Men det är hufvudsakligen med den Isländska historieskrifningen, i synnerhet den, som gälde slägterna på ön, jag förut sysselsatt mig. Från denna tid hafva vi i Frankrike tvenne stora häfdatecknare, hvilkas olika charakter är af rätt stort intresse. Så mycket hellre håller jag mig här till historieskrifningen, som ett folk måste hafva gått icke så litet framåt, för att kunna skrifva sin historia.

Den Isländska sagan är fullkomligt objektiv, framställer lifvet sådant det var, händelser och personer sådana de förekommo, utan att någonsin tillåta författarens personliga tycke eller åsigter uttala sig. Tolfhundratalets Isländska författare voro knappast vuxne att sätta sig till domare öfver händelserna, de skildrade.

Geoffroy de Villhardouin, marskalk af Champagne, dog inemot år 1213; hans lefnadstid och hans stora verk, en skildring af det Latinska kejsardömet år 1204, hvarvid han sjelf var mycket verksam, falla således något före den tid, med hvilken vi sysselsätta oss. Mot slutet af denna lefde och skref konung Ludvig den heliges ädle medkämpe och häfdatecknare Joinville, som afled först år 1317.

I Joinvilles arbete är det subjektiva elementet fullt utprägladt. Han säger hvad som händt och säger det makalöst väl, men derjemte förtäljer han ständigt hvad han sjelf tänker och tycker. Vi minnas, hur Gunnar från Lidarända, när han red ned till skeppet för att lemna Island, kom att se upp till sin gård och hvad han då sade. Ett likartadt drag förekommer hos Joinville, som visar den charakteristiska skiljnaden mellan hans författareskap och Njåls-sagans författares. “Och så när jag färdades från Bleicourt,“ heter det, “till Saint-Urbain, vågade jag aldrig vända mitt ansigte mot Joinville (slottet) befarande att min saknad skulle blifva för stor och att mitt hjerta skulle blifva vekt deröfver att jag lemnade mina två barn och mitt vackra slott Joinville, som jag hade mycket kärt.“

Joinvilles ståndpunkt är något högre än den Isländska häfdateckningens. Deremot finna vi större likhet med Villhardouin. Hans framställning är nästan rent objektiv, endast ett och annat utrop, en och annan liten förberedelse antyder författarens tillvaro. Han låter händelserna träda fram för läsaren, men han vet ock att gruppera dem.

Ställa vi då tillsammans hans verk och t. ex. Njåls-sagan, kunna vi icke undgå att tänka derpå, att den Franske författaren lefde i ett land, som i sju sekler varit christet, midt i ett samhälle, som för sin tillvaro och sin charakter hade att tacka såväl folkets friska Germanska nationalitet som arfvet af den rika Romerska odlingen, i en tid, då för öfrigt andra inflytanden af bildande art gjorde sig gällande, då den Arabiska kulturen bland annat, fin och belefvad, började inverka på södra Europas folk. Deremot — Njåls-sagans författare lefde, då Island hade varit christet kanske i 250 år, hos ett folk, hvars kultur var nästan fullständigt inhemsk och sjelfständig. Hans saga är ett alster af Isländsk nationalitet, Villhardouins och hans samtidas arbeten frukter af Frankisk och Romersk natur, af många århundradens förberedande arbete.

Väger man detta mot hvartannat, torde det vara allom klart, hur högt den Isländska historieskrifningen står och på samma gång, hur storartadt det Isländska folket var i afseende på anlag och charakter.

Jag slutar dessa föreläsningar med en önskan, att jag må hafva kunnat gifva de många, som behagat åhöra min framställning, en föreställning om det forntida lifvet på Island eller åtminstone hafva väckt intresse derför och i allmänhet för Nordens forntid. Det vore mig kärt, om så vore, ty det man sjelf är fästad vid, vill man gerna, att andra skola sätta värde uppå.

Bekantskapen med den Isländska forntiden har icke allenast det psychologiska och ethiska intresse, som bekantskapen med hvilket folk eller hvilken tid som helst. Dock är ju redan denna sida af det historiska studiet af oberäknelig vigt, ty i folkens lif uppenbarar sig en ande lik den enskilda menniskans, ehuru inom ett högre område, mer storartad i alla sina yttringar och derför i vissa afseenden lättare att lära känna.

Islands historia har för oss ett annat, ett vida närmare intresse. Äfven om det var icke så litet i Isländarnas historia och samhällsförfattning, som icke var fullt lika med det, som fans uti den landfasta Norden, folkets charakter var i grunden densamma. De underrättelser, vi ega om våra fäders dagar, äro så få, att vi må skatta oss lyckliga att genom kännedomen om de med oss närbeslägtade Isländarna lära känna den kraft, den storartade själens adel, som fans hos Nordens folk, hos våra fäder, äfven om derjemte uppenbarade sig charaktersdrag, som icke voro goda.

Hvad är glädjen eller nyttan dermed? Kunna vi icke nöja oss med det vi hafva, med allt det myckna, som det närvarande gifver och visar oss? Hafva vi tid att draga någon den minsta tanke från stundens intressen, dess äflan, för att låta honom hvila vid längesedan gångna dagars lif? Vi måste taga oss tid dertill, såvida vi icke vilja blifva en kastboll för dagens vindkast. Vilja vi gent emot de pligter, som föreligga oss, intaga en bestämd och sjelfständig hållning, måste vi gå tillbaka till de gångna tider, för att få veta, hvad vi äro, hvilket arf vi fått att förvalta. Ur det förflutna är det som framtiden utvecklar sig, men hur denna utveckling sker, det beror — på oss.