Efter en genomvakad natt, sov mäster Sigfrid följande morgon ännu klockan åtta. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit sopa stugan, fodra deras enda ko och ställa grytan på elden för frukosten, när hon överraskades av ett oväntat besök. En grant utstyrd herretjänare frågade om högvördige pastorn kunde mottaga några resande, som ville besöka honom. Hustru Anna väckte sin man i sovkammaren. Strax därpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd av en officer och en liten halvvuxen tjänarinna. Den unge krigaren föreställde för husets värdinna Kerstin Fleming, hovfröken hos hertiginnan av Östergötland, samt sig själv som ryttmästaren Silversparre vid Närikes dragoner. De befunno sig här på genomresa till Svidja gård och ville icke lämna Ekenäs utan att betyga sin aktning för dess berömde kyrkoherde. Den unga fröken tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster Sigfrids bekantskap i Stockholm.

Hustru Anna hade under dessa ord hunnit granska de nykomna, och hennes första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga präststugan hade redan försvunnit vid anblicken av den unga frökens intagande personlighet. Kerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn som tog sina första steg i världen än en flicka som redan i två år vunnit erfarenheten av ett hov. Hennes växt var snarare under än över medellängd, hår och ögon mörkbruna, dragen icke nog regelbundna för att kallas sköna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstråle och det skalkaktiga löjet på ett par fylliga läppar så godmodigt, som om hon ännu aldrig vetat vad sorg eller bitterhet voro i världen. Det enda som röjde adelsdamen var den värdiga, behagfulla och otvungna hållningen samt ett mera vårdat sätt att uttrycka sig, än man den tiden var van att vänta hos Flemingska släkten eller åtminstone hos dess manliga ättlingar.

— Mäster Sigfrid, sade den unga fröken, sedan hon vördsamt hälsat den inträdande, en man som tänker på så stora och viktiga ting kan icke minnas en sådan obetydlighet som en liten oförståndig flicka, men jag gör mig en stor ära av att i nära sex månader hava fått vara eder lärjunge. Tror ni jag glömt eder bok »Om själen» och huru ni lärde mig drömmarnas betydelse?

— Fröken Kerstin måste ha haft en ofantlig nytta av eder undervisning, ty hon drömmer både vaken och sovande, inföll den unge officern småleende.

— Tro icke det, käre mästare! Jag drömmer nu sällan annars än halvvaken, och då roar det mig mest att drömma om ting som övergå mitt förstånd om dagen. Vad säger ni om en dröm som just angick er själv?

— Drömmar äro av två slag, min käraste lilla fröken, svarade mästaren, som kände sig varm av så mycken godhet, förenad med så mycket behag. En part kommer av blodet och är gemenligen olustig, såsom när man för mycket ätit; en annan kommer av hjärtats affekter, vilka vi endels räkna till själen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man inte lägga för mycket märke därtill; ty ändock Gud kan väl skicka oss drömmar som något betyda, vilket vi se av Skriften och egen erfarenhet, så är dock mesta delen att likna vid dimba eller väder, som över jorden går, det ingen varaktig stad haver.

— Nå, uttyd nu drömmen, som jag hade om er i natt, när jag ännu tyckte mig känna skeppet rulla för vågorna! Jag drömde att ni satt i ett högt torn med jorden under edra fötter och himmelens stjärnor som ett guldstickat blått, glänsande täcke över ert huvud. Ni var ung, ni var rik, ni hade omkring eder de skönaste instrumenter för eder vetenskap, och jag satt vid edra fötter och lärde visdom. Då sade ni till mig: se hit, jag har upptäckt en ny planet bakom Saturnus, och där är den sälla boning, som en dag skall bliva oss anvisad! Jag såg i eder kikare, jag såg en lycksalig ö på himmelen, och därifrån utgingo strålar av ett odödligt liv. Se, sade ni, av denna planetens kraft är jag vorden ung på nytt och kan göra dig evigt ung som jag själv. Nej, svarade jag, konung Johan hade fört med sig från England en skön marmorstod, som för många år sedan blivit funnen i Rom och var från de gamla hedningar. Ändock nu denna bild är evigt ung, så vill jag icke vara den lik, utan hellre blomstra min korta tid som gräset på marken och sedan förgås. Då vart ni vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare!

Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord själv en drömmare. Han tänkte på sin ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid av ljus och ära; hans första framgångar hade givit honom mod att bryta sig väg genom alla hinder till höjden av sin tids vetenskap. Nu var han fattig, gammal och berövad de hjälpmedel som han behövde för sina forskningar. Men då kom i går afton en okänd, som förespeglade honom uppnåendet av hans hemliga längtans mål, och nu kom ett skämtande barn att säga honom detsamma i sina nyckfulla drömmar. Var det en frestelse? Eller var det ett förebud till nya och lysande framgångar? Han besinnade sig några ögonblick och svarade:

— De drömmar som något betyda hava gemenligen det i sitt följe, som motsatsen är, det ni ock se kan för edra ögon, min nådiga fröken. Dock vill jag intet förtiga, att ju Gud understundom sänder oss liknelser till det som i framtiden ske skall, såsom konung Faraos dröm, den Josef uttydde. Om så skulle ske, att Gud sänder mig, gamle och fattige man, någon oförutsedd lycka i denna världen, det fast otroligt är, men dock intet omöjligt, efter ju Gud kan förvandla alla mänskliga ting, så lär det snarligast vara att tillskriva vår unge och nådige konungs besynnerliga gunst för lärdom och vishet, vilka nu börja förkovra sig under hans regemente. Tänk dock icke mera på mig, allrakäraste fröken, utan säg mig fast hellre något om edra egna studier i lärda och nyttiga kunskapsstycken.

— Om jag fördristar mig tala i frökens ställe, där hon för blyger är att förtälja sina egna meriter, inföll ryttmästaren, så må käre far veta, att i Sveriges rike finnes nu ingen, den där kan leka på harpa så ljuvligt som fröken Kerstin. En afton i våras satt vår nådige konung väl timmen lång och hörde på strängaspelet, förglömmande alla de moskoviters väldiga krigsbasuner. Och vore icke fröken Ebba Brahe allaredan densamma, så menar jag änkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid.

Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda avlägsna himmelska stjärnor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hava förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kerstin Flemings glänsande ögon. Innan ännu rodnadens vågor hunnit uppstiga från hjärtat till halva höjden av hennes kinder, svarade hon förtrytsamt:

— Det höves ingen, och minst en krigsman, att föra lasteligt tal om sin konung. Käre mäster Sigfrid, tro mina ord, jag är så enfaldig som en skata i alla de stycken där icke ni givit mig litet bättre förstånd. Ja, jag har redan förgätit det mesta, av vad ni undervisat mig om metaller och stenar.

— Finns icke någon sten som fördriver onda drömmar? frågade åter Silversparre med gycklande allvar.

— Diamanten lärer det fuller göra, svarade mäster Sigfrid oskyldigt. Och när man binder honom vid vänstra sidan, är han god mot fiender, kiv och trätor, raseri och mara. Annars, fortfor han, utan att märka huru fröken Kerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, annars är den kosteliga safiren av alla nyttigast, ity att han styrker hela kroppen, låter människan vara väl tillfreds och ingiver henne gudeliga tankar. Det är ock sagt om guld, när man det fint river och dricker, att det är gott mot hjärtats affekter och hjärtevärk samt uppfriskar den livaktiga känslans ande i människan. Ty guld har något av solens natur. Det må envar pröva efter sitt tycke; jag säger vad de gamle före mig sagt. Såsom det om safiren säges, att den honom håller i munnen, han kan förutsäga tillkommande ting.

— Mästare, får jag bedja eder om något, och det mellan fyra ögon?

— Därsom allrakäraste fröken täcktes stiga in i min fattiga kammare, får jag väl höra’t, genmälde den gamle.

— Ni sade något om safiren, började fröken Kerstin smekande, sedan hon väl tillslutit kammardörren. Ni, som är en så vis man, behöver icke safirer för att förutsäga tillkommande ting. Ni läser dem i stjärnorna och... i händerna.

— Stjärnorna äro från världens begynnelse och lyda obevekliga lagar, men streck och linjer i frökenhänder äro såsom de krusiga strimmor på stilla vatten, dem nästa vindfläkt utplånar av vattnet.

— Å, mästare, ni vet bättre än jag, att linjerna i människans hand lyda samma lagar som stjärnorna. Men efter ni tycker mera om stjärnorna, se här mitt horoskop, vilket ni själv nedskrev för mig i Stockholm. Ni ville icke uttyda det då, efter jag så ung var, men nu är jag två år äldre. Det är en skuldsedel, ni måste fria den in.

— Låt det nu vara, allrakäraste fröken! Det är inte nyttigt för människan att veta tillkommande ting.

— Kan ni neka, att ni spått åt hovfröknarna i Örebro?

— Har det skett, så var det för deras faseliga nyfikenhets skull. När jag satt i Örebro fångtorn, fick jag mången god bit mat av kvinnfolk, och det var för att de ville fråga mig om den de mest hade kär. Inte behöver ni fråga sådant; nog kommer han, när Gud vill.

Fröken Kerstins blick uppflammade.

— Jag frågar inte efter en hjärtanskär, genmälde hon stolt. Jag vill veta vad alla dessa underliga streck och siffror betyda. Nej, mästare, det är ert eget fel. Ni har givit mig en gåta att gissa, här är den, jag begär uttydningen. Säg mig den stjärna som råder över mitt liv!

Mästaren mottog bladet, granskade det omsorgsfullt och sade tvekande:

— Fråga mig icke!

— Och ni tror, att en kvinna kan gömma sådant två år i sin fatabur, utan att vilja läsa det. Vill ni då att jag skall anse er konst som ett gyckelspel?

— Så mycket kan jag uttyda, återtog tecknatydaren, att där varit märkeliga tecken på himmelen i eder födelsetimme. Ni är född under lejonets stjärnbild. Det lärer icke förundra en av er släkt.

— Visst icke, mästare.

— Lejonet giver hugstora tankar, men intet långt liv. Det är icke många som komma därmed till femtio år.

— Vad säger ni, femtio år! Det är dubbelt mer än jag hoppats leva. Är där ej något annat?

— Där är Martis regemente före och efter en mörk punkt på firmamentum, och den är ej långt borta. I den punkten står Jupiter eder stjärna så nära, att det fast besynnerligt är. Allrakäraste fröken, tag eder i akt! När planeternas konung härskar på himmelen, bliver han alla andra för stark. Det som ej giver sig under håns välde, varder gemenligen släckt eller allt sönderbrutet.

— Nej, ni skrämmer mig icke. Man står honom mot.

— Ja, med Guds makt, som är större än hans. Gemenligen är det något som dör i den människa, vilken står Jupiter mot. Men allenast den fattiga själen bärgas, är allt annat ringa. Bakom den mörka eller fastmera skinande punkten stå ännu många små stjärnor. En part brukar tyda detta som avkomma...

— Jag är alltså född under stridande stjärnor, som hela min släkt. Jag har en fiende...

— Det har jag inte sagt.

— En motståndare då, om det likar er bättre. Jag skall stå honom stadigt emot, han skall ej låta mig länge leva, men till sist skall jag finna ro bland stjärnorna. Var det ej så er mening, mästare?

— Min mening, svarade mäster Sigfrid, är, att Gud råder över alla sina skapade verk, och planeternas konung är likaså visst mot honom ett stoft, som alla himlakroppar i honom hava sitt centrum och fäste. Vi löpa kring solen, och solen löper kring Gud. I honom allena är alltings vila.

— Vad, mästare? Är ni ock en av dem som tro på den nymodiga fabeln, att jorden löper kring solen och icke tvärtom?

— Det är ingen fabel, allrakäraste fröken. Näst Guds ord, är detta det vissaste av allt visst. Har jag icke berättat er om den vise polacken Copernicus? Men låt det nu vara. Ni ville att jag skulle spå er i handen. Jag säger ingenting annat om den, än att det är en god människas hand. Gud välsigne er. Det är i eder något av örnen och något av duvan. Ni är i stånd att låta edert liv för sanningen, där ni icke giver det bort för den ni har kär.

Fröken Kerstin rodnade, drog sin diamantring av fingret och tryckte den på yttersta spetsen av mästarens skrynkliga ringfinger.

— Mottag denna såsom ett obetydligt minne av eder tacksamma lärjunge, sade hon varmt. Jag skall ihågkomma er varning, och när jag en gång blivit förståndigare, skall jag tänka att jag är förlovad med visheten själv. Gud beskydde eder, farväl!

De främmande avlägsnade sig. Nu äntligen fick hustru Anna tillfälle att göra en fråga, som låg henne på hjärtat.

— Vet du väl, sade hon, för vilket pris du i går afton blev bjuden ära och rikedom?

— Nej, svarade mäster Sigfrid. Om det icke var för att tjäna vår egen nådige konung, så måste detta bud hava sänts mig antingen från konungen i Danmark eller från någon av Tysklands evangeliska furstar.

— Du misstager dig, svarade hans hustru lugnt. Du blev bjuden ära och rikedom mot villkor att tjäna konung Sigismund och den papistiska läran.

— O, mina stjärnor! O, mina ungdomsdrömmar! suckade den gamle mästaren, och en klar tår rullade utför hans tärda, gulnade kind.

Inemot tre månader efter besöket i Ekenäs, en kall vinterdag i januari år 1616, återfinna vi fröken Kerstin Fleming jämte hennes moder, ståthållaren Lars Hermansson Flemings änka, fru Anna Horn, numera i andra giftet förmäld med Tönne Göransson Gyllenbögel. De höga damerna hade gjort en för denna årstid lång och besvärlig resa till Pernå gård i östra Nyland, för att med sin närvaro hedra ståthållarens på Kexholm, Hans Stålhandskes, bröllop med fröken Elin, Kerstins barndomsvän och dotter till den berömde amiralen Henrik Tönnesson Wildeman. De resande hade tillbragt med de nygifta en så glad julhelg som det var möjligt under dessa oroliga tider. Kymmene kungsgård var icke långt från Pernå, och då fröken Kerstins kusin, den tappre översten, sedermera lantmarskalken Henrik Fleming till Lethis, önskat under en kort permission från de ryska fredsunderhandlingarna rådpläga med fru Anna om viktiga familjeangelägenheter, stämdes ett möte med honom på Kymmenegård.

Den forna gränsfloden Kymmene, som i en bred fåra bär mer än hundra sjöars vatten till Finska viken, delar sig före utloppet i tvenne huvudarmar, av vilka den östra åter delar sig uti tvenne. Vid den östra av dessa ligger än i dag Kymmene kungsgård, vilken en tid tillhörde Sturesläkten, men vid tiden för vår berättelse begagnades av kronan såsom en avelsgård för goda hästar och en mönstringsplats för kavalleri. För närvarande lågo där tvåhundra nyss utrustade adelsryttare under Matts Olofssons befäl, färdiga att snart avgå till hären i Ryssland. Ett lågt, men långt envånings trähus, som ofta härbärgerat höga personer, erbjöd dock även utrymme nog för Henrik Flemings möte med sina resande släktingar.

Klockan var tio på förmiddagen, och den väntade gästen dröjde. Kerstin Fleming gick ut till forsen och betraktade tankfull dess brusande våg, som mot de snöklädda stränderna förekom nästan svart. Den levde och virvlade ännu när hela naturen låg i sin vinterdvala; det var ett fritt, starkt och trotsigt vatten, men det visste icke sin tid, det var ett spöke från en sommar som icke mer hade rätt att leva. Fröken Kerstin kände sig snarare beklämd än livad av dess övermäktiga trots och lyfte sina blickar till den gladare tavlan av ryttaregrupperna på den motsatta stranden, när hennes lilla tjänarinna Maju brådskande nalkades henne från boningshuset och medförde ett bud att hon genast skulle skynda tillbaka till gården.

— Är han kommen?

— Ja, fröken! Han och herr Henrik.

— Vilken han?

— Kungen.

Fröken Kerstin skyndade icke, hon flög. Hon liknade snöripan, vars lätta fjät knappt märkas på vinterdrivorna.

Hon smög in genom en sidodörr och fann hela huset i rörelse. Man visste att konungen väntades till de finska ständernas lantdag i Helsingfors; man visste att han för flera dagar sedan anlänt till Viborg; men man visste icke om och när han vid genomresan skulle giva sig tid att dröja på Kymmenegård. Liksom sin fader Karl IX i hans unga år, kom även Gustav II Adolf oväntad, för att överraska sina fogdar oberedda, dem icke alltid till hugnad och konungslig ynnest. Man hörde honom skämtande säga, att när någon varit fogde i sex år, kunde en sådan gärna hängas utan rannsakning; han vore då väl meriterad.

Fogden Anders Nilsson på Kymmenegård tycktes höra till de sällsynta undantagen. Konungen hade kommit oväntad, endast åtföljd av Henrik Fleming och en kammartjänare, medan sviten följde en timme därefter, och försummade intet ögonblick att göra sig personligen underrättad om krigsfolkets mansstyrka, förplägning och utrustning, kungsgårdens skick och fogdens räkenskaper. Ryttarna uppställdes på isen nedanför forsen och undergingo en sträng mönstring. Men när han mönstrat allt och fått höra mången undskyllan »för tidens lägenhet», täcktes hans nåde säga till manskapet, att deras landsmän förhållit sig manligen emot de moskoviter och att han hoppades de nya rekryterna skulle göra detsamma, varpå följde ett skallande eläköön kuningas (leve konungen) — ett rop, som fördubblades, när han på finska tillade orden: Jumala varjelkoon teitä, pojat! (Gud beskydde er, gossar!) Han kände sitt finska folk, han hade ju redan som barn åtföljt sin fader till Finland och under långa vintrar blivit förtrogen med detta land. De unga axelbreda bristfälligt utrustade, i finska »bondepaltor»[C] klädda ryttarna på sina magra, oansenliga hästar voro dock av det stål, varmed Gustav II Adolf vann sina segrar. Just det, att alla dessa segrar och öden ännu lågo i framtidens sköte, just detta gav en så egen stämning åt dessa unga krigare, som nu för första gången skyldrade gevär för ynglingafursten. Det fanns ingen bland dem, som icke i detta ögonblick, under hans anförande, kände sig stark nog att erövra världen. De voro finska ryttare, alltså lugna, tålmodiga, beredda att vänta sin tid; men de kände inom sig, att för en sådan konung kunde de dö. Och han förstod dem, såsom han alltid förstod sina krigare.

Han vände sig till befälhavaren och sade:

— Matts Olofsson, se om det där folket väl; det är något att göra av. Öva dem alla dagar i ledet. Se till att ingenting felas i deras förplägning, men ofreda de bönder, gör kort process. Hästarna äro svältfödda och endels illa inridna, munderingen tarvar eftersyn. Det rätter med görligaste. I övrigt är jag nöjd med truppen... Stålhandske!

En ung officer av konungens ålder red fram ur sviten.

— Se på honom, Matts Olofsson. Han har tjänat sig upp från simpel soldat. Han känner våra nya karbiner. Stålhandske, rid i morgon till Viborg med mina order och utvälj i slottsarsenalen de bästa gevär du kan överkomma. Det blir för din trupp, Matts Olofsson. Skaffa dig skickliga byssesmeder och låt göra efter den lätta modellen. Jag vill att karlarna skjuta på fri hand.

I detta ögonblick nedgick vintersolen i sydväst och färgade aftonhimlen. Konungens för alla synliga gestalt på den kulle vid stranden, från vilken han mönstrat truppen, övergöts med purpur, och hans blick glänste. Han hade kommit från fiendeland och kände sig åter omgiven av en natur som han förstod och ett folk som älskade honom. Krigaren och konungen var tjuguett år gammal; han hade ännu icke hårdnat för mildare intryck, ja, han levde icke nog länge för att någonsin hårdna. Men han var dock i varje tum en konung; stum slöt han sina tankar inom sitt unga bröst, gav ett tecken att mönstringen var slut och återvände till gården.

Bland de många åskådarna vid stranden befann sig även fröken Kerstin Fleming med sin tärna Maju. När återskenet från aftonhimmelen kastade sin glans över den kunglige hjälten, syntes samma sken än högre färga den unga frökens kinder. Tankfull återvände hon med de övriga till gården och inneslöt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit sig undan för att lämna plats för konungens svit.

Deras närvaro blev dock icke länge obemärkt, och snart medförde Henrik Fleming det budskap, att konungen önskade se dem vid aftonmåltiden, som serverades klockan sju. Endast några få av det högre befälet hade blivit anbefallda att deltaga däri, och konungen sade sig hoppas, att fru Anna ville ursäkta anrättningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans brådska. Efter en knapp halvtimme reste sig konungen, sägande att han icke ville missunna sina övriga gäster en behövlig vila, men att det vore honom kärt om damerna ännu ville skänka honom sitt angenäma sällskap. Han vore, sade han, sedan någon tid så ovan att tala om något annat än krig, att det vore för honom en vederkvickelse, om damerna ville berätta honom något gladare från Stockholm och Åbo.

Den unge konungen var under sådana förtroliga stunder så älskvärt enkel, att ett par timmar hastigt förflöto, under samtal om hovet i Stockholm och de adliga familjer i Finland, med vilka båda fruntimren voro närmast befryndade. När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få avlägsna sig för att få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid om de familjeangelägenheter, vilka föranlett hennes resa till Kymmenegård. Konungen svarade förbindligt, att han icke ville se henne förgäves hava besvärat sig hit för ett möte som vore för henne av vikt, men då hon ju skulle befinna sig i närmaste rum, hoppades han att hon ej ville förvägra honom sin dotters sällskap, intill dess rådplägningen vore slutad. Fru Anna gick och lämnade dörren halvöppen till det rum, där Henrik Fleming väntade henne.

— Hans Stålhandske var således en lycklig brudgum? frågade konungen, för vilken man omtalat bröllopet i Pernå.

— Mycket lycklig, ers nåde, svarade fröken Kerstin.

Tilltalet »majestät» brukades väl vid högtidliga tillfällen, men glömdes vid förtroligare samtal för det äldre och enklare tilltalet »eders nåde».

— Han är lycklig, som fått följa sitt hjärta. Jag känner dem som icke få göra det. Känner ni någon sådan?

— Jag vet icke... Måhända.

— Vad skulle ni göra i en sådan belägenhet?

— Min plikt, om jag vore man.

— Och en kvinna, vad bör hon göra?

— Detsamma, ers nåde. Alltid sin plikt.

Konungen betraktade henne skämtsamt.

— Vet ni väl, att icke mången vid edra år skulle tänka som ni? Ni talar som en man, men jag känner igen det Flemingska släktdraget. Ni är icke rädd, ni. Jag såg er vid slottsbranden i Åbo 1614 stå kvar i tornet, för att ni icke ville kvarlämna en liten flicka i lågorna. Er faders frände Klas Fleming kände heller ingenting annat än sin plikt, och därför blev han salig konungens dödsfiende. Lyckligtvis äro vi vänner, och därför kan jag öppet fråga er: äro ej hjärtats rättmätiga anspråk de högsta av alla plikter?

— Jag vet icke vad eders nåde menar med hjärtats rättmätiga anspråk. Men vore jag konung...

— Fortsätt!... Om ni vore konung...

— Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord, och min ed skulle vara mig dyrare än min krona, svarade fröken Kerstin med låg röst, men så djärvt och fast som det anstod en Fleming.

Konungens blick mulnade.

— Förklara er tydligare! genmälde han.

— Jag skulle icke kunna svika den kvinna, åt vilken jag givit mitt hjärta och som givit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd berodde därav att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens välfärd beror av trohet och icke av otrohet.

— Ah! Var det så ni menade? utropade konungen, och hans blick klarnade på ett sätt, varav fröken Kerstin fann sig nästan förskräckt. Sannerligen befarade jag icke redan, att ni råkat in på ett annat område, och jag ville icke ens för en rysk fästning hava er till min fiende. Ni skulle ha blivit fruktansvärdare än en hel armé.

— Jag beder om nåd, därest jag varit alltför uppriktig. Jag är stolt att hedras med hennes vänskap, vars namn min undersåtliga vördnad förbjuder mig att nämna. Vilket hjärta, eders nåde... så högsint, så ädelt, så kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år sedan hon förtäres av den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon beder mycket. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet?

Konungen vandrade fram och åter över golvet, stannade slutligen och yttrade:

— Säger ni detta av er själv, eller har någon bett er därom?

— Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden.

Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma ton.

— Nej, min alltför uppriktiga fiende, man är icke straffbar, när man på ett så älskvärt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra moraler av er, än av min lärare, gamle Skytte. Jag trodde er ett ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjärtats angelägenheter, men ni befinner er där på ert naturliga kvinnliga område. Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara min biktfar, så låt oss nu hellre tala om er själv. Jag ser icke till er harpa. Är hon kvarglömd i Stockholm?

— Hon är på Villnäs, ers nåde.

— Skada. Jag minns en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen från rådkammaren. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak, men där fann jag min David. Ert strängaspel kom mitt hjärta att smälta. Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och stark. Jag tänkte på de gamla barder, som sjöngo för våra fäder och gjorde dem hugstora i striden. Det förekom mig som vore ni Sveriges och Finlands valkyria, vilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har ofta tänkt därpå. Jag har senast tänkt därpå, när vi förgäves stormade Pleskovs fasta murar. Det är något hos er, som är besläktat med segertankar, det ligger i blodet.

Fröken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en nästan omärkbar darrning kring överläppen vittnade om ett uppror i hennes känslor.

Efter en paus sade konungen:

— Begär en nåd av mig!

Kerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke att hon sedan tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit till golvet, räckte henne den med ett smålöje och sade:

— Nåväl?

— Ett brev!

— Ingenting för er själv?

— Jag tackar ers nåde. Jag har fått min belöning.

— Ni begär icke ens en visa för er harpa?

— Ett brev! Endast ett brev!

Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta, glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men nu stod fru Anna i dörren.

— Det är tid, sade hon.

— Hög tid! viskade en röst inom Kerstin Flemings klappande hjärta.

Gustav II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid strängt arbete, och det som icke medhanns om dagen måste mången gång upptaga natten. Det är likväl icke antecknat att han tillbragte denna natt på Kymmenegård med regeringsomsorger. Hans verksamma själ hade i långa månader oavlåtligen delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i främmande land och den inre riksstyrelsen i en tid av mycket betryck och många söndringar. När man är tjuguett år gammal, bär man en sådan börda glatt nog, ty då utbreder sig framför oss hoppets oändliga värld; livet synes så gränslöst långt och en förlorad dag så oändligt liten.

Men det som är omöjligt även för den strängaste arbetare, den allvarligaste statsman och den upphöjdaste tänkare, det är att vid tjuguett års ålder avsäga sig alla anspråk på livets lycka. Lyckan antager endast olika gestalter i ungdomsdrömmarna. Vanligen framträder hon för ynglingens blickar först i gestalten av en kvinna, därefter under skepnaden av en lagerkrönt ära. Även i konung Gustav Adolfs ungdom hade det första idealet varit en kvinna, men en kvinna oskiljaktigt sammanvuxen med drömmen om seger och hjälterykte. Det är bekant, och han skriver själv, att han utförde sina första bragder till Ebba Brahes ära, med den ridderliga romantik som var honom egen. Och likväl var det äran som efter hand överväldigade denna den skönaste och den renaste av hans ungdomsdrömmar. Den kvinna, som kunde hava blivit en stor konungs värdiga maka, måste slutligen vika tillbaka, mindre för hinder, motstånd och hovintriger än för skilsmässan, avståndet, kriget och segertankarna. Det är känt, att konungens brevväxling med barndomsvännen och ungdomsbruden upphörde omkring hösten år 1614. Efter denna tid sökte den kunglige ynglingens känslor ett mål och funno intet — eller intet värdigt. Och det var vid denna tid han framträder i vår berättelse.

Om han vid samma tid funnit ett sig värdigt sådant mål, så måste det otvivelaktigt hava stått i närmaste samband med ära och segrar. Det måste hava varit en kvinna begåvad med en nog stark och nog upphöjd själ för att elda hans håg till stora bragder. Hon måste hava varit hans jämlike i snille och kraft, om icke i börd och hon måste såsom kvinna ha uppfattat denna kärlek till ära och bragder än hängivnare och långt mera svärmande än han själv, för att förmå imponera på honom. Historien känner icke att han funnit en sådan kvinna. Alltså, om han funnit henne, så måste de ha sammanträffat endast ett ögonblick, för att sedan åter för alltid skiljas. Att så skett, därpå saknas i verkligheten icke alla antydningar.

Kerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmenegård. Sällan uppstiger en ung och ridderlig furste på en tron, utan att tusende ungmor vänta av honom allt och ägna honom en svärmande beundran. Men Kerstins tillgivenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen börjat med helt motsatta intryck av Flemingska släktens hat mot Karl IX, som lät hennes far och farbror erfara tyngden av sin onåd. I starka själar kan hat förbytas i kärlek med samma naturnödvändighet som förvandlar natt till morgon. I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men ständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt, och stått där så utan avund, så omedveten om egna känslor, som man stannar i skuggan för en kär och beundrad vän. Nu, i ett ögonblick, med ett trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund under blommorna av denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för dessa två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant sig att betrakta som oskiljaktiga och för vilkas förening hon länge uppsänt så varma böner — konungen och hans trolovade brud. Dessa två voro nu skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles oväntad förändring i konungens känslor — skilda för alltid. Och vem hade åtskilt dem? Vem? Hon själv, hon, som velat giva sitt liv för att se dem lyckliga båda på Sveriges tron! Hon upprepade denna fråga hundrade gånger för sig själv under nattens tystnad — och varje gång stodo i eldsdrag för hennes minne konungens ord och blick denna olyckliga kväll.

Vad hade hon då förbrutit sig för att så kunna förråda sin vän? När och var hade hon mot sin vilja ådragit sig denna kungliga ynnest, vilken hon måste betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde icke påminna sig annat än den olyckliga stund, när hon lärde sig locka så sköna toner ur harpans strängar. O denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon ville aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta sig för Ebba Brahes fötter och säga till henne: nej, nej, det är icke jag som frånrövat dig hans hjärta! Och sedan ville hon resa långt, långt bort, vart som helst, blott hon icke mera behövde återse denna beundrade hjälte, som kunde vara så trolös och — så farlig för hennes lugn!

Ja, farlig ändå, o huru farlig! Hur hon än stred med hela sin starka viljas kraft, kunde hon icke förgäta valkyrian, som skulle gå framför Sveriges och Finlands konung i striden. Ja, hon kände det, hur hon än kämpade däremot — hon kände sig född drottning, men icke en Margareta Leijonhuvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke — huru många adliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges tron! Hon kände inom sig något av unionens Margareta i kraft och något av Katarina Jagellonicas beslutsamhet att försaka allt. Vilka förmätna drömmar! Hon drev dem ifrån sig som Macbeths häxor, de kommo tillbaka, och hon drev dem åter ifrån sig. Slutligen återstod av drömmarnas drottning blott en förgråten flicka, som fuktade huvudkudden med sina tårar.

Vid sextiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på gården, hästar frustade, bjällror klingade. Det var konungen som bröt upp för att fortsätta resan till Helsingfors. Kerstin hörde det med en suck av lättnad: hon skulle icke nödgas återse honom nu, hon skulle taga sig till vara att någonsin återse honom.

Ljus tändes och i nästa ögonblick satt modern vid hennes bädd. Även fru Anna hade fått i fädernearv av Hornarna på Kankas en högsint själ, men därtill mycket mer av hjärtats mildare känslor, än man var van att finna hos den hårdhänta och oböjliga Flemingska släkten.

Moderns forskande blick upptäckte genast spåren av tårar.

— Du har icke sovit i natt? frågade hon.

— Icke rätt väl, lydde svaret.

— Vad sade dig konungen i går afton?

— Icke det som likat mig bäst att höra. Han talade om min harpa.

— Jag fruktade det. Vad sade han dig?

— Jag djärvdes påminna honom om Ebba, och han sade mig vara för ung att bliva hans biktfader. Det är slut mellan dem; jag förstod det blott alltför väl, och det har mycket bedrövat mig.

— Lägg det icke för mycket på hjärtat, mitt kära barn; det är kanske lyckligast för dem båda. Sådana förbindelser mellan en konung och en undersåte medföra i bästa fall söndringar inom riket. Bjelkesläkten har fått vidkännas både ära och avund av drottning Gunillas upphöjelse. Ingen mor, så framt hon icke är en furstinna, bör önska att se sin dotter på Sveriges oroliga tron. Sade konungen något mer om dig själv?

— Ja, moder. Jag beder dig, fråga mig icke!

— Det jag mest älskar hos dig, mitt barn, det är att du alltid har varit sann som dagens ljus. Vid fyra års ålder var du fäst vid din far med den ömmaste tillgivenhet; men när han flydde för hertigen och förföljarna frågade dig om du visste hans gömställe, sade du ja, ty du kunde ej ljuga. Åter, när de ville förmå dig att upptäcka gömstället och än skrämde dig med ett stort ris, än lockade dig med en honungskaka, kunde ingen förmå dig att svara ett ord. Nu frågar jag dig, icke om andra, men om dig själv: vad sade dig konungen i går afton?

Dottern upprepade under tårar dessa ord, som hon icke kunde förgäta.

— Mitt barn, sade fru Anna lugnt, jag finner ingen verklig orsak till oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slösar på unga personer i sin omgivning och dem han sannolikt i morgon har glömt. Om någon äger rätt att beklaga sig över den uppmärksamhet, han behagat visa dig, är det fröken Brahe. Det är tydligt att hon numera måste känna sig fri från sin förbindelse; jag tvivlar icke på att hennes hjärta lider, men jag lyckönskar hennes förstånd. Vid konungens ålder är det för mycket att vänta en evig trohet, helst under fältliv i avlägsna länder. Jag antager att hans böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig; så mycket mer har den efterlämnat ett tomrum. Gud give att en värdig gemål av furstlig börd må rätt snart kunna fylla det. Vad dig angår, mitt barn, så vet jag att du är en klok och klarsynt flicka, som icke lätt tager spelpenningar för äkta guld; men det finnes hos dig ett anlag att se allt i stort och därtill ett anlag för svärmeri, som gör, att en ung, ridderlig konung kan bliva farligare för dig än du för honom. Det tör därför vara bäst att du icke så snart återser en furste, som naturen begåvat med så många lysande egenskaper.

— Moder, jag vill aldrig återse honom... aldrig!

— Du fruktar då för dig själv?

— Ja, ja, aldrig!

— Nåväl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu permission från din tjänstgöring hos hertiginnan, och denna permission kan förlängas. Henrik har medfört ett brev från din broder Klas. Han hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till Pernå. Därifrån skall Klas göra oss samma tjänst som Silversparre på framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig Silversparre?

— Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga svängande omkring samma punkt.

— Han är dock en man av god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper och en lovande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgiven.

— Tyvärr, ja. Han är olidlig.

— Nå, då skola vi icke mera tala därom... Långström, befall att hästarna spännas för!

Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig dotter hade modern förtegat något som hon icke ansåg rådligt att omtala. Innan Kerstin ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med välkänd handstil till välborna fröken Christina Fleming. Nu, efter samtalet, bröt hon detta konvolut och fann däri — icke, såsom hon först förmodade, ett brev, vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe — utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lättläst stil av konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde henne för dotterns blickar, genomläste denna halvt ömma, halvt skämtande konungadikt, gåvo isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog till en moders eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit sin hjärtesorg, säger han:

Han vill icke avstå från att med sin tjänst beveka den grymma, men om hon försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty säger han:

Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men hårdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar så:

Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvivla vem den grymma var, över vilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig, skingrades alla tvivel, när hon stavade tillsamman de tio versernas särskilt utmärkta begynnelsebokstäver och till sin häpnad fann dem bilda: