Under det vi lågo qvar i Kalajoki, ankom den för hela hären nedslående tidningen, att Sveaborgs fästning, genom kapitulation, blifvit öfverlemnad åt Ryssarne. Och som jag år 1810 var i tillfälle att på stället erhålla upplysningar om förloppet dervid, anser jag mig böra derom meddela några omständigheter.

Den gamle, men kraftfulle generalen Klerker, som under grefve Klingspors frånvaro förde befälet i Finland, hade, vid underrättelsen om Ryssarnes tillernade snara inbrott, användt all möjlig verksamhet, drift och omtanka, att förse fästningen med dess förnödenheter. Landets invånare bidrogo ock härtill, på derom skedd uppmaning, med största beredvillighet. Spanmål och viktualier infördes i myckenhet. Garnisonen utgjorde 6000 man. Kommendanten, amiral Cronstedt, anbefalltes af general-befälet att uppgifva huru mycket krut han trodde sig behöfva, för att åtminstone till öppet vatten kunna försvara fästningen. Hvad han begärte lemnades honom i fullt mått; och sedermera, då man, vid fiendens hastiga anryckande, icke kunde anskaffa tillräckligt antal hästar, för att från Helsingfors med krigshären bortföra all der befintlig ammunition, uppgifves det, att ännu ytterligare 2000 centner krut blifvit insända till Sveaborg.

Amiral Cronstedt var så allmänt högaktad såsom en rask, tapper och rättskaffens krigare, att både arméen och landets patrioter uti honom sågo det lyckligaste val till kommendant i denna fästning, och man är allmänt öfvertygad, att han icke genom penningar eller andra enskildta förmåner bevektes att uppgifva fästningen. Snarare kunde den ovilja han från längre tid tillbaka rönt af konungen, hafva inverkat på honom; hvartill kommo flera andra skäl, af hvilka jag nyssnämde år hörde omtalas de närmast bekanta. En framtid skall törhända upplysa, huruvida djupare dolda och politiska krafter här utöfvade ett icke ännu utredt inflytande.

Belägringen började med föga lofvande förebud. Förvirring, oreda och bristande beslutsamhet visade sig redan vid Ryssarnes ankomst till Helsingfors. Den 2 Mars inryckte deras förtrupper derstädes. En bataljon af Adlercreutzska regementet låg der qvar, under major Tolls befäl. Han hade, på sin post, bordt hvart ögonblick vara beredd på fiendens anfall, och likväl blef han, då detta inträffade, i den grad uppskrämd, att han ej vågade qvarstadna på den utsatte samlingsplatsen, till dess hela truppen hunnit förena sig, utan aftågade, med dem som först anlände, under sådan brådska, att de soldater hvilka sednare inställde sig, icke viste hvar de skulle uppsöka bataljonen. Då denna sedermera angreps af de förföljande Kossackerna, befann man sig så illa beredd på försvar, att icke allenast gevären till en stor del voro oladdade, utan äfven många af dem sägas varit försedde endast med trädflintor, såsom till exercis. Följden blef en förlust af 73 man.

Ryska belägrings-korpsen var högst obetydlig; den uppgifves med all sannolikhet till endast 2000 man, således blott en tredjedel af de belägrades styrka. Det är svårt att afgöra, om Ryssarne förstodo att dölja sina svaga stridskrafter, eller om kommendanten icke ville utforska dem, hvilket troligen ej blifvit svårt för honom, genom de bekantskaper han hade i Helsingfors och orten deromkring. Också fruktade Ryssarne mera för de belägrade, än dessa hade att befara af dem. Derföre hände det ock en dag, att då en del af besättningen ryckte ut för att exercera uppå isen utanför fästningen, förmodade Ryssarne ett utfall, bröto genast upp och aftågade från Helsingfors; men återvände, sedan de marscherat ¼ mil, och anfallet från fästningen uteblef.

Sjelfva belägringen var troligen ibland de artigaste krigshistorien vet omtala. Fästningens gemenskap med fienden och det kringliggande landet var nära oafbruten, och befordrades snarare än den hindrades af fienden. Man nästan skydde att skjuta på hvarandra med alfvar. Sveaborg gick öfver med en förlust för garnisonen af 30 man. Men olyckan ville, att öfverste Jägerhorn fanns uppå Sveaborg, samt att han förstod att förskaffa sig alltför stort inflytande öfver amiral Cronstedt. Man misstänker Jägerhorn, som förut bodde i Lovisa, att hafva lyssnat till Ryska anbud, samt att han nu inom fästningen afbördade ingångna förbindelser. Han missledde Cronstedt, och uppskrämde de inom fästningen befintliga officers-fruarne, hvilka, genom pip och låt, verkade på sina männer. Falska rykten om Svenskarnes motgångar insmögos sorgfälligt af fienden; och Sveaborg kapitulerade. Denna skändliga handling tillskref man helt och hållet öfverste Jägerhorn.

Då ryktet om en förestående kapitulation spridde sig inom fästningen, blef fråga alfvarsamt väckt att arrestera kommendanten och sedan försvara sig till det yttersta; men dels felades det en beslutsam och driftig anförare för ett så vådligt företag, och dels hade man hållit underhandlingarne så fördolde, att de icke blefvo kände innan den första konventionen redan var afslutad. Kommendanten hade ock, under föregifvande af källarenas fuktighet, låtit borttaga nästan allt krutet, samt inlägga det på fartyg, hvarest det, i händelse af uppror bland besättningen, lätt kunde förstöras. Nödig och hastig gemenskap mellan officerarne, förlagde på denna af flere serskildta holmar bestående fästning, felades äfven; likaså hvarje tillförlitlig kännedom om tillståndet vid krigshären och inom landet.

Då Cronstedt låg på sitt yttersta, sade han till sin gamle bepröfvade och förtrogne läkare, att han under hufvudgärden hade en liten portfölj, hvilken innehöll papper, som betydligen rättfärdigade hans förhållande vid Sveaborgs kapitulation. Men som han icke mera behöfde något rättfärdigande inför menniskor, och några ännu i Sverige lefvande personer kunde alltför mycket blottställas, om de i portföljen bevarade handlingarne blefve bekanta, lät han i sin närvaro uppbränna dem af nämde läkare. — Detta sprider väl icke något egentligt ljus öfver Cronstedts förhållande; men det ger styrka åt de mångfaldiga gissningar, hvilka om Sveaborgs öfvergång varit i omlopp.

Men vi återgå, efter denna utflykt från vårt egentliga ämne, till krigsrörelserna i norra delen af landet.

Den 18 Juni ryckte ändtligen brigaden ifrån Kalajoki till Himango, tre mil, hvarest rastades till den 22, då vi gingo till Lohteå; den 23 till Gamla Carleby, den 25 till Kråknäs, sedan andra och tredje brigaderne den 24 Juni intagit Ny Carleby; den 26 till Sundby, hvarest åter rastades till den 4 Juli, då vi marscherade till Neder Härmä. Vi hade således nu, efter uppbrottet från Kalajoki, på sjutton dagar hunnit 17 mil framåt, och på intet ställe fått se den flyende fienden.

Under tiden blefvo, i följd af general-order, en bataljon Savolaks infanteri, under major Grotenfeldt, och en bataljon Savolaks jägare, under major Furumark, afsände åt Lintulaks vägen, och der ställde under majoren vid Tavastehus regemente von Fieandts befäl. Denne var en ganska skicklig och i alla afseenden duglig krigare, och såsom längre tid bosatt i de närmast härintill belägne orter, hade han fullkomlig kännedom af landet. Fieandts fördelning, utgörande 650 man, med blott tvenne trepundiga kanoner, anfölls den 2 Juli af 2000 Ryssar. Lintulaks by blef utaf fienden intagen; men återtogs med storm och hurrarop af major Grotenfeldts bataljon, under det Furumark med sin gick för att afskära fiendens återtåg. Men vi blefvo slagne af en annan Rysk kolonn och kringvände, så att våra bataljoner icke hade någon annan utväg, än att antingen gifva sig fångne, eller ock med bajonetten slå sig igenom den fiendtliga kolonnen. Det sednare verkställdes, och Fieandt med sin fördelning drog sig tillbaka till Perho, med en förlust af 200 man. För denna träffning utnämdes major von Fieandt till öfverste-löjtnant och öfver-adjutant; major Furumark vid Savolaks jägare befordrades till öfverste-löjtnant, och vid Savolaks infanteri blefvo major Grotenfeldt och kapiten Ladau riddare af svärds-orden. — Ryska förlusten vid detta tillfälle var ingalunda liten; men kan ej af oss med någon säkerhet bestämmas. Uti Ryska rapporten uppgafs Svenska styrkan vid Lintulaks till 2,500 man och vår förlust till 450 man; sin egen sade de vara betydligen mindre, hvaraf med sannolikhet kan slutas, att deras förlust för ingen del var ringare utan snarare större än vår.

Under det brigaden låg i Härmä, afsändes, enligt general-order, ännu ett annat detaschement. En bataljon Savolaks infanteri och en bataljon Savolaks jägare, ställdes under majoren vid Savolaks infanteri Gustaf Ehrenroths befäl, hvilken erhöll befallning, att med dessa tvenne bataljoner intaga Lappo by, fyra och ¼ mil från Härmä, der brigaden låg. Lappo var både för Ryska och Svenska hären en ganska vigtig punkt. Här sammanstöta vägarne från Ny Carleby och Härmä, från Wasa, från Tavastehus och från Lintulaks, hvarest Fieandts fördelning var posterad. Orsaken hvarföre en så liten styrka, ungefär 500 man, som Ehrenroths detaschement utgjorde, först beordrades att intaga detta vigtiga ställe, och sedan lemnades på så långt afstånd från brigaden utan understöd, är sannerligen svår att förklara. Om en större styrka blifvit ditskickad, så skulle sedermera icke elfva officerare och 120 man behöft uppoffras för detta ställets återintagande.

Den 8 Juli ankom Ehrenroth med sin trupp till Lappo, och Ryssarne flydde genast vid vårt annalkande. Lappo blef således besatt af Ehrenroth. Sedan Ryssarne fått underrättelse, att det icke var Svenska hären, utan blott en liten fördelning som innehade Lappo, kommo de den 10 Juli förstärkte tillbaka, anföllo Lappo, samt gjorde sådana dispositioner, att Ehrenroth med hela sin trupp bordt blifva tagen. Men Ehrenroth, vaksam på sin post, insåg det vådliga af sin ställning, och drog sig från Lappo; men kunde likväl ej hindra, att större delen af hans styrka blef sprängd. Då han återkom till brigaden i Härmä, hade han icke med sig mera än högst 300 man; resten framkom dock dagarne efter, på långa omvägar genom skogen, och hans slutliga förlust blef obetydlig eller omkring 20 man. Så väl major Ehrenroth, som den under hans befäl stående trupp, hade förtjent någon belöning för sitt förhållande, ehuru de blefvo slagne. Med en mindre rask och förslagen anförare än Ehrenroth, och med mindre mod och beslutsamhet i faran hos det öfriga befälet och truppen, hade ovillkorligen en stor del af detaschementet gått förlorad. Men allt deras välförhållande blef aldrig bekantgjordt. Törhända insåg general-befälet sitt misstag, att till ett så vigtigt företag afsända en så liten styrka, och underlät derföre att till Kongl. Maj:t inberätta dessa händelser. Ryssarnes rapport innehöll, att de den 10 Juli slagit 4,500 Svenskar under grefve Cronstedts befäl. Sådana voro vanligen Ryssarnes uppgifter. Det var major Ehrenroth, med 500 man af grefve Cronstedts brigad, som här blef slagen.

Den 13 Juli marscherade brigaden till Kauhava, två och trefjerdedels mil från Härmä, samt en och en half mil nära Lappo. Vid Kauhava och Härmä inträffade hela den öfriga arméen samma dag, för att den följande, under general Adlercreutz’s anförande, anfalla Lappo, der Ryssarnes hufvudstyrka nu var samlad. Om denna drabbning som bordt blifva ännu mera hedrande för Finska hären, i fall man rigtigt begagnat alla sina fördelar, nödgas jag lemna en vidlöftigare beskrifning; emedan den i flera delar måste skilja sig från den framställning general Adlercreutz derom gjorde i sin ingifna rapport.

Så snart det blef bekant, att Lappo af oss skulle anfallas, lemnade major Ehrenroth, som nyligen varit i Lappo och derifrån blifvit af Ryssarne fördrifven, åt general Adlercreutz nödiga upplysningar om belägenheten i och omkring detta ställe, bland annat äfven derom, att icke långt ifrån Kauhava, der vi nu stodo, fanns en skogsväg, som af infanteri och jägare kunde begagnas. Den förenar sig, ¼ mil öster om Lappo, med vägen från nyssnämde ort till Salmi, hvarest den delar sig åt Savolaks genom Lintulaks, samt åt Tammerfors genom Kuortane. Ehrenroth ansåg det nödvändigt, att på den vägen afsända trupper, för att afskära Ryssarne återtåget åt Savolaks sidan, dit de, i händelse af nederlag, naturligtvis skulle söka sin tillflykt, emedan de omkring Lintulaks hade en betydligare styrka. Flere gångor under marschen begärde ännu Ehrenroth, att åtminstone med tvenne bataljoner få dit afgå; men Adlercreutz biföll icke dertill.

Den 14 Juli kl. 6 om morgonen uppbröt Savolaks brigaden, som bestridt fältvakten, och nu skulle utgöra härens förtrupper. Vi hade icke ryckt långt fram innan vi stötte på Ryska fältvakten, hvilken, under jemn eld, af Karelska jägarena drefs tillbaka. Sålunda avancerades långsamt, något mer än en timma, då Ryska fältvakten blef understödd af en betydlig fördelning; hvarefter dess motstånd blef så häftigt, att Karelska jägarne sågo sig tvungne till återtåg. General Adlercreutz, som sjelf följde med den å landsvägen befintliga slutna kolonn, hvilken framtågade i lika höjd med jägarekedjan i skogen, blef förargad öfver Karelska jägarenas reträtt, och yttrade: ”vi skola ju framåt, och de tusan dj—ne gå tillbaka. Major Tujulin! ryck ni ut med begge Savolax jägare-bataljonerna, de gå säkert icke tillbaka.” Tujulin befalte genast begge dessa bataljoner utrycka. Den ena fördes af kapiten Brunow, och den andra, på motsatta sidan om landsvägen, af kapiten von Fieandt. Sjelf fortfor Tujulin att, med sluten kolonn, åtfölja landsvägen. Savolaks jägare formerade nu kedja i skogen, och aflöste Karelska jägarena. Anfallet begyntes straxt under hurrarop, med full fart, så att Ryssarne ej fingo tid att besinna sig, mycket mindre att göra motstånd. Ehuru marken var i högsta grad oländig och skogen ganska tät, framryckte de likväl så hastigt, att den på landsvägen tågande slutna kolonnen knappt hann att följa med i lika höjd. Sedan detta fortgått någon tid med sådan häftighet, blef truppen så uttröttad, att den nödgades stadna för att hemta liten hvila. Savolaks jägare, som redan marscherat 95 mil, voro nu så illa beklädde, att de fleste af dem ledo brist på skoplagg. Under det de sutto och hvilade, ljöd en nästan allmän klagan öfver deras sårade fötter och sjuka tår. ”Voi, voi! minun jalkani!” (aj, aj, mina fötter), hördes nästan öfverallt. General Adlercreutz gick då och frågade huru det var med dem, tröstade dem och lofvade afhjelpa detta. Och när han sedan efter en stunds samtal frågade, om de hvilat ut och hemtat krafter att å nyo kunna fortsätta anfallet, svarades med en mun: ja; och ingen enda syntes till med sjuka fötter; alla täflade om att kunna hinna fortast inpå fienden; allt annat var förglömdt, så snart det blef fråga om att förjaga och slå honom. Ju närmare vi kommo till Lappo, desto starkare blef Ryssarnes motstånd, hvarföre också fram på dagen tvenne bataljoner Savolaks infanteri utskickades, att som dubbel kedja i skogen understöda Savolaks jägare. Ifrån kl. 7 om morgonen till kl. 4 på eftermiddagen fortsatte Savolaks jägare striden med samma häftighet. De stadnade väl några gångor, och hemtade liten hvila; men straxt derpå fortsatte de åter framryckandet i fullt språng och med hurrarop. På eftermiddagen skickade Björneborgs regemente, som alltid utmärkte sig genom mod och oförskräckthet, tvenne bud till general Adlercreutz, med anhållan att få aflösa Savolaks jägare, hvilka af det långvariga och häftiga anfallet i så oländig mark, icke kunde annat än vara uttröttade. Men Savolaks jägare svarade: ”Björneborgarenas tapperhet är förut nog känd; vi vilja också göra hvad vi kunna, och en strid sådan som denna, tillhör oss såsom jägare.” General Adlercreutz kunde ej förmå dem att emottaga aflösning. ”När vi vika tillbaka,” sade de, ”då må herr generalen aflösa oss.” — En sådan anda lifvade Savolaks jägare!

Innan jag fortsätter berättelsen om sjelfva träffningen vid Lappo, anser jag nödvändigt att meddela en närmare kännedom om lokalen, för att rätt kunna bedöma hvad som skedde, samt hvad som kunnat och bordt ske. På vägen norr ifrån, den vi följde, var en ganska lång och stor backe till Lappo by, hvilken låg nere på slätten. Ifrån denna backe kunde man öfverskåda hela fiendens ställning framför byn, och se alla de rörelser der företogos. Denna väg gick öfver slätten, först i vestlig riktning eller mot vår högra flygel, men krökte sig längre ned åt söder, genom en med råg beväxt åker; sedan sträckte den sig genom en by, och längre fram åt vester öfver en elf. Denna väg leder till Wasa. — Nedanför backen, der vi stodo, kom en annan väg ifrån Lappo, genom Leohtala by, hvilken var närmare oss och skogen, gick nedanför backen, först något åt öster, sedermera i sydlig riktning, åt Salmi, der vägen delar sig åt Savolaks och Tammerfors. Det var denna väg Ehrenroth ville besätta, för att afskära fiendens återtåg åt Savolaks. — Ryssarne hade således, i sin närvarande ställning, blott tvenne vägar, på hvilka de kunde komma ifrån Lappo. Den åt Wasa hade de bakom sin uppställda linie, och kunde således aldrig förmoda, att denna väg till återtåg för dem skulle blifva afskuren. Den andra vägen, som gick åt Savolaks eller Tammerfors, hade de svårare att försäkra sig om; emedan den lätt af oss kunnat besättas, om vi blott utsträckt vår venstra flygel och med den framryckt.

Kl. 4 på eftermiddagen framkommo vi till Lappo. Ryssarne voro uppställde i slagtordning, på de framför Lappo by befintliga stora åkerslätter. Deras högra flygel utgjordes af jägare och infanteri, med fyra 3:pundiga kanoner; venstra flygeln upptogs af tvenne 6:pundiga kanoner samt jägare och infanteri, hvilka besatt en der befintlig by, och stod för öfrigt utbredd och betäckt af växande råg på åkrarne omkring landsvägen åt Wasa. I medelpunkten var ett batteri uppkastadt, hvarifrån tvenne 6:pundiga kanoner och tvenne haubitser, på begge sidor betäckte af ett talrikt rytteri, underhöllo en jemn eld. Vårt artilleri ställdes nederst i backen, och Savolaks infanteri utgjorde kanon-betäckning. Infanteri-elden upphörde då Ryska fältvakten, med dess förstärkning, genast vid framkomsten till Lappo drog sig till hufvudstyrkan. Savolaks jägare, som hela dagen hade förföljt fienden, sattes nu i reserven. Ryska styrkan utgjorde mellan 5 à 6000 man. General Adlercreutz’s uppgift, att vår armée härstädes icke uppgick till mera än 3,300 man, nödgas jag motsäga. Han upptog förmodligen icke hela första brigaden, emedan den vid stridens början ännu ej var framkommen; men som jag bestämdt känner att den anlände under drabbningen, och var framme redan före det afgörande ögonblick, då Döbelns genombrytning verkställdes, anser jag äfven den böra tagas med i beräkningen. Alla fyra brigaderne utgjorde med all säkerhet omkring 5000, af hvilka ungefär hälften voro med i elden.

I denna ställning fortfor striden en god stund, utan att något derigenom afgjordes eller kunde afgöras. General Adlercreutz fattade då det modiga beslut, att genombryta fiendens venstra flygel, och befallde derföre General von Döbeln att med andra brigaden, hvilken utgjordes af det för sin tapperhet utmärkta Björneborgs regemente, samt fyra 6:pundiga kanoner, verkställa denna genombrytning. Företaget var förenadt med stora svårigheter; ty vägen gick först genom en med råg beväxt åker, uppfylld af Ryska jägare och infanterister, och sedermera genom en by, der husen på begge sidor om vägen likaså voro besatte af fienden, som derifrån underhöll en mördande eld på våra stormande trupper. Ett sådant uppdrag kunde aldrig anförtros åt en modigare befälhafvare, eller åt en tapprare trupp. Jag hörde väl flere officerares anmärkningar deröfver, att icke vårt artilleri, som nu endast ryckte fram efter den slutna kolonnen, först med drufhagel fick rensa rågåkern från Ryssar, förr än infanteriet företog genombrytningen; men då hade denna ej kunnat verkställas så skyndsamt, och allt berodde på hastigheten; annars hade fienden, med sitt talrika rytteri, fått tillfälle att vidtaga åtgärder mot hela vår plan, hvilken då sannolikt misslyckats. Nu rusade Björneborgs regemente med oförskräckt mod på Ryssarne, och lät ej ett ögonblick uppehålla sig, hvarken af den ifrån rågåkern eller sedan af den från husen å ömse sidor om vägen mördande elden, (ehuru den nedgjorde tio officerare och omkring 100 man af våra tappre Björneborgare), utan marschen fortsattes hurtigt tills de kommo öfver den bakom Ryska linien befintliga elf, på vägen åt Wasa. Då svängdes kanonerna om, och ställdes emot fienden, midt för bron öfver elfven, samt bataljonerna på begge sidor om kanonerna. Genom denna djerfva och alldeles oväntade rörelse, var nu återtåget åt Wasa för Ryssarne alldeles afskuret. Om general Adlercreutz, sedan Döbelns genombrytning så väl lyckades, med en del af den öfriga hären, hade anfallit Ryska högra flygeln — och något vidare anfall behöfdes icke, — om han blott med några bataljoner besatt den vägen, som går åt Savolaks, så hade ovilkorligen hela Ryska hären, med tross och kanoner, bordt blifva tagen. Vägen hade åtminstone kunnat stängas och så förstöras, att aldrig en enda kanon eller den ringaste tross bordt kunna undkomma. Men nu blef hela denna väg lemnad alldeles öppen och obesatt; endast midt för Leohtala by var den bevakad af tvenne bataljoner utaf Savolaks brigaden; men Ryssarne följde ej vägens krökning ända intill fronten af vårt artilleri, utan skyndade sig, så snart de märkte Döbelns genombrytning, samt att återtåget till Wasa var dem afskuret, att itända nyssnämde by, ehuru alla deras sårade och sjuka lågo der, och under skygd af elden och röken, gjorde de sig i hast en ginare väg öfver åkern, bakom den brinnande byn, och kommo, under vår overksamhet, utan en enda mans eller en enda trosskärras förlust, lyckligen ifrån den verkligen svåra ställning, i hvilken de befunno sig.

General Adlercreutz yttrar väl i sin rapport: att han ernat låta tredje brigaden genom skogen anfalla fiendens högra flygel; men i detsamma inkom rapport, att en ansenlig fiendtlig styrka visade sig vid Alapää by, således på ryggen af den kolonn, som angrep fiendens venstra flygel. Hvarföre han ditsände brigad-chefen Gripenberg med tvenne bataljoner. — I fall det verkligen så förhöll sig, att en sådan falsk rapport inkommit, så bestod dock den återstående reserven af tvenne bataljoner Savolaks jägare, en bataljon Karelska jägare, en bataljon Savolaks infanteri, en bataljon Tavastehus regemente, samt tvenne bataljoner Åbo Läns regemente. Hvarföre befalltes icke några af dessa sju, overksamma bataljoner att framrycka på vår venstra flygel? Ryska befälhafvaren begagnade deremot skyndsamt vårt felsteg till sin fördel. Hade Ryssarne qvarstått något längre, är jag säker att general Adlercreutz besinnat sig, och då hade de ingalunda sluppit undan, såsom nu skedde. Den enda fördel som vanns genom Döbelns och de tappre Björneborgarenas välförhållande denna dag, var den, att Lappo af Ryssarne blef utrymdt, och att vi om aftonen kl. 9 intogo qvarter i byarne, der Ryssarne kort förut hade stått.

Innan jag slutar berättelsen om denna drabbning, vill jag omnämna en tilldragelse, för hvars sannfärdighet jag ansvarar. Sedan Savolaks jägare, vid härens framkomst till Lappo, blefvo satte i reserven, samt, efter hemtad hvila, stodo i backen och åskådade general von Döbelns lyckliga genombrytning af fiendens venstra flygel, yttrade kapiten Carl Magnus v. Fieandt till sina kamrater: ”så gerna som vi stå här overksamma, tar jag min pluton och går bort; om det behöfves, så är här i reserv-corpsen ändock tillräcklig styrka att kunna agera med.” Derpå aftågade han med sin pluton, efter Döbelns genombrytning, emot fiendens i oordning bragte venstra flygel. Han var nära att bemägtiga sig en kanon, för hvilken flere hästar och en del af servisen blifvit bortskjutne, och som stod qvarlemnad utan betäckning. Men den häftiga och väl rigtade elden från vårt artilleri, hindrade honom att verkställa detta, och Fieandt med sin trupp nödgades åse, huru några få Ryssar bortsläpade den redan nästan öfvergifna kanonen. Derefter framryckte Fieandt vidare, och tog 52 fångar, de enda som blefvo tagne i denna drabbning.

Härvid vågar jag en mer än sannolik gissning. Savolaks jägare, med sina tschakoer och gröna kapotter, kunde på afstånd svårligen skiljas ifrån Ryssarne, och det är mycket troligt, att Fieandt med sin trupp blifvit, under sin utvandring, bemärkt af någon adjutant, eller någon annan, som straxt i sin häpenhet ansåg det för en betydlig Rysk styrka, och sålunda gaf anledning till den falska rapport, hvilken general Adlercreutz sade sig under striden hafva fått. Fieandts tilltagsenhet bevisar emellertid hvad som kunnat och bordt utföras. Men der fångar egentligen bordt tagas, der fingo de fri genomgång. Major Ehrenroths flera gångor förnyade begäran, att få besätta Savolaks vägen, afvisades med köld. Och Ehrenroth, hvilken så nyligen varit på stället och fullkomligen kände belägenheten, hade kunnat vara general Adlercreutz till stor nytta vid detta tillfälle.

Vår hela förlust på denna dag var 11 officerare samt 120 man. Ryssarnes förlust kan ej uppgifvas, emedan deras sårade blefvo uppbrände i Leohtala by. Fångarnes antal uppgick, såsom nämdt är, till 52. För denna drabbning blefvo major Tujulin och kapiten Brunow riddare af svärds-orden. Tapperhets-medalj erhöllo: kapiten von Fieandt, som hela dagen förde bataljonen i elden, samt löjtnanterne Berner, Wrede, Ekestubbe, Taube, Schwartz, Andersin, Lind och Lundeberg, alla vid Savolaks jägare. Vid Savolaks infanteri blefvo öfverste-löjtnant Lode och kapiten D. Aminoff riddare. Den sistnämde dog under vår vistelse i Lappo, utaf sin erhållna blessyr.

För öfrigt utmärkte sig i denna träffning följande vid brigaden: grefve Cronstedt, adjutanten, kapiten Brusin, öfverste-löjtnant Aminoff, kapiten Burghausen, och löjtnant Salmén, samt vid brigadens artilleri under-löjtnanten von Becker.

Sedan Ryssarnes hufvudstyrka nu blifvit slagen vid Lappo, troddes allmänt, att vi genast skulle förfölja dem, som undsluppit så lätt den 14 Juli. Men vi blefvo öfver 8 dagar stilla liggande i Lappo, och framryckte omsider till Tiistenjoki, samt derifrån till Ruona bro i Kuortane socken, hvarest vi åter dröjde en längre tid. Tredje brigaden, under brigad-chefen Gripenbergs befäl, blef äfven förlagd på detta sistnämde ställe.

Första brigaden, bestående af Åbo Läns regemente, hade emellertid, under öfverste Palmfelts befäl, blifvit försänd till Sarvikka. Den 9 Augusti skickade Ryssarne dit en rekognoserings trupp, hvaraf öfverste Palmfelt blef så förskräckt, att han med hela sin brigad drog sig undan från sin post vid Sarvikka, och stadnade ej, ehuru ingen fiende förföljde honom, förr än han kom till Ruona bro, der vi lågo. Derigenom ådrog sig Åbo Läns regemente ett allmänt förakt af hela den öfriga Finska hären, hvilket gick så långt, att om en soldat af nämde regemente kom inom Savolaks lägret, blef han med mångfaldiga smädeord genast bortkörd, samt förklarades ovärdig att få vara ibland de öfrige Finnarne. Jag var närvarande den 16 Augusti om aftonen, när general-order för följande dagens anfall ankommo och upplästes, då Savolaks jägare-officerare högt yttrade: nu har general-befälet ställt ganska klokt till för arméens framryckande till Alavo; ty det har befallt, att Åbo Läns regemente marscherar ut och efter dem ett sexpundigt batteri. En tillstädes varande Åbo Läns officer, löjtnant Aminoff, som var adjutant hos öfverste Palmfelt, upptog detta alfvarsamt, så att fråga blef om envig; men påföljande dagens träffning vid Alavo gjorde allt detta om intet.

Sedan Åbo Läns brigaden så plötsligt retirerat från Sarvikka, yttrades i de officiella rapporterna den 12 Augusti, att samma brigad blifvit dit återsänd med förstärkning. Detta måste jag helt och hållet bestrida, såsom alldeles icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Trenne bataljoner af Savolaks jägare regemente, utgörande till samman ungefär 400 man, under major Tujulins anförande, beordrades att i första brigadens ställe gå till Sarvikka. Då dessa tvenne bataljoner skulle aftåga, blefvo de befallte att stadna på andra sidan om Ruona bro, då brigad-chefen grefve Cronstedt ankom, och tilltalade den uppställda truppen på följande sätt: ”ni känner alla hvad som händt med Åbo Läns brigaden, på det ställe dit ni nu skall gå, så att jag ej behöfver nämna något derom. General Gripenberg och jag hafva kommit öfverens, att utvälja tvenne de mest pålitliga bataljoner att skickas dit i deras ställe. Jag har ej tvekat i mitt val, och jag hoppas att ni svarar emot detta förtroende.” — Jag behöfver icke nämna hvad detta tilltal verkade hos en trupp, der både befäl och soldater hade den ärelystnaden, att alltid vilja anses för ett bland de tappraste regementer vid Finska hären. Så snart grefve Cronstedt återvändt, öfverenskom officers-korpsen, före afmarschen från stället, med handslag, att vid Sarvikka ovilkorligen stå till sista man, hvilken befallning de ock kunde erhålla om återtåg: ”på det (såsom det hette) Åbolänningarne ej må kunna säga om oss, hvad vi och andra sagt om dem.” Detta aftal hörde major Tujulin, som härvid stod på något afstånd. Han, i jemförelse med de öfriga officerarne, en mera åldrig man, vände sig till dem med sin vanliga glada uppsyn, och yttrade: ”gossar, gossar! jag hör hvad ni har för er, jag tycker om er derföre; men ni skall lofva att lyda mig; jag deremot lofvar er, att jag ej skall befalla reträtt, förr än två tredjedelar eller åtminstone öfver hälften af oss stupat.” Med sådana tänkesätt och föresatser aftågade dessa bataljoner den 10 Augusti från Ruona bro till Sarvikka.

Så snart de framkommit, skyndade major Tujulin att sjelf rekognosera belägenheten, och fann dervid, att en väg ledde ifrån fiendtliga sidan, hvilken tog kommenderingen vid Sarvikka i flanken, samt att tvenne andra, som gingo bakom Sarvikka, gjorde det lätt att falla den i ryggen. Stället var således ingenting mindre än tjenligt att här fatta posto. General-befälet hade förmodligen på kartan sett att en bäck lopp fram vid Sarvikka, och i anledning deraf befallt att stället skulle med någon trupp besättas, utan att för öfrigt känna belägenheten, eller låta undersöka den, innan befallningen utfärdades. Major Tujulin tog derföre det beslut, att, utan vidare order, återvända med sin fördelning, tre fjerdedels mil, till Kuhalampi, der han uppställde sig, men qvarlemnade vid Sarvikka en fältvakt af 50 man, samt insände till brigadchefen rapport om denna förändring. Vid Kuhalampi qvarstod kommenderingen, utan att någon fiende syntes, intill den 17 Augusti, då hela den öfriga hären der inträffade, under sin marsch emot Ryssarne vid Alavo, beläget sex och ¾ mil från Lappo. Den behöfde således, från den 14 Juli, en hel månad och tre dagar för att hinna sex och tre fjerdedels mil framåt.

Den 17 Augusti, sedan vädret klarnat, folkets kläder fått något torka efter ett svårt regn, samt gevären blifvit plundrade, uppbröt hela arméen omkring kl. 12 på dagen. Efter vanligheten utgjorde Savolaks brigaden förtruppen, och ibland dem Savolaks jägare. En bataljon Savolaks infanteri, under major G. Ehrenroths befäl, följde med general Gripenberg, som tågade en biväg åt venster, för att ifrån Töysä, på vägen som derifrån går till Alavo, falla fienden i flanken. Kl. half 2 begynte striden, hvilken blef allt häftigare, ju närmare vi kommo Alavo. Ryssarnes motstånd var nu helt annat, än för två eller tre månader tillbaka. Vårt artilleri, särdeles under löjtnant Lind, ryckte så nära in på fienden, att dess linie derigenom flera gångor blef bruten; under-löjtnant von Becker, vid Savolaks brigadens artilleri, tillfogade också fienden betydlig förlust; men ändock kunde ej Ryssarne förmås att vika. Till och med efter tredje brigadens framkomst på deras flank, öfvergåfvo de likväl icke sin ställning, utan förändrade den blott hastigt. Karelska jägarena, på vår venstra flygel, blefvo deremot så häftigt anfallne, att de redan nödgades vika; men då framryckte en bataljon Savolaks infanteri, anförde af öfverste-löjtnant Lode, och dref fienden med bajonetten tillbaka. Denna bataljon, som hade en slätt att springa öfver, innan den kunde begagna blanka vapen emot de af den täta skogen betäckte Ryssarne, fick dyrt betala sin tapperbet; ty öfver 50 man stupade vid detta tillfälle, öfverste-löjtnant Lode blef svårt sårad, äfvenså major Tavast samt alla de öfrige officerarne, så att en subaltern-officer var det enda återstående befäl vid hela bataljonen. Men detta anfall afgjorde ock stridens lyckliga utgång; ty så snart denna flygel straxt deruppå blifvit förstärkt af en bataljon Tavastehus regemente, under öfverste-löjtnant Wetterhoffs befäl, och med lika ifver som förut fortfor att rycka fram, nödgades fienden hastigt börja sitt återtåg på vägen åt Wirdois, samt förföljdes ¾ mil, af öfverste Palmfelt.

Fiendens styrka vid Alavo var, inberäknadt rytteri och artilleri, 4 à 5000 man. Vår armée bestod af tredje och fjerde brigaderne, tvenne bataljoner Åbo Läns, samt en bataljon Österbottens regemente, och utgjorde tillsamman något öfver 3000 man, af hvilka ungefär en tredjedel ej var med i elden. Fiendens förlust blef 2 officerare och nära 100 man dödskjutne, samt en officer och 120 man fångne, hvaribland 50 sårade. Vår förlust utgjorde 15 à 16 officerare samt omkring 200 man döde och sårade. Ibland desse siste befanns Savolaks brigadens chef, grefve Cronstedt.

Som han nu, till brigadens stora afsaknad, upphörde att vara dess anförare, fordrar rättvisan att nämna några ord om denna af hela brigaden allmänt älskade befälhafvare. Grefve Cronstedt var den förträffligaste chef man kan önska sig; alltid vänlig och faderlig, äfven emot den ringaste; vaksam och driftig, utan att för mycket uttrötta soldaten. Med sällsynt köld och rådighet förde han sin brigad i de hetaste strider; sjelf skydde han aldrig faran, stod alltid främst för att genast kunna vidtaga nödiga anordningar, och det knot, som i början yttrade sig emot, honom, förbyttes, sedan brigaden lärde rätt känna honom och han lärde känna brigaden, i den största högaktning och tillgifvenhet. De misstag man i början ansåg honom hafva begått, glömdes snart, då man insåg hans många och stora egenskaper såsom anförare, samt när hvar och en blef öfvertygad, att de härrörde, icke från grefve Cronstedt sjelf, utan från hans unga, kittsliga och oerfarna adjutant, löjtnant Brusin. Grefve Cronstedts enda fel var, att han lemnade Brusin, en visserligen tapper och driftig officer, för mycket förtroende och för stort inflytande. Endast den stränga sanning jag uti denna framställning föresatt mig, såsom mitt högsta mål, har tvungit mig att icke förtiga de mindre goda anordningar, hvilka i början af kriget röjde sig. Grefve Cronstedts i detta fälttåg ådagalagde förtjenster, äro i alla fall större, än att de kunna fördunklas af några smärre inträffade misstag.

Utom den förut nämde Savolaks infanteribataljon, hvilken under öfverste-löjtnant Lodes befäl utmärkte sig vid Alavo, bör jag äfven göra Åbo Läns regemente den rättvisa, att det, för att godtgöra felsteget vid Sarvikka, slogs vid Alavo med största tapperhet. Öfverste-löjtnant Lode, som redan förut vid Revolaks och Lappo så mycket utmärkt sig, att han begge gångorna af general Adlercreutz rekommenderades till nådig hugkomst, blef ändtligen för denna drabbning utnämd till öfverste, och erhöll sedermera, den 3 Juli 1809, tillika med öfverste Aminoff vid Karelska jägarena, svärds-orden med stora korset. För denna träffning utnämdes, vid Savolaks infanteri, major Tavast riddare samt derefter öfverste-löjtnant; och kapiten Carlqvist, löjtnanterne C. M. von Fieandt, Orbinski och Meinander, samt fendrikarne Hjelmman och Savander tillades svärds-ordens medalj. Vid Savolaks jägare blef kapiten Germund Aminoff riddare; han, tillika med löjtnanterne Berner och Collan, voro sårade. Vid Karelska jägarena erhöllo löjtnanterne Humble och Salmén samt adjutanten Fr. Aminoff svärds-ordens medalj. För öfrigt blefvo rekommenderade: grefve Cronstedt; vid Savolaks jägare, kapiten von Fieandt, löjtnanterne Ekestubbe, Hartman och Klingspor; vid Karelska jägarena, kapiten von Burghausen; samt vid Karelska dragonerne, löjtnanterne Ruthensköld och Schlyter — General Adlercreutz upphöjdes till friherre.

Före stridens början hade Ryssarne afsändt sin tross, med 2 à 300 mans betäckning, på vägen åt Töysä och Etseri. Major G. Ehrenroth, vid Savolaks infanteri, beordrades derföre, efter slutad träffning, att med sin bataljon förfölja fienden åt denna väg. Han upphann honom icke förr än vid Etseri pass, tre ¾ mil från Alavo, nedgjorde 24 man, samt tog 3 officerare och 42 man, jemte något proviant och en mängd slagtboskap. Utom major Ehrenroth utmärkte sig fendriken Gregory Aminoff, som derföre erhöll svärds-ordens medalj. Den i alla afseenden duglige och genom sin tapperhet förtjente major Ehrenroth, fick intet; men utnämdes omsider, den 24 October 1808, till riddare af svärds-orden med stora korset, sedan han vid Oravais blifvit sårad.

Ryska hären vid Alavo hade ernat retirera åt Töysä och Etseri, dit den sändt sin tross, och hvarigenom den kunnat förena sig med de vid Lintulaks stående Ryssar; men hindrades af general Gripenberg, som med sin brigad skickades på Töysä vägen, före träffningens början. Ryssarne nödgades derföre återtåga åt Wirdois, dit de blefvo förföljde af öfverste Palmfelt med första brigaden. Den 21 Augusti utförde Palmfelt det uppdrag han fått, att från Wirdois pass fördrifva fienden. Detta verkställdes hufvudsakligen sålunda, att en del af truppen afgick på båtar för att taga fienden i ryggen; ty så snart Ryssarne blefvo varse båtarne, flydde de genast med största skyndsamhet, och Wirdois pass, 4½ mil från Alavo, intogs af oss.

Samma dag Wirdois pass af oss anfölls och intogs, blef på ett annat ställe, eller vid Karstula, grunden lagd till det återtåg, som hädanefter af oss måste företagas. Brigad-chefen Sandels hade flere gångor erinrat general-befälet, om nödvändigheten att skicka en större styrka på denna väg, hvilken låg emellan honom och stora arméen, och som var den genaste för Ryska från Savolaks ankommande förstärkningar. Men hvad orsaken än må varit till uraktlåtenhet häraf, ligger det dock vårt general-befäl till last, att hafva fästat så liten uppmärksamhet på denna vigtiga väg, som gick direkte till Gamla Carleby, och genom hvars besättande fienden ovilkorligen stängt all utväg till återtåg för hela Finska hären. Äfven Ryska befälhafvaren begick det felet, att han ej, sedan Fieandt var slagen vid Karstula, ryckte fram till Gamla Carleby, dit han hade endast hälften så lång väg som vi. Hade han besatt denna stad, så hade vi sannolikt blifvit nödsakade att gifva oss fångne.

Som tvenne bataljoner af Savolaks brigaden befunno sig vid Lintulaks fördelningen, vill jag i korthet omtala förloppet härstädes. Den 21 Augusti kl. 5 om morgonen började Ryssarne anfalla den kommendering, som under öfverste-löjtnant von Fieandts befäl stod vid Karstula. Fieandts styrka utgjorde ungefär 1,250 man, med sex kanoner. Den blef nu angripen af omkring 4000 man, med ett talrikt artiller. Uti tio timmar försvarades vår ställning emot detta öfverlägsna antal; men sluteligen, då en större fiendtlig trupp var nära att taga hela fördelningen i ryggen, samt afskära dess återtåg, nödgades Fieandt draga sig tillbaka. Major Hästesko, med största häftighet anfallen af en tredubbel fiendelig styrka, hvilken gått öfver ett vad, utmärkte sig härvid ganska mycket, och endast genom hans tapperhet räddades våra kanoner. För att tillbakahålla fiendens alltför häftiga påträngande, ställdes sedermera en sexpundig kanon på landsvägen; men det dröjde icke länge förr än halfva servisen, en under-officer, befälhafvaren för kanonen samt trenne hästar voro nedskjutne, samt kanonen af fienden eröfrad. Då rusade löjtnant Reiher, med sin af Savolaks infanteri bestående division, på Ryssarne, återdref dem med bajonetten, och tillbakahöll den påträngande fienden, till dess de döda hästarne hunno blifva frånspände och kanonen räddad. Striden fortfor med yttersta häftighet intill sent på aftonen. Tre choqver af Ryska rytteriet blefvo lika så tappert afslagne, som de oafbrutna infanteri- och jägare-anfallen. Vår förlust i denna 16 timmars blodiga träffning, var större än den af öfverste-löjtnant v. Fieandt uppgafs. Härom öfverensstämde flere närvarande officerare, äfvensom läkaren, hvilken på sjukhuset emottog de sårade. Den uppgick troligen till 7 à 800 man. Återtåget fortsattes ända till Öfver Wetil, fem mil nära Gamla Carleby. För denna fäktning blef kapitenen vid Savolaks infanteri, Ladau, utnämd till major; och löjtnant Reiher samt kornetten vid Nylands dragoner O. Boye erhöllo svärds-ordens medalj.

Sålunda tillintetgjordes frukterna af alla våra segrar. Stora arméens ställning vid Wirdois kunde omöjligen bibehållas, sedan Fieandt retirerat ifrån Lintulaks; ty derigenom hade Ryssarne vägen öppen till Kuortane, som var bakom oss. Vi hade ställt så illa till, att Ryssarne behöfde slå hvarken Sandels eller stora arméen, hvilket hvardera blifvit svårt för dem, utan så snart Fieandt med sin lilla trupp var återkastad, måste vi nu ovilkorligen draga oss tillbaka ifrån alla våra vunna fördelar. Den 22 och 23 aftågade vi derföre till Ruona bro i Kuortane socken. Förr eller sednare måste sådant inträffa, såsom naturlig följd af general-befälets långsamhet och mindre goda anordningar under hela fälttåget, sedan segern vid Revolaks, hvilket redan förut blifvit omnämdt och utveckladt.

Vid Ruona bro stadnade nu stora arméen tills vidare. Der hade vi på högra flygeln ett batteri, försedt med sex stycken 6:pundiga kanoner, i centern eller midt för bron ett batteri, bestyckadt med 3:pundiga kanoner, och på venstra flygeln ett batteri med 6:pundiga kanoner. Framför dessa förskansningar voro nödiga förhuggningar gjorda; men försvars-linien var utsträckt nära en half mil. Såsom förposter voro tvenne bataljoner af Tavastehus regemente, under öfverste-löjtnant Wetterhoffs befäl, ställde en och ¼ mil framom Ruona, på vägen åt Alavo, och på vägen åt Lintulaks stod öfverste Aminoff, med Karelska jägarena, posterad vid Mengijärvi, två mil från Ruona bro. Sådan var ställningen då fienden, den 31 Augusti, med betydlig styrka anföll öfverste-löjtnant Wetterhoff, hvilken, efter fem timmars strid, på erhållen befallning, drog sig till Ruona; hvarefter en del af Ruona bro blef bränd. Natten derpå anlades af fienden tre batterier emot vår medelpunkt och högra flygel. Kl. 11 förmiddagen den 1 September började från den en liflig eld, hvilken lika lifligt besvarades från vår sida. Ryska batterierna voro så nära oss, att för ett skott derifrån föllo 22 man af Tavastehus regemente, som utgjorde kanonbetäckning vid trepundiga batteriet. Tvenne af våra 6:pundiga kanoner på högra flygeln blefvo demonterade. Under det kanonelden med häftighet fortsattes, ryckte flere regementer infanteri och jägare emot vår venstra flygel, hvarest fienden började anfalla ungefär kl. 1 på dagen. Äfven inlopp den falska underrättelsen, att en betydlig styrka blifvit afsänd att kringgå vår högra flygel. På vår venstra, gjordes emellertid flere ganska häftiga anfall; men de blefvo alla med tapperhet afslagne. Mot aftonen befalltes en bataljon Savolaks jägare, anförd af kapiten Aminoff, samt en bataljon Tavastehus regemente, under öfverste-löjtnant Wetterhoffs befäl, att framrycka öfver en äng, der bataljonerne stodo, och intaga en by på andra sidan, hvilken var besatt af fienden. Aminoff, som insåg huru vådlig denna rörelse skulle blifva, sade då till den general-adjutant, hvilken meddelat ordern: ”kom med och se att vi göra vår skyldighet; ty då vi en gång erhållit befallning att angripa, gå vi icke utan order tillbaka, om ock hvar man skulle blifva på ställ!” Adjutanten följde med; anfallet verkställdes med all möjlig tapperhet, och flera gårdar voro redan rensade från fiender; men deras styrka var här så öfverlägsen, och skogen deromkring öfver allt besatt med infanteri och jägare, så att den mest mördande eld man någonsin kan föreställa sig mötte våra, både ifrån byn och isynnerhet ifrån skogen; och adjutanten fann sig föranlåten att befalla begge bataljonerna att återvända. Jag hörde officerare, hvilka förut varit med i ganska heta strider, yttra, att det kulregn som här mötte dem, var så tätt, att de icke kunde begripa huru en enda man kunnat komma derifrån tillbaka. Här blef ock vår förlust på denna dag den betydligaste. Bland många andra, erhöll äfven öfverste-löjtnant Wetterhoff en blessyr, hvilken, af honom vanvårdad, kanhända lade denne tappre och förtjente man i grafven. Träffningen påstod denna dag ungefär i 8 timmar; mörkret gjorde slut derpå. Om natten drog sig hela hären till Salmis, en half mil ifrån Ruona, hvilket återtåg, efter sedermera inlupne underrättelser, var förhastadt, emedan äfven Ryssarne under natten retirerat ifrån Ruona; men, underrättade om vårt aftågande, återvände de genast.

Den 2 September kl. 6 om morgonen anfölls åter vår fältvakt, hvilken var förlagd ¼ mil fram om Salmis. Så snart den kunnat inrycka, hvilket skedde under full drabbning, uppstod liten stillhet; men efter några timmar börjades fäktningen åter, samt fortsattes till kl. 6 om afton, då general Adlercreutz befallte återtåg, hvilket verkställdes med all ordning, under oafbruten strid.

Finska hären utgjorde 3,500 man; fiendens styrka, anförd af general Kamensky, var ganska säkert 8 à 9000. Vår förlust på dessa tre dagar uppgick till mer än 20 officerare samt omkring 800 man, sammanräknadt döde, sårade och fångne. Fiendens förlust kan jag bestämma annorlunda än efter blotta gissningar, och förbigår således att angifva den, så väl här, som vid alla andra tillfällen, der jag ej kan göra det med någon säkerhet. Vid fjerde brigaden blefvo, af Savolaks infanteri, löjtnanterne Orbinski och Hjelmman dödskjutne, samt major M. Ehrenroth blesserad; af Savolaks jägare, löjtnant Schwartz illa sårad, kapiten Brunow erhöll en lindrig kontusion, och löjtnant Klingspor blef fången. För denna träffning känner jag icke några andra utmärkelser vid brigaden, än att major M. Ehrenroth vid Savolaks infanteri blef riddare, samt att löjtnanterne Schwartz och Klingspor, vid Savolaks jägare, blefvo befordrade till kapitener. Under träffningen vid Ruona togo vi tvenne officerare samt 50 man.

Den 1 September blef äfven öfverste Aminoff, posterad vid Mengijärvi, anfallen och tillbakadrifven af ungefär 2000 man. Hela härens återtåg fortsattes sedan åt Lappo, och derifrån till Ylistaro, dit fjerde brigaden ankom den 6 September. General Vegesack, som med en fördelning af trupper öfverkommit från Sverige, stod nu i Lappfjärd, och för att närma sig Finska arméen, drog han sig till Kauhajoki, sedan han vid Lappfjärd blef angripen af omkring 4000 man. Ryssarne sjelfve uppgåfvo, i Åbo Tidningar för den 5 Oktober, sin styrka vid Kauhajoki till 18,000 man. Tredje brigaden låg i Lappo, och från den sidan hade vi emot oss samma härkorps som vid Ruona, och nu var åtminstone 7000 man stark, med hvilken sedermera förenat sig de 2000, som anföllo och drefvo öfverste Aminoff från Mengijärvi; således ungefär 9000 man från den sidan. Endast trenne bataljoner under öfverste-löjtnant Reuterskölds befäl betäckte vägen åt Ny Carleby, och stodo vid Kauhava. Öfverste-löjtnant von Fieandt, hvars kommendering, åter blifvit förstärkt till 8 à 900 man, skulle betäcka den vigtiga och för Ryssarne genaste vägen till Gamla Carleby, på hvilken han hade åtminstone 4000 fiender emot sig. Tvenne bataljoner af andra brigaden lågo uti Lill-Kyro.

Sådan var nu arméens hopträngda och verkligen vådliga ställning, sedan Ryssarne hunnit få förstärkningar på alla ställen. Då Lappo af oss öfvergafs den 10 September, hade fienden, för att afskära vårt återtåg, endast behöft skicka en betydligare styrka till Ny Carleby, hvilken stad vi nödvändigt måste passera, i fall vi skulle draga oss norr ut, och dit hade de kortare väg än vi. Fieandts lilla fördelning på Lintulaks vägen kunde ej heller hindra dem att besätta Gamla Carleby, för att der möta vår stora här, i händelse vi kunnat slå oss igenom vid Ny Carleby. Folk felades icke Ryssarne numera, sedan de haft fyra månader att skicka nya trupper till Finland. Och i fall Ryssarne med en betydligare styrka fattat posto vid Ny Carleby, eller någon annan af de elfvar vi skulle öfvergå, vet jag ej huru vi med vår stora tross och vårt artilleri kunnat forcera oss norr ut. Vår ställning och våra utsigter voro sannerligen mörka och förtviflande.

Det synes således vid första påseendet, som det varit ett stort och oförlåtligt fel af Finska härens befälhafvare, att försätta arméen i en så vådlig ställning, och att ej aftåga till Gamla Carleby ifrån Lappo, i stället för att, som nu skedde, gå till Ylistaro, och lemna vägen norr ut öppen för Ryssarne. Men just för denna manöver förtjente vårt general-befäl heder och beröm; ty: 1:o blef det derigenom möjligt för oss, att kunna bärja och till Sverige öfversända de betydliga kronans förråder, hvilka funnos i Wasa, äfvensom alla der befintliga fångar samt egna sjuka, hvilka utgjorde omkring 1,400 man; 2:o hade vårt general-befäl för afsigt, att derigenom förena sig med general Vegesack och hans från Sverige öfverkomna fördelning, hvilken förstärkning för Finska hären var af högsta nödvändighet. Jag tilltror mig således kunna påstå, att det icke var något strategiskt fel af vår befälhafvare, ehuru det så ansågs i början. Men huru ock dermed må förhålla sig, så blefvo vi räddade från den öfverhängande faran, genom en krigslist af general Adlercreutz. Den var följande: Adlercreutz lät ifrån högqvarteret utsprida det rykte, att hela Finska hären skulle aftåga till Wasa, der gå om bord och öfverföras till Sverige. För att göra detta så mycket mera troligt, vidtogos många förberedande anstalter härtill; embargo lades på alla i Wasa, Ny Carleby och kringliggande orter befintliga fartyg, till vida större antal än som verkligen erfordrades, för att transportera hvad som fanns uti Wasa. Det ansågs vid Finska hären för så säkert, att vi alla skulle afgå sjöledes till Sverige, att 60 man af Savolaks brigaden rymde öfver till fienden på en enda natt; emedan de alldeles icke ville blifva förde öfver hafvet. Ryssarne styrktes derigenom så mycket mera i den tron, att vår föresats verkligen var denna; och de uraktläto derföre att skicka några trupper till Ny eller till Gamla Carleby, utan sammandrogo all sin styrka i trakten omkring Wasa, för att så mycket mer kunna försvåra vår inskeppning, och dervid kunna slå oss, eller taga större delen af oss till fånga. Häraf kan det förklaras, hvarföre Ryska styrkan, som nu stod vid Ny Carleby, var så liten, eller omkring 15 à 1600 man, och hvarföre en lika liten trupp var qvarlemnad på vägen åt Gamla Carleby. Sådant var ingalunda någon försummelse af den tappre och driftige general Kamensky, som nu anförde Ryska arméen.

Ingen af oss visste annat, än att marschen ställdes direkte till Wasa. Då hären bröt upp den 12, begärde och erhöll jag tillstånd att i egna angelägenheter få resa förut till staden, och vid framkomsten dit träffades flere till brigaden hörande officerare, hvilka dels varit sjuka, dels sårade; men nu blifvit så vida återställde, att de väntade på arméen, för att åter komma i tjenstgöring. De tänkte på ingenting mindre, än att denna dag lemna Wasa. Men oförmodadt fingo vi i staden höra, att Vegesacks fördelning, som stod söder om Wasa, icke blott hade ankommit, utan ock, i största hast, tågat genom staden, och att således Ryssarne ifrån Lappfjärds sidan hade vägen öppen till Wasa. Jag behöfver ej beskrifva vår bestörtning. Från staden kommo vi lyckligt; men på vägen, innan vi anlände till hären, voro vi nära att upphinnas af Kossackerne. En löjtnant Arppe vid Karelska jägarena, som dröjde litet längre än vi andra i staden, nödgades lemna sin häst och kärra samt alla sina saker till rof åt de förföljande Kossackerne, samt rädda sig genom skogen.

Men förr än jag vidare fortsätter berättelsen om arméens återtåg norr ut, bör jag något nämna om en händelse med fjerde brigaden, hvilken jag icke sett i tidningarne omtalad, och som törhända icke blifvit till högre ort inrapporterad.

Den 10 September middagstiden begynte Savolaks brigaden marschen från Ylistaro, der vi legat i fyra dygn. Ryssarne voro oss ganska nära, samt började mer och mer tränga in på oss; och som vi hade en färja att passera, förorsakades derigenom uppehåll, hvarföre Savolaks jägare, hvilka utgjorde eftertruppen, kommo i strid med fienden. Sedan hela brigaden lyckligen hunnit öfver färjan, fortsattes tåget på en väg utmed ån på södra sidan. På norra sidan om ån var en annan väg, hvilken tredje brigaden tågat, och som den icke behöfde uppehålla sig vid någon färja, utan oafbrutet fortsatte sin marsch, framryckte den mycket fortare än vi. Deraf hände, att Ryska förtruppen på norra stranden hann före oss, och kunde således obehindradt beskjuta vår kolonn på den södra. Dessutom blefvo vi förföljde af de fiender, som efter oss hade gått öfver färjan. För att tillbakahålla deras påträngande, bildade Savolaks jägare en kedja i skogen. Under full fäktning fortsattes återtåget på detta sätt, med mycken köld och ordning, ända till dess det började mörkna. Nu ankom vår dåvarande brigad-chef, öfverste Cedergren, för att påskynda reträtten. Han tjente vid fortifikationen, och var på intet sätt duglig till brigad-chef; men general-befälet ville förmodligen skaffa sig anledning att kunna rekommendera honom till någon kongl. ynnest, och derföre blef han brigad-chef. Han begynte nog oförsigtigt ropa till soldaterna: spring, spring! och det hade den verkan, att soldaterna trodde faran vara så stor, att ingen räddning för dem vore möjlig. De kunde derföre af sitt befäl icke mera hållas tillsamman, utan här uppkom den största oordning. Jag känner ej vår förlust vid detta tillfälle; men med full visshet vet jag; att Leppävirta kompani af Savolaks jägare-regemente, bestående af 70 man under gevär, förlorade 10 man, hvilka togos till fånga. De andra kompaniernas förlust var ungefär i samma förhållande, och kapiten C. M. v. Fieandt var dessutom ganska nära att med hela sitt kompani blifva fången; emedan öfverste Cedergren låtit upprifva en bro (hvilken vi skulle passera), förrän hela eftertruppen var öfverkommen. Den tappre kapiten Fieandts kloka anordningar, och det inbrytande mörkret afböjde olyckan. Det var samma kapiten Fieandt, som så mycket utmärkte sig vid Lappo, den 10 och 14 Juli, vid Alavo den 17 Augusti, vid Ylistaro den 10 och vid Oravais den 14 September. Tvenne gångor räddade han hela sitt kompani, och likväl erhöll han, för allt detta, icke en gång en majors-fullmagt, ehuru flere af hans yngre kamrater fingo en sådan, och oaktadt han i slaget vid Lappo anförde ena Savolaks jägare-bataljonen, hvilken der förvärfvade sig så mycken krigsära.

Vårt återtåg fortsattes sedan till Lill-Kyro, utan att af fienden vidare oroas. Här förbereddes åter allt till strid, emedan fiendens rörelser gåfvo anledning att befara ett anfall; men hans afsigt var blott att uppehålla oss, under det han från alla håll hopsamlade sina trupper, för att sedan så mycket säkrare kunna fullkomligen slå oss, när vi skulle verkställa den förmodade inskeppningen.

Den 12 September uppbröts och marscherades, icke till Wasa, såsom det allmänt troddes, utan till Wörå, en och tre åttondedels mil på vägen åt Ny och Gamla Carleby.

Den 13 September marscherade vi två och en åttondedels mil till Oravais, der en ganska förmånlig ställning af oss intogs. En höjd, som beherrskade hela fältet nedanföre, besattes af vårt artilleri; till höger hade vi ett ointagligt berg, hvilket sträckte sig ända till hafsstranden; på venstra flygeln var en stor äng, och straxt ofvanföre, längre åt venster, ett sankt kärr. Bättre position kunde knappt önskas, och Ryssarne, i sin ingifna rapport, kallade den nästan oöfvervinnelig. Vår fältvakt, som stod en fjerdedels mil framför Oravais, blef redan om aftonen den 13 rekognoserad af flere fiendtliga patruller. Ungefär kl. 5 på morgonen, den 14, blefvo våra förposter, under öfverste von Platen vid Helsinge regemente, häftigt anfallne. Motståndet var tappert och långvarigt, och några fångar togos derunder; men öfverste von Platen blef sårad och förposterna nödgades, efter betydlig förlust, draga sig tillbaka, hvarefter de, för att hemta nödig hvila, blefvo ställde i reserven. Den nu anryckande fienden lät sitt artilleri genast spela emot våra stycken och vår högra flygel; denna kanonad besvarades af oss ganska lifligt. Fjerde brigaden stod på venstra flygeln längst till venster, i öfra ändan af ängen samt in på kärret. Der underhölls en jemn, men mindre häftig eld, och ju längre Ryska jägarekedjan avancerade uppåt, desto mera vesterut drog sig äfven vår jägarekedja; på denna flygel föreföll för öfrigt hela dagen intet af vigt. Deremot anföll fienden flere gångor vår medelpunkt, hvilket alltid afslogs; och ända till middagstiden bibehöllo vi vår ställning oförändrad. Fiendens angrepp voro icke heller så häftiga. Emot middagen gjorde Ryssarne ytterligare anfall, och då läto generalerne Adlercreutz och Vegesack, hänförde af sitt personliga mod, förleda sig att icke blott afslå dem, utan ock förfölja dem med tvenne bataljoner, under öfverste Brändström, understödde af tvenne 6:pundiga kanoner, förde af kapiten Panchéen. Fienden drog sig genast tillbaka, jagad af våra trupper. Vi hade fortsatt detta förföljande tre åttondedels mil, då vi kommo förbi en liten insjö. Bakom densamma hade Ryssarne ett bakhåll af 3000 man, hvilka, sedan vi väl voro förbi sjön, framryckte, och, från skogen vid landsvägen, underhöllo en mördande eld; vår trupp, redan öfverflyglad, erhöll nu befallning att draga sig tillbaka. Från tvenne sidor måste våra tillbakatågande trupper uthärda fiendens eld, och Upplands regementes tvenne bataljoner, under öfverste-löjtnant Drufva, anbefalldes att skydda återtåget. Ryssarne sökte med särdeles ifver att genombryta vår venstra flygel, och om någonsin tapperhet och rådighet behöfdes, var det sannerligen vid detta tillfälle; men sådant ådagalade också öfverste-löjtnant Drufva på ett utomordentligt sätt. Öfverste Brändström och löjtnanten vid Upplands regemente, baron O. Mörner blefvo här illa sårade, den sednare af trenne bajonetstygn. Fienden rusade nästan oupphörligt på våra å landsvägen uppställde kanoner, för att borttaga dem; men blef ständigt afslagen. Svårast var det, då våra trupper skulle passera den framför vår linie befintliga slätt, emedan fienden emellertid besatt skogen derintill med infanteri. Förlusten blef här ganska stor, och på slätten vid sjön blefvo omkring 100 man fångne, midt för hela härens åsyn. Utgången bevisade således, att Ryssarnes flykt var blott en krigslist af general Kamensky, för att locka oss från den fördelaktiga position vi innehade. Striden hade varat i femton timmar, och vår förlust derunder blef omkring 40 officerare samt 1,200 man döde, sårade och fångne.

Svenska styrkan vid Oravais utgjordes af general Vegesacks Svenska fördelning, 3,600 man; en bataljon af Vesterbottens regemente, under öfverste Essen; en bataljon af Österbottens regemente, under öfverste-löjtnanten baron von Otter, samt fjerde brigaden, utom tvenne bataljoner under öfverste-löjtnant von Fieandt på Lintulaks vägen. Således kan Svenska hären på detta ställe omöjligen beräknas högre, än till omkring 5000 eller högst något öfver 5000 man. Hvar de andra tre Finska brigaderne stodo, skall jag längre fram omnämna. Efter sedermera erhållne trovärdiga upplysningar, uppgick Ryska arméen vid Oravais till ungefär 15,000 man, med 16 kanoner. Ryssarne uppgåfvo väl sin styrka endast till 10,000 och den Svenska till 16,000 man med 20 kanoner. Men de beräknade ock vår förlust större än hela vår styrka härstädes verkligen var, eller till 7000 man. Enligt en af mig förut åberopad Rysk rapport, införd i Åbo Tidningar, skulle fiendtliga styrkan vid Kauhajoki ensamt utgjort 18,000 man. Dermed voro nu förenade de 10,000, som stått emot oss vid Ruona och Mengijärvi. Således skulle, efter Ryska uppgifterna, deras här vid Oravais bordt vara 28,000 man; men den uppgick endast till omkring 15 à 16,000 man.

För denna drabbning blefvo brigad-chefen, öfverste Cedergren och majoren vid Savolaks infanteri G. Ehrenroth, riddare af svärds-orden med stora korset. Svärds-ordens medalj erhöllo: löjtnanterne Jack, Charpentier och Aminoff. För öfrigt utmärkte sig: major Sunn, kapitenerne Germund Aminoff, von Fieandt, von Burghausen och von Born, samt löjtnanterne Breitholtz, Hartman och Salmén.

Om aftonen emot mörkningen företogs reträtten ifrån Oravais, och Savolaks brigaden, som minst lidit denna dag, utgjorde eftertruppen.

Första Finska brigaden stod vid Härmä, på vägen från Lappo till Ny Carleby; men blef af Ryssarne tillbakadrifven ända till denna stad. General Döbeln ankom dit med andra brigaden, jemte kapiten Gyllenbögels fördelning, och den 13 September, eller dagen före drabbningen vid Oravais, slog han Ryssarne och fördref dem från Ny Carleby, samt förskaffade vår här öppen väg till återtåg.

Tredje brigaden under general Gripenbergs anförande, hade äfven tågat norr ut, och sedan Döbeln rensat Ny Carleby från fiender, ryckte Gripenberg åt Gamla Carleby och ankom till Kronoby. Ryssarne besatte nyssnämde stad med omkring 1,500 man, och anföllo den 15 September så väl öfverste-löjtnant von Fieandt, hvilken stod norr om Kaukko bro, som tredje brigaden vid Kronoby; men blefvo slagne och nödgades draga sig tillbaka åt Neder Vetil.

Efter slaget vid Oravais fortsatte vi återtåget, så att fjerde brigaden den 15 passerade Munsala kapell och Ny Carleby, samt stadnade öfver natten vid Soklot, fyra och en half mil från Oravais. Vid Esse å, sex och en half mil från Oravais, gjordes sedermera halt. Men fienden gick med rytteri öfver ån, vid Esse kyrka, en och en fjerdedels mil från landsvägen, hvarföre hären åter bröt upp, för att vid Kaukko bro göra ett kraftigt motstånd. Nämde bro förstördes och tvenne bataljoner Savolaks jägare afsändes till Kelvio, för att betäcka den väg som derifrån leder till Peitso, och sålunda försvara arméens venstra flygel. En fiendtlig trupp visade sig vid Kelvio, några skott lossades, och vi gjorde oss färdige till strid; men fiendens afsigt var blott en rekognosering.

Svenska hären tog sedermera sin ställning vid och omkring Himango, omkring 15 mil ifrån Oravais.

Den 29 September afslöts, vid högqvarteret i Lohteå, ett stillestånd emellan oss och Ryssarne, på 8 dagars uppsägning. Ryssarne skulle bibehålla sin ställning vid Gamla Carleby, och Svenskarne den de innehade vid Himango; på Kuopio sidan skulle Idensalmi kyrka utgöra gränspunkten emellan begge härarne. Sandels, som slutligen sett sig nödsakad att lemna Toivola pass (den 30 September), der han, öfver tre månader försvarat sig mot en så mycket öfverlägsen fiende, blef nu, genom detta fördrag, tvungen att öfvergifva äfven det fördelaktiga Palois pass, ungefär en mil söder om nyssnämde kyrka, hvilket han låtit befästa, för att der intaga en ny ställning. Han hade derstädes ganska säkert kunnat en längre tid uppehålla Ryssarne. Då Ryska öfverbefälhafvaren föreslog vapenhvilan, afsåg han det hela, och vårt general-befäl, som hade blott sin enskildta ställning för ögonmärke, ingick beskedligt fördraget, utan att bekymra sig om Sandels och den flygel han hade att försvara.

Under stillestånds tiden anbefaltes, genom en general-order, att öfverlefvorna af fjerde brigaden, hvilken, med de från Lintulaks återkomne tvenne bataljoner, numera utgjorde blott omkring 800 man, skulle förenas med femte brigaden, och ställas under öfverste Sandels befäl. Vi uppbröto derföre och tågade norr ut till Limingo, samt derifrån ner åt Savolaks till Idensalmi, der Sandels intagit sin ställning vid Wirta pass, ¼ mil norr om Idensalmi kyrka. Således hade vi åter att tåga trettiotre mil. Sandels brigad förstärktes dessutom med 700 man af Östgötha lif-grenadiererna, under kapiten Gyllensköld, så att hans fördelning slutligen utgjorde nära 2,700 man.

Stilleståndet mellan Svenska och Ryska härarne uppsades af Ryssarne den 19 Oktober, så att fiendtligheterna åter skulle taga sin början den 27 kl. 1 på dagen. Men detta stillestånd uppsades icke vid stora arméen, der det var afslutadt, utan blott genom bref från general Tutschkoff till brigad-chefen Sandels i Idensalmi. Detta bevisar, att vapenhvilan den 29 September blott var en list af Ryssarne, för att draga Sandels ifrån den fördelaktiga ställningen vid Palois. Ryssarne kände Sandels ganska väl, och viste derföre, att de icke kunde locka honom från hans goda position, likasom de gjort det med Adlercreutz och Vegesack vid Oravais. De försökte således, om de ej å nyo kunde bedraga vårt öfverbefäl; och detta lyckades. Stilleståndets uppsägning var för Sandels alldeles icke oväntadt, ehuru han trodde, att den skulle ske vid stora arméen. Likaså ansåg han det ock för säkert, att han skulle blifva anfallen, genast efter vapenhvilans upphörande. Han hade derföre låtit uppkasta batterier på norra sidan om Wirta pass, hvilket han ville försvara i det längsta. All umbärlig tross skickades till Pulkkila, och alla sjuka på vägen åt Uleåborg.

Den 27 Oktober, då stilleståndet kl. 1 på dagen skulle upphöra, erhöllo alla trupper tidigt på morgonen befallning att göra sig färdige till strid. Emot kl. 12 skickades kapiten Brusin, såsom parlamentär, till Ryska sidan, med föreskrift att vid sin återkomst indraga alla de dragon-vedetter, som voro utsatte på södra sidan om Wirta bro, hvilken kapiten Burman erhöll order att skyndsamt upprifva. Vid Idensalmi kyrka mötte Brusin en Rysk adjutant, som tillkännagaf att stilleståndet redan var till ända lupit; på den förres invändning, att klockan ännu ej vore mera än 12, gjordes intet afseende. Brusin skyndade sig då med de indragna vedetterna tillbaka, under det att fiendens rytteri i fullt traf förföljde honom; och ehuru han lät blåsa i trumpeten och tillkännagifva det han vore parlamentär, lossades likväl flere skott efter honom. Vid hans ankomst till bron, hade denna ännu ej hunnit att rifvas mer än till hälften; fiendens häftiga eld gjorde dess fullkomliga förstörande omöjligt. En stark kanonad började genast, och underhölls i flere timmar å begge sidor. Oaktadt en ganska liflig skjutning från våra batterier, äfvensom af första bataljonen Savolaks jägare, hvilken var stäld vid Kauppila hemman, kunde fienden likväl icke hindras att så mycket iståndsätta bron, att den af infanteri och jägare kunde öfvergås, och utan att låta afskräcka sig af den mördande eld som mötte dem, trängde Ryssarne öfver densamma, fördrefvo Savolaks jägare ifrån Kauppila, samt skyddade sig bakom denna gård för vårt artilleri. Trenne bondgårdar, belägna invid våra batterier, blefvo härunder af fiendens artilleri satte i brand, och kunde i brist på tid icke räddas. Våra kanoner riktades förnämligast emot bron; men likväl fortforo Ryssarne att tränga sig öfver, och stälde sig bakom det nämde hemmanet, der de stodo fria för våra skott. Deras afsigt var förmodligen, att på detta sätt kunna samla en betydligare styrka på denna sida om strömmen. Då omkring 7 eller 800 man hunnit öfver, blef en af våra kanoner demonterad, och fördes ur batteriet; detta ögonblick af minskad eld begagnade general Alexeieff, och bestormade vårt batteri, med de öfverkomna trupperna. Ryssarne hade redan inträngt på batteriets bröstvärn och uti embrassurerna, så att kanonerna ej mera kunde begagnas, då öfverste Falander kastade sig på dem, med tvenne bataljoner[5]. Till hans understöd beordrades straxt derpå Westerbottens lifbataljon, under major Schildt, samt Österbottens norra bataljon under major Essen. Följden var, att fienden icke allenast blef tillbakaslagen och fördrifven, utan äfven till större delen nedgjord med bajonetten; 70 man och 2:ne officerare togos till fånga, och ganska få lyckades att komma tillbaka öfver bron. Hela fältet emellan batterierna och bron var betäckt af döde och sårade, och isynnerhet invid och öfverallt uppå den omkring 200 alnars långa bron, såg man hopar af stupade fiender. Då Sandels, efter slutad strid, var nere och besåg denna del af slagfältet, skall han hafva yttrat: ”gode herrar! detta är lilla Austerlitz!”