Der fläktade ljumma, milda vindar, som förde seglaren varligt fram från ö till ö uti Archipelagens lustgård och längst bort till Asiens strand, der fägring och blomstring och allsköns yppighet funnos i rikaste mått. Och öfver allt detta den klaraste, renaste, ljufligaste himmel, den mest genomskinligt klara, balsamiska luft.

Och hvilken skillnad mellan folken! Der thronade Zeus, sådan den Grekiske anden genom Phidias skådat och framställt honom i allt sitt Olympiska majestät, i rik harmonisk skönhet, nästan ohöljd, att kraften röjes i hvar lem, behaget i hvar form. Här gick Oden, enögd och sluten, i fotsid kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenkänd af de sina. Der var lifvet en lek bland rosor och murgrön, en fröjd utan ända, en lust utan like. Och här — jag minnes knappast ett enda tillfälle, då det i de Isländska sagorna och i de mythiska sångerna talas om en menniska eller gud, som lett ett barnsligt löje eller skrattat ett godt, oskyldigt skratt af det sorglösa hjertats fullhet. Tyvärr tala sagorna ofta om ett skratt, som ondskan eller hånet gjorde bittert.

Det är sant, att nordbon, att Isländaren gaf sig ut på äfventyr och i faror, utan att alltid vilja dermed vinna något särskildt syfte, för äfventyrets och farans skull. Man kan, om man vill, säga att det var för ro skull, men vi må se till, att vi ej dermed mena allenast lättsinne. Bakom och under detta ligger samma gränslösa allvar, som gör leendet konvulsiviskt och ger åt äfventyret och striden en färgton, som vore himlen höljd af digra åskmoln. Det kom öfver vissa af den gamla tidens kämpar ett sådant vildhetens raseri, att de sades vara oemottaglige för hugg, under det de sjelfve spridde död och förderf omkring sig. Man skulle under dessa förhållanden nästan kunna säga, att tillfällen funnos, då den nordiske kämpen icke var fullt tillräknelig för de blodiga dåd, han föröfvade. Men dervid få vi icke förgäta, att månget af de gräsligaste blifvit diktadt i senare tider, då man icke var stark nog att fatta grundvalen till de gamles kraftiga uppträdande, utan sökte i stället utmåla detta med den ena vidunderligheten efter den andra. Vi få derföre akta oss att bilda en föreställning om det gamla lifvet i Norden med ledning af de yngsta Isländska sagorna, de s. k. mythiska eller fornålderssagorna.

Å andra sidan saknas icke tillfällen, tvärtom äro de, till all lycka, rätt många, då man får beundra kraften och storheten, utan att behöfva rysande och med afsky vända sig bort från de beledsagande omständigheterna. De Isländska sagorna skildra rätt mången hjeltegestalt, som man i alla tider måste beundra. Modet fans ingalunda endast då till, när faran eller stridshvimlet eldade mannen att störta fram i vild berusning — ty dertill kan mången djupt sjunken i nödens stund vara mäktig — det visade sig äfven uti ihärdighet och tåligt, frimodigt fördragande, såväl af mindre, fast ofta rätt plågsamma lidanden, som af de större och mer på djupet gående. Ett exempel på det förra ger oss Eyrbyggia-Saga, då hon förtäljer om Thorbrandssönernas hemkomst ur striden på Vigrafjärden. Den ene kom till gården, illa sårad och blodig. Då han nu skulle skötas om och man ville draga benkläderna af honom, gick det ej. Hans värd gjorde narr af hans sprättaktighet att gå med så trånga kläder, men han ville icke vidgå beskyllningen. Till sist fann man — en spjutspets i fotleden, som naglade fast byxorna vid benet. En annan af bröderna satt med vid bordet, men visade föga begärlighet för de framsatta rätterna, osten och skyret — den löpnade, vasselfria mjölken — och när man sporde honom efter orsaken, svarade han, att nykaflade lamm äro minst begifna på att äta. Det är på Island sed att sätta en träkafle i munnen på lammet, som skall afvänjas. Man såg efter och fann en pilspets, som gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt exempel, i äkta nordisk stil, på denna charakterens styrka, när hon pröfvades som allrahårdast, hafva vi i Kråkomålets hjelte. Det är Ragnar Lodbrok, som ligger i ormgården och sjunger om strider han kämpat i Svears och Götars länder, i Österväg, i Danmark och ute i vestern.

Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, “grubblaren bland Äser“, försänka sig i utforskandet af lifvets gåtor. Det hände visst, å andra sidan, att den inneboende kraften kom till ett plötsligt utbrott och då rasade som den underjordiska elden, när han bräcker alla bojor och framträder i dagen. Men besinningen vände snart åter och man måste vara ständigt vaken, då ens väg gick fram mellan ständiga svärdshugg, då ingen visste, när eller hvar han hade att vänta fienden. Syntes om dagen en ridande skara, kanske var ovännen med uti henne. Hördes om natten ett slag på dörren, som gaf tillkänna, att någon stod derute, kanske var det ovännen. Med tänkande sinne gingo våra fäder i striden, med stor själens spänstighet lärde de sig att i ett ögonblick göra situationen klar för sig och draga de slutsatser, hon erbjöd. Deraf följde det kärnfulla, korta, bestämda talet, rikedomen på erfarenhetssatser och ordspråk, som förråder sig i sagorna och än i dag icke alldeles dött ut hos folket i Sveriges landsbygder. Det var en fröjd att sammanträffa och pröfva hvarandras vishet, som när Oden gick att skifta ord med Vafthrudne och med konung Heidrek. En af Eddans sånger består just af dylika erfarenhetssanningar, ordnade till en starkt doftande krans, och den sången kallade de gamle för den “höga sången.“

Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu särskildt Isländingens charakter, som jag redan antydt, hafva vi att söka i hans religion. Det var ingen brist på tempel eller, som det i Norden hette, hof på Island. De torde ej heller hafva varit fåtaliga i våra bygder. Sin tro tog nordbon med sig, när han for ut till Island. Medvetandet af den gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med dess koloni, yttrar sig vackert i de gamlas tro, att landvättarne, skyddsandarne, i Norge och på Island, voro beslägtade och synnerligen vänligt stämda mot hvarandra. Hur noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det religiösa arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas berättelse om den redan nämnda Thorolf Mostrarskägg, som tog med sig delar af templet, hvars föreståndare han varit. Hofvet, som han uppförde på Thorsnäs, var en stor byggnad med dörrar på båda sidoväggarna, något närmare ena ändan. Derinnanför stodo de ilandflutna högsätessulerna och i dem voro regin- eller gudaspikarna inslagna. Det innersta af byggnaden liknade “sånghuset“ i en kyrka. Midt på dess golf var en upphöjning som ett altar, hvarpå låg den i ett stycke gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle offerföreståndaren eller goden bära på armen vid folkförsamlingarna. På samma upphöjning stod en kopparskål, hlautbolli, och deri låg en smal pinne, hlautteinn, liknande en vigvattensqvast. Vid väggarna rundt omkring voro gudarnas bilder uppsatta.

Hvart tempel hade sin föreståndare. Dennas värdighet var ärftlig, men godarne bildade ingalunda en afsöndrad kast. De skötte som andra sin egendom, deltogo i lifvets dagliga bestyr, så mycket hellre som med tempeltjensten var förenad borgerlig myndighet öfver kringliggande område. Derjemte var det icke goden allenast förbehållet att för gudarna frambära offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men i det gamla Norden, der i hvart större område bodde en stam, som kände behof af sammanslutning och af en medelpunkt, torde det aldrig hafva saknats en offentlig gudstjenst. På Island, der icke den folkliga sammanhållningen fans inom de särskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten ur den enskilda i öfverensstämmelse med förhållandena i hemlandet. Någon mäktig nybyggare uppförde ett tempel, stort och präktigt, och der blef då en naturlig medelpunkt för bygden. Dit sammankom man till firande af de stora offerfesterna. Bönderna samlades till gudahuset, förande med sig hvad som var nödigt för gilletiden. Allahanda boskap, äfven hästar, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades i offerskålen och med löt-tenen beströkos gudarnas säten och gudahusets väggar både ut- och invändes. Eldar tändes på härdstenarna och öfver dem upphängdes kittlarne med köttet, öfver dem fördes, troligen för att helgas, dryckeshornen, som dock sedan, liksom maten, särskildt vigdes af offrets föreståndare, på hvars bekostnad offermåltiden ofta skedde. Först dracks Odens skål, så Njärds och Frös för godt år och frid. Dernäst plägade månge dricka bragebägaren och äfven “minnen“ efter märkligare fränder, som bortgått.

Det måtte ha varit en underlig syn för enhvar af oss, som hade kommit att bevitna ett af dessa offergillen. I högsätet satt den förnämste på stället; de andre hade intagit sina rum på bänkarna, efter rang och anseende. Maten bars kring i de från elden tagna kittlarna, drycken i de välbekanta hornen. Det är icke troligt, att man i dessa högtidsstunder hade bortlagt alla förbindelser med ytterverlden, tvärtom torde tankarne på dess förhållanden, dess fiendskap och vänskap, hafva följt in i templet och gifvit färg åt samtalet. Och bortom de glammande offergästerna, belysta af eldskenet, måhända stundtals omsvepta af röken, innan denna fann väg ut genom hålet i taket, suto gudarne, stumme och allvarlige, skurne i trä, klädde med menniskors kläder.

Jag är benägen att tro, att dessa gudabilder togo sig bäst ut i den halfva belysning, som det osäkra eldskenet spred. Sagorna tala med loford om dessa bilder och andra framställningar, som med konstförfaren hand skuros ut på väggar och annorstädes. Jag fruktar, att dessa loford äro öfverdrifna. Vi hafva icke i behåll några afgudabilder från våra fäders hednatid — Thorsbilden, som visas i Uppsala domkyrka, är uppenbarligen en Christusbild från medeltiden — och man kan derför icke yttra sig i denna fråga med full säkerhet. Men visst är, att om vi granska de qvarlefvor, vi ega efter denna gamla tid och den närmast följande, ornamenterna på redskap och smycken, de bildliga framställningarna på runstenar och på det gamla, isynnerhet Norska och Isländska träsnideriets alster, finna vi, att man visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden och menniskolifvet, men det dröjer ej länge förr än den ornamentala charakteren får öfverhand, allt upplöser sig i konstrika slingor och högst litet är qvar af det, som ursprungligen skulle framställas; och när understundom denna öfvergång icke skett, äro figurerna, sådana vi se dem, ingalunda skickade att gifva goda föreställningar om den bildande konstens ställning mot hedendomens slut eller under den börjande christendomens tid. Det står, som erfarenheten visar, icke i hvart folks makt att, då det vill använda bilder, vare sig till prydnad eller i sjelfständig framställning, taga ämnena dertill ur den döda materien, ur växt-, djur- eller menniskoverlden, allt efter som hogen drifver. För öfrigt tänkte sig icke Nordbon sina gudar i så starkt utpräglade gestalter, att det kunde blifva för en den tidens konstnär möjligt att gifva en form, som passade till det rika, fast icke harmoniskt utbildade innehållet.

Men hvad i detta sistnämnda afseende saknades, ersattes rikligen genom den förtrolighet, hvarmed menniskan umgicks med sina gudar. Thor kallades i sagan för Thorolfs Astavinr, käre vän. Denna förtrolighet, denna tillförsigt om gudarnas omsorg för detta lifvets angelägenheter skönjer man i den så vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, när man ej rätt visste, hvad man helst borde företaga, fråga den gud, man företrädesvis dyrkade, om råd och det rådet följdes sedan samvetsgrant. Den gud, till hvilken Svenskar och Norrmän mest hyllade sig, var Thor och näst honom Frö. Såsom den der kämpade för gudar och menniskor mot jättarna, måste ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudaväsendena. Han förekommer ock ofta som hjelte i de mythiska berättelserna. Det är likväl onekligen rätt eget att se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade gud, under det de mythiska sångerna låta honom stå betydligt efter Oden, allfadren. Hvad som vållar denna skiljaktighet vore väl värdt en egen, omfattande undersökning.

Denna olikhet får dock ingen söka förklara så, som skulle de mythiska sångerna icke vara folkets egendom, utan uttryck för en tro, tillhörande en särskild klass med högre insigt — ett antagande, som allför ofta möter oss vid redogörelsen för naturfolkens religionsformer. Att de mythiska sångerna voro gemensamma för de hedniska nordborna i allmänhet, se vi bäst deraf, att i dem återfinna vi samma sönderslitna väsende, som uppenbarade sig inom den yttre verlden, der finna vi dettas förklaring.

Då Balder var död, bjöd engång Öge, hafvets gud, Äser och Alfvar till gästabud. Loke var der äfven, blef engång utdrifven, men kom åter och fick stanna qvar, då han påminde Oden om fostbrödralaget, han ingått med honom, den onde Loke, och om hans löfte att aldrig smaka öl, om det ej bjöds åt Loke äfven. Derpå begynner Loke tilltala gudar och gudinnor på det mest smädliga sätt och berömmer sig öfver det onda, han bragt in i gudarnas verld. Till sist bands han och öfver hans hufvud hängdes, som vi veta, ormen, från hvars giftiga droppar Sigyn söker, med qvinnans trofasta kärlek, rädda honom. Hvad gagnar det till att hålla honom så hårdt bunden? Hans afkomma lefver ju och skall i den sista tiden, då vintrarna följa hvarandra, utan att lemna något rum emellan sig för sommaren, då snön drifver från alla håll, kölden är stark och vinden skarp, komma till den sista striden.

Det onda hade med Loke upptagits i gudarnas verld. Fallet var gjordt, synden inkommen, med henne elände och halfhet. Triumferande sjunger Valan i Eddans underbara inledningssång, som innehåller kärnan af våra fäders tro och lära, när Oden spörjer henne till:

Derföre var det, som Oden drog ned hatten öfver ansigtet. Han ville ej, att hans halfhet skulle synas. Liksom den skulle hafva kunnat fördöljas!

Saken var den, att Oden ej kunde förgäta fallet, synden och eländet. Han och med honom de öfrige gudarne kunde icke skjuta ifrån sig tanken på det, som händt, och tanken på det som komma skulle. Det fans ingen frid, ingen fullhet, ingen harmoni i verlden. Och var det svårt, under det “ulfven ännu endast stirrade på gudarnas samfund“, hvad skulle det blifva sedan, när bojorna lossna och de onda makterna komma och striden rasar på Vigrids slätter, der Enhärjarne, hvilkas tal Oden städse förökat med de tappraste af menniskors söner, ehuru han väl visste, att han icke skulle få nog, der de förmå intet, der gudarne falla allesamman, ty det finnes ingen af dem, som är fri från det onda, sedan den hvite Balder, den ende rene, vardt ryckt ifrån dem?

Sådana voro de gudar, våra fäder tillbådo, invigde åt döden. Nordbon visste det och trodde ändock på dem och lefde sitt lif fram i manlig kamp, utan frid, utan leende glädje, utan rast och ro, men derjemte utan att svigta, utan att kasta svärdet ifrån sig, för att sjunka ned i vanmäktig förtviflan. Men förtviflan låg det dock i hans vildhet, i hela hans lifs riktning och lynne. Å andra sidan, hvar finne vi en mensklig kraft sådan som den han lade i dagen. Också kom det till honom en stråle af ljus, som framtrollade för hans öga en hägring af den verld, som kommer, der skördar växa osådda, der allt ondt är slut, der Balder och Höd bo i endrägt tillsammans, der Gimles guldbetäckta boning ståndar, mer än solen fager, der skaror evigt skola njuta fröjden, der den mäktige, som från höjden kommer, han som råder öfver allt, kommer till domen.

Innan vi lemna de förhållanden, som gåfvo färg åt lifsutvecklingen på Island, vilja vi uppsöka Isländaren inom ännu ett område. Vi vilje till en början se honom i hans hem.

Vi närma oss en gård emot nattens inbrott. Först komma vi till gärdesgården och genom dess port in på tunet, den inhägnade gräsbevuxna marken omkring byggnaderna. Dessa se helt spöklika ut med sina stora vindskeden och högtuppskjutande högsätessuler och röken, som stiger upp från hufvudbyggnadens tak. På Island, lika litet som i det öfriga Norden, hade man den tiden lärt sig att upptorna husen i väldiga massor; ett naturfolk har i allmänhet föga begrepp om tidens och rummets dyrbarhet. Det senare synes bäst deraf, att man byggde hvar kammare som ett särskildt hus. På Island har visserligen bristen på virke gjort det nödvändigt att gå en medelväg, i det man flyttat husen tillsammans och således låtit två och två hafva en vägg gemensam, ehuru hvart hus fortfarande har sitt särskilda tak. Det är dock icke troligt, att husen under sagornas tid voro på det viset sammanbyggda.

Folket är församladt i det förnämsta af husen. Hávamál bjuder väl att vara försigtig, när man inträder i ett hus —

Men här tjenar det till intet att se in genom luckan på ytterdörren, ty det är mörkt i förhuset. Vi måste gå igenom detta till indörren och öppna denna, ifall vi icke föredraga att klappa på och låta någon af trälarna öppna för oss.

Det är en brokig tafla derinne! Det stora rummet är deladt i trenne skepp — om jag får begagna en konstterm från en senare kulturperiod — genom tvenne rader af stolpar, som uppbära det i en ryggås hopgående taket. Den ena radens tvenne midtstolpar äro just de så ofta omnämnda högsätessulerna. På ömse sidor om högsätet mellan dem går en rad af bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte och en annan bänkrad. I sidoskeppen finnas hviloplatserna, längst fram, i ena ändan, är den inhägnade s. k. tvärpallen, qvinnornas tillhåll.

Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt högsäte, hans män och ett par gäster på bänkarna. Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är i gång. Man har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen. Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. Tungorna lossna, forntida och samtida, egna och andras bragder omtalas, upphöjas eller förklenas. Qvinnorna, som sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget. Barnen leka på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus och värma. Ljus tändas först till natten.

Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje sitter vid ett sådant gästabud. Det är icke alle, som minnas att

Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore icke gästvänskapens rätter så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen, som äro upphängda på stolparna öfver bänkraderna.

Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna samlade vid dryckeslaget och åtminstone till en del njutande deraf till öfvermått, till hvilkas verksamhet, både enskilda och offentliga, vi i det följande skola komma, hvad hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i mannamod och ädel idrott, de hade satt för sig?

Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om Niflungar och Gjukungar, allrafrämst om Sigurd Fafnesbane kunde jag nämna, hvad Eddans hjeltesånger om dem säga, men jag förmodar att det är sedan barndomens dagar bekant för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser inom sydligare länder, men det är ett misstag, om man derför vill helt enkelt behandla dem som främmande gods. De för de Germanska folken gemensamma sägnerna äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de mythiska sångerna och beherrskar hela det gamla lifvet, sådant det i sagorna skildras. Det finnes en af dessa sånger, som ännu icke blifvit återfunnen hos något af de beslägtade folken och som derföre synes vara uteslutande nordisk. Dess skönhet är så gripande, dess psychologiska sanning så djuptänkt, att jag icke kan underlåta att här påminna om den.

Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. Hennes bröder hade slagit honom. Ett täckelse ligger utbredt öfver den döda, så att hon ej ser hans anlete. Hon sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den efter qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon sig eller slår hop sina händer.

Behöfves det mera, för att gifva sista draget till teckningen af den gamla Nordbons charakter? Behöfves det än ytterligare påminna, när vi icke kunna undgå att rysa för hans oförvägenhet och vildhet, att han egde en själens adel, som låter honom stå under ingen af hvad tid eller slägte som helst?

Eller få vi icke döma våra fäder och de gamla Isländarna efter deras sånger, efter de höga bilder, som sväfvade fram för skaldens öga i den högsta inspirationens stunder? Jag behöfver ej länge leta, för att kunna visa upp, hur pass en Isländsk qvinna var mäktig af storartad själsstyrka. Efter qvinnan, hennes art och den heder, som gafs henne, kan man bedöma folket och tiden.

Det var en Isländare, som het Gisle Sursson.[10] Han hade bragt sin egen svåger om lifvet och dömdes förlustig umgänget med sina medborgare, dömdes, som det kallades, till skogsgång; ty den tiden fans det ännu skogar på ön. Han söker, som de fleste andre, som kommit i samma läge, att i det längsta hålla från sig fienderna, hvilka ostraffadt kunde döda honom, när helst de kunde komma åt. I en afsides vik byggde han en hydda åt sin maka Öd och en trotjenarinna. Sjelf irrar han omkring, söker hjelp hos sin broder, men finner bara köld; oskylde gifva honom likväl rikligt understöd. Tidtals kommer han till sin hustru och vistas något hos henne, för att vederqvicka sig. Blid och kärleksfull delar hon hans lidanden. Fienderna veta om hennes bostad och söka genom gåfvor och hotelser förmå henne att röja mannen; men allt är förgäfves. Som blodhundar följa de hans spår och det är förvånande, hur han gång efter annan undkommer dem. Till slut blir Gisles själsstyrka bruten, han förföljes af svåra drömmar om faror och blir till sist så mörkrädd, att han aldrig vågar vara ensam. Så gingo tretton år. Den sista sommarens sista natt var inne. Gisle kunde icke sofva, ej heller hans maka eller tjenarinnan. Han föreslår då, att de skulle gå upp till hans gömställe i bergen, att han der skulle försöka få någon ro. Det var en lugn natt och daggen föll starkt. De gingo ut. Gisle hade i handen en träbit och ristade runor deri. Han märkte icke, att spånorna föllo på marken. I gömstället somnade han, men hans sömn var orolig. Öd frågar honom, hvad han drömt.

Då höra de menniskoröster. Förföljarne voro komne, de hade märkt fotspåren på den daggiga marken och spånorna. De kommo nu allt närmare. Att fly undan var ej möjligt, men Gisle vill sälja sitt lif så dyrt han kan, ty han har vapnen med sig. Den förste, som kommer upp, får ett svärdshugg, så att han tumlar ned. Nu kommer skarans anförare, den lågsinte uslingen Öjolf, och Öd går emot honom och gifver honom ett hugg med sin staf, så att hans hand förlamas och han sjelf störtar utför branten. Då utbrast Gisle: “Nog har jag länge vetat, att jag var väl gift, men det visste jag dock icke, att jag var så väl gift, som jag är. Men mindre hjelp gaf du mig än du ville, fast hugget var godt; jag hade dödat honom som den andra.“ Gisle föll snart.

Detta hände för åttahundra nio och åttatio år sedan, eller år 978. Öd lemnade Island. I Hedeby, det nuvarande Slesvig, antog hon christendomen och gick på vallfärd söderut, hvarifrån hon aldrig återvände.

3.
Vikingalifvet.

Olaus Petri, den Svenske reformatorn, säger i sin krönika, då han talar om den föregifna stora götiska utvandringen ur Sverige: “Man lägger föga ära in dermed, att man far med öfvervåld och orätt i en annans land, som oss intet ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar dem, som gerna ville sitta i fred.“ Man tänkte sig den tiden, de Götiska folkens uttåg alldeles i likhet med vikingafärderna och derföre kunna vi tillämpa detta uttryck på denna yttring af våra fäders lif under hednatiden. Mången torde af sig sjelf hafva fällt en lika lydande dom. Är han riktig eller hafva vi att gifva rätt åt den motsatta åsigten, som triumferande framhåller vikingatågen som något rätt stort och glädjande?

Visst är, att denna senare åsigt är den allmännaste och att den icke saknar anhängare än i dag, äfven om dessa icke göra detta klart för sig. Det synes, som om de gamla härjningstågen och sympathierna för dem hade dragit en rätt svår nemesis öfver oss. Skulle jag till eder ställa den fråga, hvad J veten om de äldsta tiderna af vår historia mer än en rad af konunganamn, som föga eller intet säga, en fråga om de inre förhållandena och de tidernas lif, befarar jag, att de flesta icke skulle hafva annat att förtälja än måhända något om fädernas gudar och gudasagor samt allramest, först och sist, om — vikingatågen. Skulle jag lägga fram för eder något smycke, vapen eller verktyg, funnet i vårt lands jord och uppenbarligen tillhörande våra hedniska förfäder, och skulle jag så fråga er mening om detta föremåls tillkomst, är jag nästan viss, att om detta föremål är i något afseende utmärkt, svarar enhvar af eder helt enkelt: “det har kommit in med vikingarna.“ Till sist har man härigenom kommit derhän, att för vår föreställning stå våra förfäder — äfven om vi, när uppmärksamheten fästas derpå, ej gerna vilja vidgå det — allenast som obildade röfvare, hvilka togo det vigtigaste af det, som hörer till detta lifvets nödtorft och njutningar, från främmande land och med våld. Det är ju en rätt sorglig föreställning! Hon föranleder mig att till en början tala om vikingalifvet och vikingarna. Det är så mycket lämpligare att taga detta ämne först, ty vi komma ju dervid att betrakta Isländarnas lif utom Island.

Vikingafärderna äro visserligen icke någon Isländarnas uteslutande tillhörighet. Vi hafva sett, att utflyttningen till Island stod i rätt nära förhållande till de tidigare vikingafärderna. Dessas början infalla ungefär ett århundrade före Islands bebyggande, men de fortforo äfven efter den tiden.

Skallegrim, Qväll-ulfs son, hade en son, som fick namnet Egil. Denne blef en af Islands mest framstående vikingar. Jag vill derföre framhålla de vigtigare tilldragelserna ur hans lif, sådana de skildras i hans saga, en af de yppersta, Isländska litteraturen har att uppvisa.

Han framställes för oss första gången vid tre års ålder; han var då redan stor och stark och man såg, att han skulle blifva mörk och föga vacker. Hela huset blef då en gång bjudet till gästabud hos hans morfader. Egil ansågs vara för liten att följa med och fick stanna hemma, ehuru han påstod sig vara lika nära slägt som den äldre brodren. Men då de andre ridit af, tar Egil fatt på en arbetshäst och begifver sig efter. Han kommer verkligen, trots de villsamma myrarna, fram, fast först emot aftonen. Under öldrickandet på qvällen börja männen qväda visor och den treårige Egil, som sitter hos morfadren, qväder ock en, författad efter de redan då brukade stela och pedantiska reglorna för diktkonsten. Till skaldelön fick han dagen derpå tre ätliga snäckor och ett andägg. Vid sex års ålder kom han vid ett bollspel i tvist med en annan, något äldre pojke. Det slutade så, att Egil högg en yxa i hufvudet på honom. Fadren tog illa upp det, men modren sade, att Egil var ett vikingsämne och att han borde få ett härskepp, så fort han kom till ålders. Då utbrast sexåringen, glömsk af alla de pedantiska reglorna, i en jublande visa:

Då Egil var tolf år gammal, hände det, äfven vid en boll-lek, att hans fader råkade i berserkaraseri och derunder dödade först Egils bästa vän och sedan hans barndoms vårdarinna. Om qvällen satte Skallegrim sig med männen till bords. Egil kom sent in, ty först gick han in i en annan af gårdens byggnader och slog der ihjäl den af fadrens män, som var honom kärast. Den vintern talade sedan far och son ej ett ord med hvarandra.

Vid 20 års ålder — år 924 — följer Egil sin broder på dennas andra utresa. Han blef ogästvänligt bemött af en Norska konungens fogde och slog honom derföre utanför dörren till det hus, der konungen sjelf var inne. Efter en besvärlig flykt, under hvilken han dödar tvenne och lemlästar en af konungens män, kommer han åter till den gård, der han och brodren gästade. Förhållandet mellan bröderna hade förut varit mindre godt, men derom höres intet nu, ehuru Thorolf varit mycket omhuldad af konung Erik blodyxe. Ingen annan ogillar Egils gerning; alla synas beundra den och ställa blott om, att konungens vrede blidkades.

Följande sommar foro Egil och brodren i Österväg. De landade i Kurland och hade der först köpstämma i fjorton dagar, sedan började de härja. En dag hade Egil med tolf man kommit för långt in, hvarpå de om aftonen kringrändes och kastades bundne in i ett hus. Egil visste att lossa banden och de bröto sig in i ett rum bredvid, under hvilket de funno i en källare trenne Danskar från Jutland, som hade tagits tillfånga sommaren förut. De bröto sig nu ut, togo sig vapen och dyrbarheter. Men då de kommit ett stycke väg, fick Egil samvetsbetänkligheter, ty att taga något i hemlighet, utan egarens vetskap, var ju helt enkelt stöld. Trots följeslagarnas ord vände han om, sätter eld på ett hus, dödar en mängd menniskor, när de skulle störta ut, och går sedan till skeppen. För egen del fick han af den röfvade skatten ett stort mjödhorn fullt med silfver. Senare på sommaren foro bröderna till Danmark, der Harald Gormsson nyss hade efterträdt sin fader. Vikingar svärmade der i mängd. Egil och de med honom voro plundrade köpskepp, gingo i land och brände Lund. När de kommo längre upp, sände Arnfinn Jarl i Halland bud till dem, för att fråga, om de kommo i frid eller om de ernade härja. De svarade, att detta senare icke lönade mödan, då Halland icke var något rikt land, hvarpå jarlen bjöd dem till gästabud. Egil, brodren och trettio män begåfvo sig dit. Om qvällen skulle män och qvinnor dricka tvemännings, Egil med jarlens dotter. Han satte sig på hennes plats, men hon kom till honom och sade:

Egil svarade:

Derefter drucko de tillsammans. Öfver vintern voro bröderna i Norge.

Följande sommar foro de i härtåg först till Danmark, sedan till Frisland och derpå åter till Danmark, der de öfverföllo och plundrade en frände till Erik blodyxes drottning, Gunhild. Om hösten foro de utmed Tyska och Flamländska kusterna och stannade till sist uti England, der en mängd vikingar voro församlade hos konung Ethelstan, för att bistå honom i de inbördes strider, som söndersleto landet. Egils broder föll der. Egil sjelf stannade ett par år och for sedan, rikt begåfvad, till Norge, der han äktade brodrens enka, och derpå efter fem års frånvaro till Island.

Fyra år derefter är Egil åter i Norge, för att kräfva ut sin makas arf, men han måste lemna thinget för drottning Gunhilds fiendskaps skull. Kort derefter dödar Egil, hvars skepp hade blifvit uppbrändt af konungen, sin vederdeloman i arfstvisten samt konungens son, som då vistades hos denna. Innan han lemnar Norge, reser han upp i en bergsskrefva en stång, på hvars spets var fästadt ett inåt land riktadt hästhufvud, och å stången voro med runor ristade de ord, att nidstången var rest mot konung Erik och drottning Gunhild och mot landvättarna, som i Norge bo, att de alla skulle fara vilse, tills de drifvit ur landet Erik och Gunhild. Derpå for Egil till Island, der Skallegrim kort derefter dog, år 934.

Två år derefter är Egil åter på utfärd. Han fick då pröfva lyckans ostadighet. Hans skepp förliste vid Englands nordöstra kust, vid Humbern, och när Egil kom i land, fick han höra, att Erik blodyxe verkligen var fördrifven ur Norge och nu vistades i York såsom Northumberlands konung. Underrättelsen var just icke glädjande. Egil kunde icke undkomma i hemlighet, utan gick till konungen, sjöng ett lofqväde öfver honom och fick, trots Gunhilds onda vilja, fara i frid. Hos Ethelstan blef han väl emottagen.

Snart for han vidare till Norge att söka af Håkan Ethelstansfostre, som då regerade, få rätt i sin arfstvist. Han fick löfte, att lagen skulle få gå sin gilla gång. Det slutades så, att han utmanade sin motståndare på envige och segrade deri. Dessförinnan hade han varit på besök hos slägtingar till Arenbjörn herse, sin närmaste vän. Han fann dem i stor bedröfvelse. En Svensk berserk hade friat till dottern i huset och, då han fått afslag, utmanat brodern, som icke var vuxen en sådan strid. Egil gick i hans ställe och slog berserken. Derpå vände han om till Island.

Fem år derefter är Egil åter ute. Erik blodyxe är död, hans söner vistas i Danmark. Meningarne i Norge äro delade, huruvida man borde hålla med Håkan, som väl var rättrådig och god, men som i följd af sin benägenhet för christendomen ej var godt liden, eller om man skulle fara till konungssönerna i Danmark. Den nyssnämnde Arenbjörn uppsöker konung Håkan för att gifva Egils angelägenhet sitt förord, men blir illa mottagen. Egil och han härja om sommaren i Tyskland och Frisland. Derefter far Arenbjörn till Erikssönerna, Egil till en af sina vänner i Norge. I hans ställe far han med konung Håkans sändebud, för att utkräfva den sedan många år oguldna skatten från Vermland. Han besvikes af konungsmännen, men far sin led fram, oaktadt de stora svårigheter, som snön beredde honom. En afton kommer han till ett hus, hvars egare är snål och icke unnar de uttröttade gästerna någon bättre välfägnad. Egil vill morgonen derpå döda honom, men skänker honom lifvet på hans hustrus och dotters förbön. En annan afton tog han in i en gård, der han blef gästfritt mottagen. Dottren i huset låg i tvärpallen, sjuk. En karl i närheten hade ristat några trollrunor i ett fiskben och lagt detta under henne, men hon hade endast blifvit värre deraf. Egil fann, att runorna voro felristade, skafde af dem och ristade nya, hvarefter flickan blef frisk. Till sist kom han till Vermlandsjarlen och fick af honom skatten, men måste på återvägen slå sig igenom tvenne bakhåll, som denne satt för honom. Följande år drog konung Håkan dit och lade Vermland åter under Norges krona. Egil reser ut till Island.

Då han nu kom dit — år 945 — var, enligt sagans vitnesbörd, allt odelbart land intaget, alla landnamsmännen döde; deras söner och sonsöner bildade de dåvarande generationerna. Egil lefde länge. Hans dödsår är icke angifvet i hans saga, men det inträffade ungefär 45 år efter hans sista hemkomst. Hur tillbragte en viking återstoden af sitt verksamma lif?

Egil hade under sina färder förvärfvat både anseende och rikedom. Han var en af Islands mest fräjdade och rikaste män. Andre Isländare, äfven berömde utfarare, kommo till honom att höra berättelsen om hans mångskiftande öden. Norrmän kommo till honom med underrättelser och gåfvor från andra sidan hafvet. Det ser dock ut, som om den starka mannens kraft varit bruten; det berättas intet om något hans storverk under de sista 45 åren af hans lefnad. Han deltog en gång å sin sons vägnar i en process på thinget, det är allt. Dessutom hopades sorger och lidanden, när ålderns dagar kommo. En dag kom det bud, att båten, på hvilken hans mest älskade son farit, hade kantrat och sonen drunknat. Egil red ned till stranden, fann der sonens lik, lade det framför sig på hästen, red så hem och öppnade fadrens grafhög och lade sonen derinne. Sorgen var då så tung, fast intet ord spilldes, att, enligt sagan, de tätt åtsittande kläderna brusto. Hemkommen gick Egil till sin säng, lade sig der och tillslöt dess lucka. Han ville icke lefva längre, han ville dö i stillhet derinne. Hans dotter Thorgerd efterskickades och narrade fadren att afstå från denna föresats. På hennes uppmaning sjöng han i stället ett sorgeqväde öfver sonen, ett af de vackraste den Isländska litteraturen åt oss bevarat.