bråka, då brudtåget höll på att ordna sig på kyrkbacken. Han gick därför fram till Jan Öster och bad honom vara välkommen.

Därpå ställde de båda spelmännen upp sig i spetsen av tåget. Brudparet gick under päll, brudens tärnor och riddare vandrade par om par, och efter dem kommo föräldrarna och släktingarna, så att tåget var både ståtligt och långt.

När allt var i ordning, gick en brudriddare fram till musikanterna och bad dem, att de skulle spela upp brudmarschen.

Båda spelmännen kastade fiolerna upp till hakan, men längre kommo de inte, utan så blevo de stående.

Det var nämligen ett gammalt bruk i Svartsjö, att den förnämste av spelmännen skulle ta upp brudmarschen och anföra spelet.

Brudriddaren såg på Lars Larsson, som om han väntade, att denne skulle börja, men Lars Larsson såg på Jan Öster och sade: “Det är Jan Öster, som skall börja.”

Men det föll inte Jan Öster in,[139] att inte den andre, som var så finklädd som trots en herreman,[140] skulle vara förnämligare än han, som kom i sin slitna vadmalströja rakt ur den usla stugan, där det inte fanns annat än nöd och fattigdom.

“Nej, för all del!”[141] sade han bara. “Nej, för all del!”

Han såg, att brudgummen sträckte fram armen och stötte till Lars Larsson. “Lars Larsson skall börja”, sade han.

När Jan Öster hörde brudgummen säga detta, tog han genast fiolen från hakan och trädde ett steg åt sidan.

Lars Larsson däremot rörde sig inte ur fläcken, utan stod trygg och självbelåten kvar på sin plats. Men inte han heller lyfte stråken.

“Det är Jan Öster, som skall börja”, upprepade han. Han sade orden envist och segt, likt en, som är van att driva sin vilja igenom.[142]

Det blev uppståndelse i skaran över dröjsmålet. Brudens far kom fram och bad Lars Larsson, att han skulle börja. Kyrkvaktarn kom ut i kyrkdörren och vinkade åt dem, att de skulle skynda sig. Prästen stod redan framför altaret och väntade.

“Du får be Jan Öster, att han börjar spela då”, sade Lars Larsson. “Vi spelmän hålla honom för[143] att vara den styvaste ibland oss.”

“Det kan väl så vara”, sade bonden, “men nu hålla vi bönder dig, Lars Larsson, för den duktigaste.”

Också de andra bönderna samlade sig omkring dem. “Seså, börja nu!” sade de. “Prästen väntar ju. Vi bli till spektakel för kyrkfolket.”

Lars Larsson stod där lika seg och dryg som förut. “Jag vet inte, varför folket i den här församlingen har så mycket emot,[144] att deras egen spelman sättes högst”, sade han.

Men Nils Elofsson var alldeles rasande över att alla på detta sätt ville tvinga Jan Öster på honom. Han gick tätt in på Lars Larsson och viskade: “Jag förstår, att det är du, som har kallat hit Jan Öster, och att du har ställt till detta för att hedra honom. Men skynda dig nu att spela! Annars skall jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med skam och skada.”[145]

Lars Larsson såg honom rätt i ansiktet[146] och nickade åt honom utan att visa någon vrede. “Ja, ni har rätt i att vi[147] måste få ett slut på detta”, sade han.

Han vinkade åt Jan Öster, att denne skulle komma tillbaka till sin förra plats. Därpå gick han själv ett par steg framåt och vände sig om, så att alla kunde se honom. Så slängde han stråken långt ifrån sig, drog upp sin slidkniv och skar av alla fyra fiolsträngarna, som sprungo av med en skarp klang.

“Inte skall det sägas om mig, att jag räknar mig för mer[148] än Jan Öster”, sade han.

Men det förhöll sig så, att Jan Öster sedan[149] trenne år gick och[150] grubblade på en låt, som han kände bodde inom honom färdig, fast han inte kunde få fram den över strängarna, därför att han alltid därhemma gick bunden i gråa bekymmer och det aldrig hände honom varken stort eller smått, som lyfte honom över det dagliga slitet. Men när han hörde Lars Larssons strängar springa, kastade han huvudet tillbaka och drog in luft i lungorna. Ansiktsdragen voro spända, som om han lyssnade efter något, som kom till honom från ett avlägset fjärran, och så började han spela. Ty den låten, som han hade grubblat över i tre år, stod nu på en gång klar[151] för honom, och medan dess toner klingade, gick han med stolta steg ner mot kyrkan. Och brudskaran hade aldrig förr hört en sådan låt. Den tog dem med sig med en sådan fart, att inte en gång[152] Nils Elofsson tänkte på att hålla sig stilla. Och alla voro så glada både åt Jan Öster och Lars Larsson, att hela följet kom med tårade ögon in i kyrkan.

MORBROR RUBEN

Det var en gång för snart åttio år sedan en liten gosse, som gick ute[153] på torget och spelade topp. Den lille gossen hette Ruben. Han var inte mer än tre år, men han svängde sin lilla piska så tappert som någon och lät toppen snurra, så att det var en glädje däråt.[154]

Den dagen för åttio år sedan var det ett riktigt vackert vårväder. Mars månad var kommen, och staden var delad i två världar, en vit och varm, där solskenet rådde, och en kall och mörk, där det var skugga. Hela torget hörde solskenet till, utom en smal rand längs ena husraden.

Nu hände sig, att den lilla gossen, så tapper han var, blev trött av att snurra sin topp och såg sig om efter någon viloplats. En sådan var inte svår att finna. Det fanns inga bänkar eller soffor, men vartenda hus var försett med en stentrappa. Lille Ruben kunde inte tänka sig något lämpligare.

Det var en liten samvetsgrann fyr. Han hade en dunkel aning om att mor inte ville, att han skulle sitta på främmande folks trappor. Mor var fattig, men just därför fick det aldrig se ut, som om man ville taga något av andra. Så gick han och satte sig på deras egen stentrappa, ty de bodde också vid torget.

Den trappan låg i skuggan, och där var riktigt kallt. Den lille stödde huvudet mot räcket, drog upp benen och mådde så gott som aldrig förr. En liten stund ännu såg han hur solskenet dansade ute på torget, hur pojkar sprungo och toppar snurrade, så slöt han ögonen och somnade.

Han sov visst en hel timme. Då han vaknade, var det inte så bra med honom,[155] som då han somnade, utan allting kändes så förfärligt otrevligt. Han gick in till mor och grät, och mor såg, att han var sjuk, och lade honom till sängs. Och om[156] ett par dagar var gossen död.

Men därmed är det inte slut på[157] hans historia. Det hände nämligen, att hans mor kom till att sörja honom riktigt ur hjärtats djup med en sådan där sorg, som trotsar år och död. Mor hade flera andra barn, många bekymmer upptogo hennes tid och tankar, men det fanns alltid ett rum i hennes sinne, där hennes son Ruben fick bo alldeles ostörd. Han var ständigt levande för henne. Såg hon en barnhop leka på torget, så sprang han med där, och då hon gick och stökade inne i huset, trodde hon fullt och fast, att den lille ännu satt och sov ute på den farliga stentrappan. Säkerligen var intet av mors levande barn så närvarande för hennes tankar som det döda.

Några år efter sin död fick den lille Ruben en syster, och då denna blev så gammal, att hon kunde springa ute på torget och spela topp, hände sig, att även hon satte sig att vila på stentrappan. Men mor kände i detsamma, som om någon skulle ha ryckt henne i kjorteln.[158] Hon kom genast ut och tog ett så hårt tag i lilla syster,[159] då hon lyfte upp henne, att denna mindes det, så länge hon levde.

Och än mindre glömde hon hur märkvärdigt mors ansikte var och hur rösten darrade, då hon sade: “Vet du, att du hade en gång en liten bror, som hette Ruben, och han dog, därför att han satt på den här stentrappan och förkylde sig. Du vill väl inte dö från[160] mor, du Berta?”

Bror Ruben blev snart lika levande för sina bröder och systrar som för sin mor. Hon var sådan, att de alla måste se med hennes ögon, och snart hade de samma förmåga som hon att se honom sitta ute på stentrappan. Och naturligtvis föll det ingen av dem in att sätta sig där. Ja, så snart de sågo någon sitta på en stentrappa eller ett stenräcke eller en sten vid vägkanten, så fingo de alltid ett styng i hjärtat och tänkte på bror Ruben.

Ytterligare hände det bror Ruben, att han blev satt högst av alla syskonen, då de talade om varandra. Ty alla barnen visste ju, att de voro ett besvärligt och bråkigt släkte, som bara gjorde mor möda och omak. De kunde inte tro, att mor skulle sörja mycket över att mista något av dem. Men då mor verkligen sörjde bror Ruben, så var det ju säkert, att han måtte ha varit mycket snällare, än de voro.

Det var inte sällan någon av dem tänkte så här: “Ack, den som kunde göra[161] mor så mycken glädje som bror Ruben!” Och ändå visste ingen något mer om honom, än att han hade spelat topp och förkylt sig på en stentrappa. Men han måtte ju ha varit märkvärdig, då mor hade en sådan kärlek till honom.

Märkvärdig var han ock: han gjorde mor mest glädje av alla barnen. Hon hade blivit änka och arbetade i sorg och nöd. Men barnen hade en så stark tro på mors sorg över den lille treåringen, att de voro förvissade om att om han blott hade levat, skulle mor inte ha sörjt över sin olycka. Och var gång de sågo mor gråta, trodde de, att det var därför att bror Ruben var död eller ock därför att de inte själva voro som bror Ruben. Snart nog föddes inom dem en allt starkare[162] lust att tävla med den lille döde om mors tillgivenhet. Det fanns inte en sak, som de inte hade velat göra för mor, om hon bara hade velat tycka lika mycket om dem som om honom. Och det var för denna längtans skull, menar jag, som bror Ruben var det nyttigaste[163] av alla mors barn.

Tänk bara,[164] då den äldsta brodern hade förtjänat sina första slantar genom att ro en främmande över ån och kom och gav dem till sin mor utan att ta undan ett runstycke! Då såg mor så glad ut, att han svällde av[165] stolthet och inte kunde låta bli att förråda hur omåttligt ärelysten han hade varit.

“Mor, är jag nu inte lika bra som bror Ruben?”

Mor såg prövande på honom. Det var, som om hon jämförde[166] hans friska, strålande ansikte med det lilla bleka ute på stentrappan. Och mor hade säkert velat svara ja, om hon hade kunnat, men mor kunde inte.

“Mor håller mycket av dig, Ivan, men sådan som bror Ruben blir du aldrig.”

Det var oöverkomligt, det insågo alla barnen, men ändå kunde de inte låta bli att sträva.

De växte upp till duktiga människor, de arbetade sig fram till[167] förmögenhet och anseende, medan bror Ruben bara satt stilla på sin stentrappa. Men han hade ändå försprång. Han var oupphinnelig.

Och vid varje framsteg, vid varje förbättring, då det så småningom lyckades dem att bjuda mor ett gott hem och välstånd, så fick det vara lön nog för dem, att mor sade: “Ack, att min lille Ruben hade fått se detta!”

Bror Ruben följde mor genom hela livet, ända till dödsbädden. Det var han, som förtog dödsplågorna deras udd, eftersom hon visste, att de förde henne till honom. Mitt i den största jämmern kunde mor le vid tanken på att hon gick att möta lille Ruben.

Och så dog hon, vars trogna kärlek hade upphöjt och förgudat en stackars liten treåring.

Men inte heller då blev det slut med den lille Rubens historia. För alla sina syskon var han bliven en symbol för det strävsamma livet i hemmet, för kärleken till mor, för alla de rörande minnena från mödans och motgångens år. Det låg alltid något varmt och vackert i deras röster, då de talade om honom. Det var helg och högtid omkring[168] den lille treåringen.

Sålunda kom han ock att glida in i sina brors och systerbarns liv. Mors kärlek hade gjort honom till en storhet, och de stora, de verka och öva inflytande släktled efter släktled.

Syster Berta hade en son, som kom i mycken beröring med[169] morbror Ruben.

Han var fyra år[170] den dagen, då han satt på trottoarkanten och stirrade ned i rännstenen. Den flödade av regnvatten. Stickor och strån färdades med äventyrliga svängningar nedåt det grunda farvattnet. Den lille satt och såg på med det ljuva lugn, som man erfar vid att följa andras äventyrliga tillvaro, då man själv är i trygghet.

Men hans fredliga filosoferande avbröts av hans moder, som i samma ögonblick hon såg honom måste tänka på stentrappan i hemmet och på brodern.

“Å kära min lilla gosse”, sade hon, “sitt inte så! Vet du, att din mamma hade en liten bror, som hette Ruben och som var fyra år liksom du nu. Han dog, därför att han satt på en sådan där trottoarkant och förkylde sig.”

Den lille tyckte inte om att bli störd i sina angenäma tankar. Han satt stilla och filosoferade, medan hans ljusa, krusiga hår ramlade ända ned i ögonen på honom.[171]

Syster Berta skulle inte ha gjort det för någon annan, men för sin kära brors skull ruskade hon sin lille gosse ganska omilt. Och så fick han lära respekt för morbror Ruben.

En annan gång hade denna ljuslockiga unga herre råkat falla omkull ute på isen. Han hade blivit omkullstött riktigt på elakhet[172] av en stor, stygg pojke, och där satt han kvar och grät för att riktigt visa hur förorättad han var, allra helst som hans mamma inte kunde vara långt borta.

Men han hade glömt, att hans mor dock först och sist var morbror Rubens syster. Då hon fick se Axel sitta på isen, kom hon inte alls med något lugnande och tröstande, utan bara med detta eviga:

“Sitt inte så, min lilla gosse! Tänk på morbror Ruben, som dog, då han var fem år, liksom du är nu, därför att han satte sig i en snödriva!”

Gossen steg genast upp, då han hörde talas om morbror Ruben, men han kände kyla ända in i hjärtat. Hur kunde mamma prata om morbror Ruben, då hennes lilla gosse var så bedrövad? Gärna för Axel[173] fick han sätta sig och dö, var han behagade, men nu var det, som om denne döde ville ta hans egen mamma ifrån honom, och det kunde Axel inte tillåta. Så lärde han hata morbror Ruben.

Högt uppe i trappuppgången i Axels hem fanns en stenbalustrad, som var svindlande härlig att sitta på. Djupt under[174] låg förstugans stengolv, och den, som satt grensle däruppe, kunde drömma, att han färdades fram över avgrunder. Axel kallade balustraden för den gode gångaren Grane.[175] På dess rygg sprängde han över brinnande vallgravar in i förtrollade slott. Där satt han stolt och trotsig med de stora hårbucklorna vajande för det häftiga anloppet och kämpade Sankt Görans strid med draken. Och ännu hade det inte fallit morbror Ruben in att vilja rida där.

Men naturligtvis kom han. Just som draken vred sig i dödsångest och Axel satt där i hög segervisshet, hörde han barnjungfrun ropa: “Lilla Axel, sitt inte där! Tänk på morbror Ruben, som dog, då han var åtta år gammal, liksom Axel nu är, därför att han satt och red på ett stenräcke? Här får Axel aldrig mer sitta.”

En sådan avundsjuk gammal dummerjöns, den morbror Ruben! Han tålde visst inte, att Axel dödade drakar och räddade prinsessor. Om han inte aktade sig, så skulle Axel visa, att han också kunde vinna ära. Om han hoppade ned i stengolvet här nere och sloge ihjäl sig, då skulle han allt känna sig fördunklad, den där storljugaren.

Stackars morbror Ruben! Stackars den lilla snälla gossen, som hade gått och spelat topp ute på det solbelysta torget! Nu fick han erfara vad det vill säga att vara en stor man. En fågelskrämma hade han blivit, som den tid, som var, satte upp för den, som skulle komma.

Det var ute på landet[176] hos morbror Ivan. En hel mängd kusiner voro samlade på den härlige gården. Axel gick där, uppfylld av sitt hat till[177] den store morbror Ruben. Han ville bara veta om denne pinade någon annan än honom. Men det var något, som skrämde honom från att fråga. Det var, som om han skulle ha begått något hädiskt.

Äntligen voro barnen för sig själva.[178] Ingen stor[179] var närvarande. Då frågade Axel om de hade hört talas om morbror Ruben.

Han såg, att det blixtrade till i ögonen och att många små nävar knötos, men det syntes, att de små munnarna hade fått lära sig vördnad för morbror Ruben. “Tyst för all del!” sade hela skaran.

“Nej”, sade Axel, “nu vill jag veta om det är någon mer, som han pinar, för jag tycker, att han är den besvärligaste av alla morbröder.”

Detta enda modiga ord bröt den damm, som var satt för pinade barnahjärtans harm. Det blev stort gny och ropande. Så måtte en hop nihilister se ut, då de försmäda självhärskaren.

Nu uppsattes den stackars store mannens syndaregister. Morbror Ruben förföljde alla sina syskonbarn. Morbror Ruben dog, varhelst han behagade. Morbror Ruben var alltid av samma ålder med den, vars ro han ville störa.

Och respekt måste man ha för honom, fast han alldeles tydligt var en lögnare. Hata honom i hjärtats tystaste djup, det kunde man få, men förbise honom eller visa honom vanvördnad, nej, pass för det.[180]

Vilken min de gamla togo på sig,[181] då de talade om honom! Hade han då någonsin gjort något så märkvärdigt? Att sätta sig att dö var då inte något så underbart. Och vad han så hade utfört för storverk,[182] visst var det, att nu missbrukade han sin makt. Han satte sig emot barnen i allt, som de hade lust till, den gamla fågelskrämman. Han drev upp dem från middagssömnen i gröngräset. Han hade upptäckt det bästa gömstället i parken och förbjudit dess begagnande. Nu allra senast hade han företagit sig att rida på osadlade hästar och att åka i hö.