ANTECKNINGAR
ÖFVER
FÄLTTÅGEN
EMOT RYSSLAND
Åren 1808 och 1809.

FÖRORD.

De Anteckningar som härmed bland Allmänheten utgå, röra egentligen Savolaks brigaden, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde; men som olika fördelningar af denna brigad, deltogo i de flesta krigshändelser åren 1808 och 1809, har jag dock ansett mig böra lemna en öfversigt äfven af de förnämsta tilldragelser vid den öfriga hären under nämde år. Min första afsigt var, att gifva detta arbete en vidsträcktare omfattning; men då berättelserna, meddelade af personer, hvilka deltagit i samma träffningar, ofta voro fullkomligt stridiga, och jag ej blef i tillfälle att med full säkerhet utröna det rätta, fann jag mig nödsakad att icke upptaga annat, än hvarom jag kunde förskaffa mig tillförlitlig visshet. Ett varmt nit för sanningen föranledde desse anteckningar, likasom det nu är anledningen till deras offentliggörande. Oväld och sanning har vid deras uppsättande alltid varit mitt syftemål.

En person, hvilken, ehuru icke deltagande i sjelfva striden, likväl är närvarande, och efter behag får välja ståndpunkter att öfverskåda densamma, har ej sällan lättast att följa alla dess utvecklingar; och det rykte en officer har ibland sina kamrater, deras omdöme om hans handlingssätt, hans förtjenster eller felsteg, äro ofta en säkrare ledning, än den pregel man åsatt honom uti insände rapporter. Presten, som tjenstgör vid en korps, befinner sig vanligen i förutnämde läge; och emedan han, i följd af sin befattning, ej kan råka uti några stridiga förhållanden af medtäflan eller afund, erfar han snarast huru en hvar bedömes af sin omgifning. På många ställen var jag sjelf ögonvittne till de drabbningar som föreföllo, samt de rörelser som verkställdes, och tillika i tillfälle att höra erfarne officerares yttranden. Derföre grunda sig de omdömen jag tillåtit mig, antingen uppå personligen inhemtad kännedom och sakkunniges åsigter, eller ock den inom brigaden allmänt rådande tanken öfver ett ämne.

Sålunda hafva dessa anteckningar uppstått och utbildat sig. De felsteg, som å vår sida begingos, har jag aldrig förtegat. Svenska och Finska folkens tapperhet är för väl känd, för att den, uppå sanningens bekostnad, skulle behöfva tillvinna sig något loford.

Författaren.

Ryktet hade förkunnat, att vid det samtal, som, i Juni månad 1807, ägde rum emellan kejsarne Alexander och Napoleon, hade man öfverenskommit, att Finland skulle införlifvas med Ryska riket. Tidningarne berättade ock, att fredsslutet i Tilsit fastställt, att Ryssland skulle på en annan sida få ersatt, hvad det kunde förlora genom en gränse-reglering i Polen. Finnarne, med själ och hjerta Sverige och sin konung tillgifne, fruktade således ganska mycket den stora Ryska öfvermagten; men de sågo tillika med bestörtning, att konung Gustaf Adolf alldeles icke bekymrade sig om deras fädernesland, utan förhöll sig liksom han velat lemna det till pris åt den först kommande eröfraren. Inga förberedelser gjordes till landets försvar, inga åtgärder vidtogos till räddning från den hotande faran. Om Gustaf Adolf år 1807 skickat kläder och gevär öfver till Finland, samt försett Sveaborgs fästning med proviant och krigsförnödenheter, så skulle, på första vink, den Finska aktiva hären år 1808 kunnat bringas till 20,000 man, hvilka brunnit af ifver att med lif och blod försvara sin fosterjord. I ett så genomskuret land som Finland, hade desse kunnat uträtta ganska mycket, ty i de många fördelaktiga passen kan en liten styrka lätt hindra och uppehålla öfverlägsne fiender; en större armé har svårt att i desse glest bebodde orter förskaffa sig sina nödvändigaste behof.

När kriget utbröt, var ingenting förberedt till landets försvar, utan Gustaf Adolf gaf Finska hären befallning att genast vid Ryssarnes ankomst draga sig tillbaka. Det var hårdt och påkostande för Finnarne, först att finna det inga anstalter vidtogos till räddning från den hotande faran, och sedan, att icke en gång sjelfva få försvara sin kära fosterbygd, utan blifva befallde att i fiendens våld lemna hustrur och barn samt allt hvad de ägde. Hvem hade kunnat klandra Finska hären, om den, seende öfverallt så usla åtgärder vidtagne, och sig sjelf alldeles öfvergifven samt utan allt bistånd från Sverige, i saknad af kläder och skor, och utan hopp om framgång, om den förlorat modet, ledsnat och återvändt till sina hemvist? Allt detta oaktadt uthärdade den med tålamod ett i alla afseenden besvärligt fälttågs vedermödor. Och äfven sedan hela Finland redan var i Ryssarnes våld, uppoffrade Finnarne ännu lif och blod för Sveriges försvar, och, liksom det hände den 5 Juli 1809, då en hel bataljon blef sprängd, sökte de skingrade, under tusende svårigheter och faror, sig fram till Svenska hären, hellre än de gåfvo sig fångne, och af Ryssarne emottogo den erbjudna tillåtelsen att återvända till sina lugna och fredliga hemvist. Hvad var orsaken till allt detta? Ingenting annat än Finska folkets trohet och medfödda tapperhet; befälet var lifvadt af en varm känsla för äran, och soldaten, af naturen härdad och modig, hade en från barndomen inplantad vördnad och tillgifvenhet för sin konung, samt ett med modersmjölken insupit hat emot Ryssarne. Om en sådan här fått alla sina förnödenheter, om den i tid blifvit understödd samt rätt anförd, så hade sannerligen storverk med densamma kunnat utföras.

Efter dessa allmänna erinringar öfvergår jag till den brigads krigshändelser, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde, till hvars bedrifter jag så många gånger var åsynavittne, och hvilken i hela Finska armén utgjorde, att jag så må säga, dess kärna, var dess förtrupp under framryckandet och eftertrupp under återtåget, samt deltog, oberäknadt striderna i Savolaks, äfven uti stora Finska härens alla hufvudsakliga drabbningar.

Savolaks brigaden, som låg fördelad i Savolaks och Karelen, samt hade sin samlingsplats i S:t Mickel, och vid krigets början stod under grefve Cronstedts befäl, utgjordes af Savolaks infanteri-regemente 900 man, vargeringen 450, Karelska dragonerna 250, dess vargering 125, Savolaks jägare-regemente 1200, brigadens artilleri-kompani 150, Karelska jägarena 600, samt ett kompani arméns flottas volontärer, hvilka lågo i Christina socken och uppgingo till 80 man; således tillsamman omkring 3,750 man.

År 1808 den 3 Februari ankom till Heinola, der brigad-chefen bodde, befallning om brigadens uppbrott och samling på S:t Mickels malm, hvarest vidare order skulle afvaktas. Brigaden, ehuru kringspridd på mera än 30 mil, var redan den 8 Februari till största delen samlad. Truppen inqvarterades och kantonerade i de omkring S:t Mickel belägna byar. Vargeringen afsändes, under öfverste-löjtnant von Törnes befäl, till Warkaus, hvarest brigadens förråder befunnos. Öfverste-löjtnant Tavast förordnades till brigadens general-intendent. Ganska mycket spanmål, viktualier och hö uppköptes, och ett stort magasin anlades, så att det såg ut som vi ej så snart skulle komma att uppbryta. Hela brigaden hade säkerligen en längre tid kunnat dermed underhållas. Nya gevär blefvo ifrån Helsingfors afhemtade och utdelades åt truppen; men Savolaks jägare, som förut hade så kallade Sprengtportska studsare, hvilka sköto på ovanligt långa afstånd[1], ville ogerna lemna dessa ifrån sig. Det bemedlades derföre så, att jägarena fingo behålla 30 studsare på hvart kompani. De gamla gevären inlades uti ett magasin i S:t Mickel.

Ehuru fienden vintertiden, då isarne öfver allt voro farbara, kunde på fem serskilda vägar intränga i Savolaks, nemligen genom Rantasalmi, Nyslott, Sulkava, Puumala och Christina, voro likväl inga åtgärder vidtagne, hvarken med posteringar eller observations-korpser. Om fienden inryckt på något af de fyra förstnämde ställen, hade han icke mött något motstånd, lätt hindrat vår förening med stora hären, och afskurit återtåget till Kuopio, dit vi, enligt befallning, skulle draga oss. Huruvida det, under en sådan ställning, var klokt, att i längre tid låta hela brigaden ligga i S:t Mickel, samt att, i anledning deraf, anlägga ett så stort magasin på detta ställe, lemnar jag åt andra att bedöma.

Den 23 Februari erhölls från södra delen af Finland underrättelse, att Ryssarne gått öfver gränsen vid Abborfors, och att stora hären, efter smärre strider vid Kuuskoski, Forsby och uti Orimattila, dragit sig åt Tavastehus.

Den 25 passerade en resande, kommande från Jokkas, genom S:t Mickel, och berättade att Ryssarne redan voro på det förra stället. Jokkas ligger 4½ mil ifrån S:t Mickel, och är föreningspunkten för de fyra förstnämde från Ryssland ledande vägar. Deraf visar sig tydligen huru nödvändigt det skulle varit, att åtminstone någon del af brigaden blifvit dit förlagd; man hade ej då blifvit bedragen af lösa rykten, såsom denna gång. Emellertid gjordes genast larm, i följd af denna falska berättelse. Hela brigaden samlades från sina kantoneringsqvarter fram på S:t Mickels malm; kanonsluparne i Christina uppbrändes, och de derstädes förlagde volontärer förenades med brigaden. Alla trupper stodo hela natten under gevär, och oaktadt den strängaste köld, tilläts dem likväl icke att upptända någon eld. Många soldater blefvo derföre så öfverväldigade af kölden, att de, stående vid geväret, föllo till marken, och detta onödiga nattvak kostade brigaden öfver 100 man, hvilka måste skickas till sjukhuset. Den olyckliga ställningen fortfor intill morgonen kl. 8, då hvar och en ändteligen fick återgå till sitt qvarter; hvad truppen denna natt ändamålslöst uthärdade, kan ej beskrifvas. Följande dagen utskickades på vägen åt Jokkas små dragon-patruller; dessa upptäckte blott några Kossacker. Föröfrigt syntes och hördes ej af någon fiende.

Den 29 Februari uppbröt hela brigaden ifrån S:t Mickel. Före aftåget vidtogos goda åtgärder för deras skötsel och vård, som qvarlemnades på sjukhuset. Regements-läkaren vid Savolaks jägare befalldes att der qvarstadna. Före uppbrottet voro alla de bondhästar uppbådade och hopsamlade, som möjligtvis kunde erhållas; en del nyttjades till trossens framförande, de öfriga användes att forsla proviant, hvaraf så mycket som kunde medföras togs ifrån magasinet. Resten af de vackra spannmåls- och höförråderna uppbrändes; men hvarföre magasinet med de kasserade gevären icke förstördes, är mig obekant; hvad jag med säkerhet vet, är att Ryssarne sedermera begagnade dessa vapen, samt nyttjade dem emot oss. — En del af brigaden tågade, under öfverste-löjtnant Lodes befäl, åt Jokkas, derifrån till Jorois, o. s. v.; resten gick till Haukivuori, och fortsatte den 1 och 2 Mars sin marsch till Pieksämäki, samt den 4, 5 och 6 till Leppävirta, tretton och en half mil från S:t Mickel, och hvarest nu brigaden återförenades.

Ehuru vi ej ännu sett någon fiende, fingo vi dock pålitlig underrättelse, att Ryssarne, hvilka genom Nyslott och Sulkava brutit in i Savolaks, voro, på ena stället 2,000 och på det andra 1,000 man starke; således för brigaden föga fruktansvärde. Hela brigaden, såväl befäl som manskap, knotade och yttrade högt sitt missnöje deröfver, att de nödgades lemna sin hembygd, sina hustrur och barn i fiendens våld, förrän de dertill blifvit tvungne; de begärde att få slås och försvara sin fosterbygd. Chefen för Savolaks jägare-regemente, öfverste Sandels, som vistats i Stockholm, och i Pieksämäki ankom till brigaden, bemedlade nu så, att kapiten Germund Aminoff, vid Savolaks jägare, hvilken mest högljudt hade yttrat missnöje öfver återtåget, kommenderades att, med 200 skidlöpare, åt Warkaus trakten rekognosera fienden. Sedan Aminoff stött på en fiendtlig styrka af ungefär 1,500 man, tänkte han draga sig åt Warkaus; men erfor, att detta ställe redan var antändt och utrymdt af våra der varande trupper, hvilka förenade sig med brigaden i Leppävirta, sedan det förnämsta af kronans tillhörigheter blifvit med 170 hästar bortfördt.

Kl. 7 f. m. den 11 Mars inrapporterade Aminoff till brigad-chefen i Leppävirta, att Ryssarne allt mer och mer framryckte; men som han mycket väl kände belägenheten, beslöt han att emellertid oroa och uppehålla fienden, samt drog sig slutligen in i skogarne, och ankom, på omvägar, om aftonen samma dag till brigaden.

Oaktadt Aminoffs tidigt insända rapport, var fiendens ankomst till Leppävirta likväl en öfverraskning för brigaden, hvilken sorglöst, med oladdade gevär, hvilade i sina qvarter, då första skotten, middagstiden, vexlades vid fältvakten. Truppen uppställdes nu, så fort som möjligt, på stranden nedanför kyrkobyn. Ryssarne, som icke voro öfver 1,500 à 1,600 man, framtågade nog oförväget på isen, utan att känna eller undersöka lokalen, så att de snart fingo framför sig Svenska styrkan, hvilken kunnat hafva fördel och betäckning af stranden; till höger om sig hade fienden en öppen ström, och bak om sig en väg, hvilken, genom Nikkilämäki by, der en del af vår brigad låg inqvarterad, ledde förbi dess venstra flygel. De Ryska kolonnerna befunno sig liksom i en fälla, samt hade kunnat och bordt blifva tagne. Major G. Ehrenroth vid Savolaks infanteri, begärde derföre och fick äfven tillstånd, att på denna väg marschera ner på isen och taga Ryssarne i ryggen; men innan han hann verkställa detta, erhöll han kontraorder, och grefve Cronstedt kunde ej vidare förmås att dertill samtycka, af orsak, såsom han uppgaf, att hans order innehöllo, det han ej finge inlåta sig i någon strid, utan endast rädda truppen, samt tåga norr ut. Sådant tillfälle som här erbjöd sig, yppas sällan, och truppens missnöje att det icke begagnades, behöfver jag ej omnämna. Men för grefve Cronstedt var det kanske svårt att handla annorlunda, isynnerhet som förhållandet mellan honom och general en chef Klingspor icke var det bästa. En obetydlig fäktning uppstod sedan i den ställning vi innehade, hvilken varade något öfver tre timmar. Grefve Cronstedt uppger i sin rapport, att han här icke hade mera än 800 man; men sådant nödgas jag bestrida. Brigaden utgjorde 3,750 man; deraf voro ungefär 150 qvarlemnade på sjukhuset i S:t Mickel, och Karelska jägarne, 600 man, hade ännu ej förenat sig med brigaden; men något annat detaschement än 200 skidlöpare fanns icke afsändt, och desse kunna ej afräknas, ty de återkommo om aftonen midt under striden. Om sjuka, trossvakt m. m. afdragas, måste grefve Cronstedt likväl hafva haft en vida större styrka än den uppgifna.

Uti rapporten yttras äfven: ”att fienden, ståndaktig på sitt ställe, visade tydligen att han ämnade antingen samma natt eller i gryningen andra morgonen, tournera oss.” Huru man kunde förutse hvad fienden ernade företaga, är svårt att förklara. Hans kolonner stodo stilla på isen, sedan de blefvo varse sitt misstag och den fara i hvilken de sväfvade. Striden var, som sagdt, ganska obetydlig; Ryssarne, osäkre om hvad som kunde hända dem, vågade i början knappt röra sig. Vår förlust utgjorde 9 man, hvaraf en dödskjuten; 3 Ryska fångar blefvo tagne. För denna fäktning blef brigad-chefen, grefve Cronstedt kommendör, och major G. Ehrenroth riddare af svärds-orden. Återtåget företogs i mörkningen, och fortsattes genom natten, så att vi den 12 Mars inträffade i Wehmasmäki, hvarest vägen från Tavastland och Wasa Län sammanstöter med den från Ryska gränsen.

Den 13 Mars anlände brigaden till Kuopio, och inqvarterades dels uti, dels omkring staden. Karelska jägarne, 600 man, afbidade här brigadens ankomst, och blefvo nu med densamma införlifvade. Vid Jynkkä, ¾ mil söder om staden, utsattes en fältvakt, bestående af kapitenerne Dunkers och Malms kompanier af Savolaks jägare, jemte 20 Karelska dragoner under kornet Dunkers befäl, samt en trepundig kanon. Befälet fördes af kapiten Dunker.

Den 15 Mars kl. 8 om morgonen aftågade hela brigaden ifrån Kuopio; men man glömde att indraga eller lemna behöriga föreskrifter åt fältvakten vid Jynkkä. Denna, som utgjorde ungefär 320 man, anfölls, en timma efter brigadens afmarsch, af en fiendtlig styrka, hvilken säkerligen uppgick till 2,000 man, med 4 kanoner, under general Tutschkoffs befäl. Oaktadt denna stora öfverlägsenhet, försvarade sig likväl fältvakten på stället, under afbidan på order från brigad-chefen, ända till kl. 12 på dagen. Men då började fienden kringgå hela positionen, och Dunker hade ingen annan utväg än att draga sig tillbaka. Återtåget fortsattes med största köld och hjeltemod. Uppå isen försöktes tvenne anfall af fiendens kavalleri; men detta jagades tillbaka med drufhagels salvor och gevärseld. När det sednare anfallet, med en förlust af 15 à 20 man, var afslaget, kastade sig kornett Dunker, med sina 20 dragoner, på Ryska kavalleriet, som tycktes vara nära 200 man, och tog dervid en husar till fånga.

Då fältvakten redan befann sig under återtåg, således efter kl. 12, kom ändteligen brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, ridande till fältvakten. Han frågade befälhafvaren: ”hvem har befallt herr kapiten att öfvergifva sin post?” Dunker svarade helt kallt: ”det har fiendens manöver gjort.” Hvarpå Brusin tillade: ”jag får berätta att brigaden marscherat bort, och herr kapiten får nu sauvera fältvakten så godt han kan.” — ”Jag tänker så göra,” svarade Dunker. Sådana voro de förhållningsorder Dunker fick ifrån brigad-befälet, och omkring kl. half till 1 erhöll han understöd utaf lif-bataljonen af Savolaks infanteri-regemente.

Under återtåget hände sedermera den olyckan, att vår kanon råkade i något slags obestånd; och som Dunker för ingen del ville lemna den till byte åt Ryssarne, förorsakade dess iståndsättande, midt under fäktningen, betydligt uppehåll. Detta oaktadt nådde den öfverlägsna fiendtliga styrkan likväl ej sitt syftemål, att kringgå och taga denna lilla trupp. Något bidrog väl till en lycklig utgång, att isen öfverallt var betäckt med tre qvarters djup snö, hvilken hindrade isynnerhet det fiendtliga rytteriet att göra kraftfulla anfall; men Dunkers kloka anordningar, samt befälets och truppens utmärkta köld och tapperhet kunna icke nog lofordas. Då general Tutschkoff, som anförde Ryska styrkan, efter slutad träffning kom till Kuopio, berömde han Svenskarnes återtåg såsom mästerligt. Samma omdöme hördes ock i hela brigaden; brigad-befälet allena ville ej erkänna sådant. Men om stjerna eller tapperhets-medalj skola gälla såsom utmärkelser, så förtjente visserligen hvar enda officer, som här var närvarande, en sådan belöning. Kornet Dunker var den enda som utmärktes; han blef riddare af svärds-orden. Brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, gjorde ingenting annat, än red tvenne gångor till fältvakten, sedan den redan börjat sitt återtåg, och gaf de uppbyggliga förhållnings-orderna, dem jag förut omnämt; han blef befordrad till kapiten. Dunker och alla de öfrige officerarne, som så väl förtjente belöning, fingo intet. Jag anser mig derföre skyldig att uppräkna dem, hvilka, utom Dunker, vid detta tillfälle i så hög grad gjorde sig värde att ihågkommas. Dessa voro kapiten Malm, löjtnanterne Burman, von Gerdten, Longe, Tigerstedt, Tuderus och Tavaststjerna.

Sanna förhållandet är sådant jag nu beskrifvit det; att detta icke öfverensstämmer med grefve Cronstedts rapport af den 16 Mars, det vet jag. Ingen bör förundra sig deröfver, att grefve Cronstedt i sin rapport icke upptager, det han och hans adjutanter, vid brigadens aftåg från Kuopio, glömde hela fältvakten; men väl att han, för att förringa Dunkers förtjenst, uppger det fältvakten fick till understöd, utom artilleri och kavalleri, tvenne hela bataljoner. Då grefve Cronstedt erhöll underrättelse att fältvakten blifvit anfallen, befanns brigaden redan nära Toivola strand, således åtminstone en och en half mil från fältvakten. Jag hörde och såg grefve Cronstedts ängslan och oro öfver fältvaktens öde, och jag trodde ingalunda att han sedermera skulle vilja förtiga Dunkers och Malms verkeliga förtjenst. Fältvakten fick visserligen förstärkning både af artilleri, kavalleri och infanteri, då den hann upp brigaden i Toivola; men den hade då redan tre och en half timma ensam slagits med 2,000 fiender, hvarvid den slutligen erhöll blott en liten bataljon till undsättning.

Då den af fienden förföljda fältvakten anlände till Toivola, stod brigaden uppställd på isen, vid stranden. Så snart vårt artilleri började gifva eld, stadnade fienden och svarade med sina stycken. Den fäktning som nu uppstod och varade omkring fyra timmar, var för det mesta endast en kanonad. Förlusten derunder var alldeles ingen på någondera sidan. Våra kanoner voro oduglige, hvarföre de också sedermera till större delen försänktes uti en insjö; af Ryssarnes kulor hunno en del ej fram, utan stadnade på isen, framför vår linje, de andra gingo alla öfver. I skymningen blef brigadens venstra flank öfverflyglad af fiendens skidlöpare, och under återtåget voro vi blottställde för deras eld, hvilken förorsakade oss någon förlust. Löjtnant Brundert vid Savolaks jägare blef dödligt sårad, och af manskapet fingo vi 11 man sårade samt 8 dödskjutne. Kornet Nandelstadt, träffad af sju pikstygn och ett kulskott, undgick, genom sin hästs snabbhet, att blifva fången af den mängd Kossacker som omgåfvo honom.

Återtåget fortsattes genom natten till Kasurila by, en och en half mil från Toivola, samt dagen derpå till Pajala, tre mil. Den 17 marscherades åter, den 18 rastades; sedan fortsattes reträtten oafbrutet de följande dagarne, så att brigaden den 24 Mars ankom till Pulkkila, tjugu och en half mil ifrån Kuopio. Den 26 gingo vi till Frantsila, tre och en fjerdedels mil, den 27 till Temmes, en och trefjerdedels mil, den 28 till Kempelä, tre och en fjerdedels mil, och den 29 till Uleåborg, en och en fjerdedels mil, der brigaden hoppades få hemta någon hvila, efter sina svåra och långvariga fältmödor.

Brigaden hade nu tågat nära femtio mil. Huru många och stora besvärligheter vi derunder uthärdade, kan ingen föreställa sig, och står ej att beskrifva. Med skäl kan man säga, att marschen fortsattes genom natt och dag; ty sällan kommo vi till våra qvarter förr än vid midnatten, och innan man fick äta och var i ordning att lägga sig, var det redan långt lidit in på morgonen, och kl. 8 skulle alla åter vara samlade på den för brigaden utsatte uppställningsplatsen, till hvilken man mången gång kunde hafva en half mil, för att sedan å nyo fortsätta marschen. Bristen nästan på allting var redan allmän, särdeles ibland befälet, och i detta så glest bebodda, eller rättare sagdt öde land, befanns det omöjligt att erhålla något. De som först anlände till de vid vägen liggande hemman, kunde med svårighet få något litet; men alla som kommo sednare, alldeles intet. Sålunda fortsattes återtåget norr ut, på obanade vägar, under sträng köld, under ömsom elakt och godt väder, och mången gång var det en stor njutning, att på snödrifvan, med en stockeld framför sig, kunna hemta någon liten hvila. Hvad som i hög grad försvårade vår marsch, var den alldeles ofantliga mängd tross som medföljde, och hvilken så hindrade framtågandet, att hela kolonnen, oftast efter några steg, åter nödgades stadna. Enligt min öfvertygelse var det ett fel af brigad-befälet, att ej trossen, med nödigt befäl och betäckning, skickades förut; nu hade hvar bataljon sin stora tross-kolonn framför sig, och så snart något råkade i obestånd, hvilket ganska ofta inträffade, måste alla efterföljande bataljoner, i huru elakt väder som helst, göra halt, intill dess man åter var i ordning. Den djupa snön och de smala vägarne, hindrade oss att komma förbi hvarannan. Hvar bataljon nödgades hafva sin tross framför sig, så att den ej skulle borttagas af Kossackerne, som oafbrutet följde oss tätt i spåren.

Vår påräknade och utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska kort; vi anlände dit den 29 Mars, och måste redan den 31 rycka tillbaka till Kempelä, den 1 April till Temmes, och den 2 till Frantsila, sex och en fjerdedels mil från Uleåborg. Här qvarstod brigaden intill den 22.

Under det vi lågo i Frantsila, blef, genom general-order, en femte brigad bildad och ställd under chefens för Savolaks jägare-regemente, överste Sandels befäl. Till denna brigad lemnade Savolaks brigaden: 1:o en bataljon Savolaks jägare, 2:o en sqvadron Karelska dragoner, och 3:o arméens flottas volontärer. Återstoden af Savolaks brigaden kallades nu den fjerde.

Den 22 April uppbröts och aftågades till Marttila by i Limingo socken, tre och en fjerdedels mil; derifrån åter den 24 till Öfre Temmes, en och en fjerdedels mil. Der qvarlemnades tvenne bataljoner; en af Savolaks jägare, under major Tujulins befäl, och en bataljon Karelska jägare. Återstoden af brigaden marscherade den 25 April ifrån stora vägen till Paavola kapell, dit vi anlände om aftonen samma dag[2].

Den 26 April sent på aftonen ankom en kurir från stora arméens högqvarter i Limingo, med befallning, att brigaden, med undantag af de tvenne i Temmes qvarlemnade bataljoner, skulle uppbryta och morgonen derpå kl. 3 i Revolaks anfalla den under general Bulatoffs befäl derstädes stående Ryska fördelning. Innan dessa order hunno meddelas inom brigadens kringspridda qvarter, var klockan redan nära 11. Klockan 1 samlades brigaden, utom Karelska jägare-bataljonen, på hvilkens ankomst vi stodo och väntade en hel timma. Det blef således omöjligt för oss, att kl. 3 inträffa vid Revolaks, ehuru afståndet icke var större än en och trefjerdedels mil. Dit ledde endast en dålig vinterväg som sällan kördes, och nu var alldeles obanad, samt af sådan beskaffenhet, att de kanoner som brigaden medförde, på flere ställen icke kunde framsläpas annorlunda än med manskraft. Brigaden upphann icke Revolaks förr än kl. emellan 7 och 8.

Under vägen hörde vi, kl. emellan 3 och 4, att strid vid Revolaks från annat håll var börjad. Den vid arméen tjenstgörande general-adjutanten, öfverste Adlercreutz, hade nemligen med en liten afdelning af 150 man, afgått från Lankinen, för att, i sammanhang med det anfall grefve Cronstedt borde verkställa, göra en demonstration på Ryssarnes venstra flygel; men att den förre, visserligen i hög grad personligt tapper, drabbade med fienden ända till kl. 7, såsom han i sin ingifna rapport yttrar, det nödgas jag bestrida. Vid ringaste besinning måste det ock synas omöjligt, att med 150 man, som angripa nära 3,000, fortsatte striden i fyra timmars tid, utan att innehafva någon särdeles stark ställning. Klockan var ej ännu 7 då vår förtrupp, under major Martinaus befäl, redan vexlade skott med fiendens fältvakt, hvilken stod en half mil ifrån Revolaks. Det säkra är, att Ryssarne, sedan de slagit och förföljt Adlercreutz, redan åter intagit sina qvarter och frukosterade som bäst, då vår ankomst blef upptäckt. Likaså måste jag bestrida hvad grefve Klingspor och öfverste Adlercreutz i sina rapporter uppgifva, det öfverstens anfall, kl. mellan 3 och 4, bidrog till den seger som grefve Cronstedt med fjerde brigaden sedermera tillkämpade sig. Afsigten att så mycket som möjligt förringa grefve Cronstedts och 4:de brigadens verkliga förtjenst, samt att upphöja öfverste Adlercreutz, är härvid öfver allt synbar.

Då vår förtrupp började vexla skott med Ryska fältvakten och brigad-chefen skulle göra anordningen till anfall, var han sannerligen i en svår belägenhet. Han ägde icke den ringaste kännedom om fiendens styrka eller ställning, icke heller någon kunskap om ortförhållanden. Från högqvarteret, som anbefallt anfallet, erhöllos icke några sådana upplysningar, och att anställa rekognoseringar, dertill var ingen tid. Klockaren i Paavola gjorde, så godt han kunde, reda för lokalen vid Revolaks, genom ritning med krita på ett bord, och kanhända var det i anledning af hans upplysningar som brigaden fördelades i tvenne kolonner. Den ena fördes af major Martinau, den andra af öfverste-löjtnant Aminoff. Allt berodde nu på kolonn- och bataljons-chefernes köld och rådighet. Derföre yttrar ock grefve Cronstedt i sin rapport, det han hade att tacka Försynens skickelse för den lyckliga utgången.

Anfallet begyntes; Ryska fältvakten drefs hastigt tillbaka; de trupper, som under vägen anlände fältvakten till förstärkning, äfvenså. Vid vår framkomst till Revolaks befanns Ryska hufvudstyrkan samlad på prestgården, hvilken låg på en höjd, omgifven af slätter. Dess kanoner voro ställde i öppningarne emellan husen. Slätterna voro större än att fienden af oss med infanteri-eld kunde beskjutas, och våra kanoner för små och oduglige, att med dem någonting kunde uträttas. Att bestorma syntes också vådligt, emedan slätterna voro betäckte med djup snö, öfver hvilken skaran icke bar särdeles braf. Men likväl var detta den enda utvägen, och grefve Cronstedt vidtog genast stormningen, med den kolonn, som anfördes af öfverste-löjtnant Aminoff. Savolaks infanteri verkställde anfallet under hurrarop, med utmärkt köld, mod och tapperhet, ehuru det möttes af en mördande drufhagels-eld, från de mellan husen uppställde stycken. Ingenting kunde uppehålla denna trupp; allt som gjorde motstånd nedgjordes med bajonetten. Kapiten Molander och fendrik Gregory Tigerstedt, äfvensom brigad-adjutanten, kapiten Brusin, hvilken anförde stormningen, utmärkte sig härvid framför alla andra. När den andra kolonnen under major Martinau, som förut rensat några gårdar från fiender, fick höra hurraropen, började äfven den att med skyndsamhet framrycka, och Ryssarne blefvo derigenom anfallne i ryggen af en bataljon Savolaks jägare, anförd af kapiten Germund Aminoff. Dermed var den hufvudsakliga striden slutad; ty så snart Ryssarne sågo sig angripne äfven bakifrån, sträckte de gevär som stodo vid prestgården. General Bulatoff hade väl med en liten trupp hunnit draga sig ifrån prestgården in i skogen, förr än Savolaks jägare-bataljon hann upp; men han var redan sårad, och för att undgå plundring af de i skogen spridde bondhopar, sände han en af sina adjutanter fram till prestgården, och gaf sig fången. Till lycklig utgång bidrog visserligen ganska mycket, att Ryska generalen Garnaoult, som var på kanonskotts afstånd med sitt uppställda regemente, icke bistod general Bulatoff, utan väntade på order. Så snart han erfor att Bulatoff med sin fördelning blifvit fången, flydde han med största skyndsamhet. Om han deremot genast anfallit oss, hade utgången kunnat blifva helt annan; ty af Martinaus kolonn var endast en bataljon framkommen.

Vår förlust i denna träffning var kapiten Afflecht, löjtnant E. Tigerstedt och 15 man döde; kapiten Wright, löjtnant Meinander, fendrik Tigerstedt och 72 man sårade. Ryssarnes förlust deremot var i döde ungefär 150 à 200 man, befälhafvaren general Bulatoff sårad och fången, tre dess adjutanter (en sårad) och fyra andra officerare, en prest och en fältskär tagne, samt af under-officerare och soldater fångne 416, om jag inberäknar de 94 som voro sårade; ty endast 322 friska fångar gjordes. Dessutom eröfrades tvenne haubitser af metall, med tillhörande ammunition och tillbehör, tvenne 8:℔ metallkanoner, 21 ammunitions-kärror, 350 st. gevär, 108 kopparkittlar, 103 hästar, en myckenhet sablar, gehäng, bandoler-taskor, rentslar, m. m., omkring 10 à 12 tunnor hafre, ett parti konjak, samt åtskilliga köpmansvaror. Orsaken hvarföre vi fingo 416 fångar, men blott 350 gevär, anser jag mig böra förklara. Ryssarne hade här och på alla ställen den sed, så snart de sågo att de ej längre kunde försvara sig; att de kastade sina gevär i sjöar eller strömmar, eller förstörde dem på annat sätt, innan de gåfvo sig fångne, så framt sådant för dem var möjligt.

Ryska styrkan vid Revolaks utgjorde, efter hvad jag af trovärdiga personer på stället samt af de fångne Ryska officerarne kunde utröna, omkring 3,000 man, med fem kanoner. Savolaks brigaden, som qvarlemnat tvenne bataljoner i Temmes, samt i Paavola, trossvakt[3], kockar, uppassare jemte sjuka, bestod, vid detta tillfälle, af tvenne bataljoner Savolaks jägare, (hvilka, efter de förut nämde afdragen i Paavola, icke kunna anses utgöra mera än omkring 500 man tillsamman), en bataljon af Savolaks infanteri-regemente, Karelska jägarne, brigadens artilleri, samt något af Karelska dragonerne, hvilket allt tillsamman taget uppgick till ungefär 1,800 man.

Att vårt anfall, utan kännedom af belägenheten och fiendens ställning, med en så ringa styrka kunde lyckas, dertill bidrog visserligen förnämligast det brinnande begär både befäl och manskap hyste, att få slåss med Ryssarne, ehuru öfverste Garnaoults flykt med hela sitt regemente äfven gjorde något. Hade stormningen skett en timma sednare, skulle den sannolikt hafva misslyckats; ty skaren hade längre in på morgonen icke mera burit de anfallande. Den var redan så upptinad, att karlen, efter några stegs språng, föll ner i snön, hvarifrån han måste gång efter annan arbeta sig upp. Detta gaf anledning till general Bulatoffs yttrande, sedan han var fången: ”det var ett fan till folk ni har; jag såg flere gångor tydligen huru de föllo för mina kartescher, och likväl stodo de åter upp och sprungo lika rasande emot mig.” Då de föllo ner i snön, trodde han att de stupat för hans kulor.

Efter stridens slut såg man en ryslig bild af det elände som åtföljer krig. Prestgården, der drabbningen stått, var af Ryssarne utplundrad; emedan de misstänkte presten att hafva lemnat Svenskarne några upplysningar, hvilka bidragit till hvad som nu händt dem. Presten hade under träffningen ingen annan utväg, att undgå de igenom byggningen flygande kulorna, än att med hustru och barn kasta sig ned på golfvet. Under tiden plundrade och förstörde Ryssarne all deras egendom. Till och med sängkläderna borttogo de, sprättade dem sönder och läto fjädern flyga i luften samt behöllo öfverdraget. Utanför prestgården låg öfver allt, äfvensom i skogen derintill, fullt med döda och sårade Ryssar. Desse sednare ropade, qvedo och jämrade sig, samt bådo att vi skulle sticka ihjäl dem och förkorta deras lidande. De döda åter lågo alla afklädda, en del alldeles nakna och blodbestänkta; ty efter oss samlades hopar af bönder, som inpå kroppen plundrade alla de Ryssar de kommo öfver.

I fall grefve Cronstedt icke varit så försigtig, hade han säkert, efter slutad strid, ännu kunnat taga flere hundrade fångar. Efter general Garnaoults flykt, skickades major Furumark, med en bataljon Savolaks samt en bataljon Karelska jägare, åt den vägen från hvilken Adlercreutz antågat, då han om morgonen före oss anföll Ryssarne. Derigenom blefvo alla de afskurna, som ej ännu hunnit undan. Flera stora hopar irrade derföre hela den 27 April och halfva den följande dagen omkring i skogarne. Stundligen kommo bönder och berättade på hvad ställe de sett sådana små kringirrande partier, och erbjödo sig att följa med och taga dem till fånga. Många officerare vid brigaden begärde också utaf grefve Cronstedt, att få gå för att uppsöka och taga dem; men grefven vägrade detta, af fruktan att Ryssarne kunde förstärkte återkomma, då hans försvagade styrka lätt kunde blifva slagen.

Ryssarnes kringirrande i skogarne bevisar emellertid, huru oklokt det var af Adlercreutz, att med blott 150 man angripa dem från den sidan, dit de nödvändigt måste taga sin undflykt, i händelse de blefvo slagne. Om Adlercreutz haft med sig några bataljoner, så hade han kunnat uthärda striden intill dess Savolaks brigaden hunnit anlända; och då skulle ovilkorligen, vid dess framkomst, hela den vid Revolaks befintliga Ryska fördelningen blifvit tagen. Han hade hos sig tre hela brigader, hvilka lågo alldeles overksamma, och ryckte likväl ut för att anfalla en 3,000 man stark fiende med blott ett kompani eller 150 man. Samtida och efterkommande må pröfva det skäl öfverste Adlercreutz i sin ingifna rapport förebar: att han ej ville använda större styrka, emedan fienden derom kunnat erhålla underrättelse. Det var mera sannolikt, att Ryssarne bordt få kunskap om Savolaks brigadens ankomst, som redan den 25 anlände till Paavola, en och ¼ mil nära deras fältvakt. Om man tillika fäster uppmärksamheten derpå, att grefve Klingspor, i sin rapport den 29 April, säger sig haft säker underrättelse, att fiendtliga styrkan vid Revolaks var 2,500 man, med sex kanoner, så blir det alldeles obegripligt, att blott 1,800 man beordras att verkställa anfallet på dem, under det tre hela brigader ligga alldeles overksamma, nära intill den väg dit Ryssarne måste retirera, i händelse de blefvo slagne. Hela anordningen har utseende af ett gyckelspel!

Emellertid blef general en chef Klingspor utnämd till fältmarskalk, och general-adjutanten, öfverste Adlercreutz till general-major, brigad-chefen, grefve Cronstedt riddare af svärds-orden med stora korset, kapitenerne Molander och Brusin, riddare af svärds-orden, kapiten Magnus Ehrenroth major, samt löjtnant Carlqvist kapiten. Utom dessa blefvo följande, för ådagalagd tapperhet, hos Kongl. Maj:t rekommenderade; vid Savolaks infanteri: öfverste-löjtnanten och riddaren Lode, kapitenerne Ladau och Ehrenroth, löjtnanterne Meinander, Furumark, Fabritius, Tigerstedt och Reiher; vid Savolaks jägare: major Furumark samt kapitenerne Aminoff och Brunow; vid Karelska jägarne: öfverste-löjtnanten och riddaren G. Aminoff, kapitenerne von Wright och Burghausen; samt vid brigadens artilleri, kapiten von Born. Men major Martinau, hvilken genom sin ankomst bakifrån, med en bataljon Savolaks jägare, egentligen afgjorde utgången af striden, hade sannerligen också förtjent någon belöning. För öfrigt anser jag mig skyldig att bestyrka, det hvar enda officer, så väl högre som lägre, ådagalade vid detta tillfälle utmärkt köld och tapperhet, hvilket ock ganska väl behöfdes, då man skulle anfalla, utan minsta kännedom om belägenheten eller fiendens ställning och verkliga styrka.

Många togo för afgjordt, att Ryssarne skulle förstärkte återkomma, och söka hämnas det nederlag de lidit; brigaden stod derföre hela dagen under vapen, och då den mot aftonen intog qvarter i Revolaks, fick den tillsägelse, att hela natten hålla sig färdig, att på första vink kunna rycka ut. Men allt förblef lugnt.

Den 1 Maj sjöngs Te Deum, och segern firades med mycken glädje. Den 2 Maj uppbröt brigaden och marscherade till Wihanti, tre mil; den 4 till Oulais kapell under Pyhäjoki, tre mil; den 5 till Merijärvi, två mil; samt den 6 till Kalajoki, två och en fjerdedels mil; hvarest äfven på samma gång inträffade 3:dje brigaden, hvilken hade tågat allmänna landsvägen. Ryssarne, som natten efter träffningen vid Revolaks dragit sig till Brahestad, stodo nu uti Kalajoki; men vid Svenskarnes ankomst drogo de sig genast tillbaka. Endast rytteriet af vår förtrupp fick se den flyende fienden. Det blef således för hvar och en synbart, att Ryssarne ansågo sin styrka för liten att göra motstånd emot oss, och att hela landet, som vi så nesligt hade öfvergifvit, nu var öppet för oss, endast vi tågade framåt. Men vårt general-befäl syntes icke hafva någon böjelse att återtaga Finland, hvilket vid denna tidpunkt hade varit lätt, och hvilket så tydligen bevisas af Sandels förhållande; utan vi fingo i sju veckors tid ligga stilla i Kalajoki, der vi blott roade oss. Det såg ut som vi med flit velat lemna Ryssarne tid att hinna få förstärkning. Och sedan vi efter denna långa hvilotid började rycka framåt, och slagit fiendens hufvudstyrka vid Lappo, så behöfde vi en hel månad och tre dagar för att framtåga sju mil. Jag kan derföre ej underlåta, att närmare utveckla hela detta förhållande.

Som brigaden en längre tid stadnade i Kalajoki, utan att något företogs eller uträttades, tillåter jag mig att göra ett afbrott i min berättelse, likasom det var ett afbrott i våra krigsföretag, och skall söka fästa uppmärksamheten på det hela och isynnerhet på vårt general-befäls anordningar och företag.

Grefve Klingspor yttrar i sin rapport af den 31 Mars, att: sedan den 25 ingen fiende varit synlig på stora vägen, samt ifrån den 15 Mars ingen fiende heller förföljt Savolaks brigaden, utan att de allesamman gått åt Lappo, Ilmola och Storkyro, förmodeligen af brist på lifsmedel och foror. I rapporten den 7 April säger han: att fiendens styrka icke var noga bekant, emedan dess talrika lätta trupper göra, att ingenting kunde genom rekognoseringar erfaras. Allt detta oaktadt fortsattes marschen beständigt norr ut, utan att stadna och undersöka fiendens antal, och utan att veta hvad man flydde för, samt om fienden verkligen var så stark, att man borde draga sig tillbaka. Det var, ringast sagdt, en stor svaghet af vårt general-befäl, att blindt tro hvad Ryssarne utspridde i landet om sin styrka af 30,000 man, isynnerhet som Ryssarnes vanliga sätt att skryta ingalunda var obekant. Med allvarligt bemödande hade det ingalunda varit omöjligt, att få säker kännedom om fiendens antal, helst uti ett land hvars invånare voro oss af själ och hjerta tillgifne. Men man hade en gång fattat den föresatsen att retirera, och det retirerades med eller utan skäl, och de många utvägar landet erbjöd till försvar, samt till härens underhåll och förökande, blefvo alldeles icke begagnade.

Genom träffningarne vid Siikajoki och Revolaks den 18 och 27 April, blef det utrönt, att Ryska hären i Finland ingalunda var så stor, som Ryssarne sjelfva föregåfvo. Hvarföre utforskades icke detta långt förut? Och hvarföre företogs icke nu genast försöket att återtaga landet? — Härvid kan jag ej undgå att göra den anmärkningen, grundad på alla officerares af stora arméen enstämmiga yttrande, att drabbningen vid Siikajoki ingalunda företogs med vårt general-befäls vilja och afsigt, utan att vi blefvo dertill tvungne, på det sätt, att då Ryssarne hastigt förföljde oss, och vi, efter vanligheten, erhöllo befallning att draga oss tillbaka, hindrades sådant af vår stora tross som var frånspänd, och omöjligt nu i hast kunde fås undan. Vi blefvo derföre nödsakade att försvara oss; hvilket, genom så väl befälets som truppens brinnande längtan att få mäta sig med fienden, utföll till vår stora fördel, samt lemnade bevis på, att Ryska hären i Finland icke var så oöfvervinnerlig, som vårt general-befäl synes hafva förmodat. Också var det en orsak till segern, att Adlercreutz, som ostridigt hade mycken personlig tapperhet, fick tillåtelse att efter sitt godtfinnande leda striden.

Den 1 Maj utfärdade grefve Klingspor en proklamation och uppmaning till Österbottens allmoge, att lemna hären allt nödigt biträde, och att, som orden lyda: en hvar i sin mån tillfoga fienden all den skada och afbräck, ”som ni, från urminnes tider kände tappre Österbottningar, honom tillfoga kunnen.” Hvar och en som kände Finska nationens stora tillgifvenhet för sin konung och sitt land, gjorde sig i anledning deraf de gladaste förhoppningar, och väntade nu kraftfullare åtgärder, hvilka icke bordt kunna förfela ändamålet. I anledning af uppmaningen ankom ock en deputation, från flere af fienden ännu besatte socknar, till grefve Klingspor, och uppgaf att på deras ort 2,000 man af allmogen öfverenskommit, att till fäderneslandets försvar gripa till vapen. De erbjödo sig, att genom förstörande af vägar och broar bakom Ryska hären, afskära dess återtåg och falla fienden i ryggen; men de ville göra det i förening med arméen, och begärde nu blott befallning, på hvilken tid och på hvilket ställe de skulle utföra företaget. Men grefve Klingspor tackade dem för deras patriotism, klappade dem på axeln och sade: ”när jag behöfver edert biträde, skall jag väl kalla på eder.” Sådant skedde aldrig[4]. Detta bevisar, att Klingspor icke hade något allvar med den anmaning han utgaf den 1 Maj, och att han icke hade för afsigt att begagna alla de utvägar honom blefvo erbjudna. Tillika visar det af hvilken anda folket lifvades, och huru många medel till landets försvar en redlig befälhafvare kunnat påräkna. Och hvad en nation, upprest i massa, kan uträtta, bevisar Spaniens exempel emot Napoleon. Finnarne eldades fullkomligt af samma anda, och deras enthusiasm för sitt fosterland var större, än man kan föreställa sig. Vid början af Maj samlade sig Ålands allmoge sjelfmant, och tog, under anförande af en prest, adjunkten Gummerus och en länsman Arén, alla dervarande Ryssar till fånga. I Savolaks inställde sig bönderna, anförde af skolmästaren Hellgren, för att understöda kapiten Malm, då han den 12 Maj intog Kuopio. I Karelen förenade sig allmogen, under en bonde vid namn Tianen och en student Stenius, och bidrog ganska mycket till att drifva fienden utur detta landskap. I Nerpes socken uti södra Österbotten, togo inbyggarne, anförde af en under-officer Wikström, 150 man af kejsarens lif-kossacker till fånga. Ännu ett bevis på Finska folkets patriotism, vill jag anföra. Flere bönder från Walgrunds by i Mustasaari socken och Wasa län, hade, den tid vår armée stod i Wasa, derstädes uttagit mjöl att förbakas till bröd för krigshärens behof. Då vi sedermera drogo oss tillbaka och Ryska trupperna redan innehade hela landet omkring Wasa, smögo dessa bönder sig, i trots af många faror, till Brahestad, 28 mil ifrån Wasa, och återlemnade i bröd hvad de i mjöl emottagit. — En sådan anda rådde hos Finska nationen.

Men äfven hos Sveriges invånare felades ingalunda en varm fosterlandskänsla. Fyratio bataljoner landtvärn blefvo utan knot utskrifna. Betydliga bidrag till fäderneslandets räddning lemnades af enskildte personer från alla håll, och både fattiga och rika täflade med hvarandra, att genom frivilliga gåfvor ådagalägga sitt nit. Till och med Lapparne i Westerbotten gjorde sammanskott af matvaror för krigshärens behof. Lifvade af en sådan anda och beredde till hvarje uppoffring, hvad skulle icke Svenska och Finska folken förenade bordt kunna uträtta, om de haft en konung eller en befälhafvare, som förstått att rätt underhålla deras patriotiska tänkesätt, eller att begagna den rådande sinnesstämningen! Men Finnarne lemnades åt sitt öde, utan understöd, och de få hjelpsändningarne från Sverige blefvo ändamålslöst använde. Sveriges raska och modiga ynglingar förgingos af brist och elände, under det Finska hären dagligen minskades genom sina dyrt köpta segrar.

I Finland gick det sannerligen ganska bedröfligt, illa och långsamt. Sedan största delen af landet var utrymdt, utan all undersökning huru stor den fiendtliga styrka var, för hvilken man retirerade, och sedan det, genom fäktningarne vid Siikajoki och Revolaks blifvit upplyst, att det ingalunda varit omöjligt att återtaga landet, om vi genast hade ryckt fram, så förblef likväl hela stora Finska arméen stilla liggande i sju veckors tid. I en rapport af den 8 Juli finner man den märkvärdiga uppgiften, att, efter slaget vid Siikajoki den 18 April, en hemlig rädsla alltid åtföljt Ryssarnes krigs-operationer. Men denna fiendens förlägenhet begagnades icke af vårt general-befäl. Finska härens så väl under-befäl som manskap, hade en brinnande åtrå att slås med Ryssarne, för att återtaga och försvara sin fosterjord, och denna önskan uttalades både ofta och lifligen. Ryssarnes ställning i Finland, efter Siikajoki och Revolaks strider, var också högst vådlig och äfventyrlig; deras styrka var för liten, att på flera och vidt aflägsna ställen begagnas, och de hade dessutom mycket att frukta af den på flera ställen samlade och hotande allmogen, som stod färdig att falla dem i ryggen och hindra deras återtåg. Men detta oaktadt lågo vi stilla, och då vi, efter sju veckors lång hvilotid, ändtligen uppbröto, gingo vi på tjugusju dagar från Kalajoki till Lappo, hvilket utgör tjuguen mil; och när, på sistnämde ställe, enligt fältmarskalken Klingspors egna ord i dess rapport, fiendens hufvudstyrka blifvit slagen den 14 Juli, så behöfdes ännu en hel månad och tre dagar för att hinna Alavo, beläget derifrån sex och trefjerdedels mil. — Det syntes tydligen, att det icke var något alfvar hvarken med Finlands försvar eller återtagande, och för mig är det sannerligen omöjligt, att kunna finna någon enda ursäkt för fältmarskalken Klingspor, hvilken det ingalunda felades drift och verksamhet, när han ville.

Men låtom oss höra och närmare granska hvad fältmarskalken Klingspor till sin ursäkt förebar. Han uppgaf i rapporten af den 26 Maj: att broarne voro af vårfloden bortflutna och vägarne obrukbara. Men flera af de största och betydligaste broar voro likväl oskadade. Alla tiders erfarenhet har visat, att det för en krigshär icke är omöjligt, att äfven under en fäktning slå bryggor, samt att bana vägar öfver sjelfva Alperna; men att återställa en och annan liten bro eller iståndsätta en god landsväg, som på ett och annat ställe kunde fordra 50 à 60 lass fyllning, kanhända ock något mera, sådant ville fältmarskalken Klingspor anse omöjligt för hela Finska hären! Han besinnade ej, att hvilken årstid som helst kunde det hända, att Ryssarne, om de blefvo förföljde, förstörde alla broar efter sig, för att hindra vårt framtåg.

Öfverste Sandels, som på hela venstra flygeln hade blott en brigad, låg ej stilla under stora arméens hvilotid. Inom den 28 Maj framryckte han och jagade fienden femtio mil tillbaka. I det allravärsta menföre tågade han med sin brigad på sju dagar ifrån Pulkkila till Kuopio, hvilket utgör tjugu och en half mil, och soldaterne uthärdarde med synbar glädje och munterhet de största besvärligheter, då det bar åt hembygden, och när de sågo sig äga en befälhafvare, som visade alfvar mot fienden. Samma hinder och svårigheter, hvilka skulle hafva mött stora arméen, om den genast ryckt fram, mötte äfven Sandels i ännu högre grad; och frammarschen för honom var derföre mera svår, att han, med nära 2000 man, ryckte in i ett glest bebodt, fattigt och utblottadt land, fullt af ödemarker samt på intet sätt att jemföra med det väl odlade och förmögna Wasa län i Österbotten, hvilket stora arméen hade framför sig. Sandels kunde således omöjligen vänta, hvad stora hären med säkerhet hade att påräkna, att landet, i nödfall, någon tid kunnat föda hans fördelning; och Sandels saknade ännu dessutom den fördelen, som stora arméen ägde, att sjöledes kunna erhålla tillförsel. Men Sandels var en redlig man, en ärlig och pålitlig befälhafvare, och alla de af fältmarskalken Klingspor åberopade hinder öfvervunnos af en god vilja, förenad med verksamhet och drift. Under den tid stora arméen låg stilla och lemnade Ryssarne tid att skaffa sig förstärkning, tog Sandels vid Pulkkila, Kärsämäki, Piippo, Ahokylä, Nissilä, Saviselkä, Walkiamäki, Rautalampi, Kuopio, Laukkas, Leppävirta, Jorois och Warkaus, tillsamman 13 officerare och 870 man fångar, öfver 100 kanoner, mera än 800 lass proviant (hvilka, beräknade efter 3 tunnor lasset och tillsamman med den proviant och hafra, som togs i magasinerne, utgjorde 5,296 tunnor), 12,000 L:℔ hö, 1000 L:℔ kött, samt förstörde dessutom ganska mycket för fienden. Sandels, som hade blott en brigad under sitt befäl, ryckte fram med Finska härens venstra flygel ända till Ryska gränsen, och skickade en rekognoserings trupp till Sordavala stad i Ryssland. — Något större bevis emot grefve Klingspor behöfves icke. — — Efterverlden må döma om han ej förtjente den stämpel Finska arméen gaf honom, och som jag i det föregående uttalat. Träffande och sannt yttras i en år 1809 författad visa: