I afseende å innehållet af första raden, borde man vända sin bitterhet mot den instruction Konungen under den 4 Februari 1808 låtit utfärda för General-Befälet i Finland, icke emot detta General-Befäl.

Angående innehållet af andra raden, så har jag redan derom yttrat mina tankar, att Arméen icke bordt framrycka i landet utan att deraf kunna vänta någon förut synbar nytta, men väl blottställa den för en påskyndad upplösning.

Snillets utflykt, i innehållet af de båda sista raderna, bör ej såra någon, och är ju dessutom en påtaglig sanning, som sjelfva Herr Holm icke kunnat bestrida, hvilket han eljest så gerna gör.

Men hvarföre segrade Finska Arméen så illa?

Emedan den med hvarje seger försvagades utan att erhålla någon förstärkning, och att till krigets utförande ingenting var förberedt; emedan gevär icke kunde erhållas för att beväpna Finska folket, hvarföre också Fältmarskalken Grefve Klingsporr icke kunde begagna sig af det tappra folkets erbjudande att deltaga i landets försvar och återeröfring; hvarföre Fältmarskalken af den kortsynte Författaren så grymt angripes och nedsmutsas, såsom icke ägande allvar med landets återtagande. Sverige ägde icke en gång tillräckligt gevär för eget Landtvärn, än mindre för att öfversända till Finland.

På 57 sidan beskylles åter General-Befälet för osann rapport.

Förhållandet var likväl sådant, att första Brigaden verkligen återgick, ej till Sarvikka, utan till Kuhalampi, der Brigad-Högqvarteret utsattes, men förstärkningen under Major Tujulins Befäl förlades till Sarvikka och således var rapporten riktig. Författaren har derföre här ännu äran af ett ytterligare misstag och oriktig beskyllning emot General-Befälet.

Hans yttrande om det orätta af General-Befälet, som hade utsatt Sarvikka till posteringsstation, bevisar Författarens obekantskap med en Posterings-Chefs åliggande att sjelf recognoscera sin local, och att derom rapportera till högsta Befälhafvaren. Dessutom voro de vägar, som tournerade Sarvikka, endast gångstigar. Infanteri kan tränga genom skogar och moras och behöfva således icke en gång gångstigar, också erhöll Major Tujulin en allvarsam föreställning för sitt återtåg till Kuhalampi.

På 58 sidan yttras: ”der både Befäl och Soldater (vid Savolax Regemente) hade den ärelystnaden att alltid vilja anses för ett af de tappraste Regementer vid Finska Hären.”

Att denna epidemie verkligen starkt graserade inom 4:de Brigaden, så ser det åtminstone ut på Författarens alla framställningar, men i synnerhet hos Brigadens åsyna vittne. Eljest ägde jag flera bekanta och vänner vid 4:de Brigaden, högaktade och värderade för deras förtjenster och verkliga tapperhet, som ingalunda bestod i feta ord. Men dessa märktes aldrig hafva varit af epidemien angripne.

På samma sida yttras vidare: ”Så snart Grefve Cronstedt återvändt, öfverenskom Officers-corpsen före afmarschen från stället med handslag: att vid Sarvikka ovilkorligen stå till sista man, hvilken befallning de än kunde erhålla om återtåg.” I sanning en vacker krigstukt och lydnad!

Det är då besynnerligt, att de icke stå der vid Sarvikka ännu? men handslag betyda icke alltid mycket.

Vid Lappo-affairen omtalas en C. M. v. Fieandt, som utan ordres — ja utan tillstånd, skall hafva med sin Pluton bortgått ur reserven för att göra underverk, som i alla fall blifvit en följd af hufvudstridens utgång. — Om man nu skulle tillåta sig tro allt detta, så var i sanning disciplinen och krigslydnaden i rätt bedröfligt skick vid denna Brigad.

I öfrigt, men med undantag af Författarens radoterie om manövern och den falska rapporten, är hans berättelse om Lappo-affairen den närmast med sanningen öfverensstämmande af alla hans berättelser. — Men i manövern ville Herr Holm att Adlercreutz skulle begå samma fel som Ryssarne vid Sikajocki, och blottställa sig för samma följd.

Men hvad som skulle förmått General Adlercreutz att äfven om denna affaire afgifva en falsk rapport, såsom Författaren låter påskina eller åtminstone sätter i fråga, är svårt att begripa.

Att en anförare under striden, som ännu väger oafgjord, skulle bortsända en half Brigad, för nöjet att få skrifva en osanning, derom lärer Författaren knappt kunna öfvertyga de enfaldigaste.

Deremot afviker Författarens berättelse i allt för många delar, om affairen vid Alavo, från rätta förhållandet.

Dertill är också en naturlig orsak, ty stridsfältet var här af beskaffenhet, att icke kunna öfverskådas af ögonvittnet, annorlunda, än inom skotthåll.

Och jag, som i denna affaire var tämmeligen mycket använd på alla ställen, men kunde icke någonstädes upptäcka denne för sin oförsynthet utmärkte man, hvarken hos Grefve Cronstedt, då han blef blesserad, eller under det han af Archiatern af Bjerkén förbandts på stridsfältet, icke heller hos Öfverste-Lieutenanten Lode eller hos Major Tavast, sedan de hade blifvit blesserade. Trossen, hvilken jag icke hade tillfällen besöka, lärer här, liksom vid de flesta tillfällen, varit den värde Författarens tillhåll, i fall han ens var med vid Alavo.

Vägen mellan Sarvikka och Alavo går genom en hög och vacker skogstrakt. Den 16 Augusti, då Troupperne concentrerades för att följande dagen angripa fienden, inträffade mot aftonen åskväder med störtregn. Troupperne bivuakerade om natten, som var mörk, uti förenämnde skog.

Kl. emellan 11 och 12 om natten hördes en skottvexling och jag afsändes för att inhämta underrättelse om anledningen dertill. Min ridt igenom bivuakerne längs vägen, der manskapet plundrade och rengjorde gevären samt torkade sina kläder vid eldarne under de höga träden, utgjorde en så skön anblick, att den hade förtjent en skicklig målares pensel. Skottvexlingen var föranledd af en fiendtlig recognoscering på våra förposter, hvilken återvände genast utan att söka repoussera dem.

Den 17 Augusti om morgonen i dagbräckningen sattes Troupperna i rörelse, icke såsom Herr Holm uppger: ”omkring kl. 12 på dagen.” Det var icke förenligt med General Adlercreutz’s lynne att söla med hvad han hade beslutit och således skulle ske; men innan han företog något, betänkte han sig allvarsamt.

Morgonen var klar, vacker och lugn ifrån dagningen, och kunde således icke uppklarna, såsom Författaren anför. Kl. omkring 6 stötte vår Jägarkedja på fiendtliga vedetterna, icke såsom Herr Holm uppger, kl. ½ till 2 eft. m. Om mitt minne icke bedrar mig, anförde nu mera Öfverste-Lieutenanten G. Brunow vår Jägarkedja och med hans vanliga continence repousserade fiendtliga fältvakterne ända tills han af fiendtliga Artilleri-elden möttes.

Jag nödgas erkänna att jag icke under kriget förde några anteckningar, emedan jag dertill hade föga tid, men tilldragelserna stå ännu så lifligt för mitt minne, så jag vågar tro, att jag skall göra få misstag, i hvad jag tillåter mig anföra. Jag kunde då omöjligt föreställa mig, att 28 år derefter nödgas uppträda på publicitetens stridsbana, att försvara mina högaktade Förmäns och Anförares ärliga namn och rykten mot en så kallad Religionens tjenare.

Ibland Herr Holms domslut och större misstag rörande Alavo-affairen är: att en Bataillon af Savolax Regemente, under Öfverste-Lieutenant Lodes Befäl, på högra flygeln, skulle afgjort stridens lyckliga utgång, är, allt för lindrigt sagt, en osanning.

Ryssarnes första ställning var framför kyrkan, med Artilleriet på den något upphöjda kyrkogården. Högra flygeln, stödd emot ett djupt kärr, den vänstra mot en liten sjö nedom kyrkan; i denna ställning fortsattes striden ganska länge, hvarunder Grefve Cronstedt blesserades; men utan någon för oss synbar orsak, gjorde Ryssarne hastigt en frontförändring åt höger, betäckte emot vårt Artilleri, genom några små höjder och brytningar på fältet samt en skogsdunge. Förmodligen skedde denna rörelse på underrättelsen om Brigaden Gripenbergs anryckande på vägen från Töijsä i ryggen på Ryska ställningen.

Ryssarnes andra ställning stödde sin högra flygel inpå stranden af förenämnde sjö med centern och Artilleriet i Hörkeläby och vänstra flygeln mot skogen späckad af Jägare.

Det var ifrån denna ställning Ryssarne repousserade Carelska Jägarnes anfall, hvilka understöddes af Öfverste-Lieutenanten Lodes Bataillon, som med bajonetten återdref Ryssarne, hvilka redan hade framträngt halfvägs till kyrkan. Här voro Ryssarne ingalunda betäckte af någon tät skog, som Författaren uppger, men Lodes Bataillon blef under detta anfall blottställd för fiendtliga carteche-elden från Hörkeläby, hvarigenom hans förlust blef så betydlig. Af en Bataillon Österbottningar under Öfverste-Lieutenanten von Otters Befäl, understöddes Savolax Infanteri-Bataillon, icke af Tavastehus Regemente, under Wetterhoffs Befäl, såsom Herr Holm behagar att berätta.

Deremot var det Åbo Läns lätta Bataillon, under Öfverste-Lieutenanten Reutercronas Befäl, som hade ränsat skogen, på Ryssarnes vänstra flygel och kringgått densamma. Det var då denna Bataillon bröt ur skogen i fiendens rygg, som Ryssarne i fullt språng drogo sig några 100:de alnar tillbaka, men gjorde åter stånd vid ändan af slätten.

I fall det någonsin vore tillåtit använda en önskan i en beskrifning: ack, att vi hade här haft en väl beriden Esqvadron! hvarje Cavallerist förstår denna önskan.

Svenska centren intog Hörkeläby, der vårt Artilleri nu afbröstade; högra flygeln upptog slätten mellan Byn och skogen samt Åboläns lätta Bataillon fortsatte att forcera Ryssarnes vänstra flygel, hvarföre de också efter en timmas strid i sin sista ställning brådstörtadt anträdde sitt återtåg på vägen åt Wirdojs.

Det var således det ihärdiga anfallet på vänstra flygeln af Åboläns lätta Bataillon som afgjorde stridens lyckliga utgång, men ingalunda det på högra; hvilken flygel för Sjön icke kunde kringgås, icke heller med fördel angripas i fronten, emedan den var mycket gynnad af localen.

Herr Holm torde nu af denna framställning finna, att det för ett åsyna vittne icke duger stå vid trossen, der man knappt hör skotten, och skrifva detailler om förloppet af en strid, efter personers berättelser, som omöjligt kunnat vara i tillfälle öfverskåda hela stridens gång, emedan hvar och en af de dugliga äro sysselsatte med egna åligganden och de odugliga alltid se illa.

Endast Befälhafvaren, hvars pligt är att följa det hela med sin uppmärksamhet, och hans Adjutanter, om de icke taga misste på Savolax Jägare och Ryssar, såsom Herr Holm vid Lappo-affairen låter så serdeles qvickt förmoda, äro äfven de i tillfälle att något när kunna göra reda för det helas gång.

Emedlertid är väl Herr Holm det första exempel i verlden på en tjenstförrättande Regements-Prest, som tilltrott sig förmågan och rättigheten att bedöma både högre och lägre krigares mer eller mindre förtjenster vid hvarje tillfälle — ja bättre än den erkände och erfarne Befälhafvaren. O, Holmiska egenkärlek! du är i sanning lika stor som oförsynt.

På sidan 61 säger Herr Holm: ”Fiendens styrka vid Alavo var, inberäknadt Rytteri etc.” Vid Alavo syntes icke en enda fiendtelig Cavallerist, Ryttare eller Cossack.

Att Öfverste Palmfeldt endast skall förföljt Ryssarne ¾ mil från Alavo, är osanning, ty han förföljde dem ända till Wirdojs hvilket Herr Holm äfven sjelf längre fram berättar; men som jag förut sagt, har denne Författare ingen reda på sig.

Jag bör också fästa Läsarens uppmärksamhet på inconcequencen af Hr Holms yttranden och omdömen om Grefve Cronstedt i S:t Michel, vid Läppävirta och Toivola, samt efter Grefvens nu erhållne blessure vid Alavo och hans aflägsnande från Brigaden. — Herr Holm har på det sednare stället velat göra bot för sina synder och erkänna sanningen, samt utfärdar derföre ett sanningsfullt, rättvist och vackert Prestbevis för den sårade Grefven.

Mina anmärkningar och upplysningar skola visserligen icke komma Författaren anonyma tillhanda: huruvida han vill och för sig anser nyttigt att begagna dem vid den nya blifvande upplagan, som han ämnar låta utgå öfver land och riken, beror på hans egen rådighet.

Men I, unge medborgare! låten edra omdömen icke förvillas af denna smädefulla Författares anda. Hela hans skrift innehåller knappt någon enda sida utan osanning eller misstag som liknar den — utan oriktiga grundsatser och falska omdömen.

Finska Arméens så väl högre och lägre Befäl, som troupper, gjorde visserligen inga underverk — ingenting mer, än hvad hvar och en del af Svenska Arméen skulle gjort i samma omständigheter. Den uppbjöd hela sin förmåga att uppfylla krigarens pligter. Låten qvarlefvorne af denna Armée sluta sin bana i den sköna öfvertygelsen, det I erkännen deras redliga bemödanden, att uppfylla dessa svåra pligter. Det är den enda belöning I kunnen gifva och vi få. Ädlare och större män skola derefter bland Eder framstå att belöna Eder rättsinnighet. — Hvad förtroenden kunnen I väl fästa vid en Prests radoterier, som vågat framställa den frågan: hvem hade kunnat klandra Finska hären om den förlorat modet, ledsnat, och återvändt till sin hemvist?

Tillägg.