Svenska hären inträffade samma dag, om aftonen, vid Djekneboda, hvarifrån den efter ett kort rastande fortsatte sitt återtåg till Ratan. Orsaken hvarföre Wachtmeister icke stadnade vid Djekneboda, uppgifves framför allt hafva varit brist på ammunition, hvilken under den långvariga striden vid Säfvar blifvit så förminskad, att han med återstoden ej trodde sig kunna uthålla någon ny drabbning. Detta skäl talar mera till hans ursäkt, än det han sjelf förebar i sin rapport af den 21 Augusti.

Wachtmeister hade vid Rutan intagit ett ställning, skyddad af uppkastade fältverk och de expeditionen åtföljande kanonslupar, då Kamensky, som några timmar sednare inträffade, uppfordrade honom att skyndsamt åter inskeppa sig, med hotelse att i annat fall ytterligare angripa honom. Följden häraf blef en strid. Ryssarne gjorde flere anfall; men de blefvo hvarje gång tillbakaslagne. General Kamensky vann dock sitt hufvudändamål; ty medan en del af hans trupper sysselsatte de på näset vid Ratan sammanpackade Svenskarne, tågade hans öfriga styrka, med hela trossen och artilleriet, obehindradt norrut. Han hade vid Säfvar lidit förluster, insåg vådan af sin belägenhet, och åsyftade nu endast att genom ett skyndsamt återtåg rädda återstoden af sin här.

Drabbningarne vid Säfvar och Ratan vore blodiga; Svenskarne förlorade omkring 40 officerare och 1000 man, och Ryssarne uppgåfvo en ännu större förlust.

Underrättelsen om fredsslutet i Fredrikshamn, den 17 September 1809, afbröt fiendtligheterna. Finland var för everdeliga tider afträdt till Ryssland. Öfverlefvorna af Finska hären blefvo nu indelade i tvenne fält-bataljoner, af hvilka den ena, under öfverste-löjtnant G. Ehrenroth, fick befallning att aftåga till Westerås, och den andra qvarblef i Umeå. Under sin marsch till Westmanland, erforo Finnarne en utmärkt välvilja af alla medborgare klasser. Invånarne i Hernösand och Gefle utmärkte sig härvid isynnerhet; men öfverträffades likväl af dem uti Westerås. Icke blott stadsboerna, utan äfven kringliggande socknars inbyggare täflade häruti med hvarandra. Omkring 5 månader lågo de i Westerås, och under hela denna tid hade de der ett nästan dagligt gästabud.

Jag har icke fört anteckningar öfver femte brigadens krigsföretag under Sandels befäl, om sommaren 1808, ehuru en del af Savolaks brigaden också deltog deruti; emedan jag åtföljde den del af Savolaks brigaden, som anfördes af grefve Cronstedt, och således icke var i tillfälle att om den förra förskaffa mig tillförlitliga uppgifter. Dessutom äro den förstnämde brigadens händelser fullständigt beskrifna af öfverste-löjtnant Burman.

För att lätta öfversigten af de krigshändelser, i hvilka Savolaks brigaden deltog åren 1808 och 1809, vill jag här i ett sammanhang uppräkna dem.

Savolaks brigaden hade således under detta fälttåg deltagit uti 42 större eller mindre träffningar, och vid alla tillfällen utmärkt sig för sin tapperhet. Jag har ej vid hvarje tillfälle omnämnt alla de officerare, som der ådagalade mod och oförskräckthet; emedan detta skulle för mycket hafva ökat arbetets vidd. Jag anser mig derföre, innan jag slutar, på ett ställe böra uppräkna de officerare, som vid alla tillfällen utgjorde brigadens heder. Om deras namn härigenom kan bevaras åt efterverlden, blefve sådant för flere ibland dem nästan den enda belöning de erhållit. Vid uppgörandet af denna förteckning, har jag ansett öfverflödigt, att omnämna vid hvilken korps hvar och en tjente, utan blott uppgifvit den tjenstegrad han vid krigets början innehade.

Desse voro, ibland

Regements-officerare: grefve Cronstedt, Sandels, G. Ehrenroth, Lode, G. Aminoff, Furumark, Martinau, Grotenfeldt och Tujulin.

Kapitener: Dunker, Malm, C. M. v. Fieandt, Brunow, Molander, v. Born, Germ. Aminoff, v. Burghausen, v. Wright, M. Ehrenroth, Ladau och Tavast.

Subalterner: Brusin, Burman, Dan. W. v. Fieandt, G. M. Dunker, Er. Al. Tigerstedt, Gr. Aminoff, Orbinski, Reiher, Schwartz, Tavaststjerna, Taube, Carlqvist, Ekestubbe, Lundeberg, Neiglick, Tuderus, Lind, C. M. v. Fieandt, Gr. Tigerstedt, B. J. Meinander, v. Gerdten, Fr. Aminoff, Salmén, v. Becker, Oppman, Er. Ad. Tigerstedt, Harlin, Hjelmman, Savander, Wallgren, Hartman, Collan, Humble, Furumark, Weber, Wrede, Andersin, Longe, Ad. W. Meinander och Molander.

Savolaks brigaden, som vid krigets början utgjorde 3,750 man, hade, om jag icke misstager mig, vid dess slut endast omkring 200 man i behåll. Leppävirta kompani, af Savolaks jägare regemente, hvilket bestod af 150 man, hade blott 3 man öfriga. Man kan med skäl säga, att Savolaks brigaden ”stod till sista man.” Denna brigad och Björneborgs regemente kunna ostridigt jemföras med hvarje af fornålderns och samtidens mest ryktbara trupper.

I företalet har jag nämnt, att mina anteckningar grunda sig på hvad jag sjelf sett, på flere erfarne officerares omdömen och på det inom hären rådande tänkesättet. Men det är likväl möjligt, att, oaktadt mitt alfvarliga sträfvande efter sanning, någon läsare, som öfvervarit händelserna eller deltagit i dem, kunde upptäcka ett eller annat misstag, hvilket kunde fordra rättelse. I sådan händelse anhåller jag att denna ville hafva godheten, att tillsända mig sina på säkra grunder stödde anmärkningar, adresserade på Bjästads post-kontor, då jag, vid en möjligen ny upplaga, ej skall underlåta att meddela de rättelser, hvartill dessa anmärkningar kunna föranleda. Men anmärkaren täckes äfven uppgifva sitt namn och sin karakter; ty anonyma tillrättavisningar anser jag mig ej kunna begagna.

Tillägg och Rättelser.

Fotnoter

[1] Under 1788 års krig yttrade Ryssarne, att de mest fruktade för det folket, som ”bar kanonen på ryggen,” d. v. s. Savolaks jägare med deras studsare.

[2] Grefve Klingspors uppgift i sin rapport, att vi den 26 marscherade till Paavola, är origtig.

[3] Trossvakten var ganska betydlig, emedan vi voro nödsakade att hålla vakt öfver alla skjutsbönder och hästar; ty bönderne, som redan skjutsat öfver 60 mil och utöfver två månader varit borta från sina hemvist, sökte alla möjliga tillfällen att med sina hästar rymma ifrån oss.

[4] Jag talade sjelf vid flere af denna deputation, och kan således bevittna sanningen af hvad jag anfört.

[5] En bataljon af Savolaks jägare-regemente under major Grotenfeldt, men hvars begge kompanier fördes af de för sin tapperhet så allmänt aktade majorerne Dunker och Malm, samt Wasa regemente, uppsatt vid krigets början, och under detta fälttåg vid alla tillfällen utmärkt genom raskhet och mod; det utgjorde nu omkring 300 man, och stod under öfverste-löjtnant Conradis befäl. Hela styrkan uppgick ej fullt till 500 man.

[6] Under en tid af tre veckor dogo elfva officerare och tvenne prester hörande till brigaden; och då man om morgonen kom till sjukhuset, lågo hopar af lik, efter dem som dött om natten, uppstapplade mot väggen.

[7] Öfverste Palmfelt tjente vid Åbo läns regemente, och under Finska härens första återtåg hade en stor del af detta regementes officerare lemnat sig efter, under förebärande af sjukdom. Ingen enda officer vid Savolaks brigaden blef på sådant sätt efter; ty äfven de insjuknade följde med arméen.