Han vandrar som Dante genom underverldens hemska boningar och kommer från dem till ljusets.
Det har kanske synts mången, att jag tecknat den gamla Isländarens lif med väl mörka färger. Flerfaldiga gånger har jag framhållit som ett betecknande drag en vildhet af onekligen svårare art. Men vi äro ingalunda deraf berättigade att utan betänklighet uttala öfver det forna lifvet och dess företeelser förkastelsens dom utan förskoning.
Vildheten kan vara af olika slag. Vild är kannibalen, som frossar af sin fiende, sedan han förut grymt misshandlat honom. Det finnes folk, som för det närvarande stå så lågt, att man spårar hos dem till en början föga mer än djurisk vildhet och djurisk medvetslöshet. Hos dem har vildheten öfvergått till en andra natur, undertryckt deras öfriga charaktersdrag och till sist som en kräfta frätt deras inre, så att de icke kunna stå med någon sjelfständighet inför de ibland dem uppträdande Europeerna, det går dem, såsom en Ny-Zeländare klagade: “våra husdjur dö ut och vi sjelfve försvinna.“ Likväl stå Ny-Zeländarne, såsom deras sägner bevisa, ingalunda bland de lägsta folken.
Våra fäder togo ej med sjukligt och försvagadt sinne emot den nya lära, som för dem förkunnades. De dogo ej bort för beröringen med den Europeiska bildningen, sådan denna vid pass år 1000 befann sig. Våra fäder voro icke vildar, men ej heller de halfgudar, som mången så gerna trott. De voro menniskor med en vidunderlig kraft, som i brist på harmonisk utbildning af charakteren ofta gjorde sig gällande framför allt annat. Vi få, vid tanken på denna deras vildhet, som understundom öfvergick till verklig råhet och upprörande grymhet, icke förgäta, att de derjemte egde en yttre odling, som ingalunda är att förakta, ej heller glömma den förtrolighet, med hvilken de umgingos med sina gudar, de höga tankar, de heliga sångerna förvara, den djupa psychologiska blick och det fina doft, som tjusar oss i Gudruns klagan, den vemodiga, innerligt varma, men manligt undergifna sorgen i den vilda Egils qväde öfver sonens död. Dessa drag tillhöra icke ett i barbariets gräsligheter försjunket folk, utan ett, som kan räddas, kan öfvervinna de onda yttringarna och låta det goda komma till utveckling. Sådant är för öfrigt sambandet mellan allt här i verlden, att vilja vi rätt bedöma en tid, få vi icke hålla henne isolerad för oss, utan vi måste framkalla till vitnen de tidigare skiftena med deras löften, de efterföljande med de frukter, de burit. Hvad vitnar Nordens historia, hvad vitnar vår? Folket, som sörjande gick vid Magnus Ladulås’ bår, som efter mångårigt förtryck reste sig under Engelbrekt och lät sig ledas af Gustaf Vasas herrskarevilja, det folk, som frimodigt offrade sig för sanningens sak under Gustaf Adolf och som trofast älskade Carl XII i trots af de olyckor, han vållade sitt land — det folket var icke för åttahundra år sedan endast vildar. Dess forntid måste kunna för oss uppvisa herrliga ting, om vi blott våga skjuta undan de blodfärgade vapnen och gå männen närmare in på lifvet och lyssna till slagen af deras manliga hjertan, följa gången af deras dolda tankar.
Med christendomen kom försoningen. De skilda krafterna bragtes närmare hvarandra och under ömsesidig inverkan antogo de alltmer billiga proportioner. Vildheten bröts och storheten kunde uppenbara sig utan afskräckande skepnad. Dock icke genast, ty det är blott den svage, som i ett ögonblick skiftar natur. Särskildt på Island hann icke öfvergångens tid att vika för ett stillare och mer harmoniskt tillstånd, ty republikens upplösning närmar sig alltmera och är ungefär 260 år efter christendomens antagande fullbordad.
Innan vi lemna den bragdrika tid, med hvilken vi hitintills hufvudsakligen sysselsatt oss, den tid, som skildras i den egentliga sagolitteraturen och hvars slut inträffar ungefärligen med år 1030, vilja vi än en gång kasta en blick på de förhållanden, vi lärt känna. Jag vill anknyta denna återblick vid minnet af en man, som var en af Islands ädlaste, den vise Njål, om hvilken jag redan så många gånger talat. Rika materialier lemnar Njåls saga, den yppersta af alla Isländska sagor, så väl tänkt och utarbetad, att hon intager sitt rum vid sidan af alla folks och alla tiders mer framstående litterära alster. Njåls saga och Snorres konungasagor visa, hur högt den Isländska litteraturen hann. Deras nedskrifningstid är ungefär densamma. Jag kan likväl icke åtaga mig att framställa denna bild utan skuggor — sagan påpekar alltför många — men jag vill icke mer än nödigt är uppehålla mig vid dem.
Njål är icke ung, då vi först göra hans bekantskap. Han var rik och ansedd, säger hans saga, och hans yttre fördelaktigt, men hakan skägglös — en anledning till många speord och försmädelser. Lagkunnig var han, så att icke fans hans like, klok och förutseende. Han gaf helsosamma råd och var villig till allt godt, saktmodig och storsint; han löste svårigheterna för hvar man, som kom till honom. Hans hustru het Bergthora, en duglig qvinna, rask, men något hård. De hade tillsammans tre söner och tre döttrar. Sönerne gifte sig, men bodde med hustrurna i föräldrahemmet.
Gunnar på Lidarända var Njåls granne och goda vän. När Gunnar kom hem ur sina vikingafärder, träffade han på allthinget Hallgerd, Höskulds dotter, som hade låtit döda sin första man, med hvilken hon blifvit mot sin egen vilja gift. Hon var nu enka efter sin andra man. Den ädle Gunnar friade genast till henne, fick hennes och fadrens samtycke och reste derpå hem. Han skyndade snart öfver till Njål och berättade honom allt. Njål tog det tungt; “af henne vållas,“ sade han, “allt ondt, som kommer att ske efter hennes hitkomst här i trakten.“ “Aldrig skall hon göra vår vänskap om intet,“ genmälde Gunnar. Njål svarade, att det torde komma nära dertill. Emellertid lofvade han att komma till brölloppet.
Sagorna omtala många vackra exempel på vänskap man och man emellan under olika tider. Vi finna de första exemplen redan i hjeltesångerna. Det förbund, som slöts mellan tvenne vänner, beseglades ofta genom vissa ceremonier och stäldes dermed under religionens hägn. Förmodligen hafva alla hört talas om fostbrödralagen, som voro så vanliga, och de pligter, man genom dem iklädde sig. Det fans knappt uslare nidingsdåd än att svika sin fosterbroder, såsom Gjukungarne sveko Sigurd Fafnesbane. Vida högre var dock Njåls och Gunnars vänskap än den vanliga, ty hon fortfor trots alla de omständigheter, som annars så lätt retade en Isländares sinne till vrede och oförsonligt hämdbegär.
Njåls förutsägelse om Hallgerd visade sig vara fullkomligt riktig. Hon var verkligen illasinnad. Till en början sökte hon reta Bergthora, af hvilken hon ansåg sig hafva blifvit förnärmad. “I ären just ett vackert par,“ sade Hallgerd till henne, “du har en kartnagel på hvar finger och Njål intet enda skäggstrå.“ “Det är sant,“ svarade Bergthora, “men ingendera af oss gör den andra förebråelse derför. Thorvald, din man, var icke skägglös och du vållade likväl hans död.“ Sedermera, då Gunnar och Njål voro vid allthinget, lät Hallgerd döda den af karlarna på Njåls gård, som Bergthora satte mest värde på, och skickade sedan bud derom till mannen. Gunnar stod upp med de sina gick till Njåls bod och böd vännen komma ut. Han sade honom då, att hans hustru och hans rättare hade ihjälslagit Njåls karl. Njål var tyst tills allt var omtaladt. Sedan sade han: “icke får du låta henne få sin vilja fram uti allt.“ Gunnar bad honom sjelf döma i saken. Njål svarade: “svårt torde det blifva dig att böta för alla Hallgerds upptåg; annorstädes torde du få mer besvär än nu, då det är allenast vi som hafva del i saken. Jag tänker dock, att vi torde behöfva påminna oss, att vi hafva talat godt med hvarandra.“ Han bestämde böterna till 12 öre silfver och fick det. Men Bergthora var icke nöjd med dessa böter och nu följde det ena dråpslaget på det andra, skiftevis, och husfadren betalte hvad hustrun och husfolket gjorde mot hans önskan. Till sist började Njåls söner deltaga i stridigheterna och fälde en frände till Gunnar, en dålig karl, som förut på Hallgerds anstiftan mördat deras uppfostrare. Gunnar stämde ej heller detta för thinget och tvenne år förgingo, utan att han nämnde ett ord om saken, tills han en gång kom till Njål, för att bedja honom om råd, och Njål bragte saken på tal och bad Gunnar bestämma böternas belopp.
Deras vänskap fortfor allt framgent. Ofta råkade Gunnar, mer och mindre mot sin vilja, i strid och tvister; hvar gång gick han till Njål att få råd och goda råd fick han. Det hände ibland, att Njål sade målet vara högeligen betänkligt, men han tillade, då Gunnar sade sig icke kunna vara honom förutan, att deras vänskap skulle vara till dödsdagen. Gunnar insåg ock, hvad han hade Njål att tacka för, “det var mer“, sade han, “än han kunde löna.“ Vi måste komma ihog, att den tiden var en vunnen process nästan så ärobringande som en seger i vapenstrid och mer än en gång säger sagan, att Gunnar gick med heder ur tvisten, tills han, tack vare Njål, blef den mest ansedde man i hela Sydlandet. Men fröjden öfver anseendet var på Island ofta af kort varaktighet. Vi hafva redan hört, hur Gunnar blef dömd till landsflygt och hur han till sist ej kunde förmå sig att lemna det kära hemmet. Hans ovänner kommo öfver honom en natt och bröto sig in i huset, men han fälde med sina pilar — han var öns ypperste bågskytt — enhvar, som närmade sig, tills bågsträngen brast. Han fälde ännu tvenne med sin yxa och bad Hallgerd taga en eller två af sina flätor och af dem sno, jemte Gunnars moder, en ny bågsträng. “Beror något derpå?“ frågade hans maka. — “Ja, mitt lif, ty har jag bara bågen, kan ingen komma åt mig.“ “Då är det tid“, svarade Hallgerd, “att jag tänker på slaget, du gaf mig en gång. Mig qvittar det lika, om du lefver längre eller kortare.“ — “Enhvar har något att skryta öfver“, svarade Gunnar och miste sitt lif inför Hallgerds ögon.
Hur mycket denna tiden är vår olik, se vi bäst på ett sådant framstående exempel som Njål. Han egde i fullt mått den kännedom om lagen och lagsedvänjor, som erfordrades för den, som ville komma i åtnjutande af hedern att kallas lagman, han egde derjemte en förvånande skarp blick och en outgrundlig rådighet för att rädda sina vänner, främja deras mål och göra motståndarens om intet. Alla de mål, i hvilka Njål hade någon andel, väckte alltid stort intresse vid thingen. Ofta var hans förfaringssätt vanskligt, men han hade lagt sina planer alltför klokt för att de skulle misslyckas. Hans grundsats var, som han sjelf säger, “med lag skall man land bygga och det ej med olag öda“, men man ansåg sig förfara fullt lagligt, om man, för att vinna sina mål, blott icke använde de medel, som voro formelt lagstridiga. Han ansågs icke af sina samtida bryta mot sitt valspråk. Ett charakteristiskt exempel på det anseende och den tillit han åtnjöt, finna vi i sagan. Der berättas, huru Njåls äldste son Skarpheden och Gunnars son Högne en afton gingo förbi högen, i hvilken Gunnar var jordad i sittande ställning. Det var klart månsken. Då och då for en sky öfver himlen. Högen var öppen, Gunnar satt i öppningen och såg upp mot månen. Fyra ljus sågo de brinna i högen, utan att kasta skugga. De sågo att Gunnar var vid godt mod och hörde honom qväda en visa. Derefter slöts högen igen. “Skulle du trott detta“, frågade Skarpheden sin följeslagare, “ifall Njål eller jag berättat det?“ Högne svarade: “Om Njål sagt mig det, skulle jag hafva trott honom, ty det säges ju, att han aldrig ljuger.“ — Dylika underbara företeelser, gengångare m. m. omtalas ofta i sagorna.
Emellertid var Njål trots all sin storhet ett barn af sin tid. När Gunnar var död och hans söner frågade, om icke Njål ville väcka ansvarstalan mot dräparna, svarade han, som sanning var, att det icke gick för sig, emedan en till landsflygt dömd, som dräptes i hemmet, låg ogild. Men i stället uppmanade han till att döda någon eller några af mördarna. Efter den nattliga synen gjorde äfven Skarpheden och Högne detta. Det är väl vanskligt, när man drager fram en menniskas handlingar och derjemte pröfvar, hvad hon vunnit och lidit, att derefter säga att det var lönen för den gerningen. De vägar, på hvilka lönen kommer, äro ofta så fördolda, att vi dödlige ej skönja dem. Men det förefaller dock som en tydlig nemesis, när den lagkloke Njål, som trots sin vishet vill göra sjelfhämnden gällande, till sist omkommer för ett lika lagstridigt öfvervåld och när derutöfver de, som derför väckte ansvarstalan, för ett formfels skull icke kunde få domen fäld af just den domstol, Njål hade inrättat till landets fromma.
Men jag griper händelserna i förväg. Om Njålssönernas vikingafärder och deras strider med Håkan jarl i Norge, har jag redan nämnt. När de kommo hem, sökte de få upprättelse af Isländaren Thråen, som vållat ofriden med jarlen. De möttes af honom och hans folk med hån. Det slutades så, att Thråen fäldes af Skarpheden. Njål betalade de äskade böterna, men han nöjde sig icke dermed. Han for till en af sina vänner, hos hvilken Thråens son Höskuld uppfostrades. Njål ropade gossen till sig, tog en guldring af fingret och lemnade honom. “Vill du hafva den“, frågade Njål. “Jag vill“, svarade gossen. “Vet du“, sporde Njål, “hvem som vållade din faders död?“ “Jag vet att Skarpheden slog honom, men ock att det icke är skäl att minnas det, då förlikning är gjord och fulla böter betalade.“ “Svaret“, sade Njål, “är bättre än frågan. Du månde blifva en god man.“ “Goda synas mig dina förutsägelser“, svarade Höskuld, “ty jag vet, att du är förutvetande och ljuger aldrig.“ Då sade Njål: “jag erbjuder mig att uppfostra dig, om du sjelf vill det.“ Han jakade och följde med Njål till Bergthorshval, der han hade allt godt. Njåls söner voro hans vänner, de höllo alltid tillsammans i ord och gerning. Njål visade honom alltjemnt stor kärlek. I en senare tid friade Njål för honom till Hildegun, Floses syster, men hon svarade, att hon icke ville gifta sig med någon, som icke vore gode. Njål begärde då trenne års uppskof. Under tiden genomdrefs femtedomens införande och de nya godordens inrättande och då de senare skulle bestämmas, sade Njål för allt folket: “det är mången kunnigt, hur det gick mellan mina söner och Thråen med hans män, att de dråpo honom, men vi förliktes derefter. Jag har uppfostrat Höskuld och kan åt honom få ett godt gifte, ifall han hade ett godord, men ingen vill sälja sitt. Derföre vill jag bedja eder, att I låten mig upptaga ett nytt på Hvitanäs för Höskulds räkning.“ Alla gåfvo sitt bifall och Höskuld fick Hildegun.
Emellertid voro de vidtagna förändringarna ingalunda angenäma för alla. Sommaren år 1009 kom Valgård grå åter till Island, ännu odöpt. Han hade haft ett godord, men vid sin utresa öfverlemnat detta åt sonen att förvalta. “Jag har ridit vida kring om bygden“, sade han vid sin hemkomst, “och jag tycker mig icke se henne i det gamla skicket. Kom jag till Hvitanäs och såg der många bodtomter — det var Höskulds thingsplats — men när jag kom till Thingskålathinget — Valgårds forna — såg jag alla bodarna nedbrutna. Hur hänger det dermed tillsammans?“ Sonen svarar: “här äro nya godord upptagna och femtedom och hafva flera skiljt sig från mitt thingslag och förenat sig med Höskulds.“ Man ser huru de äldre godarne genast och direkt blefvo lidande. Valgård dog snart, men han lemnade som ett testamente åt sonen, att han skulle förmå Njåls söner att taga lifvet af Höskuld.
Derom rör sig återstoden af sagan. Det är hemskt att följa Mård på alla de krokiga vägar, han vandrar, för att vinna sitt onda mål. Han listar sig in i båda parternas förtroende, ehuru Njål var högeligen misslynt deröfver. Länge stodo de emot hans baktal. Höskuld svarade honom: “du säger aldrig sådant ondt om Njåls söner, att jag tror det. Men skulle så blifva, att du har sagt sant och att antingen jag måste döda dem eller de mig, då vill jag mycket hellre tåla död af dem än att jag skulle göra dem något men. Du är så mycket sämre karl, då du sagt mig detta.“ Sammalunda ville icke Njålssönerne sätta tro till den nedrigas ord, men till sist gåfvo de honom rum. Det slutades dermed, att de slogo Höskuld och Mård var sjelf med om dråpet. En ny tid var kommen. Den fallandes sista ord voro: “Gud hjelpe mig och förlåte eder.“ Då Njål mottog sorgbudskapet, sade han: “hellre hade jag velat mista två mina egna söner än Höskuld“.
Nu samlade sig oväder från flera håll. “Mången har jag gjort godt“, sade Njål, “men få torde löna mig derför.“ Han ville icke draga sig undan målet, ehuru det egentligen icke var hans, utan sönernas. Mård, förrädaren, stämde målet för thinget, men den egentlige hufvudmannen för motståndarna blef Flose, Höskulds svåger. Med afseende på honom och hans kommande beteende är det godt att minnas som en mildrande omständighet, att han ogerna åtog sig saken.
Nu sammanträder thinget. Flose var der tidigt och månge hjelpare med honom. Njålssönernas förnämsta stöd var Åsgrim Ellidarson. De gingo nu ut att bedja höfdingarne om hjelp, att de icke genast skulle öfverväldigas af öfvermakten. De vände sig först till Gissor hvite, christendomens befrämjare, Åsgrims morbroder. Åsgrim frågade om han ville stå dem bi. Han svarade: “min syster Jorun torde icke önska, att jag undandrager mig att hjelpa dig. Det lär väl så ske både nu och oftare, att ett och samma går öfver oss båda.“ Nu gå de till lagsagomannen Skaptes bod. Han vägrade att hjelpa dem. Från honom vandrade de till Snorre gode. Han tog väl emot Åsgrim, men svarade på hans bön, att hans egna mål voro kinkiga och att han derföre icke ville blanda sig i mål från andra fjerdingar. Dock lofvade han, att icke understödja deras ovänner. Skarpheden, Njåls äldste son, väckte öfverallt uppseende. Så äfven här. Snorre frågar, när de skulle gå ut, hvem den fjerde i ordningen var, blekhyad och mager, som smålog så hånfullt och hade yxan på axeln. “Heden heter jag“, fick han till svar, “men somlige kalla mig Skarpheden. Vill du mig något mer?“ Snorre sade: “du synes mig vara en hård och väldig man; dock tror jag, att din mesta lycka är spild och att du har kort tid att lefva.“ “Väl är det“, sade Skarpheden, “den skulden skola vi alle gälda. Mer angeläget är det dock för dig att hämnas din faders död än att spå mig sådant.“ “Månge hafva sagt mig sådant förut“, genmälde Snorre, “så att icke är det värdt, att jag vredgas deröfver.“ Icke heller i Skagfjärdingarnas bod fingo de någon hjelp. Derifrån gingo de att söka Gudmund den mäktige, den förnämste mannen i Nordlandet, som aldrig hade mindre än hundra fria män på sin gård och genom hvarjehanda medel hade vunnit ett stort inflytande. Han sade om Skarpheden: “han är sådan, att hellre ville jag hafva honom med mig än tio andra, men han synes mig icke lyckosam.“ Han lofvade att icke hålla med deras ovänner, men ville besinna sig, om han skulle uppträda för dem. På det hela var han dock vänlig. Derifrån gingo de till Ljusvetningarnas bod, men deras höfdinge Thorkel, Gudmunds ovän, ville icke hjelpa dem, emedan det mål, som Gudmund drog sig för, kunde icke vara godt. Thorkel sporde efter Skarphedens namn icke just i de hofsammaste ordalag. Skarpheden svarade bland annat: “icke har jag tuktat min fader och kämpat med honom, som du med din.“ Öfver detta och annat vredgas Thorkel, drager svärdet och utbrister: “detta svärd fick jag i Sverige och drap jag dermed den största kämpe. Når jag dig, lägger jag det igenom dig.“ Skarpheden tar yxan från axeln, går fram och säger: “med denna yxa slog jag Thråen Sigfusson. Åtta man stodo omkring honom och kunde intet göra mig, aldrig har jag svängt vapen utan verkan. Välj nu: antingen sticker du svärdet i skidan och sätter dig ned eller ock har du min yxa i hufvudet på dig.“ Thorkel satte sig ned utan betänkande. Det hade aldrig förr händt honom, säger sagan, ej heller hände det honom mera. Nu gingo de åter till sin egen bod. Åsgrim sade då till Skarpheden: “mångenstädes har du varit väl hvass i orden, men Thorkel fick hvad han förtjente.“ Emellertid voro utsigterna föga ljusa. De hade dock på sin sida en och annan, deribland den ansedda Hjalte.
Målet fick sin laga gång. Parterna uppträdde inför domstolen. Lagsökanden aflade eden, bragte fram vitnen till stämningen och kallade qviden fram till dess plats och erbjöd denna till jäfvande. Då uppträdde en af Njålssönernas vänner och jäfvade alltsammans, emedan anklagelsen hade blifvit gjord af en, som varit med om det öfverklagade brottet. Mårds dubbelhet framlades i dagen och derigenom var allt, enligt Isländsk lag, gjordt om intet inför den domstolen. Då uppträder Njål, beder alla dröja qvar och säger: “Så synes mig, som om detta målet gått om intet och var det icke mer än likligt, ty af en ond rot är det upprunnet. Jag vill göra eder alla kunnigt, att jag älskade Höskuld mer än mina egna söner och när jag sporde hans död, syntes mina ögons ljufvaste ljus vara utsläckt; jag hade hellre velat mista alla mina söner.“ Han bad derpå sina vänner åvägabringa förlikning. Flose gaf till en början intet bestämdt svar, men måste gifva med sig, då en, en af hans förnämsta hjelpare, Hall på Sida, påminde honom, att han en gång räddat Floses son från en säker död och bad honom derför gifva efter. Nu nämnde båda parterna män till förlikningsdomstolen. Njåls män voro Åsgrim, Hjalte, Gissor hvite, Einar Tväråing, Snorre gode och Gudmund den mäktige.
De tolf domarne trädde samman. Snorre gode bad dem göra allt, för att få förlikningen till stånd. “Viljen I göra dem fredlösa?“ frågade Gudmund. “Nej“, säger Snorre, “det slutar ofta illa och bringar ofrid med sig.“ Han föreslog att i stället skulle betalas så stor mansbot, att större aldrig blifvit gifven på ön. De gingo in derpå, men ingen ville nämna summan, förrän lotten tvang Snorre dertill. Han föreslog sex silfverhundraden, d. v. s. tredubbel mansbot. De andre instämde, men man yrkade, att böterna skulle betalas på thinget. Gissor invände, att de troligen icke hade så mycket silfver med sig. Då svarade Gudmund: “jag vet hvad Snorre vill, nämligen att vi förlikningsmän bidraga efter bästa förmåga, då torde ock andra lägga sitt till.“ De gingo in derpå. Domen förkunnades från lagberget och förklarades sådan att han icke kunde brytas. Allt folket var villigt att hjelpa Njål med böternas betalande. Njåls söner och hans svärson Kåre lemnade ett silfverhundrade, Njål sjelf ännu ett, thingfolket gaf det öfriga. Njål tog då en sidenkjortel och ett par stöflor och lade öfverst på silfverhögen. Flose efterskickades, besåg silfret och sade det vara väl gifvet, tog så kjorteln och frågade, hvilken hade lemnat den. Då ingen svarade, yttrade Flose en förmodan, att han var gifven af den skägglösa Njål; “ingen kunde se på honom, om han var man eller qvinna“. Skarpheden svarade: “illa är det att smäda åldrig man. Att han är en karl, torde du veta, ty de söner, hans hustru födt honom, hafva icke låtit hans fränder ligga ohämnade.“ Ordvexlingen slutade dermed, att Flose vägrade taga mot silfret och sade sig vilja hämnas Höskuld. Då sade Njål: “nu kommer det fram, som jag längesedan tänkte, att detta mål faller tungt öfver oss.“
Flose rustar sig och de sina för att anfalla Njål. All den hjelp han påräknat, fick han dock icke. En Ingjald hade lofvat honom bistånd, men till honom kom en dag hans syster Rodny, moder till Njåls oäkta son Höskuld. “Är det sant“, sporde hon, “att du svurit att dräpa Njål och hans söner?“ Han medgaf det. “Stor niding är du då“, sade hon, “då Njål redan trenne gånger räddat dig från fredlöshet.“ “Mitt lif beror på att jag håller min ed“, svarade brodren. “Du torde allt få lefva ändå“, invände systern, “och kallas en bättre man, om du icke sviker den du mest har skuld till.“ Hon tog då upp ur sin påse en blodig och söndersliten linnemössa och sade: “denna mössa bar Höskuld Njålsson, din systerson, då han dödades af Njåls ovänner. Så mycket sämre synes det mig att hjelpa dem.“ Ingjald lofvar, att icke uppträda mot Njål, men vägrar att yppa för honom de sammansvurnas plan. “Då vore jag hvar mans niding, om jag yppade, hvad andre förtrott mig, men väl är det karlaktigt, att jag skiljer mig från de sammansvurna, ehuru jag vet hämnden stunda.“ Rodny gick ned till Bergthorshval och bad Njål taga sig till vara.
Förebud kommo. En man gick ute en söndagsnatt nio veckor före vintren. Han hörde ett stort buller. Himmel och jord bäfvade. I vester såg han en eldfärgad ring och i ringen en man på en grå häst. Han red fort och hade i handen en lågande eldbrand och red helt nära honom. Ryttaren var svart som beck och qvad med hög röst:
En natt omringades huset af Flose och hans män år 1011. De tände eld derpå. Njål ropade ut och frågade, om de ville förlikas med hans söner eller låta någon slippa ut. Flose ville icke veta af förlikning, men beder qvinnor, barn och huskarlar gå ut. Njål bad alla, som fingo, begagna sig af tillåtelsen. Thorhalla, Åsgrims dotter och Helge Njålssons maka, lofvade att egga fader och bröder till hämnd, Åstrid, Grim Njålssons hustru, klädde Helge i qvinnokläder och ledde honom ut med sig. Derute fattade man dock misstankar till den resliga qvinnan och då Helge hörde det, kastade han af sig förklädnaden, drog svärdet men fann snart döden. Flose bad Njål gå ut, “jag vill icke att du brinner inne.“ “Nej“, svarade Njål, “jag är en gammal man och föga skicklig att hämnas mina söner. Jag vill icke lefva med blygsel.“ Flose ropar då till Bergthora: “gå ut, husfröja, ty jag vill för ingen del, att du brinner.“ Bergthora svarar: “ung var jag, då jag gafs åt Njål; jag har lofvat honom, att ett och samma skall gå öfver oss båda.“ “Hvad skola vi nu göra?“ frågade Bergthora mannen. “Vi skola lägga oss på vår bädd, jag har länge väntat efter hvila.“ Då såg Bergthora på sin lilla dotterson och sade: “dig skall man bära ut, du får icke innebrännas.“ “Nej, mormor“, svarade gossen, “du har lofvat mig, att jag aldrig skulle skiljas ifrån dig, så länge jag ville vara hos dig. Mycket hellre vill jag dö med dig och Njål än lefva efter er.“ De lade sig i bädden med gossen emellan sig. De gjorde korstecknet öfver sig och anbefalde sina själar i Guds hand. Det var de sista ord, Njål hördes tala.
Det blefve för långt att här meddela mera af den gripande skildringen, sagan gifver af “Njålsbrännans“ förlopp. Blott en undkom, Kåre, Njåls måg, för att blifva svärföräldrarnas, sonens, svågrarnas hämnare. Det blefve för långt att meddela, hur straffet träffade våldsverkarna. I sin ålderdom for Flose till Norge. Han var då förlikt med Kåre. Sent på hösten vände han åter; man afstyrkte hans färd, ty hans skepp var dåligt. “Det är godt nog“, sade han, “för en gammal man, som snart skall dö.“ Ingen har sedan hört något om skeppet eller om Flose.
Den tid, till hvilken jag nu öfvergår, ligger utom sagornas egentliga tidsålder — denna slutades, som redan sagdt, år 1030 —, men jag hade alltför ofullständigt löst min uppgift, ifall jag icke meddelade det slutliga resultatet af allt det, jag i det föregående påpekat, frukterna af Islands samhällsförhållanden. Det finnes en saga, som behandlar denna slutperiod, den omständliga Sturlungasagan, så kallad, emedan hon företrädesvis handlar om Sturlungarnas ätt, den mäktigaste under Islands sista tider. Vid den märkligaste af denna ätt ville jag nu närmast anknyta berättelsen, vid Snorre Sturleson.
Den blifvande häfdatecknaren fick en värdig uppfostran. Hans fader var den mäktigaste mannen i Vestlandet och låg i ständiga strider. Sällan stod någon med framgång emot honom. En gång tvangs han dock att antaga en förlikning, som förestafvades af den ansedde Jon Loptsson, hvilken, för att gifva förlikningen ökad fasthet, erbjöd sig att uppfostra Sturles yngsta son Snorre. Detta skedde år 1081. Snorre var då tre år gammal.
Han var nu på rätta stället, för att få en god uppfostran, så fin och belefvad, som den tiden kunde gifva. Jon Loptsson var en dotterson till konung Magnus barfot uti Norge och en sonson till Sämund vise, som ansetts vara samlaren af nordens guda- och hjeltesånger. Äfven om han icke var det, hade han och hans ätt stort anseende för lärdom. Det kunde ock synas bäst för Snorre att gå den lärda vägen, ty hans moder hade förödt all hans egendom. Detta hjelptes likväl snart, ty hans äldre bröder, som båda voro godar, skaffade honom ett rikt gifte. Nu fick han gård efter gård, godord efter godord. Hans anseende växte med hvar dag, ty han var vis icke blott i boklig lärdom, utan äfven i det som hörde till det praktiska lifvet.
Mån om sig var han, att döma efter de drag, sagan förvarar, och deltog uti de strider, som fördes af öns höfdingar. De goda tiderna, då man hade lagt bort seden att bära vapen, voro nu redan förbi. Snorre uppträdde en gång på thinget, då ett hans mål skulle afgöras, med sex- eller, enligt några handskrifter, sjuhundra man, af hvilka åttatio voro helt beväpnade. Men den högtflygande ande, som bodde i honom, lät honom ej med odeladt nöje och uteslutande egna sig åt hemmet och dess jemförelsevis småaktiga strider. Han fästade sina blickar på utlandet. Till Håkan Galen, som den tiden utöfvade ett stort inflytande på ledningen af Norges öden, sände han ett lofqväde och fick till lön ett svärd, en sköld och en brynja, hvarjemte jarlen skref till honom och bjöd honom till Norge, der han skulle än mer hedras. Snorre ämnade lyda uppmaningen, men jarlen dog, och resan uppsköts. När Snorre omsider kom till Norge, regerade der konung Håkan Håkansson och jemte honom Skule jarl. Hos jarlen blef han väl mottagen och gästade hos honom öfver vintern. Sommaren derpå for han till Vestergötland för att besöka lagman Eskil, Birger Jarls broder, och hans husfru Christina, Håkan Galens enka. Snorre mottogs med största gästfrihet och fick efter tidens sed ansenliga gåfvor; bland annat gaf fru Christina honom det märke, som burits framför Svenska konungen Erik Knutsson, då han i slaget vid Gestilren fälde sin motståndare konung Sverker unge. Snorre var då ungefär 40 år. Vi kunna utan svårighet förstå, af hvilken nytta det skulle vara för den stora häfdetecknaren att få röra sig i de högre kretsarna af det offentliga lifvet, som han sedermera så mästerligt skildrat i dess tidigare företeelser.
Till vintern vände han åter till Skule och var hos honom i tillfälle att använda sitt inflytande till Islands förmon. En händelse hade nämligen timat, som sorgligt tecknar tidens art. En son till Snorres fosterbroder Sämund hade kommit till Bergen. Borgarne derstädes, som kände slägtens öfvermod, skämtade med honom om hans kongliga börd. Isländaren seglar af förtrytelse häröfver, trots vinterstormarna, till Norska konungen, som då vistades i Throndhjem, men hans fartyg förliste utanför Stadudden. När underrättelse härom hinner fadren, skjuter han skulden för alltsammans på invånarna i Bergen, begifver sig med några hundra man till en hamnplats på Island, der någre Bergensköpmän befunno sig och tillegnar sig deras varor, ja icke blott deras, utan äfven tvenne Hardangerköpmäns. I följd af detta spildes några menniskolif och Skule jarl beslöt i sin vrede, att med en flotta begifva sig öfver till Island. Men Snorre afrådde detta och sade det vara vida lättare att förmå Isländarna genom ärebetygelser och gåfvor än genom våld att underkasta sig; “jag och mina bröder,“ tillade han, “äro näst Sämund de inflytelserikaste på ön; mängden följer nog oss efter.“
Det var icke första gången Norges beherrskare sökte lägga under sig Island. Redan Harald Hårfager hade under landnamstiden velat få ön bragt under sin lydnad genom den dit utflyttande Une Danske. Islands inbyggare blefvo vid underrättelsen om dennas planer så förbittrade att de icke ville gifva honom det han allramest behöfde, för att kunna lifnära sig i det ännu för honom främmande landet. Hans beskickning misslyckades fullkomligt och han sjelf fann snart döden till straff för ett brott, han föröfvat. Emellertid måste Isländarne på ett sätt eller annat träda i förbindelse med Norrmännen äfven i rättsligt afseende. Islands lagbok talade om Norges konung och denne upptog skatt af skeppen, som foro mellan Island och Norge. År 1220 talar en Isländare om att lägga sin ö under Norges krona och denne Isländare är icke en äfventyrare, utan en af öns mest ansedda män, som redan varit hedrad med förvaltandet af sitt hemlands högsta embete.
De rådande i Norge sökte allt närmare binda Snorre vid sina planer. Han utnämndes till konungens munskänk och till Norsk ländeman, d. v. s. mottog af Norges konung en förläning. Omsider vände han åter till Island på ett skepp, som han jemte andra stora gåfvor fått af Skule jarl. Deremot hade han måst förbinda sig till att sända öfver sin son, att man skulle hafva honom vid hofvet som gisslan för fadrens trohet. Alle Isländare voro dock ännu icke af samma mening, allraminst de som hade på något sätt förbrutit sig mot Norrmän, ej heller gjorde Snorre något för att infria sina i Norge gifna löften. Deremot var han mycket upptagen af egna angelägenheter, låg i ständiga strider med sina anhöriga och sökte på allt sätt styrka sin egen makt. Han byggde till och med några kastaler eller borgar, till värn mot sina fiender. Och under allt detta skref han på sitt stora historiska verk.
De rådande i Norge sökte då efter andra verktyg och hade icke svårt att finna villiga. Snorres brorsson och motståndare Sturle nödgades för de oförrätter, han tillfogat en af Islands biskopar, begifva sig från ön. Först gästade han i Norge, der han höll sig till konung Håkan, som nu var i oenighet med den till hertig upphöjde Skule, besökte sedan Valdemar Seier i Danmark och for sedan med en Norsk biskop till Rom, der han för att bota sitt brott fick vandra barfota mellan alla kyrkorna och dessutom gisslades framför de flesta hufvudkyrkorna, under de åskådandes stora ömkan, säger sagan. På återvägen dröjde han hos konung Håkan i Tönsberg och fick hans stora förtroende.
På det viset styrktes oppositionen mot Snorre, som knappast hade mod att i skarp strid förfäkta sitt herravälde. Han fick lemna sin bästa gård och lemnade till och med ön, för att uppehålla sig en tid hos hertig Skule, som vid afskedet skall hafva gifvit honom jarlsnamn. Konung Håkan var hans ovän. År 1238 vände Snorre åter till Island, ty hans farligaste motståndare, en broder och dennes son, den nyssnämnde Sturle, voro nu dödade.
Mördarne, Gissor och Kolben, voro Snorres svärsöner. Det oaktadt eggar Snorre en sin brorsson att utkräfva hämnd på dem. Men samtidigt får Gissor, som ock var Norsk jarl, bref från sin frände konung Håkan, der han beder honom taga Snorre till fånga och sända honom till Norge eller i nödfall döda honom. Gissor valde det senare och gjorde första anfallet mot sin svärfader vid allthinget, men då räddade denne sig in i Thingvallakyrkan. Snorre for från thinget hem till sin gård, trots försigtiga vänners afrådande. Han ämnade ej dröja der mer än helt kort. Ett varningsbref fick han, som kanske hade bestämt honom till större varsamhet, men det var skrifvet med så invecklade runor, att ej ens den lärde Snorre kunde tyda dem. Ovännerne kommo manstarka en natt, då Snorre redan hade lagt sig. Han skyndar upp och gömmer sig i en källare, der han snart uppdagades och dräptes. Det skedde år 1241, natten efter S:t Mauritii dag, den 22 September.
Snorres lefnad ger en fullständig spegelbild af den tidens lif, enskilda och borgerliga. Han är ingalunda en af de sämsta och jag vill hoppas att de funnos, som i charakterens värde öfvergingo honom. Slapphet i sederna, inbördes oenighet, begär efter hofvens och hofgunstens glans, ringakt för den frihet, fäderne egt och lemnat till arf åt kommande slägten, hejdlösa angrepp mot det under det personliga inflytandet vacklande statssystemet — sådana äro den tidens och dess mäns drag. Vi få dervid dock icke förgäta, att Snorre var en utmärkt häfdatecknare, en af verldens allrastörsta. Att samla minnena från förgångna tider var den tiden vanligt.
Hvarföre skulle jag än ytterligare uppehålla er vid detaljerna från denne den Isländska republikens sista dagar? De äro icke angenäma. Hufvudsumman måste jag dock meddela.
Konung Håkan fullföljde sin tidigare politik. Han använde den ena mot och efter den andra, allt eftersom hans planer fordrade. Stridigheterna mellan Snorres vänner och hans mördare fingo härigenom en politisk charakter, ehuru ingen af de stridande partimännen var hogad att längre rätta sig efter konungen än detta var förenligt med de egna intressena. Ej heller tilläto de båda partiernas hufvudmän, att någon annan uppstod att föra Norska konungens talan. Omsider slutades det dermed, att Snorres mördare kom till ön som Norsk jarl och fick öns invånare att rätta sig efter den nya ordningen, i synnerhet genom att förespegla dem en del förmoner. Det visade sig likväl inom kort, att dessa förmoner icke voro gifna af någon annan än Gissor sjelf. Sändebud från Norge framstälde konungens fordringar utan afdrag och större delen af öns befolkning underkastade sig, ehuru icke utan knot, Norges krona med förbehåll att få behålla egen lag och vissa andra förmoner. Tvenne år derefter, år 1264, var ön helt och hållen ett Norskt lydland. Detta styrdes sedermera af en ståthållare med tillhjelp af först en och sedan tvenne lagsagomän och några s. k. sysselmän, hvilkas antal efter behof förökades. Med bibehållande af laga former infördes en mängd förändringar, femtedomen afskaffades, annat omskapades, en ny lagbok, affattad efter Norska lagens grundsatser, infördes, men öfverklagades och ersattes af den s. k. Jonsboken, hvars hufvudsakliga del blifvit af lagsagomannen Jon utarbetad, mot slutet af trettonde århundradet.
Med året 1264 slutar Islands historia. Senare tiders tilldragelser äro ej för historikern af värde. Hade ej öns vulkaniska natur och nordliga läge så mycket af intresse att bjuda naturforskaren och vore icke allt vi kunna erhålla till belysning af sagorna och deras tid af så stor betydelse, skulle man nästan vara frestad att säga, att menskligheten i dess helhet hvarken vunne eller förlorade om ön fins qvar eller försjönke i vågorna.
Så försvann den Isländska republiken ur staternas antal. Dess upprinnelse var artificiel och dess lifskraft kunde derföre icke uthärda en täfling med de stater, som på fullt organiskt sätt utvecklat sig. Hade naturförhållandena varit bättre, hade ön kunnat förse sina invånare med allt eller med det förnämsta, de behöfde — ett af de vilkor, som framstäldes af Isländarna, då de lade sin ö under Norskt öfvervälde, var att åtminstone sex skepp skulle årligen utsändas till deras undsättning — hade statens lif sannolikt blifvit förlängdt, lagarna kanske längre bibehållit sin makt. På längden hade helt visst icke ens blidare yttre omständigheter kunnat bevara den Isländska staten.
Den försigtighet, som behöfves, när man från de Isländska förhållandena sluter sig till de öfriga Nordiska, är särskildt af nöden, när det är fråga om de statsrättsliga förhållandena. Med afseende på dem torde större skiljaktighet hafva förefunnits mellan Nordens tre hufvudländer än man varit villig att antaga, till en del derföre att man låtit de Isländska förhållandena alltför mycket vara måttstocken. Den skiljnad, som i politiskt hänseende fans mellan Island och Norden — vi hafve dervid att särskildt tänka på Sverige — är af rätt stor vigt, emedan de politiska förhållandena utöfvat inflytande på folkets charakter och på hela den följande utvecklingen.
I den gamla Nordiska statsförfattningen, Sveriges såväl som Norges, rådde ett mycket starkt demokratiskt element. Folket i de olika kretsar, hvari det var fördeladt, hade stora naturliga rättigheter och förmådde gent emot sina höfdingar utöfva ett afgörande inflytande på de allmänna angelägenheterna. Men folket var icke den enda statsmakten, konungen var den andra.
Konungarne nöjde sig icke alltid med det inflytande, den makt, de hade; strängt och bestämdt formulerad är för öfrigt aldrig hos ett naturfolk någondera statsmaktens myndighet och derigenom är det ganska lätt för ena parten att öfverskrida det som borde vara eller i den andra partens ögon är den rätta gränsen. Uti Norge isynnerhet utvidgades konungamakten betydligt. Och just i opposition mot denna konungamakt, sådan den handhafdes af Harald hårfager, företogos utflyttningarna till Island, och samma tänkesätt, som låg till grund för dessa, bestämde äfven lagstiftningen. Island blef en republik, behöll blott den ena af hemlandets statsmakter. Man vann derigenom visserligen frihet från det öfvervåld, konung Harald ville utöfva, men man betryggade ingalunda sin framtid, ty svårare faror hotade från annat håll. Vi hafva sett, huruledes ur den likartade massan af Isländska bönder uppreste sig den ene stormannen efter den andra, somlige beklädde med godevärdighet, andre icke, och vunno understundom ett ganska stort inflytande. Men det fans intet som gaf helgd åt detta stora inflytande. Alle kunde icke vara nöjde med detta och så uppreste sig vid sidan af den gamla och mot denna en ny storhet. Strid och åter strid i oändlighet blef följden häraf.
I hemlandet funnos fortfarande de båda statsmakterna. I Sverige hade ingen envåldsherskare uppträdt med en Harald hårfagers bestämda gry och högtflygande planer. Men det forna patriarchaliskt enkla och fredliga förhållandet mellan konung och folk var försvunnet. Vi se det af det märkvärdiga thinget, der lagman Thorgny uppträdde och förde folkets talan, kraftfullt, till och med hotande mot konungen. Vi se en frukt af skilsmessan deruti, att i hvart landskap, som den tiden var nästan så godt som en stat, funnos jemte hvarandra tvenne män, som representerade den ene konungen, den andre folket, jarlen nämligen och lagmannen. Man kände tydligt, att hvardera statsmakten behöfdes, men att maktens omfång måste bestämmas och öfvervakas.
Den inbördes afundsjuka, som på sådant sätt uppstod, känslan af åtskiljnad, som under dessa förhållanden icke kunde uteblifva, måste medföra förvecklingar, dessa blefvo af stor vigt — ur dem utbildade sig ett nytt statsskick, under hvars tid Sverige närmare berördes af den anda, som genomgick den Europeiska medeltiden. Det fans stormän i Sverige, men desse slöto sig snart till konungen, alldeles som Islands stormän till sist gjorde. Konungamakten steg härigenom till en början, men stormännen sörjde snart för, att icke dess makt blef alltför stor, de gjorde sin så mycket större.
Det ligger icke inom omfånget för mitt nuvarande ämne att tala om den så uppvuxna aristokratien, dess charakter och syften. Hurudana dessa än voro, torde Sverige, lika litet som andra land i Europa, kunnat komma ifrån att genomgå sin aristokratiska period. Jag är viss derpå, att under början af det tidehvarf, med hvilket vi varit sysselsatte, förorsakade aristokratiens tillväxt och de omständigheter, som lågo till grund derför, att förhållandena i Sverige voro något ljusare än på Island.
Misstroendet mot konungarna och den omständigheten, att stormännen afgjordt stälde sig på deras sida, förlänade i väsentlig mon en politisk färg åt stridigheterna. Målet blef derigenom högre, det blef ej lika mycket som på Island strider för egen och mot en annans mer enskilda vinning. Det var visserligen långt ifrån, att vårt land under hedendomens dagar eller under den tid, då den gamla författningen, om vi frånse de allranödvändigaste ändringarna, bibehöll sig, d. v. s. intill år 1250, saknade dessa enskilda fejder, men de politiska torde hafva icke så litet dragit sinnena ifrån dem och kampen för eller mot en idé torde icke hafva medfört så mycken och elakartad vildhet, som den rent sjelfviska striden.
Sturlungatiden, Islands sista, företer den icke angenäma bilden af ett samhälle som går under. En sådan tafla saknar aldrig mörka färger. Det oaktadt är detta tidehvarf den Isländska litteraturens blomstringsålder. Den rika, herrliga sagolitteraturen visar, att de sorgliga yttre företeelserna icke voro tecken till ett fullständigt förfall, sådant som t. ex. Romarväldets var inemot midten af vår tideräknings första årtusende. Det är verkligen förunderligt att se, hur Snorre midt under alla de ofta småaktiga och vanligen egennyttiga strider, som upptogo hans bästa år, hann skapa sitt stora historiska verk, hur han hade ro, icke blott yttre, utan verkligen inre ro att göra deraf mer än en krönika — en dylik skrapar man temligen lätt ihop på lediga stunder — ett klassiskt mästerverk af första ordningen, som gifvit hans namn en odödlighet, hvilken hans tvetydiga politik, hans egennytta och svaghet icke kunna utplåna. Dessa så himmelsvidt skiljda yttringar af hans ande gifva honom en gåtlik charakter, som knappast tillfyllest förklaras med de materialier, vi ega.
Are vise eller frode var den förste, som skref Islands historia, tecknande de vigtigaste tilldragelserna på ön. Hans Islänningabok är ännu i behåll och begynnes så: “Islänningaboken skref jag först för våra biskopar Thorlak och Kettil och visade honom för dessa två och för presten Sämund. Men eftersom de funno för godt att hafva eller tillöka skref jag detta och tillade det, som sedan vard mig kunnigt. Om något är orätt, bör man hellre taga det som befinnes vara sannare.“ Hans bok handlar om de vigtigaste tilldragelserna på ön, hvilka jag alla, utom en, i det föregående omnämnt eller antydt — om landnamsmännen, lagarnas införande, allthingets sättande, tideräkningen — det gjordes år 970 en förändring i det dessförinnan brukliga sättet att beräkna åren — om fjerdingsindelningen, Grönlands bebyggande, christendomens införande, de utländska biskoparne och de två första infödda, Isleif och Gissor. Han slutar med året 1120. “Här slutar denna bok“, heter det. Dock tilläggas sedan tvenne slägttaflor, den ena för de begge biskoparna, den andra begynner med Yngve Tyrkjakonung och går genom Ynglingaättens leder allt längre framåt, flyttar med landnamsmannen Olof feilan öfver till Island och slutar så: “den trettiosjette mannen är Gelle, fader till Thorkel, Brand och Thorgils, min fader, men jag heter Are.“ Vi se häraf, att Are var en högättad man och att hans arbete författades ungefär 250 år efter det Island började bebyggas.
Men den Isländska litteraturen sprang icke då upp som af intet, utan alla förberedelser. Allt menskligt kan man, med större eller mindre framgång, följa närmare dess upprinnelser, såvida icke dessa ligga gömda alltför långt in i den tidigaste fornålderns gråa, färglösa töcken. Under den hedniska tiden hade gudaläran fått sitt uttryck i bestämda sånger — den poetiska formen ligger folken i deras äldsta tid så nära — man hade dessutom berättelser om forntidens tilldragelser i Norden, ehuru af dem icke mycket äkta bevarats; samtidens och, ju längre den Isländska historien fortgick, de närmast förgångna slägtenas bedrifter gåfvo ämnen till många berättelser. En erfaren man förtäljde för en vän eller för en lyssnande folkskara de händelser, han upplefvat, och en sådan berättelse, vare sig man fått den från gerningsmannen sjelf eller från dem, som på ett eller annat sätt stodo honom nära, fortplantades sedan från man till man, från slägte till slägte. Särskildt om visor voro inblandade i berättelsen — rätt månge af Isländarna voro skalder — bevarades allt uti friskare minne. Man hade visserligen en möjlighet att redan då, när händelserna timade, genom upptecknande bevara dem åt efterverlden. Så t. ex. ristade Egil genast med runor sitt sorgeqväde öfver sonen, men detta var ganska besvärligt, de rätliniga runorna och de hårda träskifvorna underlättade icke. Något allmännare upptecknande kom derföre icke i fråga, förr än med christendomen kommit kännedom om det i det öfriga Europa vanliga skrifsättet, att med stylus och bläck rista orden på pergament. Dock var ej heller detta hvar mans verk. Pergamentet var en dyrbar vara och det drog icke liten tid att pränta bokstaf efter bokstaf, rad efter rad. Så länge skrifsättet är sådant, måste det bidraga till att göra språket stelt. Äfven detta förutan tänker ett folk, som nyss blifvit författande, mest uti korta afbrutna meningar. Ledigheten i stil i det senare ordets dubbelbemärkelse inträder först senare. Det är derföre helt naturligt, att det dröjde så länge innan Island fick en verklig d. v. s. skrifven litteratur. Ej heller kunna vi vänta, att nya fynd skola uppenbara en tidigare begynnelse. Hela forntiden är ense derom, att Ares bok är den första. Uti inledningen till en utförligare redaktion af Olof den heliges saga heter det: “Det dröjde mer än 200 år, efter storhundrade räknade“, d. v. s. mer än 240 år, “efter Islands bebyggande, innan folket der började skrifva sagor.“
Men när början var gjord, synes begäret att fortsätta hafva varit synnerligen stort. Den ena sagan upptecknades efter den andra, någon gång gällande hela landet, vanligen en enskild slägt eller en viss trakts invånare, till sist skref man äfven främmande länders historia. Af hvem det gjordes, vet man i allmänhet icke och man torde göra bättre uti att uppgifva de så vanliga försöken att tillerkänna en saga åt en viss författare. Dessa försök frambringa oftast ej mer än lösa hugskott. Understundom hade nedskrifvaren icke mycken möda af sitt företag, nämligen då han hade till grundämne för berättelsen en mängd visor, i hvilket fall han oftast ej behöfde göra mer än att på prosa återgifva deras innehåll samt i korthet förtälja anledningen till dem och de följder, som de möjligen framkallat. I andra tillfällen åter, äfven om det förnämsta af sagan var genom traditionen bevaradt, berodde mycket på nedskrifvarens personlighet — det blef då ett verkligt författarearbete.
Jemför man Ares historia och t. ex. Njåls-sagan, finner man hos dessa båda arbeten ett ganska skiljaktigt författarskap. Ares arbete är chrönikeartadt, stelt och styft, det förråder, att man den tiden icke var van vid språkets behandling. Njåls-sagan deremot förråder ett stort mästareskap öfver språket och en själsbildning, som icke nöjer och icke behöfver nöja sig med chrönikeskrifvarens torra upprepande — hon är ett konstverk! Vi kunna vara förvissade derom, att denna skiljaktighet antyder en betydligt olika nedskrifningstid, så mycket hellre, som den svagare författaren Are, enligt alla vederhäftiga vitnens intyg, stod på höjden af sin tids bildning. När inföll denna den Isländska litteraturens blomstringstid? Hvilka af sagorna antyda fortskridandet mot höjdpunkten, hvilka åter beteckna sjunkandet?
När man i Sverige började under 1600-talet med berömlig ifver studera den Isländska litteraturen, samlade manuskripter och sörjde för deras offentliggörande, råkade man rätt illa ut med sitt val. Jag vågar icke afgöra huruvida man tagit tillräcklig kännedom om sagornas art i allmänhet och derefter gjorde sitt val, eller om det var en s. k. händelse, som gjorde att Verelius, Rudbeck, deras vänner och själsfränder fingo i händerna de mest vidunderliga, de mest otillförlitliga af alla sagorna, Götreks och Rolfs, Hervars, Herröds och Boses, Arvar-Odds o. d. — idel sagor, som vi med den kännedom, vi på andra håll vunnit om det forntida lifvet i Norden och våra äldsta historiska förhållanden, finna vara verk från en jemförelsevis ung tid, då man hvarken rätt förstod eller rätt mindes forntiden. Så mycket större fröjd fick man af dessa sagor, som de hafva mycket att bestyra med Sverige, under det de äkta Isländska sagorna icke annat än i förbigående beröra våra fäders land. Ja, man var så nöjd med dessa sagor att man under samma sjuttonde århundrade till och med tillverkade en Isländsk saga i samma stil.
Dessa ohistoriska, mythiska eller fornålderssagor författades, har man funnit, i synnerhet på 1300-talet. Ju mer tiden skred, dess mer tilltog smaken för dylik torftig läsning. Från 1400-talet har man en synnerligen stor mängd riddaresagor och legender, svaga och pjunkiga, under det manuskripter af de gamla sagorna äro från samma tid högst få. Under början af 1500-talet inskränkte man den litterära alstringen nästan uteslutande till förfärdigande af religiösa sånger och rimmade omarbetningar af riddaresagorna. Vid århundradets midt infördes reformationen på ön och med den en helt ny litteratur. Man glömde då så fullkomligt de Isländska sagorna och de minnen de förvara, att den man, som återupplifvade bekantskapen med Islands forntid — han hette Arngrim Jonsson och dog år 1648 — aldrig såg Ares bok, aldrig hörde talas om Snorre Sturlesons och hans mäktiga fränders saga.
Före allt detta måste således affattandet af de äkta, gamla Isländska sagorna ligga. När öns litteratur stod högst, är lätt att säga, ty intet af dess alster öfverträffar Snorre Sturlesons konungasagor. Snorre dog 1241 och man har skäl att tro, att hans sagor författades något efter år 1220. Till den och till den närmaste tiden, intill år 1260 ungefär, har man att föra nedskrifvandet af de yppersta sagorna. Denna skiljaktighet inom Sturlungatiden mellan det politiska virrvarret och uselheten och å den andra sidan den litterära odlingens rika, herrliga blomstring är ett i alla afseenden märkligt factum. Kontrasten förlorar visserligen i skärpa, om man, som mången gjort, låter dem, som fästade sagorna på pergamentet, vara föga mer än skrifvare och ingalunda värda den glans, ett sådant författareskap skulle gifva; man har till och med sagt något sådant om Snorre Sturleson. Men dels var redan den kärleksfulla tanken på det förflutna ett vackert drag, dels är det icke tänkbart att den mundliga traditionen skulle åt nedskrifvaren öfverlemna sådana mästerverk, som flera af sagorna äro.
Huru väl är t. ex. Njåls-sagan uppstäld! Uti inledningskapitlet införes hos oss den lagkloke Mård giga och derefter bröderna Höskuld och Rut. Vi inbjudas till ett gästabud hos Höskuld. Hallgerd, då en liten flicka, springer på golfvet och leker. Fadren ropar henne till sig, kysser henne och frågar sedan brodren, om hon icke syntes honom fager. “Jo alltför mycket“, svarade den vise Rut, “men jag vet icke, hvarifrån tjufögon kommit i vår slägt.“ Man förgäter icke så lätt dessa ord, när man finner, hur Hallgerd vållar sina mäns död, stridigheterna med Njåls hustru och söner, dessas sorgliga dåd och till sist Njåls innebrännande. Ett är det att framställa händelserna sådana, som de tilldragit sig, och är detta troget gjordt, kan åtminstone efterverlden utfinna de ledande krafterna och fälla en rätt dom. Ett annat är det, när man, utan att i minsta mon bryta mot sanningens kraf, särskildt framhåller de betecknande omständigheterna, utpekar det som verkar genom tiderna. Den det gör — i fall han gör det väl — visar sig vara en herre öfver den tid, han skildrar, visar sig ega förfarenhet af ett menniskohjerta och dess art, vara vuxen att urskilja orsak och verkan. Sådan är Njåls-sagan, att man icke kan antaga annat än att bakom henne står en författare i ordets fulla bemärkelse. Hvad hette han? Det är sant, det vet man icke. Men detta visar, att litterära förtjenster och den sinnets adel, som förutsättes, om denna förtjenst är sann, icke voro så sällsporda på Island, att deras innehafvare utbasunades af ryktet till verldens fyra hörn.
När man har Snorres konungasagor eller Heimskringla och Njåls-sagan till utgångspunkt, är det icke synnerligen svårt att bestämma, hvilka andra sagor höra till samma period. Man kan dervid låta sig med temligen stor säkerhet bestämmas af sagornas egen charakter, ledigheten i språket, det storartade och gedigna i skildringarna af lifvet, det enkla, friska, hårda lifvet i all dess ursprunglighet. Sådan är t. ex. en annan af de sagor, åt hvilka vi egnat större uppmärksamhet, sagan om Egil Skallegrimson.
Att afgöra, hvilka sagor höra till äldre eller yngre skiften, är i allmänhet icke lätt. Det är tydligt att den fortskridande utvecklingen i dess lägre stadier och sjunkandet från den en gång hunna höjdpunkten böra kunna vara hvarandra temligen lika. Då beror det blott derpå, om man kan skilja de ofullkomligheter, som vållas af ännu icke öfvervunna svårigheter, från de brister, i hvilka man spårar en slappad förmåga. I vissa fall är det möjligt att utan andra hjelpmedel endast från de inre vitnesbörden sluta till den tidigare och senare åldern. Sålunda ser man lätt att t. ex. Vatnsdæla-Saga, hvilken jag förut omnämnt, är från en tid, som är yngre än den Isländska litteraturens guldålder. De understundom svaga, vidtsväfvande teckningarne, striden med röfvaren, som ensam slagit sig ned i skogarna mellan Norge och Sverige och gör allmänna farleden osäker och som till på köpet säger, att det var sed för mäktiga mäns söner, att så samla sig rikedom, ehuru han på samma gång medger att hans yrke icke var godt — detta allt och mycket mer förråder en stark frändskap till de under 1300-talet så mycket omtyckta vidunderliga röfvarehistorierna; ja sjelfva ordet röfvare, som förekommer i sagan, är af yngre ursprung än den klassiska Isländskan.
Att endast efter inre grunder afgöra frågan om en sagas ålder, är naturligtvis icke alltid möjligt. Närmast till hands, om vi vilja tänka på de yttre vitnesbörden, synes det väl ligga att låta handskriften bestämma åldern, men då man ingalunda vet, huruvida det äldsta manuskript, man nu eger, verkligen är det ursprungliga eller en afskrift, mer eller mindre ung, får man på detta sätt ej veta mer än den ena tidsgränsen, den nämligen, efter hvilken sagan icke kan vara författad. Bestämdare vinkar får man, när sagoförfattaren antyder eller åberopar sin tids förhållanden, såsom när det i en saga talas om de vid nedskrifningstiden öfliga thingförhållandena och dessa uppenbarligen äro den Isländska republikens — sagan är således i det fallet skrifven före år 1262 — eller när det i sagan om den fredlösa Grette heter, att ett spjut, hvarom sagan talar, hittades i en mosse under lagsagomannen Sturle Thordssons senaste dagar, och man vet att denne, en af Islands märkligare och för dess litteratur vigtigaste män afled år 1284, är dermed den sagans ålder ganska nära bestämd. Men äfven härvid måste man iakttaga stor försigtighet, förr än man fäller sitt domslut, i synnerhet om en dylik tidsbestämning står utan närmare sammanhang med den föregående eller efterföljande berättelsen, ty det har visat sig, att mången gång plägade man i kanten af ett manuskript inskrifva dylika förklarande tillägg eller anmärkningar, hvilka derefter af en senare afskrifvare blifvit inryckta i sjelfva texten. Understundom kan man vid behandlingen af denna fråga få någon hjelp deraf, att en saga citerar en annan. Det är likväl möjligt, att ett sådant citat icke afser just den skrifna redaktion, som vi hafva i behåll, utan måhända en äldre, ja kanske till och med endast den mundliga sagan.
Jag ämnar icke gå vidlyftigare in härpå. Det är tillräckligt att hafva påpekat hjelpmedlen och svårigheterna. Islands litteratur har ännu icke fått sin historia fullständigt och väl skrifven. Det förnämsta arbetet är ännu Dansken P. E. Müllers från början af detta århundradet, hvarjemte Dansken N. M. Petersen m. fl. gifvit goda bidrag. Det har icke förr än under den senaste tiden blifvit möjligt att skrifva en dylik historia. Sålänge man såg sig för kännedomen om Nordens forntid nästan uteslutande hänvisad till de Isländska sagorna, kunde man icke gent emot dem intaga en ställning nog sjelfständig, för att kunna fördomsfritt pröfva dem. Nu har man genom resultaterna af fornsaksstudiet fått en icke obetydlig kännedom om vår forntid, oberoende af Isländarnas sagor, hvarjemte pröfvoförmågan skärpes, ju mer hon användes, så att nu bör denna kännbara lucka kunna fyllas.
Hon är så mycket känbarare, denna lucka, som den Isländska litteraturen är en af den menskliga bildningens märkligaste och vackraste företeelser. Jag vill nu till sist fästa uppmärksamheten derpå. Derigenom sprides ljus öfver Nordbons charakter och ett ljus, som icke är mer än rättvist.
När Nordens folk träda fullt inom historiens område, hafva de beslägtade folken i södern redan hunnit långt uti utveckling. Under det den klassiska Romerska verlden med hvar dag vitnade tydligare om det kring sig gripande förderfvet, kommo Germanerne att aflösa de gamla folken såsom bärare af den menskliga odlingens högsta utveckling, de kommo icke på en gång, utan småningom, som våg efter våg slår upp emot stranden, de trädde icke alla lika nära, utan stodo i närmare eller fjermare beröring med de fordom verldsbeherrskande Romarna. De förstkommande, Gotarne, trädde Romarväsendet för nära, de uppgåfvo till sist sin nationalitet och äro försvunna ur de lefvande folkens krets. Andra visste att bättre bevara sin sjelfständighet, under det de på större afstånd upptogo det döende Romarrikets arf åt efterträdarna; de lyckades derigenom lägga grunden till en ny tid. Detta gäller förnämligast Frankerna, som med sig förenade de kringboende frändefolken och meddelade dem den nya bildningen. Tvenne Frankiska riken hade blomstrat och sjunkit, Merovingernas och Carolingernas, ett Tyskt rike, Ottonernas, hade derefter blifvit verldsvälde och anknutit nya förbindelser med den gamla tiden, genom träget studium af dess litterära skatter, derefter hade åter en förfallets tid inträdt vid det första christna årtusendets slut och ur den bittra nöd, som då hemsökte folken, hade själarne närmare slutit sig till religionen och Roms kyrka fick trycka prägeln på allt. Den religiösa hänförelsen gaf färg och namn åt den underbara korstågsperioden, då de otaliga äfventyren, den vidgade verldskunskapen, beröringen med östern i sammanhang med den tidigare, på klassisk grund uppvuxna odlingen framkallade en rik blomstring inom det litterära området. Och korstågsperioden närmade sig redan mot sitt slut, då den Isländska litteraturen nådde sin blomstringsålder.
Vill man tala om samtidighet och på grund deraf anställa jemförelse, behöfver man icke hålla sig strängt efter årtalen. Den gradvisa utveckling, som jag nyss påpekat, gör, att det ena folket senare genomlöper ett utvecklingens skifte, som ett annat närbeslägtadt folk tidigare gjort ifrån sig. Den period inom den Svenska statsförfattningens historia, som afslutas år 1250, slutades för Anglosachsarna år 1066 och för Frankerna, kan man säga, redan 752. Vill man söka jemförelse med och förklaring af våra statsrättsliga förhållanden under Sverkerska och Erikska ätternas tid, hafva vi således att söka den icke vid pass år 1200 eller 1250, utan vida tidigare. Sammalunda vore vi berättigade att söka jemförelse med den Isländska litteratur, som blomstrade mellan åren 1220 och 1260, icke vid samma tid, utan vida tidigare. Men denna bästa Isländska litteratur är sådan, att vi kunna försmå denna rättighet. Jag vill jemföra henne med den sydeuropeiska litteraturen mellan åren 1220 och 1260.
Den Isländska poesien från denna tid och den föregående är ingalunda alltid god. Den hade blifvit konstlad, öfverlastad med gåtolika talesätt och bilder, af hvilka visserligen flera äro ganska vackra, men det hela blir oftast torftigt och oskönt[15]. All Isländsk poesi var dock icke sådan. Jag har i det föregående meddelat prof på de bästa slagen och det är naturligtvis efter dem vi skola bedöma, hur långt Isländarne i detta afseende kunde gå i fulländning. Det kan visserligen icke falla mig in att bestrida t. ex. den provençalska poesien dess soliga färgprakt, dess fina innehåll, dess stora formfulländning, som lemnar den Isländska sångmöns alster långt efter sig. Men derjemte var denna söderns poesi vek, alltid kretsande kring kärleken som thema, ofta kring en kärlek af den mest öfverfina, onaturliga art. Något verkligt stort frambragte icke den Provençalska trubaduren eller Nordfrankrikes truver. Jag talar här icke om det enas eller andras esthetiska värde, men det synes mig som skulle den storartade hållningen, den kraftige anden i Islands bästa poetiska alster vitna vida fördelaktigare om det folk, bland hvilket denna poesi blomstrade. Skillnaden mellan nordisk och sydländsk bildning finner man lättast, om man betraktar de stora sånger öfver gamla hedniska ämnen, som diktades i Tyskland, sången om Niflungarna vid midten och Gudrun i slutet af det tolfte århundradet, således något före den bästa tiden på Island. Dessa tvenne sånger hafva en helt annan charakter. Sigurd är en riddare och Gudrun är en riddardam. Dessa sånger ega visst på sina ställen stor poetisk skönhet, men de äro icke fria från riddarhistoriernas vidlyftigheter och öfverdrifter, som våra hjeltesånger och Islands klassiska litteratur sakna.