Alla dessa advokatyrens konstgrepp måste naturligtvis medföra stora svårigheter. Det hände lätt, att en skicklig motståndare kunde genom några svepskäl förstöra den billigaste rättegång. Dertill kunde ock medverka andra omständigheter, som icke berodde på någons eller någras illvilja. Det hände icke så sällan, att det ej blef för domarna möjligt att få ett utslag, hvari alla ville instämma. Blefvo tvenne partier inom domstolen lika starka, stannade det dervid, att hvardera åsigten högtidligen uttalades, på det den, som fält rätt dom, skulle kunna blifva fri för framtida ansvar. Men hvilkendera domen var i sjelfva verket den rätta? Det lemnades oafgjordt och kunde icke förlikning mellankomma, måste parterna gå bort med oförrättadt ärende. Detta kunde icke vara förmonligt för rättsskipningens anseende, för lagens helgd.
Den vise Njål genomdref en ändring uti dessa olyckliga förhållanden. Yttersta anledningen till hans uppträdande var, säger sagan, hans afsigt att åt en sin skyddsling förskaffa ett godord, då det för tillfället icke var möjligt att få köpa ett gammalt. Njål uttalade åtminstone öppet denna sin åstundan, men man har fullgiltig anledning till det förmenande, att han derjemte och icke minst drefs af sin insigt i det förderfliga uti det gällande skicket och af begär att förbättra det.
Då det led emot allthinget år 1003, kom på vanligt sätt den ene efter den andra, för att af Njål få råd, hur de skulle göra med sina processer. Han gaf dem alla råd, men med afsigt sådana, att de flesta målen åstadkommo split bland domarna och kunde icke afgöras. Thinget upplöstes under allmänt missnöje.
Sedan förberedelse sålunda var gjord, skred Njål till sjelfva utförandet af sitt anslag. Han infann sig vid 1004 års allthing. Allt gick tyst och stilla, till dess Njål påminde, att det kunde vara tid att lysa sina stämningar från lagberget. Då blef det knot och buller. Det ropades allmänt, att det tjenade till föga att börja rättegång, då man icke kunde få lagligt slut på den. “Det vore vida bättre att kräfva ut sin rätt med udd och egg,“ d. v. s. med svärd och spjut. Njål fästade deras uppmärksamhet derpå, att en dylik laglöshet icke dugde. I stället föreslog och genomdref han inrättandet af en ny domstol, som skulle i förhållande till de förut varande fjerdingsdomstolarne blifva en högre instans under namn af femtedomen. Dit skulle alla saker hänskjutas, som icke blifvit förut af domstol lösta, dit skulle man vända sig med sin klagan, i fall man fann någon hafva genom sina konstgrepp förhindrat rättvisans gång eller, som det på Islands lagspråk hette, brutit thingordningen. Antalet medlemmar i denna domstol skulle blifva 36 — ett vanligt tal i det Isländska rättegångsväsendet. Med deras nämnande gick icke alldeles så till som i de andra domstolarna. I hvar och en af landets fjerdingar upprättades 3 nya godord. De 48 godarne nämnde hvar sin domare — Nordlandet lemnade nämligen icke flera än hvar och en af de andra fjerdingarne, ehuru det egde flera godar — men af dessa 48 skulle nödvändigt 12 uteslutas, antingen sex af hvardera parten eller ock om en part icke ville, alla tolf af den andra. Det hände en gång att den ena parten icke brydde sig om att utmönstra de sex; motparten försummade att utesluta dem och förlorade i följd deraf målet. Det var, när rättegången fördes mot dem, som vållat Njåls död.
Femtedomens inrättning var ett stort framsteg. De store i landet, särskildt godarne, som till en början hade känt sig föga mäktiga gent emot thinget, började småningom utöfva stort inflytande öfver det. Nu försvagades deras makt, dels direkt genom de nya godordens upprättande, dels medelbarligen genom det större skydd, rättsskipningen fick, då en ny instans bildades.
Det säges, att Njål var “forspárr,“ d. v. s. att han hade en viss öfvernaturlig förmåga att förutse hvad komma skulle. Onekligen hade han förmåga att pröfva sin tids art och deraf draga slutsatser för framtiden. Han skänkte den Isländska republiken genom femtedomens inrättande förlängd tillvaro. Detta samhälle störtades just derigenom, att godarne ånyo började kringgå författningen, i det de skaffade sig större inflytande genom att på en hand förena flera godord. Så slutar det Isländska statsskickets historia, som hon började, med bittra, blodiga fejder.
Ulfljots lagredaktion har icke bevarats till våra dagar, ej heller kunna hans stadganden med någon säkerhet urskiljas ur den lagbok för den Isländska republiken, som vi hafva i behåll. Hans stadganden voro hedniska, men sökte icke dess mindre sätta lagväsendet under det gudomligas hägn. Eden, som så ofta användes, lydde under hednatiden: “Så sant mig hjelpe Njärd, Frö och den allsmäktige Ås“, hvarmed förmodligen menades Thor. Likaledes har man i behåll det stadgande, med hvilket den äldsta Isländska lagen inleddes, förbudet att fara till hafs med hufvudskepp, d. ä. skepp, hvilkas framstam pryddes af ett hufvud, t. ex. en drakes. Ville man nödvändigt hafva en sådan prydnad på sin farkost, var man nödsakad att, förrän man fick land i sigte, aftaga detta hufvud, så att man ej seglade till stranden med gapande hufvud, hvarigenom landvättarne kunde skrämmas. En och annan vink om dessa gamla lagar lemna oss föröfrigt sagorna, men de äro alltför obetydliga för att förtjena här uppräknas.
Ulfljots lagar, som förmodligen voro af obetydligt omfång, kräfde tillägg och ändringar, i all synnerhet, då christendomen år 1000 blef antagen till Islands lagliga religion. Äfven derefter fortfor förökandet, tills år 1117 en man vid namn Bergthor Rafnsson lät på öns alla vårthing föreslå, att alla de lagstadganden, man hade, skulle samlas och nedskrifvas, hvilket bifölls och fullbordades på bekostnad af Bergthors halfbroder Haflide. Af den så uppkomna lagsamlingen eger man i behåll tvenne något skiljaktiga redaktioner, som dock äro hvarandra så lika, att man lätteligen ser, att de äro samma lag, ehuru upptecknad vid tvenne olika tidpunkter. Denna lag är känd under namnet Grågåsen. Många äro de upplysningar, som denna lag och sagorna lemna om Isländarnas lif. Af allt detta vill jag meddela det allra vigtigaste.
Om det barnet, som i de äldsta tiderna föddes på Island, hade fadren att fälla dom till lif eller död, han kunde sända ut sin träl att gräfva ned det, han kunde taga upp det från marken, der det låg vid hans fötter, ösa det med vatten och dervid gifva det namn. Det synes dock i allmänhet hafva väckt ogillande, om en man, helst om han hade någon förmögenhet, ville undandraga sig omkostnaderna för barnet. Det ansågs ock som en heder att ha många dugliga barn. Rut, som hade sexton söner och tio döttrar, kom en gång under sin ålderdom till thinget med följe af fjorton kraftiga söner. Sagan säger, att det var något herrligt att se dem.
Till en början hörde barnet modren till och betraktades i huset som en hedrad invånare, hvars framsteg man helsade med glädje. Så plägade man, när första tanden kom, gifva det en gåfva. Sedan uppfostrades sonen vanligen utom hemmet, hos någon som stod i beroende af fadren eller ville göra honom en väntjenst. Det är lätt att fatta, hur denna uppfostran skulle gå till i ett land, der allt berodde på personlig duglighet, såväl kroppens som andens, der barnen, utan särskilda lektioner fingo vara vitnen till dagens bedrifter, onda som goda, och der de tidigt fingo öfva sig i stridsamma lekar. Man synes i allmänhet icke få antaga, att modren hade något synnerligen mildrande inflytande på barnet, ty just qvinnorna visa sig ofta vara de, som mest fröjdas åt strider och blodsutgjutelser. Det var ett vaket sinne hos det Isländska barnet och en snabb uppfattningsförmåga. När Rut Härjulfsson och hans halfbroder Höskuld vände hem från thinget, der Rut kommit i tvist med sin svärfader, togo de in öfver natten hos en bekant. Vädret var ondt och genomvåte behöfde de värme och föda. På golfvet sprungo trenne barn och lekte. Då sade ena gossen: “jag är Mård och kräfver dig på din hustrus vägnar.“ Den andre skulle föreställa Rut sjelf och flickan var Unn, hans förra maka. De framstälde så i sin lek hela tvistens gång — de måste nyss förut hafva hört berättelsen derom — till de närvarandes stora förlustelse. Höskuld vredgades och slog till pojken, som börjat leken, men Rut, den förlöjligade, ropade honom till sig ock gaf honom en guldring. Så vann han den lillas hjerta.
Tidigt vaknade hogen för färder och äfventyr, tidigt växte ock krafterna. Vid tolf års ålder ansågs ynglingen mogen att uppträda med en medborgares rättigheter, han kunde redan då blifva gode. Han dröjde dock hos fadren, gick honom tillhands och stod ännu en tid bortåt i stort beroende af honom. Gunlög Ormstunga ville vid tolf års ålder fara ut, men fadren vägrade. Han sökte då på eget bevåg taga af fadren det han behöfde till färden, men förhindrades. När fadren fann för godt, fick han fara.
Dog fadren, fingo sönerna arfvet, men öfvertogo dermed äfven omsorgen om modren och systrarna. Mest hade äldste sonen att säga. Han skulle, om så erfordrades, bortgifta modren och systrarna. Vid sexton års ålder ansågs en yngling mogen att sköta sin egendom; dessförinnan var en slägting förmyndare.
Ynglingen växte upp bland männerna. Tidigt vandes han vid deras lif; manliga lekar voro mycket omtyckta i Island. Emellertid började han eller hans vänner tänka på något passande parti. Bröderne Höskuld och Rut redo en gång till allthinget. Under vägen yrkade den förre, att Rut skulle söka sig en maka. Han förklarade sig villig dertill, men bekände sig alls icke veta, hvart han skulle vända sig med sitt frieri. Höskuld föreslår då den rika och lagkloke Mård gigas dotter Unn. Dagen derpå gingo bröderna tillsammans mellan de thingbesökandes bodar och kommo derunder förbi Rangå-bornas, utanför hvilken bland andra qvinnor äfven Unn satt. Höskuld frågade brodren, hvad honom tycktes om henne; han svarade: “godt; men icke vet jag, om vi passa tillsammans.“ På aftonen gingo bröderna — ty en friare kunde icke gå ensam — till Mårds bod, trädde der in och helsade honom. Mård stod upp, tog Höskuld i handen och satte honom ned vid sin sida. Rut satt bredvid brodren. De talade mångahanda, tills Höskuld sade: “jag är kommen att köpslå med dig. Rut vill blifva din måg och köpa din dotter och jag skall icke spara på mitt.“ Uttrycken köpa, köpslå, brudköp (liktydigt med brudlopp, bröllopp) voro den tiden vanliga, ehuru de icke få tagas fullkomligt efter orden. För öfrigt afsåg köpet icke brudens person, utan rättigheten att bestämma öfver henne. Mård svarade: “att du är en stor höfdinge vet jag, men din broder känner jag icke.“ Höskuld sade: “han är bättre än jag.“ “Mycken egendom“, sade då Mård, “torde du få lägga fram med honom, ty han får hela arfvet efter mig.“ “Jag behöfver ej besinna mig på“, genmälde bonordsmannen, friarens förespråkare, “hvad jag skall lofva. Rut skall få Kamnäs och Rutstad och ett köpskepp.“ Då började Rut: “håll så före, bonde, att min broder månde hållit fram mig mycket för det jag är honom kär, men om I viljen öfvertänka saken, då vill jag att I säger vilkoren.“ Mård svarade: “jag har tänkt derpå, hon skall hafva 60 silfverhundraden och derutöfver tredjedelen i din gård och om I fån arfvingar, skolen I dela jemnt mellan er.“ “Derpå går jag in“, svarade Rut och togo de så vitnen derpå. De stodo upp och Mård fästade Rut sin dotter med handslag. Brölloppet skulle stå hos Mård om ett par veckor. På hemvägen från thinget mötte Rut en frände, som kom från Norge, för att säga honom, att hans broder var död och att han måste vara personligen tillstädes för att utfå arfvet. Nu uppstod villrådighet, ty brölloppet borde enligt Isländsk sed hållas inom året efter förlofningen. Rut red till Mård och fick löfte, att Unn skulle vänta på honom i tre år. De blefvo sedan gifta och — som jag redan omnämnt — skilda.
Denna fadrens sjelfrådighet öfver dotterns hand och öde bar ej alltid goda frukter. Det kom efter några års förlopp en man att fria till Höskulds egen dotter. Det tillgick på samma sätt och först när friaren ridit bort, fick Hallgerd höra om öfverenskommelsen. Hon var missnöjd med partiet och det dröjde ej länge, innan hon vållade sin makes död. Hon vände derefter hem till fadren och snart kommer en ny friare. Nu tillfrågades hon om sin vilja och gifver sitt ja.
Giftermålet firades med ett stort gästabud, som hölls af brudens fader eller af brudgummen. Hustruns rättigheter berodde, som nyss antyddes, i viss mon af särskild öfverenskommelse. Det ansågs bra gjordt, om mannen gaf henne rätt att råda inomstocks, d. v. s. i huset, öfver allt som hörde till hushållet. Hon kunde icke fordra en sådan rättighet.
Af de anförda exemplen synes det, som om allenast eller förnämligast en klok beräkning ledde friarens steg. Det var icke alltid så. Den varma kärleken, hjeltesångerna skildra, hörde icke till mythen allenast. Sagorna förvara många prof på en sådan, som det ej är tillfälle här att omtala. I dem finna vi ock ganska ofta, att hustrun egde en aktad plats i huset, hur hennes inflytande gälde mycket, att hon verkligen njöt den rättighet, som ett hennes namn, eyrarúna, antyder, att i mannens öra hviska sina hemligheter eller i sitt eget mottaga hans. Hennes vanliga namn var husfröja. Men å andra sidan, hur ofta hände det ej, att handen, som var så förtrogen med svärdet, icke alltid umgicks mildt med hustrun, och hade hon en gång blifvit misshandlad, låt vara att det var obetydligt och när hon sjelf hade retat mannen till vrede, då hände det, att hon ej fick någon ro, förrän hennes hämndbegär blifvit mättadt med blod. Gick hon icke så långt, skiljde hon sig kanske från mannen, som hon hatade, hvilket den tiden var en lätt sak. Hon stälde sig bredvid sängen och förklarade sig i vitnens närvaro skild; utkommen ur huset, upprepade hon sin förklaring utanför karldörren (hufvudingången). Sedan skulle hon från lagberget ytterligare förkunna sin skiljsmessa.
Förhållandet till trälarna synes icke hafva utmärkt sig genom någon större grymhet. Ofta omtalas, att en träl fick friheten för någon större tjenst, han gjort sin herre. Såväl i Norge som på Island var det åtminstone i senare tid vanligt, att trälen sattes i tillfälle att genom arbete för egen räkning förvärfva sig en sparpenning. När han af denna betalt halfva lösesumman, kunde han med husbondens tillstånd förklaras af goden från lagberget för frigifven, sedan han dessförinnan förpligtigat sig att efterlefva öns lagar. Ville någon äkta en trälqvinna och bjöd för henne 12 öre silfver, var husbonden skyldig att frigifva henne. Hade en träl blifvit misshandlad och husbonden derför utkräft böterna, skulle trälen af dessa få en tredjedel. Alla dessa stadganden finnas i Grågåsen.
Ett Isländskt hushåll kräfde många händer. Den tiden fans det på ön åkerbruk, som jemte inegornas öfriga skötsel, kräfde upprepad tillsyn. Af husdjuren var det i synnerhet tvenne, om hvilka man hade stor omsorg och af hvilka man äfven hade otrolig nytta, hästen och fåret. Allramest de senares vård kräfde understundom stor ansträngning. När det om höstarna blef tid att drifva ned dem från betet bland fjällen, hade ofta många förirrat sig. På en god och vaksam herde satte man derföre stort värde.
Någon arbetets fördelning i större skala hade naturligtvis ännu icke kunnat försiggå. Enhvar byggde sig sitt hus, skaffade sig redskap och vapen. Vadmalen var det vanligaste tyget och blef på den afsides liggande ön en värdemätare. Ett visst antal alnar räknades för att gälla lika med en mark silfver och man talade om en mark, ett öre o. s. v. vadmal. Vadmal hörde ock till öns utförselartiklar, vissa slag torde hafva varit fint arbetade och högt värderade. Då den flera gånger omnämnde Rut Härjulfsson ville gengälda drottning Gunhild för all den ynnest, hon visat honom, förärade han henne 120 alnar vadmal och tolf skinn. Fiske och fogelfänge voro hufvudnäringar på ön. Större vilddjur funnos der icke. Hvita björnar, som understundom ditkommo, roade man sig med att tämja och de åtnjöto af lagen samma skydd som menniskans trotjenare hunden. Deremot var svårt straff stadgadt för den, som förde öfver till ön en vanlig brun björn eller en varg eller räf.
Om äfven i allmänhet enhvar skötte sitt hus med egna krafter, voro naturligtvis anlagen olika. Det ansågs ock som en heder att öfvergå andra i handverksskicklighet. Skallegrim var ryktbar för styrka och driftighet. Skeppssmed (skeppsbyggare) var han, och det fattades icke drifved, der han bodde. Sälhundar och fogelägg fångade han i myckenhet och hvalfiskar voro icke sällsporde vid stranden och då, innan folket var mycket i trakten, fick enhvar, som kunde, tillegna sig dem. Hjordar hade han stora och skötte dem med omsorg. Hus byggde han efter hus, der de syntes honom behöfliga, ett t. ex. bland fjällen för dem som vaktade hjordarna, tvenne för att kunna bättre passa på laxfisket. God jernsmed var han och sysslade om vintrarna ifrigt med att smälta jern ur myrmalm. Tätt invid sjön byggde han sig en smedja, der han icke hade långt till skogen. Men han fann der ingen sten nog slät och hård att duga till städ; på stranden fans ej annat än sand. En qväll, när de andre sofvo, rodde han ut på viken i en båt, sänkte ned ankaret framför stammen, steg ned i vattnet och letade på bottnen tills han fann en stor sten, som han tog upp och förde till smedjan. “Ligger stenen,“ heter det i sagan, “ännu der och mycket slagg derbredvid och ser man på stenen, att han är hamrad på öfversidan; det är en sten, som bär spår af vågsqvalp och är så stor, att nu kunna icke fyra män lyfta honom.“ Mycket folk hade Skallegrim hos sig, ty han ville drifva smidet med ifver. Omsider började de knota; de tyckte, att de fingo stiga upp för tidigt om morgnarna. En annan ryktbar handverkare på Island var Gisle Sursson. Under sina irrfärder kom han en gång till en afsides liggande ö, der han en tid bodde i frid och ro, emedan ett rykte hade spridt sig, att han hade drunknat. Mannen, han då bodde hos, plägade bygga skepp och Gisle hjelpte honom. Snart ådrogo sig skeppen, som kommo från ön, mycken uppmärksamhet och det blef allmänt tal, att ingen annan än Gisle kunde hafva gjort dem. Då började fienderna åter komma den olyckliga på spåren. En af de bäst tecknade charaktererna i Njåls saga, ehuru endast i förbigående införd, är den ondsinte och öfvermodige Hedin från Öfjärden, som rider kring om hela Island för att afyttra sitt smide. I Grågåsen talas om personer, som fara kring och åt andra smida hus af Österländskt (Norskt) trä eller göra broar i de vatten, der man tar fisk med nät, eller göra bodar vid thingsplatsen eller fara omkring och slipa svärd. Lagen bjuder, att de skulle hafva ett hem till namnet åtminstone, en nödvändig sak, då man för en stämnings pålysande behöfde känna motpartens hemort.
Man bytte i denna tid varor mot varor, men man närmade sig dock myntets tid. På Island myntades aldrig, men främmande mynt kommo i omlopp. Der och i Norden i allmänhet var det dock icke så som i våra dagar, att prägel var nödvändig. Silfret begagnades i hvilken form som helst till betalningsmedel. Flera sagor och äfven en från äldre tider bevarad föreskrift i Grågåsen tala om ett silfverhundrade, d. v. s. en vigtstorhet af silfver, 120 gånger större än enheten. En qvarlefva från denna tid finner man ock i det Isländska lagspråket, när det talas om ringar. När ett dråp var begånget, skulle de böter, som den ena slägten betalade den andra, lemnas i vissa ringar af bestämd vigt jemte ett i lagen likaledes faststäldt tillskott. Den första ringen, vägande 3 mark, gafs af mördarens fader, son och broder, den andre (20 öre) af hans farfader, sonson, morfader och dotterson, den tredje (2 mark) af hans farbroder, brorsson, morbroder och systersson, den fjerde (12 öre) af hans farbroders, fasters, morbroders och mosters söner till den mördades slägtingar i motsvarande led.
Detta visar, att slägtbandet var rätt starkt på Island. Månge af utvandrarna voro sinsemellan beslägtade och ju längre det fortskred med öns bebyggande, desto mer utvidgades gamla och nya ätter. Äfven om detta band icke kunde här ligga till grund för utvecklingen af ett nytt statslif, saknade det icke all betydelse. När en man blifvit dödad, var förlusten hela slägtens och måste derföre ersättas av mördarens slägt. Detsamma var orsaken dertill, att ingen friade ensam, utan hade med sig en bonordsman. Giftermålet var ett förbund mellan tvenne ätter och friarens ätt representerades af hans förespråkare. Under sådana förhållanden måste slägtskapen komma att vålla sorgliga strider. Hvart dråp kräfde hämnare, men det var icke ovanligt, att hämnden drabbade flera än den första förbrytaren och så ropade efter hvar hämndgerning nytt blod på ny hämnd. Till sist stod af detta ej mer qvar än skyldigheten för närmaste slägting att väcka ansvarstalan mot dräparen.
För öfrigt voro anledningarne till strid otaliga. Isländarens sinne var ytterst ömtåligt för allt, som kunde tydas som en smädelse eller ett hån. Vissa hånande ord voro belagda med landsflygt, likaså uppresandet af nidstång. Ja det gick till sist så långt, att i Grågåsen intogs ett stadgande, hvilket, ifall det ej som ett vitnesbörd om den ytterliga retligheten och vildheten gjorde ett hemskt intryck, skulle framkalla oblandadt löje. “En man får om en annan qväda hvarken tadel eller lof. Öfver en fjerdedels visa må dock ingen vredgas, om det icke är något lasteligt deri. Qväder någon flera visor om någon, utan att deri finnes något försmädligt, blifver han fredlös för alltid. Qväder han allenast en half visa, men denna innehåller smädelser, får han ock gå i fredlöshet. Har någon lärt sig hans visa och läst upp den, en annan till hån, blir det samma straff. Diktar någon nidsång öfver konungen i Sverige eller i Danmark eller i Norge, blir han ock fredlös, likaså den som diktar kärlekssång om en qvinna. Är hon tjugo år eller mer, får hon sjelf föra sin talan, är hon yngre tillkommer det förmyndaren.“ När man instämde en dylik sak för domstol, var det naturligtvis nödigt att uppläsa nidvisan, men då detta icke alltid kunde smaka klaganden väl, föreskrefs det i lagen, att en sådan visa aldrig skulle uppläsas inför rätten mer än en gång, äfven om hon blef föremål för tvenne åtal. Under sådana förhållanden är det lätt att förstå, hur kärleks- och nidvisor kunde gifva anledning till många förvecklingar. Det finnes sagor, som röra sig nästan uteslutande kring på sådana sätt uppkomna stridigheter. Att håna en annan synes hafva varit ett älsklingsnöje för den hårda, inbundna nordbon och torde ännu icke hafva försvunnit allestädes. I aflägsna skogssocknar i Vermland kunde åtminstone för 20 år sedan hvar man qväda och kärare ämne fick han ej än då han kunde smäda sin granne.
Det är en sida af de gamla Isländingarnas charakter, som jag icke får lemna oanmärkt, så mycket mindre som hon står i nära sammanhang med de öfriga dragen, nämligen den mest fulländade förslagenhet. Detta drag var gemensamt för Nordbor i allmänhet. Ett exempel för Sverige, för de flesta välbekant, hafva vi uti lagman Emunds sätt att för Olof Skötkonung framföra folkets klagan. Mångfaldiga gånger kom denna förslagenhet, som ofta förvånar genom sina otaliga utvägar, i tillfälle att uppenbara sig på Island, särskildt då det gälde att öfverlista en fiende eller med finter af allahanda slag bringa en rättegång ur rätta spåret. Så t. ex. hade en man vid namn Bård vändt sig till Snorre gode, och bedt honom åvägabringa förlikning mellan Bård och en af hans förnämsta fiender. Snorre kom om aftonen till samma man och hade Bård förklädd i sitt följe. Under aftonens lopp bad Snorre värden meddela ett förlikningsformulär, som han sades känna. Han meddelade det högtidliga formuläret, der det bland annat heter att “den som bryter förlikningen skall vara som den jagade ulf, så vidt omkring som menniskor jaga ulfvar, christne söka kyrkor, hedningar offra i gudahus, elden bränner, jorden gror, man nämner moder, skeppet skrider, sköldar blänka, solen skiner, snön ligger, Lappen far på skidor, furan växer, falken flyger en vårlång dag med medvind under begge vingarna, himlen hvälfver sig, jorden bygges, vinden växer, vattnet flyter till hafvet och män så korn.“ Förlikningsorden voro så omfattande, att när de voro utsagda och Snorre yppade för värden, att hans dödsfiende var tillstädes, ansåg den förolämpade sig så bunden af den ofrivilliga förlikningen, att allt uppgjordes dem emellan. Med denna listighet kunde ett vigtigt mål förhalas tid efter annan, från thing till thing, tills det utföll till förmon för den brytande parten eller åtminstone icke till förmon för den, som hade goda anspråk på att få rättvisa sig vederfaren. På det viset omintetgjordes äfven de ganska goda garantier mot allsköns förtryck, som Isländarne hade i thingen.
En Isländares lif behöfde icke vara enformigt. Det dagliga lifvets arbete afbröts ganska ofta af gästabud, af utfärder, af resenärers ankomst. De ständigt återkommande thingen verkade väckande och upplifvande genom de vigtiga saker, som der förehades. Allt medverkade till att hålla det fria, friska lifvet vid makt.
Ålderns dagar kommo till sist för den, som ej funnit sin död för något af de många svärd eller yxor, han under sina dagar sett blänka öfver sitt hufvud. Vanligtvis var kraften då bruten. Lagen betraktade derföre ock gubben som barnet. En åttiåring fick icke vitna; gifte han sig på eget bevåg och fick en son, hade denne allsinga anspråk på något arf. I äldsta tider offrade man sig, enligt sägnen, åt Oden, för att undslippa ålderdomens plågor och hjelplöshet. När man under medeltiden försökte framställa skildringar ur fädernas lif, fann man ock på att låta de gamla störta sig utför ättestupor. Den fullkomligt ohistoriska sagan om Götrek och Rolf talar derom, men i ingen gammal Isländsk saga har jag sett detta omtalas, ej heller någonsin sett en hänsyftning deråt. Det är väl sant, att folket i Sverige flerstädes utvisar s. k. “ättestupor“, men deras tro om dem kan lika väl vara en frukt af litteraturens inverkan, som källa till den skriftliga uppgiften. Hvem har icke hört, att Oden ligger i en af högarna vid gamla Uppsala? Det är ett senare tiders hugskott, som fått allmän spridning. På 1600-talet låg Oden begrafven i en hög i närheten af Sigtuna. Det vore godt, om vi kunde så följa sägnen om hans begrafning från ställe till ställe, tills vi fått honom bort ur menniskornas krets till det ställe, der han verkligen funnits, i Lidskjalf, der Nordbon såg honom blickande ut öfver himmel och jord.
Att Nordbon icke räddes för döden, hafva vi hört ur de gamlas egen mun. Han visste, att det fans ett lif efter döden och han trodde, att det berodde på honom sjelf att i det lifvet få åtnjuta fortsättning af den ära, han här förvärfvat.
Med en viss högtidlighet sörjde man för den aflidnas graffärd. Det synes ej alltid hafva varit sed att föra den döde ut genom dörren. Man bröt i stället ned en del af väggen eller öppnade nedtill ett hål och derigenom flyttades liket. Sedan kunde begrafningen ske på tveggehanda sätt, antingen genom att bränna den döda eller genom att lägga honom oskadd ned i jorden; derefter höljde man stenar och jord, i förra fallet öfver askan, i senare öfver sjelfva liket. Snorre Sturleson säger, att bränn-åldern gick före den tid, då man begrof i högar. Graffynden visa, att Svearne hade för sed att bränna sina lik. Deremot synas Norska fynd tala för bruket af jordandet under hednatidens senare skeden och vi få väl dertill föra Snorres utsaga. Om detta begrafningssätt tala äfven sagorna ofta. Eyrbyggja-Saga omtalar dock en likbränning, ehuru under egna förhållanden. Då gräfde man nämligen upp ett för någon tid sedan jordadt lik i hopp att, när man bränt det, blifva befriad från de arga spökerier som hemsökte trakten.
En föreställning om den dödes öde, som förekommer hos många folk och särskildt hos de Germanska stammarna, är den, att den döde i en farkost ger sig ut på hafvet till fjerran land. Beówulfsången, som behandlar de Götiska förhållandena under den tid, då Svearne sökte utvidga sitt välde mot södern, talar om en dylik utfärd. Hvem minnes ej att Balders skepp itändes eller hvad Ynglingasagan förtäljer om sjökonungen Hake, hur han döende for till hafs med brinnande skepp? Samma föreställning eller åtminstone en påminnelse derom finna vi på Island, ty Snorre godes fader begrofs i sitt skepp med en träl liggande i förstammen. Öd, Kettil plattnäsas dotter, lades ock i ett skepp med många dyrbarheter. I Sverige har man funnit en krigares qvarlåtenskap i en högsatt farkost (vid Ultuna) och vi se skeppsformen i de flerstädes förekommande ovala stensättningarne med spetsiga stammar.
Sådant var Isländarens enskilda lif. Den som läser sagorna, finner i dem omklädnaden till det skelett, jag uppvisat. En frisk, sval luft fläktar oss till mötes ur dessa sagor, en styrkande luft, sådan som man får andas bland fjällen. Det fans i det hedniska Norden och på Island mera än blotta sträfvandet efter en odling; det fans till och med en helgjuten odling, hvars grunddrag var ett manligt allvar. Uppfostran stod i öfverensstämmelse med hela lifvet, qvinnan var hedrad och gömdes ej af svartsjuka i overksam själsdvala. För att lefva måste man arbeta, hårdt och ihållande, och hvad blef arbetets lön? Ryktet begärde de, men hafva derutöfver att fordra vår tacksamhet för en dryg del af den odling, de förmoner, vi ega.
Ärlighet fordrade de gamle. Stöld ansågs som oärlighet och straffades mycket hårdt. De straff, som ådömdes den frie, drabbade vanligen förmögenheten eller friheten. Den som stal för ½ öres värde blef fredlös. Höll han stölden hemlig öfver året tilldömdes han honom, från hvilken han stulit, som slaf. En tjuf, som ertappades på bar gerning, fick ostraffadt dödas på stället.
Denna fredlöshet var icke något lekverk. Den strängaste graden var skogsgången. Den dertill dömde fick lemna all sin egendom och menniskors umgänge. Hans äktenskap ansågs upplöst. Ingen fick gifva honom föda, ingen fick hjelpa honom till ett skepp, som kunde föra honom bort. I ödemarken fick han ströfva kring, flyende för ett fotsteg eller en skugga, till sist för den sjuknande hjernans inbillningar. Ingen fick gifva honom skydd, men den som dödade honom fick belöning. I allmänhet hyste man dock medlidande med en sådan olycklig och mången tog hjelpsamt emot honom, under det hans personlige ovänner skoningslöst förföljde. Det stadgades till sist, att den som kunnat framsläpa 20 år i ett sådant elände, fick sina medborgerliga rättigheter åter. Äfven dessförinnan kunde benådning ske, men endast om alle ledamöterna i lagrättan voro ense; att de blefvo det, visste man ofta att förebygga. Gisle Sursson lefde som fredlös i tretton år. Längst af alla lefde dock Grette Åsmundsson, hvilken efter aderton års kringirrande, sjuk och eländig, fäldes af sin fiende. Det lände dock banemannen till skam. Om Grette har man en hel saga, en af den Isländska litteraturens mest gripande. Nutidens Isländare anse den sagan vara af alla den mest Isländska.
Fasorna af ett sådant lif, smärtan öfver skiljsmessan från hemmet äro så rent menskliga känslor, att enhvar kan, om än icke fullkomligt fatta dem, dock ana det djupa lidande, det gräsliga straffet skulle medföra. Hur skulle en Isländare anse skogsgången, då han ryste för den lindrigare förvisningen, som dref honom i treårig landsflygt. Gunnar från Lidarända dömdes till sist dertill. Han fogade sig efter domen, skaffade sig plats på ett skepp och hade redan fört ned sina saker. Efter att hafva tagit afsked af sina vänner, skulle han ned till stranden, men vid det han passerade förbi sin gård, kom han att se på det gamla hemmet. Han stannade sin häst och sade: “fager är dalen, så fager, att han aldrig synts mig lika skön. Gula äro åkerfälten, gräsmattan nyss afmejad. Jag vill rida hem och icke fara härifrån.“ — Han visste dock, att då stod en säker och snar död honom före.
Att vårt land ligger fjerran från vår verldsdels stora kulturländer, ser man bäst deraf, att christendomen så sent kom till våra fäder. Det är sant, att Ansgarius vid midten af det nionde seklet i dessa bygder förkunnade Christi lära, men hans röst synes nästan hafva förklingat som uti ödemarken. Först år 1008 döptes Sveriges förste christne konung, men hur länge dröjde det icke sedan, förrän det Svenska folket var christnadt! Det är förunderligt att se, hur i detta afseende Island gick före vårt land. Åtta år före Olof Skötkonungs dop, år 1000, var christendomen antagen till Islands lagliga religion och då hade christendomen redan under flera år vunnit anhängare bland folket. Detta visar bättre än mycket annat, i hvilket nära förhållande Island stod till ytterverlden och just till vesterns christnade länder.
Förunderligt nog förekomma christendom och christne män i allra första gryningen af Islands historia. Någre af de tidigaste nybyggarna funno före sig på ön män af främmande härkomst. Desse voro christne och drogo sig undan för de tillströmmande hedningarna, men lemnade efter sig Irländska böcker, klockor och krumstafvar. De kallades af Isländarna Pápar; flera orter uppnämndes efter dem. Föröfrigt har man en Irländsk berättelse af år 825, hvars författare trettio år tidigare talat med prester, som varit på Island eller Thule, hvars naturförhållanden till en del beskrifvas. Desse christne blefvo således utan allt inflytande på Isländarna.
Icke så få af de tidigaste invandrarna voro christne redan före sin inflyttning, några af dem nämligen, som tidigare uppehållit sig bland de christna i vesterhafvet. Så mycket bevändt synes det icke varit med deras christendom. En kom, som varit uppfostrad af S:t Patrik och från honom medfört en del heliga föremål, för att helga en kyrka åt S:t Columba. Hans efterkommande kallade sig fortfarande christne, men det synes som om de sedermera egnat en mystisk och vidskeplig dyrkan åt det Irländska helgonet, som de kallade Columkilla. Den ofta omnämnde Helge magre kom som christen till Öfjärden och kallade stället, der han bosatte sig, Christvik. Men han var, som berättelsen säger, mycket blandad i tron. När han skulle begifva sig till sjös eller företaga något svårare, offrade han alltid till Thor.
Den förste christne lärare, som besökte Island, kom dit, på inbjudan af en Isländare. En man, som het Thorleif, hade farit kring i södra länderna och derunder blifvit omvänd af en Sachsisk biskop vid namn Fredrik. Andre Isländare hade förut trädt i mer eller mindre nära förhållande till christendomen. Både Egil och Gisle Sursson hade låtit korsteckna eller primsigna sig, den förre i England, den senare i Danmark; med ett dylikt tecknande afsade man sig fiendskapen till christendomen, utan att antaga honom, och kunde derefter umgås med både hedningar och christna. Andre nämnas, som verkligen blefvo döpte. Thorleif synes hafva blifvit en christen på allvar. Att döma efter hans saga var han en duglig man, tapper och vis som få och derjemte i högsta grad godhjertad. Då han nu var döpt, bad han biskopen följa med sig, för att omvända hans slägt. Man känner icke någon Fredrik bland Sachsens biskopar för denna tid, som kunnat vara honom följaktig. Innehade denne Islands förste missionär verkligen den värdighet, som tillägges honom, var han troligen en särskildt till hedningarnas omvändelse invigd biskop. Sådane voro vid denna tid icke ovanlige.
Det var mycket, som den tiden kunde inverka på de jemförelsevis ociviliserade folken, som inbjödos till christendomen. Det är att förmoda, att mången nordbo fann i den nya läran vissa saker, som påminde om de högsta yttringarna af hans egen tro, att han i henne fann en förklaring af det han hade varit van vid. Det ser ut, som hade en viss anande längtan efter en ny sakernas ordning uppkommit, ty under det rätt många föraktade gudarna och i stället höllo sig till sin egen kraft — sådan var t. ex. redan Leif, som kom ut med Ingolf, sådan blef ju till sist äfven Rafnkel Frösgode — har Island att uppvisa en man sådan som Thorkel måne, Ingolfs sonson och Islands fjerde lagsagoman, hvilken, enligt Landnámabokens ord, var den af Islands hedniska inbyggare, som förde den renaste lefnaden, en i allo otadelig vandel. När han kände slutet närma sig, lätt han sig bäras ut i solljuset och anbefalde sig i den Guds händer, som skapat solen.
Den första tanke, som uppstod hos nordbon — han står icke ensam deri — när han hörde läran om en ny gud, var den, huruvida den nye var starkare än de gamle. Derpå berodde ofta den yttre öfvergången till christendomen. En sådan erfarenhet låg ock till grund för de korståg, som företogos till hedningarnas omvändelse; desse blefvo, när de slogos, förvissade om sin vanmäktighet gent emot den nya guden och tvungos derigenom att foga sig i den nya ordningen. När grunden på det viset var lagd, berodde fortsättningen af lärarnas arbete på själarna.
Den katholska gudstjensten med dess ceremonier och prydnader förfelade icke att göra intryck. Detta allt fästade de oomvändas nyfikenhet; det berättas om många att besök i en kyrka bestämde deras öfvergång. Så skedde t. ex. när biskop Fredrik år 981 hade följt Thorvald vidfarne till Island och der tagit in i hans fädernehem. Thorvald predikade för sina fränder och någre blefvo verkligen omvände. En gång var hans fader vitne till en högtidligt firad gudstjenst. Klockornas klang, mess-sångerna, de hvita kläderna och prakten, de flammande vaxlågorna och annat dylikt fästade hans uppmärksamhet. Han yppade för sonen sina tankar om de skiljaktiga religionsbruken och uttalade dervid den charakteristiska anmärkningen: “eder Gud synes fröjdas åt ljuset, hvilket våra gudar sky.“ Men han var ännu icke öfvertygad. Han hade en skyddsande, hos hvilken han plägade hemta råd, och den anden bodde i en sten bredvid gården. Biskop Fredrik förstörde stenen. Nu läto Thorvalds föräldrar döpa sig och hela huset, utom brodren Orm, som först i en senare tid lät sig christnas. De två missionärerne färdas omkring på Island och deras verk bar på sina ställen frukt, ibland annat hade en femårig gosse sjelfmant kommit och begärt dopet, men på allthinget rönte de bitter motsägelse och på Hägranäs vårthing synas de hafva blifvit förklarade för fredlöse. Thorvald hade ännu icke hunnit tillräckligt tämja sitt sinne. När han med biskopen lemnade ön år 986 hade han trenne mord på sitt samvete. Han vände aldrig åter till Island, som Olof Tryggvasons saga säger, emedan han befarade, att hans tro ej skulle kunna öfvervinna hämndkänslan. Han skall omsider hafva funnit en graf i det inre af Ryssland.
Den under sina ungdomsfärder christnade Olof Tryggvason arbetade med ifver, ehuru ej alltid visligt, på Norges fullständiga christnande och han förglömde dervid ej de Norska kolonierna. Mången Isländare, som kom att gästa Norge, fick han med vänlighet eller trug att antaga den nya tron och försökte sedan att få denna med allvar predikad på sjelfva Island.
Der var tillståndet rätt förunderligt. Biskop Fredrik och Thorvald hade fått lemna ön, men deras närvaro hade icke varit utan frukt. Det herrskade i sinnena en allmän jäsning, en oro, som så ofta föregår en vigtig förändring, hvars annalkande man liksom känner, utan att förstå det. Sagorna förtälja, den ena efter den andra, om betecknande drömmar, om andeuppenbarelser, hur skyddsandarne drogo bort, och omqvädet till allt, det som stämplade all oron i tiden, var detta: “en ny tro kommer, mäktigare än vår gamla.“ Mången eller de fleste torde icke hafva gjort detta klart för sig, men den som hade någon erfarenhet, kunde ej undgå att akta uppå tidens tecken. Det berättas, att en gång föll talet i den visa Njåls närvaro på trosförändringen i Norge, man hade ock redan hört, att konung Olof christnat öarna i vestern, och mången menade att det vore högst illa att öfvergifva sin gamla tro. Då sade Njål: “mig synes, att den nya tron måtte vara mycket bättre och den säll, som håller henne väl, och kommer man hit att förkunna den nya läran, vill jag understödja dem.“ Ofta gick den vise mannen afsides från andra och man förnam, hur han mumlade för sig — det var hos honom en öfvertygelsens kamp, som icke aflopp utan svårighet, ty hans själ var djup, hans tycke och tankar mäktiga, men som dock slutade så, att det goda kom till seger. Det fans ock redan den tiden på Island christne, som voro den nya trons anhängare icke allenast till namnet, utan i lefnaden. Så hände det, att en man kom för att stämma Thorvald christne för det han vägrat erlägga tempelskatten. När stämningen var fullbordad, bad Thorvald ovännen och hans följe dröja qvar, emedan ett oväder nalkades, eller att de åtminstone, om vädret blef ondt, skulle vända åter. De nödgades ock att göra detta och han undfägnade dem på det vänligaste under tvenne dagar. Slutet blef, att hans ovän tog tillbaka stämningen och blef för all framtid hans vän. Å andra sidan visade hedningarne i de allra flesta fall fördragsamhet, så snart man icke genom sin omvändelse störde de borgerliga förhållandena. Hedningen vet med sig, att de gudar, han tillbeder, äro endast hans och finner derföre alls intet underligt deri, att andre hafva andra gudar, liksom han ej heller med någon nitälskan för sina gudars talan, för att öfvervinna en annan religion eller draga dess bekännare öfver till sin.
Svårigheterna för det verksammare uppträdandet, för att i en hast samla skördar för Christi kyrka, låg deri att man då icke kunde undgå att stöta hedningarnas intressen. Det fordrades större vishet än de fleste hade. Den förste, som konung Olof sände öfver till ön, misslyckades i sitt förehafvande. Deremot verkade Thångbrand, som år 997 landsteg på Island, afgörande för christendomens spridande, genom predikan och, om så behöfdes, med svärdet i hand. Allt för ofta grep han tyvärr till det senare medlet, ty ehuru i grunden en bra karl, lät han sig af sin vredsinthet förledas till häftighet, hårdhet och trots. Han dömdes fridlös för de dråp, han begått, och måste lemna ön år 999. Vid detta års allthing blef med anledning af den nya läran rätt stor förvirring. En af öns mest ansedda män, Hjalte Skäggeson, som antagit christendomen och på allthinget inför folket kallat Oden och Fröja för hundar, måste ock gå i landsflykt. Emellertid närmade sig stridigheterna till sitt slut.
Islands lagar visste icke af någon annan religion än den gamla hedniska och så länge det så var, förblef christendom skydds- och rättlös. Han måste under sitt utbredande allt tydligare framträda såsom fientlig mot det bestående statsskicket och kunde svårligen, om icke efter lång tid, blifva lagligen antagen till öns religion.
Att vidtaga dylika förändringar i öns författning tillkom naturligtvis allthinget och alltsedan Thord Gelles tid en särskild afdelning deraf den s. k. lagrättan, lagrättningsafdelningen. I dess händer hvilade högsta ledningen af landets angelägenheter.
Här spelade godarne en ganska vigtig rol. De tolf godarne från Nordfjerdingen och från hvar och en af de andra fjerdingarne de nio godarne och trenne af dem utsedda personer, tillsammans 48, bildade kärnan af Islands lagstiftande församling. Hvar och en af dessa fyratioåtta hade att från sitt område välja tvenne bisittare; när lagrättan skred till verksamhet, voro på platsen uppstälda trenne rader af bänkar, som tillsammans bildade en halfcirkel. På den midtersta raden hade de fyratioåtta sina platser; hvar och en af dem hade sin ena bisittare på bänken framför sig, den andra på bänken bakom. Ordförande var den af lagrättan för tre år valde lagsagomannen. Här skulle alla lagförslag framställas och antagas, så vida alla de fyratioåttas röster voro derför. Bisittarne hade att råda, icke att besluta. Här afgjordes alla förslag om benådning — annars konungamaktens prerogativ — men för beviljande af sådan fordrades äfven enstämmighet. Här afgjordes, hur i stridiga och vid domstolarna oafgjorda rättegångsfall skulle dömas; då fordrades naturligtvis icke enstämmighet, ty det var i detta fall nödigt att få ett bestämdt resultat. Pluralitet var nog och i händelse af paria vota hade lagsagomannen utslagsröst. Denne hade utom att vara ordförande på och ledare af allthinget, skyldigheten att vid de tre allthingen under hans förvaltningstid uppläsa hela lagen, rättegångsbalken särskildt vid hvart thing. Denne Islands förste embetsman fick återväljas — en Skapte var lagsagoman i 27 år — men man hade icke att befara något försök af honom mot öns frihet. Hans myndighet räckte egentligen ej mer än tvenne veckor hvart år och han kunde afsättas. Till lön för sin möda hade han om året 240 alnar vadmal och hälften af alla på allthinget ådömda böter. Farligare var onekligen det inflytande godarne här hade tillfälle att utöfva. Också föreslog Njål, som konseqvent vidhöll sina planer att motstå fåmannaväldets elände, att i stället för godarna borde andra, välkände och lagkunnige män kunna utväljas till medlemmar af lagrättan.
På Island fans icke som i Norge en man, som kunde genom sin makt, med lock eller öfvervåld, tvinga folket att antaga christendomen. På Island voro tvenne utvägar möjliga — antingen skulle lagförslaget om christendomens antagande i vederbörlig ordning framställas för och antagas af lagrättan — det torde dock dröja innan man var säker om alla de fyratioåttas röster — eller ock måste man gripa till utomordentliga åtgärder. Man gjorde det senare, ehuru, så vidt möjligt var, med bibehållande af laga former.
Konung Olof vredgades öfver den utgång, Thångbrands mission hade fått. De hedniske Isländare, som kommo till Norge, fingo i rikt mått uppbära yttringarna af hans harm. Han förmådde sin slägting, den nyssnämnda Hjalte och hans svärfader Gissor hvite att trots den förras fredlöshet vända åter till Island och der fullborda omvändelseverket, och han qvarhöll hos sig trenne ansedde hedniska Isländare som gisslan för de afsända. De kommo till Island den 20 Juni år 1000 och skyndade, så fort deras ovänners ogenhet gjorde det möjligt, till det redan församlade allthinget. De sände bud till fränder och vänner att möta dem och ryckte sedan i stridsordning in på thingplatsen; det motstånd, man ämnat göra dem, blef om intet och de nykomne fingo rum i boden hos en af Njåls vänner. Redan dagen derpå grepo Gissor och Hjalte verket an utan fruktan. Till en början sjöng en prest messan och sedan vandrade de upp till lagberget, presterna i sina skrudar och med tvenne stora träkors. Det talrikt församlade folket var tyst och den nyligen till landsflygt dömde Hjalte begynte tala, allvarligt och bevekande, att de skulle antaga den nya tron. Så lätt gick det dock icke att få förändringen gjord. Det blef nu det vildaste buller, bröder och fränder af olika tro förklarade sig skola för alltid vara skiljda och togo vitnen derpå — man ser, hur medvetandet om lagen och dess former var starkt äfven i det ögonblick, då hela samhället hotades af undergång. Midt under denna förvirring kommer en gosse springande och bland mängden spridde sig hastigt det bud, han medförde, att jordelden, en lavaflod, brutit ut och närmade sig med sina förödelser till en gård icke långt från thingplatsen. Då började hedningarnas röster höras, att det ej var under, om gudarne läte förderf komma öfver ön, vredgade öfver de hädiska ord, som talats på thinget. Då utropade Snorre gode, då ännu en hedning: “på hvem tron I gudarna vredgades, när den lava flöt hvarpå vi nu stå?“ Allthinget hölls, som bekant, på en i urminnes tider fluten lavaflod. Derpå upplöstes församlingen, hvar och en gick till sin bod.
Bitterheten försvann icke dermed. Man var betänkt på att bilda tvenne stater på ön i stället för en. De christne vände sig till Hall på Sida med begäran, att han ville skaffa dem lagar; då han sköt uppdraget ifrån sig, gingo de till den dåvarande lagsagomannen Thorgeir, då ännu hedning, med samma bön, framhållande derjemte de vilkor, på hvilka, enligt deras åsigt, en förlikning och statens räddning var möjlig. Hedningarne åter beslöto att ifrigt anropa gudarna och för att än kraftigare beveka dem, offra två män från hvar fjerding, på det de måtte vända bort från Island den främmande läran. Då ryktet härom kom till de christna och väckte deras afsky, sammankallade Gissor och Hjalte de sina och den senare[14], som efter vanligheten förde ordet, föreslog dem: “vi christne skola ock bland oss utvälja lika många att gifva och helga dem åt vår lefvande, sanna och saliga Gud, icke för att störta dem i döden, utan på det de, som blifva bestämde till detta segeroffer må i sig döda köttet och alla oordentliga begär, att de må fly verldens lustar och i stället lefva i denna verld mildeligen, i tukt och rättfärdighet, offrande sig vår herra Christus alltframgent till ett heligt offer, på det de i sin tid må med honom ärfva evigt lif uti himlarnas rike, att der blifva så mycket saligare, ju mer de här äro gudfruktiga. Hedningarne utvälja sina sämsta att på skamligt sätt bringa dem om lifvet; vi vilja bland oss utvälja de bästa till värdiga offer.“ Hjalte och Gissro erbjödo sig för sydlandet, Hall på Sida och den förut omnämnde Thorleif christne för ostlandet, en Lenne och en Thorvard för nordlandet, men för vestlandet, der hedendomen ännu var mycket stark, blott en, Gest Uddleifsson. På förnyad fråga, om ingen annan från de bygderna vore villig till det äskade offret, framträdde Orm, Thorvald Vidfarnes broder, som vid fadrens dop ej velat antaga christendomen, och erbjöd sig, “ehuru“, sade han, “det kan synas öfvermodigt, då jag ännu ej är mer än korstecknad.“
Lagsagomannen Thorgeir hade icke skjutit ifrån sig förslaget att bringa ordning och lag under de ändrade förhållandena. Han gick till sin bod, lade sig der och drog täcket öfver hufvudet. I tvenne dygn låg han der, utan att yttra ett ord, försänkt i djupa, forskande, oroliga tankar. Man ser hur han kände sakens vigt och kämpade sig till en öfvertygelse.
När han omsider var färdig sammankallade han alla de thingbesökande till lagberget och sedan det ånyo utbrytande tumultet stillat sig, framstälde han, under åberopande af förhållandena i Danmark och Norge, vådorna af laglösheten och erbjöd sig att framställa en lag, i hvilken man skulle göra eftergifter å ömse sidor. Allt folket gaf på förhand sitt bifall tillkänna och då redogjorde Thorgeir för sitt förslag. En hvar Isländing, gammal och ung, skulle blifva christen och döpas; alla tempel och gudabilder skulle förklaras oheliga och nedbrytas; den som i vitnens närvaro tillbeder beläten förvisas. Men å andra sidan skulle det stå enhvar fritt att äta hästkött, utsätta sina barn och offra, blott detta sista skedde i sådan hemlighet, att ingen blef det varse. Stadgandena voro väl något egna, men så afgjordt till de christnas förmon att man kan med fullkomlig rätt säga, att Island blef christet år 1000.
Den nya provins, som så vunnits för den katholska kyrkan ordnades snart. Gissor hvite, till sist bosatt på Skålholt, var alltframgent en vän af den nya läran. Sin son Isleif sände han till Erfurt att undervisas i bokliga konster och denne betraktades för lärdomens skull med sådan vördnad af sina landsmän, att de år 1056 öfvertalade honom att låta viga sig till biskop öfver Island. Han lefde sedan ända till år 1080; vid hans graf stod som tolfårig yngling Are vise, den förste som upptecknade Islands historia. En annan i den Isländska litteraturhistorien välbekant prest Sämund vise lefde ock i de dagarna och kallas han i Kristnisaga för den bästa klerk, som funnits på Island. Med hans och lagman Marcus Skäggesons tillhjelp förmådde Isleifs son och efterträdare i biskopsembetet, Gissor, allt folket att värdera sin egendom och bestyrka det uppgifna värdet med ed och sedan erlägga tionde derför. Om den folkräkning han företog, har jag redan talat. Gissor fredade landet så väl, att på hans tid var det inga stortvister mellan höfdingarna och seden att öfverallt bära vapen med sig aflades ganska allmänt. Flere af öns mest högättade män voro lärde och vigde till prester, såsom Are och Sämund. År 1119 var allthinget ytterst talrikt besökt, men af alla der församlade fans det ej mer än en, som hade stålhufva på hufvudet. Då hade Biskop Gissor varit död ett år. Det var för öfrigt denne Gissor, som gjorde sin fädernegård Skålholt till biskopssäte, men derjemte gaf efter för Nordländingarnas böner, att deras område skulle blifva ett stift för sig med Holar till medelpunkt. Detta senare stift, upprättadt år 1105, upphäfdes år 1800, samma år som allthinget försvann.
Det är naturligt, att christendomen skulle medföra genomgripande förändringar. Från början inverkade christendomen på lagstiftningen. Grågåsen är en christen lagbok. Biskoparne hade säte bland godarna på allthinget och dessa godar hade ej mer några religiösa förrättningar.
Äfven om icke alla de drag från det förflutna, som göra taflan mörk, äro utplånade — särskildt äro berättelserna om den gröfsta osedlighet sorgligt allmänna — förnimmer man dock en stor skiljnad. Det inträder en viss mattighet, som man lätt spårar i sagorna, icke sällan ett sentimentalt pjunk, som kan vara ytterst obehagligt. Den på lysande, fastän ofta hemska bragder rika tiden tager snart slut och en hvilotid inträder, om hvars tilldragelser icke mycket är att säga.
Detta var dock ingen dödsslumrens tid. Ett nytt fält hade öppnat sig för det rastlösa verksamhetsbegäret. De litterära idrotterna drefvos med förkärlek, hvilkas frukter jag ofta åberopat och om hvilka jag i det följande får tala mera.
Icke litet af hednatron bevarades likväl. På Island likasom hos oss hafva minnena af gudar och gudinnor gömt sig i dunkla sägner och mystiska bruk. Man anknöt gerna, så ofta det kunde ske, det gamla vid det nya. Så trodde man t. ex. att hvar menniska, hvar slägt hade sina skyddsandar, som under lifvets vexlande förhållande gåfvo skydd och hjelp. Helgonen, i synnerhet de qvinliga, fingo för Isländarna helt enkelt betydelsen af dylika följe-andar.
Man eger från öfvergångstiden från det hedniska tänkesättet till det christna ett litterärt minnesmärke af ganska stor betydelse, den s. k. Solsången, af hvilken jag vill meddela några visor. Det är en död fader, som gifver sin son lärdomar.